Nekromanti Hur tråkigt är riktigt lågmäld fantasy?

[Unfair]

Jag är inget stor fan av epik. Jag gillar mitt rollspel i långsamt kampanjformat, där det häftiga kommer långsamt.

Ibland funderar jag på att spelleda fantasy. Alltså, fantasy som i ungefär psedo-medeltid. Pseudo-förmodern* tid iallafall. Något måste man ju tänka på. Då vill jag slänga ut allt vad magiker, gudomliga krafte á clerics och fantasyraser heter. Rollpersonerna behöver inte för den delen vara på grisodlarnivå, det är en annan sak.

Sedan så vill jag som spelledare börja försiktigt introducera det övernaturliga för spelarna. Låta dem experimentera så smått med magi. Kanske fundera över något som uppfattas som gudomliga mirakel. Träffa märkliga folkslag på säregna platser.

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

*Modern tid börjar självklart runt år 1500 e.kr.

Det är ju skit grymt! Precis så jag vill ha det. Upptäckare aspekten alltså. Den skillnaden jag skulle vilja se personligen vore väll ifall du trappade upp det allt eftersom kampanjen fortgår.

//Lallo som visserligen föredrar modern(are) tid. Men det varierar från dag till dag.

 

[Botulf]

Skulle inte säga tråkigt. Kanske dock svårare att få roligt beroende på vilka förväntningar spelare har på fantasyrollspel. Men jag finner det på nått sätt svårare att få intressant. Tema tycker jag är väldigt viktigt i lågmäld fantasy och intar en central roll. Och att spelares och spelledares förväntningar måste tas högre hänsyn till vad man faktiskt vill ha ut av spelandet då rollspelsfantasy för många betyder D&D/Forgotten Realms snarare än A Game of Thrones.

Själv kan jag ofta finna riktigt lågmäld fantasy vara tråkigt. Men det har mest berott på spelledarstil. Problemet för mig uppstår när man ändrar genrekonventioner från klassisk rollspelsfantasy till något mer lågmält inte också förändrar stilen på själva spelledandet. Exempelvis att klassiska premisser om vad man ska göra är precis desamma som om man skulle ha spelat klassiska Drakar och Demoner, Dungeons&Dragons osv. Samma typ av äventyrupplägg, det generiska äventyrargänget, fast slit ut magiska skatter, alla monster, fantasyfolkslag, magi osv. Det funkar inte riktigt för mig. Däremot om premissen för lågfantasy skulle vara ett följe av en riddare, dennes väpnare, härold, biktfader och riddarens trolovade adelsdam med tjänarinna, som bevistar en årlig turnering i en större stad. Släng in lite personliga agendor, blodshämnder, frågor om heder och ära och dess betydelse, pesonliga målsättningar och manövrerande för att interagera/hålla sig på rätt sida i det politiska landskapet i riket osv. Det skulle jag med glädje spela och då faller det här med den lågmälda fantasyn på sin plats för mig.

 

[Botulf]

Om man kan placera typ Sword & Sorcery inom kategorin lågmäld fantasy så absolut kan det vara hur awesome som helst.

Personligen ser jag S&S lite som ett specialfall som står vid sidan om och infogas inte lika lätt i en kategorisering som hög- eller låg fantasy. Speciellt då definitionerna skiljer mellan litteratur och rollspelsammahang. Släng till LotR pastisch till S&S typiska teman så får man... Dungeons&Dragons. Om man drar med rätt breda drag med penseln då. Vad jag menar är bara det att S&S inte av automatik är lika med lågfantasy. De flesta av exempelvis Howards historier rymmer nästan alltid onda besvärjare, monster eller annat övernaturligt. Och Elric skulle även kännas konstigt att kalla lågmäld eller grisodlarfantasy.

Men samtidigt så har ändå (Howards) S&S flera typiska aspekter som rollspelare ofta relaterar till just lågfantasy. Mer fokus på personliga agendor och ambition, politiska intriger, moralisk gråskala snarare än gott vs ont utan människan mot natur, inte lika självklara/uppenbara metafysiska slutsatser om gudar/magi och håller mer fast på mystiken kring dessa ting osv.

Ursäkta sidospåret.

 

[Regmolar]

Men hur är det med er andra? Är det jättetråkigt? Tar det bort all charm man kan tänkas få ut ur fantasy?

Jag kan bara hålla med alla andra och säga "Nej.".

Speciellt om du vill ha en långsam uppbyggnad gör sig "lågmäld" fantasy mycket bättre än om det kutar runt alver med magiska pilbågar och letar dungeons att plundra i var och varannan by. Håller också med om att det är bättre att tänka på det som fejk-historisk tid med övernaturliga inslag.

A Song of Ice and Fire som det länkades till visar ju också på att det inte behövs några övernaturligheter för att göra fantasy episkt heller.

 

[Thedax]

Ber om ursäkt om jag upprepar någon, har inte läst alla inlägg men vile ändå bidra med detta simpla tips.

Fråga din grupp om de gillar det. Om du inte gillar low fantasy är det kanon tråkigt att spela.

 

[Möller]

Fråga din grupp om de gillar det. Om du inte gillar low fantasy är det kanon tråkigt att spela.

Heh, jag vet =). Och jag har redan hyfsad koll på de jag spelar ofta med.

Anledningen till att jag frågade var snarare att få något form av utsnitt. Få en uppfattning om vad fler tycker; vad oddsen är att jag hittar fler att spela just lågmäld fantasy med. Om det nu blir något spellederi i genren från min sida, jag har andra saker i huvudet också.

 

[Eksem]

Jag tror det är ett relevant sidospår, för det är den sortens "lågmäld" fantasy jag uppskattar. Om det slår över i Khelataar eller nåt (med reservation för att jag inte har superkoll på Khelataar) är jag inte riktigt med på tåget längre, och blir det rentutav medeltid och mer lajvarliknande historier, då är jag faktiskt närapå avtänd (med reservation för öken, öknar kan kompensera för det mesta).

 

[Recca]

Det beror massor på upplägget. Jag skulle kunna tycka att det var jättespännande. Jag kan se framför mig hur det skulle kunna vara det. Men jag har knappt spelat grisodlar-fantasy så jag vet inte. Men precis som med episk fantasy så är det väl helt beroende på rollspel, spelledare, setting och allt det andra som spelar in om det är roligt eller ej.

 

[Ond bråd död]

Tvärtom. Det är episk high fantasy som är aptrist.

 

[solvebring]

Jag vet inte vad du menar med "lajvarliknande historier", men om du till exempel läsar (iaf skummar) de inlägg jag skrivit ovan - är de en sådan torr medeltidsinspirerad typ som du syftar på?

Varför jag frågar det är helt enkelt för att jag är nyfiken och finner det intressant. =)

 

[Eksem]

Svårt att säga. Jag tror att jag tycker att medeltiden verkar rätt tråkig, men konceptet att ha en kyrka som har bannlyst magi låter roligt, t.ex. Men jag skulle inte vara intresserad av att spela, säg, en Burning Wheel-kampanj där Animal Husbandry och Raise Bread är relevanta färdigheter och scenariosvårigheter kan gå ut på saker som problematiska födslar eller att, typ, feodalherren skall stanna över natten. Inte så att det är fel med sådant, men det är inte min grej (jag är säker på att minst några läser det här inlägget och tänker: Det vill jag spela!).

 

[solvebring]

Svårt att säga. Jag tror att jag tycker att medeltiden verkar rätt tråkig, men konceptet att ha en kyrka som har bannlyst magi låter roligt, t.ex. Men jag skulle inte vara intresserad av att spela, säg, en Burning Wheel-kampanj där Animal Husbandry och Raise Bread är relevanta färdigheter och scenariosvårigheter kan gå ut på saker som problematiska födslar eller att, typ, feodalherren skall stanna över natten. Inte så att det är fel med sådant, men det är inte min grej (jag är säker på att minst några läser det här inlägget och tänker: Det vill jag spela!).

Aha, okej. Ja det kan jag mycket väl förstå. Det ligger ju också ganska mycket i vad man förväntar sig av en genre och vad man därför behöver för att stimulera spel från den genren.

Jag skulle säkerligen kunna lira det du nämner ovan om det görs spännande. Fast det med approachen att jag "culture gama" i ett vardagsorienterat spel. Jag skulle dock bli besviken om jag förväntade mig lågfantasy och istället fick en helt vanlig vardag, även om den serverades i en intressant värld.

 

[Ram]

Jag tycker huvudsaken är att det blir spännande och engagerande. Det kan vara intressant när feodalherren skall spendera natten om det innebär tillräckligt många intressanta problem som måste lösas. Men om det bara blir praktiskt gunk och vardagsliv med massor med "enstegsproblem" (gå till någon för att få dem att göra något sedan är det klart) så blir det jättetråkigt.

Nackdelen med sådana typer av "enkla" problem som jag ser dock är att de längre beroendekedjor som jag gillar (för att man skall få hästen av drängen så måste man fixa en date med pigan och då måste man övertala husmor att ge henne en ledig kväll, uppgrenat i ett snyggt beroende/realtions-träd) ofta blir såpass krystade att storyn blir lidande. Mina storys/scenarios kräver ofta lite fler intressenter med lite mer manöverutrymme för att jag skall tycka att det skall vara riktigt roligt.

 

[solvebring]

Ja, jo, man får lov att hålla med. Det går också att göra vardagen intressant med svåra väl och moraliska dilemman.

Säg till exempel att du (ja, din rollperson) vittnar till hur den här vasallen våldför sig på din mor, syster eller en piga eller dylika på gården. Någon som du tycker mycket om. Vad ska ska du du i så fall ta dig till? Vasallen är en omtyckt och mäktig person. Ska han få löpa? Kommer någon ens att tro på ditt ord - dina vänner (kanske medspelarnas rollpersoner)? Lagen kommer säkerligen att döma i ärendet till maktens fördel. Eller? Ska man ta lagen i egna händer?

Säg då att vännerna väljer att tro på dig och att ni (rollpersonerna) vill skipa rätt och straffa, kanske döda, vasallen. Hur ska ni göra det? När ni gjort det, saknas snart vasallen och man börjar gräva där han sågs senast. Man börjar komma nära sanningen. Hur ska ni lösa det här? Fler mord? Beskylla någon annan? Rädda sig själv, överge/ange de andra?

... Fan, nu blev jag ju lite pepp på att spela något dylikt. =)

 

[Eksem]

Jo, det är den typen av scenarion jag menade i mitt inlägg. Det där tycker jag låter fruktat trist, och det är inget jag skulle vilja spela, men jag har inga problem med att förstå att andra tycker det verkar ball. Jag är inte så "meta" att jag abstraherar spelupplevelse till "lämplig andel komplexa problem i en väv" eller nåt annat, jag tycker att flavour är väldigt relevant och kan inte byta ut miljöer eller omfång hux flux utan att bry mig, även om grundkonflikten är densamma.

 

[solvebring]

Jo, det är den typen av scenarion jag menade i mitt inlägg. Det där tycker jag låter fruktat trist, och det är inget jag skulle vilja spela, men jag har inga problem med att förstå att andra tycker det verkar ball. Jag är inte så "meta" att jag abstraherar spelupplevelse till "lämplig andel komplexa problem i en väv" eller nåt annat, jag tycker att flavour är väldigt relevant och kan inte byta ut miljöer eller omfång hux flux utan att bry mig, även om grundkonflikten är densamma.

Okej. Tja, smaken är som baken. Jag har trots samma förståelse för folk som inte gillar den typen av lir. Fast jag är ju själv väldigt bred i vad jag kan spela och inte. Det är väl främst som spelledare jag har gränser för vad jag vill ta mig an och inte. D&D är ett sånt spel. Jag kan mycket gärna tänka mig att spela D&D och liknande spel, men jag ogillar allt arbete och alla regler man måste kunna för att spelleda det bra. För mig är spelgenrer och typer oftast en fråga om humör och inställning. Är man medveten om hur olika spel skiljer sig från varandra och sätter sig vid spelbordet med rätt approach är de flesta rollspelen roliga på sitt vis.

 

[Max Raven]

Min åsikt är att det kan bli hur bra som helst. Några i tråden har redan varit inne på det här, men bland de mest intressanta äventyren, i min åsikt, är de som är starkt karaktärsdrivna. Intriger, jakten på lycka/makt, starka klassamhällen, o s v. kan vara en väldigt bra fond för äventyr. En av de drivande delarna i många rollspel är ju konflikter, och sådana funkar bättre om de är förankrade hos spelarna.

En "typisk" dungeon är ju mer strid/överlevnadsfantasy - varför bygga stora dungeons liksom? Varför samlas monster där? Varför river inte byborna bara ingången? Finns kanske en del intressanta drivkrafter för mer "generisk" fantasy där, men det kan vara lite slentrianmässigt.

Och oavsett vilket så är äventyr lite mer på slentrian kanske inte riktigt lika bra som mer genomtänkta.

 

[Eksem]

Jag tror att vi blandar äpplen, päron och bananer här.

Många på WRNU uttalar sig om "en typisk dungeon", men är egentligen ganska oskolade inom området (min nuvarande "pet peeve").

På det hela taget skall man nog undvika att sammanblanda lågmäld fantasy i samma diskussion som vad som gör en dungeon bra eller dålig, för det är inte ens i närheten av samma samtal.

 

[Regmolar]

Svårt att säga. Jag tror att jag tycker att medeltiden verkar rätt tråkig, men konceptet att ha en kyrka som har bannlyst magi låter roligt, t.ex. Men jag skulle inte vara intresserad av att spela, säg, en Burning Wheel-kampanj där Animal Husbandry och Raise Bread är relevanta färdigheter och scenariosvårigheter kan gå ut på saker som problematiska födslar eller att, typ, feodalherren skall stanna över natten. Inte så att det är fel med sådant, men det är inte min grej (jag är säker på att minst några läser det här inlägget och tänker: Det vill jag spela!).

Ett problem här i tråden är att det är lite oklart vad "lågmäld fantasy" innebär; trådstartaren gör i inlägget klart att det rör sig om "low fantasy", dvs. fantasy som _inte_innehåller en stor konflikt mellan Ondskan och Godheten fylld med högalver, dvärgar, orcher och supermagi.

Det betyder inte att man måste spela en grisodlande gyttjebonde i ett medeltida pseudo-Säffle (även om det säkert har sin charm). Det betyder bara att världen i huvudsak bebos av människor och har en låg koncentration av magi. Hämta närmaste bra historiebok (eller gå in på Wikipedia) så ser man att det i regel gör världen mer spännande, och ofta väldigt, väldigt komplex.

Kort sagt, low fantasy måste varken sakna epik eller övernaturliga inslag. Den innehåller bara mindre magi, mer människor och färre Sauron (vi får nöja oss med pseudo-Caligula istället).

EDIT: Sedan kan ju trådstartaren ha tänkt sig low fantasy-grisodling, men det framgår inte i starinlägget.

 

[Möller]

EDIT: Sedan kan ju trådstartaren ha tänkt sig low fantasy-grisodling, men det framgår inte i starinlägget.

Tja, jag är ju öppen för båda varianterna, enligt startinlägget:
»Rollpersonerna behöver inte för den delen vara på grisodlarnivå, det är en annan sak.«

I övrigt tycker jag tråden har utvecklats bra utan förtydligande av begreppet lågmäld* fantasy från min sida. Folk har tolkat det fint hitintills.

*Notera dock att jag undviker »low« och kör svenska istället. Low fantasy har, för mig, starkare koppling till grisodling.