Rising
Vila i frid
Jag tittade in på DoD-forumet precis (där är jag inte ofta) och såg en gammal diskussion mellan Arcana och Krille om hur viktigt det var att ett spels stridssystem fungerade i samklang med övriga regler (läs tråden här).
Den diskussionen är lite för kall för att jag ska blanda mig in i den, dels tycker jag att det vore intressantare att hålla en generell diskussion här på rollspelsmakarforumet om fenomenet än att begränsa sig till just DoD.
Nå, grejen är i alla fall den att jag inte känner så alls. Jag tycker snarare att det är synd att så många spelmoment blir för LIKA de standardslag som ständigt görs runt regelbordet. Särskilt när det gäller magi tycker jag att det känns "omagiskt" om det fungerar som vilket färdighetsslag som helst, men även när det gäller strid finner jag att vissa slag som "bryter ut" bara gör spelupplevelsen mer omväxlande och dynamisk.
När det gäller magi postade Snow en intressant tråd här för ett tag sedan om magiregler där man drog olikfärgade stenar för att "kanalisera" olika magiska energier vilket jag fann intressant.
När det gäller strid tycker jag visserligen att reglerna måste hållas löjligt enkla för att jag ska orka köra med dem, men att det i övrigt inte fungerar på ett och samma sätt stör jag mig inte på. Sättet man slår tärningar på för att se om man träffar behöver inte vara samma sätt för att se var man träffar, till exempel. Så länge det inte ligger något praktiskt hinder i vägen (som att man måste byta tärningar mellan varje slag, eller liknande) så tycker jag bara att det blir roligt. Det viktigaste är ju att alla enskilda spelmoment verkligen fungerar, om det sedan betyder att det finns spelmoment som avviker från normen är inte särskilt relevant.
Jag tycker till exempel att den där helmysko plattan man hade i gamla Mutant som man slog på med T4 för att se om man fattade hur olika tekniska gizmos fungerade var djäkligt rolig. Vårt gäng satt runt den där grejen och sade "få se nu... om man trycker på den här knappen och vrider på den där ratten..." för att agera hur våra rollpersoner satt runt betamaxspelaren de nyss fått tag på och försökte klura ut hur den fungerande. Det var roligt att det tog lite tid att hålla på sådär. Om det bara hade varit ett färdighetsslag hade mycket av stämningen gått förlorad. Lixom.. "ajdå. Jag slog 88. Jag begriper inte den här. Vill du prova, Jonte?" Jag har för mig att jag tog fram den där plattan och använde den när någon skulle använda "första hjälpen" också. Eller i vart fall om det skulle opereras eller utföras komplicerade medicinska ingrepp. Det blev liksom mer spännande då.
Nå, den där grunkan i Mutant var ett ganska hårddraget exempel. Ibland var jag inte sååå förtjust i den... Men principiellt tycker jag ändå att det fungerar på det viset; en del spelmoment som bryter ut gör bara spelupplevelsen mer dynamisk och omväxlande, i mina ögon. Hur resonerar ni själva?
/Rising
Den diskussionen är lite för kall för att jag ska blanda mig in i den, dels tycker jag att det vore intressantare att hålla en generell diskussion här på rollspelsmakarforumet om fenomenet än att begränsa sig till just DoD.
Nå, grejen är i alla fall den att jag inte känner så alls. Jag tycker snarare att det är synd att så många spelmoment blir för LIKA de standardslag som ständigt görs runt regelbordet. Särskilt när det gäller magi tycker jag att det känns "omagiskt" om det fungerar som vilket färdighetsslag som helst, men även när det gäller strid finner jag att vissa slag som "bryter ut" bara gör spelupplevelsen mer omväxlande och dynamisk.
När det gäller magi postade Snow en intressant tråd här för ett tag sedan om magiregler där man drog olikfärgade stenar för att "kanalisera" olika magiska energier vilket jag fann intressant.
När det gäller strid tycker jag visserligen att reglerna måste hållas löjligt enkla för att jag ska orka köra med dem, men att det i övrigt inte fungerar på ett och samma sätt stör jag mig inte på. Sättet man slår tärningar på för att se om man träffar behöver inte vara samma sätt för att se var man träffar, till exempel. Så länge det inte ligger något praktiskt hinder i vägen (som att man måste byta tärningar mellan varje slag, eller liknande) så tycker jag bara att det blir roligt. Det viktigaste är ju att alla enskilda spelmoment verkligen fungerar, om det sedan betyder att det finns spelmoment som avviker från normen är inte särskilt relevant.
Jag tycker till exempel att den där helmysko plattan man hade i gamla Mutant som man slog på med T4 för att se om man fattade hur olika tekniska gizmos fungerade var djäkligt rolig. Vårt gäng satt runt den där grejen och sade "få se nu... om man trycker på den här knappen och vrider på den där ratten..." för att agera hur våra rollpersoner satt runt betamaxspelaren de nyss fått tag på och försökte klura ut hur den fungerande. Det var roligt att det tog lite tid att hålla på sådär. Om det bara hade varit ett färdighetsslag hade mycket av stämningen gått förlorad. Lixom.. "ajdå. Jag slog 88. Jag begriper inte den här. Vill du prova, Jonte?" Jag har för mig att jag tog fram den där plattan och använde den när någon skulle använda "första hjälpen" också. Eller i vart fall om det skulle opereras eller utföras komplicerade medicinska ingrepp. Det blev liksom mer spännande då.
Nå, den där grunkan i Mutant var ett ganska hårddraget exempel. Ibland var jag inte sååå förtjust i den... Men principiellt tycker jag ändå att det fungerar på det viset; en del spelmoment som bryter ut gör bara spelupplevelsen mer dynamisk och omväxlande, i mina ögon. Hur resonerar ni själva?
/Rising
