Rhodryn
Hero
- Joined
- 23 Sep 2013
- Messages
- 977
Den spelgrupp som jag spelade med mest, den som jag nämnt ovan i en av mina kommentar innom en kommentar grej... den gruppen var nog någerlunda dysfunktionell fri, åtminstone medan vi spelade, och från allmänt allvarliga dysfunktionella saker. Det mest var ju igentligen smågrejer.
I mitt fall handlade dom lite större grejerna om karaktärsskapandet. För det första så är jag urusel på att hitta på ett namn på mina karaktärer, jag kan ha haft månader på mig att komma på det, och ändå så sitter jag där vid starten av spelkvällen utan ett namn, och nån gång här och där så har det tagit mig mer än en spelkväll att tillslut komma på ett som passar (jag är väldigt petig, det måsta kännas "rätt"). För det andra, det kvittar hur långt innan jag började skapa min karaktär innan dom andra spelarna, 99% av gångerna var jag fortfarande den som var klar sist (med stor marginal efter oxå). Ofta så startade vi spela innan min var helt klar oxå (oftast på mitt förslag). Både biten med namnet, och biten med vara sist klar, blev lite av ett skämt bland mina kompisar.
Jag har oxå en mycket stark vilja till att "försöka saker", specielt i strid, men även på grejer som hippa och klättre, ofta krångliga saker som kräver att SL improviserar modifikationer och svårighets ökningar, konsekvenser, mm, Jag försöker sådant saker som dom flesta inte skulle försöka sig på, men som för mig verkar helt logisk att försöka... som att i Eon springa mot sidan av en hästdragen vagn som är i rörelse, hoppa upp på kuskbocken (lyckas), samtidigt som jag försöka spetsa kusken på mitt svärd (perfekt), dra honom nära mig och hålla honom uppe så att jag sedan kan sparka killen med armborsted vid sidan av honom av från kuskbänken (lyckat), för att sedan sparka av kusken från både mitt svärd och vagnen (lyckat), för att tillslut sätta mig ner, plocka tyglarna och köra iväg med vagnen (lyckat köra vagn)... eller som i DoD 91, där jag rusar rakt mot en stående drake som är vänd mot mig, kasta mig in under den och glida tillräckligt långt för att komma in under dens mage (särskild), vända mig runt på rygg och hugga mot drakens mage med mitt svärd (perfekt) varpå jag lyckades döda sagd drake med det enda hugget, och sedan rulla ur vägen från under den innan den dunsar ner i marken och krossar mig (särskilt)... bland många andra dumma ider som jag må haft som lyckades och såg riktigt episka ut när jag gjorde dom. Oftast gör jag sådant i situationer där konsekvensen av att inte försöka hade varit lika illa som om jag misslyckat med försöker, men ibland händer dom även när det inte behövs provas. Jag kan ärligt oxå säga att dom bitar med pnp rpg's som jag tycker om mest är skapandet av karaktären (inte alltid med en bakgrund), och striderna i spelet. Striderna och min tendens att försöka nästan omöjliga eller krångliga grejer är kanske lite för att väga upp min nästa större dåliga grej.
På grund av att jag har en dåliga sociala förmåga så snackade jag inte så mycket, varken i eller utanför spelsammanhang, jag brukar behöva tid för att tänka på vad jag vill säga, hur jag vill säga dom, och när jag vill säga dom, innan jag säger dom. Så dom flesta av mina karaktärer tenderade att vara tystlåtna.
Själva det faktiska rollspelandet, spelandet av min karaktär som en verbal person, ta del i konversationerna och sådant... är ju ok... men är något som jag bara har så pass mycket att ge till. Jag har mycket svårt med att aggera ut vad jag tänker och vill säga, lätt för att staka mig och svamla om jag måste ge ett svar direkt utan at få tänka på vad jag vill säga. Har faktiskt råkat ut för att 2 olika spelledare har temporärt övertagit min karaktärs rollspelande för en konversation för att jag helt enkelt inte kunnat helt "försvara" mig från en annan spelare som var mycket bättre på att rollspela, en karaktär som inte skulle ha kunnat övertyga min karaktär till vad det nu än var (som t.ex varför den karaktären inte har någon som helst orsak eller rättighet till att veta vad min karaktärs specifika hemliga order var som han har för att min karaktär var en högrankande tempelriddare inom Cirsa Orden i Eon, eller vad den nu än heter, medan hans var en lowly legosoldat och inte ens Cirifalier för den delen).
Dom lite mindre grejerna är bland annat: Jag är oxå lite av en min-maxer, som innan undveck oftast allt som hade med stridskonster och vapentekniker mm att göra (använder dom ju nu, men mest för att min SL tillslut övertygade mig att tar dom om yrket har dom). Jag tyckte dom kändes onödigt att ha... plus att jag alltid känt att stridskonster/vapentekniker är lite som kärnvapen, om en har det måste alla ha det för att kunna konkurrera. Om en spelare börjar med stidskonster så tvingas SL att trappa upp hur svåra motståndarna är i strid från början (antingen med mängd, eller skickligher, eller med stridskonster), vilket gör att svårighetsgraden ökar alldeles för snabbt, vilket orsakar att dom spelare som inte har stridskonster är i ett riktigt dåligt underläge, så ja... kärnvapen. Jag ogillar oxå starkt att spela karaktärer som använder magi (tycker det är något av det tråkigaste som finns), och spelar oftast helst någon typ av krigare (helst med Svärd, Sköld och helrustning... Riddare har alltid varit min favo krigare, kort följd av Vikingar... jag skyller på filmer som Ivanhoe!). Dom första sidorna jag öppnar i en ny rpg bok är vapensidorna, och då specifikt svärd om det är fantasy, och sniperrifles om det är sci-fi. Jag kan vara en regel-ryttare, "men säger inte regelboken X", ger mig oftast så fort som SL säger varför han inte följer det... förutsatt att orsaken är godtycklig. Lite då och då var jag den som råkade utrycka "men... borde inte detta väga alldeles för mycket för oss att ens kunna bära med oss?" utan att tänka mig för. Detaljerna är oerhört viktiga för mig.
Mina kompisar hade ju oxå sina egenheter, både större och mindre grejer. Nån min-maxare här, en "spelar inget annat än magiker" där, en "smusslar med tärnings slag" där, en som SL'ar med grunden av "vad som händer, händer, OAVSÄTT" (många döda spelar karaktärer under honom som SL, nästan varje spelomgång, och ibland en total wipe oxå), mm. Men generelt sätt så mixade vi bra ihop... mycket för att vi alla verkade ha en tendens som vi delade... slänga ur oss ett skämt här och där om något som hände i speler som kunde få i gång nästa person, och i slutändan ledde till att många av oss, om inte alla, spenderade några minuter till att asgarva... och ju senare det blev, och ju tröttare vi blev, ju mindre och mindre krävdes det för att få igång oss. Känns som oräkneliga gånger där jag grinnade så mycket det gjorde ont (och då försöker jag ju grinna utan att öppna munnen, gammal vana från när jag hadde fast tandställning), eller där jag garvar så hårt att det gör ont i magen och det enda som hörs är ett vinande ljud av luft när jag misslyckande försöker andas.
En sådan specifik gång som jag minns är en sen kväll vi spelade där någon viktig NPC i spelet hade fått ett djupt blödande sår på halsen, och vi snackade utanför spelet om hur man hanterade det. Jag sa ju att i vanliga fall så var man ju tvungen till att använda tryckförand... men att det inte skulle funka här efter som det var på halsen, man skulle mer eller mindre strypa killen då. Varpå jag plötsligt ser bilden av hur en stor korkar krigare i min skallen, en som har första hjälpen och vet att man använder tryckförband mot kraftiga blödningar, varpå han börjar lägga det här tryckförbandet på killens hals och vid något tillfälle så tar krigaren ett ordentligt tag i dom två ändarna av tryckförbandet och drar åt allt vad han kan för att strypa av blödningen så gått det går, varpå jag nu ser den skadade reagera till detta. Reaktionen jag ser är hur han spårrar up ögonen i stora tefat fylda med panik medan han ger ifrån sig ett kvävt "gaahkk" kraxande liket ljud, samtidigt som han sprattlar våldsamt med armar och ben, medan den stora dumma krigaren ser förvånat oförstående ut om vad som pågår... Så fort den bilden av den skadade uppenbarade sig i skallen började jag skrocka vilket snabbat ledde till ett garv, vilket ledde till att jag spenderade dom nästa minutrarna till att försöka andas, medan mina två kompisar tittade på mig förvånat, vilket bara gör det värre. När jag börjat lugna ner mig så frågades det vad det var som på gick, så under dom följande minutrarna, mellan förnyade skrattanfall och skrockningar när jag beskriver vad jag ser i min skalle, dom satt och flinade hela tiden... vilket inte hjälper, och sedan kom jag till slutet och berättade hur krigaren tog tag i ändarna och drog åt allt vad han kunde. Men för att verkligen poängtera slutbilden så iställer för att förklara hur den skadade såg ut så visar jag det genom att jag spärrade upp ögona, utrycker ett "gaahkk" läte och sprattlade till lite med armarna... varpå både jag själv och mina kompisar bröt ut i totalt asgarv, svårigheter av att andas, och låtandes nästan som man gråter när man försöker prata. Tror det tog bortåt en halvtimme för oss att lugna ner oss tillräkligt för att inte få garv anfall igen bara någon nämnde den skadade. Otroligt hur mycket roligare något blir när man är trött.
I mitt fall handlade dom lite större grejerna om karaktärsskapandet. För det första så är jag urusel på att hitta på ett namn på mina karaktärer, jag kan ha haft månader på mig att komma på det, och ändå så sitter jag där vid starten av spelkvällen utan ett namn, och nån gång här och där så har det tagit mig mer än en spelkväll att tillslut komma på ett som passar (jag är väldigt petig, det måsta kännas "rätt"). För det andra, det kvittar hur långt innan jag började skapa min karaktär innan dom andra spelarna, 99% av gångerna var jag fortfarande den som var klar sist (med stor marginal efter oxå). Ofta så startade vi spela innan min var helt klar oxå (oftast på mitt förslag). Både biten med namnet, och biten med vara sist klar, blev lite av ett skämt bland mina kompisar.
Jag har oxå en mycket stark vilja till att "försöka saker", specielt i strid, men även på grejer som hippa och klättre, ofta krångliga saker som kräver att SL improviserar modifikationer och svårighets ökningar, konsekvenser, mm, Jag försöker sådant saker som dom flesta inte skulle försöka sig på, men som för mig verkar helt logisk att försöka... som att i Eon springa mot sidan av en hästdragen vagn som är i rörelse, hoppa upp på kuskbocken (lyckas), samtidigt som jag försöka spetsa kusken på mitt svärd (perfekt), dra honom nära mig och hålla honom uppe så att jag sedan kan sparka killen med armborsted vid sidan av honom av från kuskbänken (lyckat), för att sedan sparka av kusken från både mitt svärd och vagnen (lyckat), för att tillslut sätta mig ner, plocka tyglarna och köra iväg med vagnen (lyckat köra vagn)... eller som i DoD 91, där jag rusar rakt mot en stående drake som är vänd mot mig, kasta mig in under den och glida tillräckligt långt för att komma in under dens mage (särskild), vända mig runt på rygg och hugga mot drakens mage med mitt svärd (perfekt) varpå jag lyckades döda sagd drake med det enda hugget, och sedan rulla ur vägen från under den innan den dunsar ner i marken och krossar mig (särskilt)... bland många andra dumma ider som jag må haft som lyckades och såg riktigt episka ut när jag gjorde dom. Oftast gör jag sådant i situationer där konsekvensen av att inte försöka hade varit lika illa som om jag misslyckat med försöker, men ibland händer dom även när det inte behövs provas. Jag kan ärligt oxå säga att dom bitar med pnp rpg's som jag tycker om mest är skapandet av karaktären (inte alltid med en bakgrund), och striderna i spelet. Striderna och min tendens att försöka nästan omöjliga eller krångliga grejer är kanske lite för att väga upp min nästa större dåliga grej.
På grund av att jag har en dåliga sociala förmåga så snackade jag inte så mycket, varken i eller utanför spelsammanhang, jag brukar behöva tid för att tänka på vad jag vill säga, hur jag vill säga dom, och när jag vill säga dom, innan jag säger dom. Så dom flesta av mina karaktärer tenderade att vara tystlåtna.
Själva det faktiska rollspelandet, spelandet av min karaktär som en verbal person, ta del i konversationerna och sådant... är ju ok... men är något som jag bara har så pass mycket att ge till. Jag har mycket svårt med att aggera ut vad jag tänker och vill säga, lätt för att staka mig och svamla om jag måste ge ett svar direkt utan at få tänka på vad jag vill säga. Har faktiskt råkat ut för att 2 olika spelledare har temporärt övertagit min karaktärs rollspelande för en konversation för att jag helt enkelt inte kunnat helt "försvara" mig från en annan spelare som var mycket bättre på att rollspela, en karaktär som inte skulle ha kunnat övertyga min karaktär till vad det nu än var (som t.ex varför den karaktären inte har någon som helst orsak eller rättighet till att veta vad min karaktärs specifika hemliga order var som han har för att min karaktär var en högrankande tempelriddare inom Cirsa Orden i Eon, eller vad den nu än heter, medan hans var en lowly legosoldat och inte ens Cirifalier för den delen).Dom lite mindre grejerna är bland annat: Jag är oxå lite av en min-maxer, som innan undveck oftast allt som hade med stridskonster och vapentekniker mm att göra (använder dom ju nu, men mest för att min SL tillslut övertygade mig att tar dom om yrket har dom). Jag tyckte dom kändes onödigt att ha... plus att jag alltid känt att stridskonster/vapentekniker är lite som kärnvapen, om en har det måste alla ha det för att kunna konkurrera. Om en spelare börjar med stidskonster så tvingas SL att trappa upp hur svåra motståndarna är i strid från början (antingen med mängd, eller skickligher, eller med stridskonster), vilket gör att svårighetsgraden ökar alldeles för snabbt, vilket orsakar att dom spelare som inte har stridskonster är i ett riktigt dåligt underläge, så ja... kärnvapen. Jag ogillar oxå starkt att spela karaktärer som använder magi (tycker det är något av det tråkigaste som finns), och spelar oftast helst någon typ av krigare (helst med Svärd, Sköld och helrustning... Riddare har alltid varit min favo krigare, kort följd av Vikingar... jag skyller på filmer som Ivanhoe!
). Dom första sidorna jag öppnar i en ny rpg bok är vapensidorna, och då specifikt svärd om det är fantasy, och sniperrifles om det är sci-fi. Jag kan vara en regel-ryttare, "men säger inte regelboken X", ger mig oftast så fort som SL säger varför han inte följer det... förutsatt att orsaken är godtycklig. Lite då och då var jag den som råkade utrycka "men... borde inte detta väga alldeles för mycket för oss att ens kunna bära med oss?" utan att tänka mig för. Detaljerna är oerhört viktiga för mig.Mina kompisar hade ju oxå sina egenheter, både större och mindre grejer. Nån min-maxare här, en "spelar inget annat än magiker" där, en "smusslar med tärnings slag" där, en som SL'ar med grunden av "vad som händer, händer, OAVSÄTT" (många döda spelar karaktärer under honom som SL, nästan varje spelomgång, och ibland en total wipe oxå), mm. Men generelt sätt så mixade vi bra ihop... mycket för att vi alla verkade ha en tendens som vi delade... slänga ur oss ett skämt här och där om något som hände i speler som kunde få i gång nästa person, och i slutändan ledde till att många av oss, om inte alla, spenderade några minuter till att asgarva... och ju senare det blev, och ju tröttare vi blev, ju mindre och mindre krävdes det för att få igång oss. Känns som oräkneliga gånger där jag grinnade så mycket det gjorde ont (och då försöker jag ju grinna utan att öppna munnen, gammal vana från när jag hadde fast tandställning), eller där jag garvar så hårt att det gör ont i magen och det enda som hörs är ett vinande ljud av luft när jag misslyckande försöker andas.
En sådan specifik gång som jag minns är en sen kväll vi spelade där någon viktig NPC i spelet hade fått ett djupt blödande sår på halsen, och vi snackade utanför spelet om hur man hanterade det. Jag sa ju att i vanliga fall så var man ju tvungen till att använda tryckförand... men att det inte skulle funka här efter som det var på halsen, man skulle mer eller mindre strypa killen då. Varpå jag plötsligt ser bilden av hur en stor korkar krigare i min skallen, en som har första hjälpen och vet att man använder tryckförband mot kraftiga blödningar, varpå han börjar lägga det här tryckförbandet på killens hals och vid något tillfälle så tar krigaren ett ordentligt tag i dom två ändarna av tryckförbandet och drar åt allt vad han kan för att strypa av blödningen så gått det går, varpå jag nu ser den skadade reagera till detta. Reaktionen jag ser är hur han spårrar up ögonen i stora tefat fylda med panik medan han ger ifrån sig ett kvävt "gaahkk" kraxande liket ljud, samtidigt som han sprattlar våldsamt med armar och ben, medan den stora dumma krigaren ser förvånat oförstående ut om vad som pågår... Så fort den bilden av den skadade uppenbarade sig i skallen började jag skrocka vilket snabbat ledde till ett garv, vilket ledde till att jag spenderade dom nästa minutrarna till att försöka andas, medan mina två kompisar tittade på mig förvånat, vilket bara gör det värre. När jag börjat lugna ner mig så frågades det vad det var som på gick, så under dom följande minutrarna, mellan förnyade skrattanfall och skrockningar när jag beskriver vad jag ser i min skalle, dom satt och flinade hela tiden... vilket inte hjälper, och sedan kom jag till slutet och berättade hur krigaren tog tag i ändarna och drog åt allt vad han kunde. Men för att verkligen poängtera slutbilden så iställer för att förklara hur den skadade såg ut så visar jag det genom att jag spärrade upp ögona, utrycker ett "gaahkk" läte och sprattlade till lite med armarna... varpå både jag själv och mina kompisar bröt ut i totalt asgarv, svårigheter av att andas, och låtandes nästan som man gråter när man försöker prata. Tror det tog bortåt en halvtimme för oss att lugna ner oss tillräkligt för att inte få garv anfall igen bara någon nämnde den skadade. Otroligt hur mycket roligare något blir när man är trött.
