Nekromanti Hur viktig är bakgrunden för dig?

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jag har komma att tänka på att jag alltid vill ha en utförlig bakgrund och helst också en intressant bakgrund till alla mina rollpersoner. Inte det att det alltid behöver bli en bok, brukar försöka hålla mig till 1-2 A4. Saken är bara den att det ska finnas information som på ett utförligt sätt sammanfattar rollpersonens liv fram till nu så att jag vet vad jag gjort, vet vart jag kommer ifrån, både geografiskt och miljö- och klassmässigt etc.

Kort och gott, jag vill ha en översikt över vem jag är och också ett stöd i ryggen som möjligen kan tala om hur mina framtida val kan avgöras.

Det är dock inte alla spelare som delar den här åsikten med mig. En del skriver än längre och försöker verkligen få ihop en liten episk novell medan andra skriver något stycke och somliga, ve och fasa, ingenting alls.

Min tanke med den här tråden är dock inte att gå in på immersionism av något slag. Nej, det handlar inte om huruvida du ser din rollperson som "Den där", "Tjuven Evert" eller "Jag, det här är jag". Min fråga är kort och gott:
Hur viktig är bakgrunden bakom dina rollpersoner för dig?
Vad försöker du ta reda på, om du ens försöker ta reda på något, och varför?
... På vilket sätt arbetar du med bakgrunden?
Nyligen hade jag en spelare som gjorde en mycket utförlig bakgrund fast i minneskarteform (läs: mindmapform).

Nåväl, jag gör som sagt detta för att veta vad jag har för band, upplevelser, erfarenheter och förhållanden bakom mig så att jag genom det kan försöka hitta en bra personlighet samt underlätta spelandet i de kommande valen och kvalen. Hur ser det ut för er?
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
För mig är inte bakgrunden särskilt viktig alls. Istället använder jag den mer för att illustrera vilken typ av rollperson det är (värderingar, beteende, osv.).

Jag skriver oftast en liten konceptsammanfattning. Ikväll ska vi börja klämma på vår Burning Wheel-kampanj och detta är i princip allt som finns skrivet om min rollperson just nu (saxat från vår wiki):


Character Name - Katerina från Luln
Concept - Kavallerist och outtalad livvakt till den unge adelsmannen.
Brief Description - Rödhårig borgardotter (fadern är sadelmakare i Luln) som sökt sig en helt annan väg i livet. Hamnade vid hovet, tjänade som page och väpnare, och avdelades till den unge adelsmannens inför denna expedition. En anhängare av helgonet Ixion.

Ganska representativt för mig. Oftast har jag en ganska bra känsla för rollpersonens bakgrund i och med att jag valt färdigheter/förmågor/what have you och kan då fylla i med detaljer allteftersom spelet pågår.

För mig är det viktigare att kunna »säga ja« till sånt som dyker upp i spel än att hålla hårt på min rollperson, därför tycker jag det funkar bättre att inte kladda i för mycket detalj från början.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Håller med Debby. 100%. Bakgrunder är inte viktiga. Koncept är viktiga. Jag föredrar ett snabbt koncept som jag sen upptäcker i spel. Och, i exempelvis Burning Wheel är det rent skadligt för spelet om någon skulle komma med tre sidors a4 med bakgrund och annat elände.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Håller med, jag behöver bara veta småsaker om min karaktär... inte ha en "roman" skriven om honom.

Just the facts, mam...

Hur mycket får man till exempel veta om huvudpersoner i filmer? Det är inte så mycket mer än "tuff smugglare med snabbt rymdskepp och lurvig kompis" eller "tuff bitter frånskild snut som dricker lite för mycket"...
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Som spelare: Ganska viktigt. Jag spelar långa kampanjer och gillar att ha en solid grund att stå på som både förankrar min karaktär i världen och som underlag för att jag och SL skall vara överens om varifrån jag kommer och vart jag är på väg samt att karaktären som pusselbit passar in i världen (eller inte gör det...). Man kan absolut göra detta utan bakgrunder, men det är ett bra stöd.

Som SL: Mycket viktig. Bakgrunden ger mig material för att på bästa sätt ge karaktären utmaningar som denne går i gång på.

Jag tycker att ungefär en A4 brukar vara ganska så precis lagom.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Arfert said:
Hur mycket får man till exempel veta om huvudpersoner i filmer? Det är inte så mycket mer än "tuff smugglare med snabbt rymdskepp och lurvig kompis" eller "tuff bitter frånskild snut som dricker lite för mycket"...
Mja, men:
1. Filmer är (mycket svepande generaliserade och gott om undantag finns) i perspektivet rollspelskampanjer mycket korta, en eller ett fåtal spelmöten.
2. Filmer tillbringar inte så mycket tid med utforskande (värld, samhälle, peronlig utveckling, ...) som rollspel gör när jag spelar.
3. I filmen är inte jag hjälten.
 

!Paxen

Swashbuckler
Joined
2 Sep 2008
Messages
2,627
Location
Peking
Som spelledare så säger jag åt mina spelare att kort berätta om sig själva.

Som spelare så brukar jag komma med en bakgrundhistoria allteftersom jag spelar, eftersom karaktären kommer ju troligtvis att formas efter åtminstone ett spelmöte.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
Jag gillar bakgrunder. Jag vill nog ha åtminstone översiktligt klart för mig vad det är för en person jag spelar. Koncept, som vissa är inne på, är för mig något jag har i början av rollpersonsskapandet. I slutet ska jag ha en person.

Sedan är sällan rollpersonernas bakgrunder helt kompletta innan vi börjar spela, men översikten ska finnas där, och gärna ett gäng krokar och liknande. Sedan fylls bakgrunden ut, åtminstone i mitt huvud, under de första spelmötena eller så, tills den väl motsvarar minst 1-2 A4 eller så.
 

wallahad

Swordsman
Joined
25 Jan 2006
Messages
469
Location
Norsjö
Det beror väldigt mycket på vad som händer innan spelet.

Jag försöker uppmuntra att lägga ner lite tid på karaktärens historia.
Sedan att man blir slappare med det om inte SL tar tillvara på det hela är en helt annan sak.

Bäst balans får man om gruppen pratar ihop sin historia, vilket är enklare och faktiskt svårare i Eon.
Det tack vare och på grund av bakgrundslagen.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Jag är en inlevelse spelare, men jag måste börja med ett enkelt koncept. "Blond väktare", "Lättsam mörkeralv" eller "Otrevlig råttfångare".

Liksom och så måste jag spela i minst ett par timmar utifrån det konceptet, förutsättningarna och speldynamiken m.m.

Sen kommer bakgrunden naturligt och detaljerat om jag vill ha den. Den är sällan viktig för stroyn på det sättet så att man borde skriva ner den. T.ex. Min highshooltjej så behöver de inte i detalj viktigt att skriva ner hur mellanstadiet var, men det kan vara värt att notera att hennes mamma jobbade som advokat innan hon blev hippie.

Hm. Är det viktigt eller ej med bakgrund? Javisst, den är skitviktig men för mig kommer bakgrunden som ett resultat av spelupplevelsen, man förstår och lät känna karaktärern mer och mer. Inte tvärt om
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Normen och den självklara utgångspunkten tycks för många vara att man utvecklar först och sen spelar det. Och för många tycks motsatsen ligga långt borta.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,183
Location
Rissne
w176 said:
Normen och den självklara utgångspunkten tycks för många vara att man utvecklar först och sen spelar det. Och för många tycks motsatsen ligga långt borta.
Mjao, det är nog mest att jag gillar att göra... både och...
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
För mig är det viktigare att kunna »säga ja« till sånt som dyker upp i spel än att hålla hårt på min rollperson, därför tycker jag det funkar bättre att inte kladda i för mycket detalj från början.
Jag förstår det att man inte skriver så mycket utan hellre håller på ett kortfattat koncept, det gör saker enklare och friare. Jag blir dock nyfiken, med tanke på din kommentar som jag citerat ovan, hur pass personligheten i sig är viktig för dig?
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
solvebring said:
För mig är det viktigare att kunna »säga ja« till sånt som dyker upp i spel än att hålla hårt på min rollperson, därför tycker jag det funkar bättre att inte kladda i för mycket detalj från början.
[...] Jag blir dock nyfiken, med tanke på din kommentar som jag citerat ovan, hur pass personligheten i sig är viktig för dig?
Det är ju en bra fråga. Spontant märker jag att jag aldrig tänkt så mycket över vad som är en del av personlighet och inte.

Jag brukar ha ett hum om några värderingar, men inte ha funderat så mycket över om rollpersonen tycker om köttsoppa, barn eller att spela biljard. Det är sånt som jag fyller i med på plats. Många såna beteenden får komma fram i spel istället för före.

Det känns lite bisarrt men jag ska nog dra en parallell till sport nu:

Ni vet den där killen som alltid ska försöka göra en spektakulär dribbling på vänsterkanten och sen sätt bollen i högra krysset? Jag vill inte riskera att vara honom för att jag valt nåt på förhand som sen visar sig passa skitdåligt ihop med allt annat. För mig är det viktigare att samspelet funkar: jag håller mig öppen för passningar från olika håll (och om jag har bollen kollar jag om jag kan spela fram nån annan i ett bra läge).

Det ger inte nödvändigtvis fler mål i längden, men det är den andan jag tycker det är mest givande att spela i.

Jag vet inte om det var ett bra svar på din fråga eller inte. Det kanske gav en liten inblick i hur jag ser på saken i alla fall.
 

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Slog mig att jag kanske borde säga: Bakgrunder är inte viktiga innan spel, däremot ser jag gärna att karaktärer fördjupas, utvecklas och vi får reda mer om dem i spel. Likt en bok, film eller liknande. Börjar gärna spel med endast en baksidestext, för att sen få reda på mer och mer och mer. Gäller både som spelare och som spelledare.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jag brukar ha ett hum om några värderingar, men inte ha funderat så mycket över om rollpersonen tycker om köttsoppa, barn eller att spela biljard. Det är sånt som jag fyller i med på plats. Många såna beteenden får komma fram i spel istället för före.
Aha, jo, jag gjorde mycket så förr. Jag fick dock problem med det ibland då jag märkte att personligheten kunde skilja sig väldigt mycket från gång till gång. Nu säger jag inte att det är så för dig eller att det måste vara så, jag ville bara säga det att jag personligen lätt "tappar" karaktären om jag inte innan har en stabil grund. Fast med det är det inte sagt att jag inte utvecklar och fördjupar karaktären allteftersom i spel, det gör väl alla, men jag måste ha en "säker" utgångspunkt.

men inte ha funderat så mycket över om rollpersonen tycker om köttsoppa, barn eller att spela biljard
Det är nog inte riktigt det jag har i åtanke. Jag funderar över lite djupare saker. T.ex:
Hur beter karaktären sig socialt?
Hur bemöter han andra människor?
Vilka sorts moraliska värderingar finns?
Han kanske är inåtvänd, vad beror det på?
Kanske inte litar på andra, vad beror det på?
Kan inte älska någon, vad beror det på?
etc.

För mig är det viktigare att samspelet funkar:
Det är sant, det är väldigt sant. Fast är det inte också roligt med intriger i spel? Ja... Så länge det inte bara skär sig i allmänhet och utvecklas till att man tjivas. Det är bara trist. Gruppen ska ju tillsynes fungera och kunna utföra quests och äventyr tillsammans... Fast sedan om man har personliga mål under hela tiden och i slutändan kanske inte bryr sig om de andra det är bara roligt tycker jag. Speciellt om det visar sig på något kryddigt sätt. Inte bara en enkel backstabb nu, utan alltså lite mer dramatik bakom saker och ting. Jag tycker att det måste finnas kontraster och färgsprak i ett party. Om alla bara älskar varandra och ständigt är bästa vänner blir det lite urvattnat "de glada snälla superhjältarna" över det hela.

: jag håller mig öppen för passningar från olika håll (och om jag har bollen kollar jag om jag kan spela fram nån annan i ett bra läge).
Fast att ha fler kontraster kan ju ge just detta. Finns det nycklar till intriger och dramtik hos din karaktär så öppnar du även upp för sådant hos de andra medspelarna och deras karaktärer (du passar bollen). Ett vanligt scenario kan utvecklas till en helt otrolig story om det också finns mycket rollpersonsdraman inblandat. Alla kan därmed ånga på och utveckla än mer tillsammans.
... Fast iof passar det kanske inte i alla rollspel, men i de flesta vill jag påstå. :gremwink:

Det ger inte nödvändigtvis fler mål i längden, men det är den andan jag tycker det är mest givande att spela i.
Jag förstår helt och hållet. Har haft många sådana medspelare som har samma tankesätt som du. Därför vill jag understryka att allt jag säger är helt och hållet personliga åsikter och inget "Hej, nu ska det vara såhär, Debbie, skriv en bakgrund!" :gremsmile: Jag blev istället mycket nyfiken på hur du arbetar med karaktären om du skippar bakgrunden.

Jag vet inte om det var ett bra svar på din fråga eller inte. Det kanske gav en liten inblick i hur jag ser på saken i alla fall.
Jodå, det var ett bra och ett tydligt svar. Det är alltid roligt att läsa och se hur andra tänker och se på sig själv. Man kan alltid få ut något av det också. Till exempel det att jag överväger att börja experimentera med olika sätt att utveckla personligheter just nu.
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
solvebring said:
DeBracy said:
För mig är det viktigare att samspelet funkar:
Det är sant, det är väldigt sant. Fast är det inte också roligt med intriger i spel? Ja... Så länge det inte bara skär sig i allmänhet och utvecklas till att man tjivas. Det är bara trist. Gruppen ska ju tillsynes fungera och kunna utföra quests och äventyr tillsammans... Fast sedan om man har personliga mål under hela tiden och i slutändan kanske inte bryr sig om de andra det är bara roligt tycker jag. Speciellt om det visar sig på något kryddigt sätt. Inte bara en enkel backstabb nu, utan alltså lite mer dramatik bakom saker och ting. Jag tycker att det måste finnas kontraster och färgsprak i ett party. Om alla bara älskar varandra och ständigt är bästa vänner blir det lite urvattnat "de glada snälla superhjältarna" över det hela.
Att samspelet funkar betyder absolut inte att man ska sitta och vara myskompisar hela tiden, tvärtom: att leta efter möjligheter att »passa« kan innebära att hittar en situation jag kan dra in en av mina medspelare i rampljuset genom att agera på nåt sätt som de måste reagera på (öka friktionen, spä på någon konflikt, utmana någon värdering). Kort sagt allt det du själv skriver om sedan (nycklar till dramatik och intriger).

Det är bara det att i min erfarenhet så funkar det bättre att skapa sån friktion i stunden.

Jag har spelat ett par konventsscenarion där det outtalade målet tydligt varit att spela ut sina rollpersoner (förskrivna för scenariot) och där det helt enkelt resulterat i att vi hamnat i dödlägen. »Min rollperson skulle inte göra så« resulterade i en kort stunds intressant spel följt av en lång stunds dött ingenting. Vid varenda ett av dessa tillfällen bröts dödläget av att jag tänkte »Screw this, jag är inte här för att pilla naveln« och gjorde nåt som förde spelet frammåt men inte låg riktigt i linje med den beskrivna personligheten.

Det är såna kompletta låsningar och ointressant käbbel och tjiv som jag vill vara utan.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Att samspelet funkar betyder absolut inte att man ska sitta och vara myskompisar hela tiden, tvärtom: att leta efter möjligheter att »passa« kan innebära att hittar en situation jag kan dra in en av mina medspelare i rampljuset genom att agera på nåt sätt som de måste reagera på (öka friktionen, spä på någon konflikt, utmana någon värdering). Kort sagt allt det du själv skriver om sedan (nycklar till dramatik och intriger).
Okej, jag missförstod dig där.

Det är bara det att i min erfarenhet så funkar det bättre att skapa sån friktion i stunden.
Åh, ja. Nu är jag med. Jo det är sant, det håller jag med om. Sådant är bäst spontant, eller hur man nu ska beskriva det. Det håller jag med om. Fast det jag ser som fördel med en stabil personlighet (som jag tar fram genom bakgrunden) är att man får många av dessa situationer gratis. Med andra ord, när det kommer att tillfälle så vet jag det per automatik för att det finns en nyckel hos min rollperson som direkt säger "Aha, nu är det läge för sådant!" och direkt kan jag etablera något sådant.

Det kan däremot, vilket ligger till nackdel om det vi båda är överens om, förstöra det spontana för att man ibland kanske tvingas dra igång något sådant just för att situationen kräver det av min person. På så sätt är det kanske inte något vidare, men jag tycker ändå man vinner mer på det genom så som jag säger i stycket ovan.

Jag har spelat ett par konventsscenarion där det outtalade målet tydligt varit att spela ut sina rollpersoner (förskrivna för scenariot) och där det helt enkelt resulterat i att vi hamnat i dödlägen. »Min rollperson skulle inte göra så« resulterade i en kort stunds intressant spel följt av en lång stunds dött ingenting.
Oj, huvaligen! :gremsmile: Själv har jag haft turen att aldrig ha upplevt något sådant. Jag kan dock förstå att det händer och ja, det är inte så roligt. Dödlägen är aldrig skojiga. Möjligen vill jag tolka det som dålig spelteknik eller inlevelse... Jag personligen skulle nämligen aldrig säga: "Min rollperson skulle inte göra så". Istället skulle jag spela på: "Det här vill jag inte göra" och därmed skapa en scen, ett drama kring det varifrån man då kan gå vidare. Jag menar, så fort jag gör detta så måste de andra ge respons... Bollpassning. Helt plötsligt öppnas massor med vägar. Blir det stridigheter, mutar de mig, övertalar de mig, kommer de att tvinga mig? etc.
... Nu kanske det är för optimistisk av mig att se möjligheterna i allting. Det finns de gånger och framför allt spelare som inte alltid är så "möjlighetsbenägna" och som inte alltid tar upp bollen bara för att man passar den. Jag kanske är lite naiv, men det är i alla fall så jag ser på sådana problem och kanske just därför som jag inte ser dem som problem.

Vid varenda ett av dessa tillfällen bröts dödläget av att jag tänkte »Screw this, jag är inte här för att pilla naveln« och gjorde nåt som förde spelet frammåt men inte låg riktigt i linje med den beskrivna personligheten.
Ja, om inte annat är det där den bästa lösningen på det problemet. Att krascha allting bara för att är bara till det sämre - för alla - hur rolläkta man än är. Man ska ju ha kul och spela, det är ju huvudsaken, och däri ligger ju hänsynen till alla medspelare. Med andra ord förstår jag precis vad du menar och håller med.
... Förbaskat tur för folk att du var med förresten, annars skulle det nog blivit mycket navelluddspillande. :gremwink:

Konventsspel med färdiga karaktärer, eller ja, färdiga karaktärer över lag är ju dessutom någonting man får ta som det är. Där har man inte skapat rollen själv och inte heller utarbetat bakgrunden och personligheten själv, så då tycker jag att man bör vara extra generös med att ta det som är skrivet och kort och gott bara spela istället för att börja gnälla och låsa spelet.

Det är såna kompletta låsningar och ointressant käbbel och tjiv som jag vill vara utan.
Håller helt och fullt med. Fast jag ändå helst löser det genom att spela vidare på situationen som är. Kanske just är det, att jag ser för mycket på bakgrund och person och därför vill lösa det genom personen och därmed existerar inga kompletta lösningar för mig, i teorin i alla fall.

Ehm, nu kanske jag tappat tråden helt. Jag känner att jag bara tjötar på och delar åsikter med dig här. Sedan om du fått något vettigt svar eller någon rolig diskussion vet jag inte. Men kort och gott, även om vi ser olika på hur personen bör etableras så är vi nog väldigt överens om "Spelet och nöjet framför allt".
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,857
solvebring said:
Möjligen vill jag tolka det som dålig spelteknik eller inlevelse... Jag personligen skulle nämligen aldrig säga: "Min rollperson skulle inte göra så". Istället skulle jag spela på: "Det här vill jag inte göra" och därmed skapa en scen, ett drama kring det varifrån man då kan gå vidare. Jag menar, så fort jag gör detta så måste de andra ge respons... Bollpassning. Helt plötsligt öppnas massor med vägar. Blir det stridigheter, mutar de mig, övertalar de mig, kommer de att tvinga mig? etc.
Jag måste få förtydliga: det var ingen som faktiskt sa så utan det var bara in game/karaktärsspel, alla höll hårt och fint på sina värderingar. Det var alltså inte bara en rollperson som inte ville göra, utan alla. Ingen hade låtit sig mutas heller antagligen.

Hade det bara varit en eller två av fem som satt sig på bromsklossen hade det nog löst sig i alla fall, men när nu alla hade anledning att dra åt olika håll så... ja, då blev vi kvar på stället.
 
Top