Nekromanti Hypnos i rollspel

[Genesis]

Inspirationen till det här inlägget är ett par trådar på forumet I Would Knife Fight a Man. Jag länkar inte till trådarna, för de är gamla och flera stycken, och blev mest en fråga om huruvida det är farligt att blanda in hypnostekniker i rollspel. Jag är inte så intresserad av den frågan (men vill ni verkligen så kan ni få diskutera det), utan snarare av frågan om vilka tekniker man som spelare eller spelledare kan låna av hyposen eller psykologin i allmänhet. Jag tänker på saker i stil med Risings inlägg om raggningstekniker anpassade för rollspel. Syftet med att använda hypnostekniker skulle då framför allt vara att öka inlevelsen.

I de trådar jag tidigare pratade om, som spårade ur i moraldebatter, så kom det fram två praktiska, applicerbara tekniker:

1) Fördjupning av karaktären utanför spel. En kille sade att han hade gjort litet mild självhypnos för att leva sig in i sin rollperson bättre, med goda resultat. Rollpersonen fick en mer koherent personlighet och blev mer av en person.

2) Inledningsritual till spelandet. Polaris "A long time ago, people were dying at the end of the world," eller vad man nu säger, citerades som ett exempel. Detta skulle då förbereda hjärnan på att nu skulle det fantiseras, och verkliga världen göre sig icke besvär. Specifikt så kunde inledning med djupdykning, sjunkande rörelser (typ dyka ned i vatten eller ett par änglar (rollpersonerna) som stiger ned till jorden) eller nedräkning, som i början av hypnos, medge djupare inlevelse.

Erfarenheter? Fler idéer? Lösa tankar? Just biten av ritualers betydelse för att förbereda hjärnan på vad som komma skall tror jag kan expanderas ytterligare. Finns det fler stimuli man kan utnyttja? Dimma ljuset, sätta på en specifik musik?

 

[Rising]

Well, det låter så flummigt med hypnos; och de flesta exempel på hur det skulle kunna tillämpas tycker jag kan förklaras på andra sätt.

Exempel: Jag brukar tala gott om handouts för den påverkan den gör på spelarna - de känner att de spelar ett välförberett äventyr, och vill därför inte skämta sönder vad som kan bli en spännande upplevelse. Det här kan förklaras med NLP; om de äventyr där jag använt handouts har varit några av mina mest välförberedda sådana (vilket de har), så kan man tydligt se att spelarnas känsla av att spela bra och täta äventyr hänger ihop med sinnesupplevelsen av att få något att titta på, känna på och mixtra med. Men det kan förstås också ha en förklaring som inte utgår från spelarnas undermedvetna, utan tvärtom att de helt medvetet resonerar sig fram till att äventyr med handouts = bra och välförberedda äventyr.

Applicerar man NLP-tankegångar i rollspel så skulle man dock komma fram till ett par intressanta slutsatser, varav jag tycker somliga låter rimliga:

1. Om en spelsession börjar balla ur, eller om spelarna pratar mycket offsnack; ta då och upphör med de stimuli som du vill använda för att höja stämningen. Gillar du att använda nedsänkt belysning; tänd lampor så fort som spelsessionen inte går din väg. Stäng av bakgrundsmusik om du har sådan. Genom att enbart betinga de stimuli du använder till stämningsfulla spelsessioner så ökar de i styrka.
Och även - om du kan: Börja spela musik och sänk ner belysningen när spelet är som bäst. Eller (förmodligen mer praktiskt): Om någon låt började spelas mitt under ett riktigt stämningsfullt parti - lägg den först i den spellista du använder nästa spelmöte. Om det börjades skoja eller blev tröttsamma regeldiskussioner när någon annan låt spelades; ta bort den ur spellistan tills vidare.

2. Om stämningen runt bordet inte går din väg, bemöt det med tystnad och vägra bekräfta spelarna. Uteslutning är mer framgångsrikt än bestraffning. Om en spelare drar ett off-skämt som någon annan spelare skrattar åt; säg inte åt spelaren att sluta skämta, utan låtsas bara som om du inte hörde. Dra inte på smilbanden, se inte sur ut; ignorera spelaren bara och ge respons åt de andra spelarna istället.

3. När man laddar upp inför ett spelmöte kan det vara klokt att provgestalta sina spelledarpersoner framför en spegel och testa olika repliker och uttryckssätt. Det brukar jag göra. Men tror man på NLP så är det extra klokt att - när man väl börjat bli varm i kläderna och känner sig van och säker i rollen - att förankra upplevelsen i något. Såsom en särskild gest eller stimulit från något särskilt föremål som sticker ut från dina vardagliga upplevelser. Kanske kan en av spelledarpersonerna gestaltas med en imaginär prilla under läppen (om du inte snusar), och ofta börja sina repliker med ett utdraget "nä..." precis som idrottare gör i teve-intervjuer. (och som Robert Gustavssons karaktär "Fimpen" från Nilecity drev med
Om man då senare under spelmötet ska gestalta spelledarpersonen så kan det vara svårt att göra det lika säkert som tidigare - när man hade stått och övat framför spegeln i ett par minuter. Men enligt NLP så kan man komma snabbare in i rollen om man återanknuter till förankringen; alltså stoppar in en imaginär prilla innanför läppen och svara på rollpersonernas första fråga med det utdragna nä'et.

 

[Johan K]

utan snarare av frågan om vilka tekniker man som spelare eller spelledare kan låna av hyposen eller psykologin i allmänhet

Jah tror att man säkert kan lära sig tekiker ifrån psykologi framför allt i att kunan bygga upp stämmningen.
Dock vet jag inte riktigt vilka tekninker man kan använda ifrån dessa 2 ämnen.. Är lite för dåligt påläst om det tyvärr. Men det vore klart intressant att läa in sig lite & se vad man kan aplicera på sitt spealnde.

 

[MrG]

Hypnos känns som överkurs i mina öron, själv är jag nöjd med enklare knep. Inledningstexter är ett sätt att komma in i stämning tycker jag funkar. Och gör också en form av ritual för spelandet.

Annars är mina snabba tips oftast inhämtade från teatern:
-Props och visuella hjälpmedel är guld, att ta på sig en hatt eller annat symboliskt för att gå in i roll kan funka aldelse utmärkt som markering för sig själv (och andra).
-Kroppshållning är och viktigt för att få in känslan av att gå in i rollen
-Röst, harklingar, talrytm osv bra knep för att hålla kvar rollen
-Props, ljus, musik mm, kan funka, de kan också vara ett brott om det blir en stor grej. Det mest sällan använda som egentligen borde vara bra är lukter. Har ingen klar bild om hur att använda det, men en någon gammal bibelberättelse från konfirmationstiden när man använde en doften från en utbränd lokal till att illustrera förföljesen av kristna i Rom. Effekten av en berättande röst som beskriver det, samtidigt som konfirmanderna leddes in med ögonbindlar i ett brandröksdoftande rum var lite mäktig.

-Gunnar

 

[Gordeg]

Om jag får tillfälle till det skulle jag vilja prova att skola in hela gruppen i en viss musik till ett visst spel baserat på bok eller bokserie.
Bakgrund: När jag läste Sagan om Ringen-böckerna för första gången hade musikalen Chess nyss kommit ut och jag hade ett kasettband med den musiken i bakgrunden när jag läste ringenböckerna. Än idag tänker jag alltid på Midgård, brödraskapet, alver och sånt när jag hör Chess.
Alltså lite samma grej som Rising tar upp när han skriver om NLP nedan. Jag hör dock till dem som inte tror på NLP förutom att det till stora delar är sunt förnyft uttryckt på ett fikonaktigt sätt.
Anyway, om man ska testa detta behöver man
1. En bra bok eller bokserie som ingen i gruppen läst förut
2. Bra bakgrundsmusik som ingen i gruppen lyssnat på förut
3. Ett spel som är baserat på böckerna.
Sedan läser alla böckerna samtidigt som de lyssnar på musiken. Ingen ska lyssna på musiken utan att läsa samtidigt, eller läsa utan att samtidigt lyssna på musiken. Om planen går i lås infinner sig rätt stämning vid spelbordet omeddelbart när man sätter på bakgrundsmusiken.
Tredje punkten är nog den lättaste att fixa. Punkt 1 och 2 är lite svårare. Exempelvis är det kört att använda LotR (musik eller böcker) för alla har redan skallen full med associationer till dem.

Är det farligt att använda hypnostekniker i rollspel? Skulle inte tro det, dessutom är det mkt svårt att hypnotisera någon som inte vill bli hypnotiserad.
Om man däremot vill rollspela om känsliga ämnen som sexuella övergrepp och sånt råder samma försiktighet som vanligt, dvs att känna sina medspelare osv.

Gordeg

 

[Rosen]

Om jag får tillfälle till det skulle jag vilja prova att skola in hela gruppen i en viss musik till ett visst spel baserat på bok eller bokserie.

Det funkar nog utan att det behöver vara baserat på nånting också. Vår mångåriga Rolemaster-kampanj spelades nästan alltid med SL's Rush- och Marillionplattor snurrande på repeat i bakgrunden. Efterhand hade den associationen lagt sig stenhårt i bakhuvudet (jag har den än idag) och sen räckte det med att han satte på Fugazi eller Grace under Pressure inför en session så var man på Tanaras slättland...

--
Åke

 

[Nightowl]

När jag hade min starkaste miniatyrmålningsochfightingperiod använde jag MTV som skvalradio.

Härav associerar jag WarZone, WH 40K och Necromunda med hitz for kidz från typ -99 till 00 eller så.

Erik, associationer kan vara väldigt lösa

 

[Gordeg]

Det funkar nog utan att det behöver vara baserat på nånting också.

Det kan det göra. Jag associerar Overlords-skivan Graveyard after midnight (om den nu heter så) med grottröj i DoD -91. Men jag tror att man måste spela samma spel ofta, kanske 1-2 gånger i veckan, för att en sådan association ska sätta sig.

Gordeg

 

[Genesis]

Ett par egna idéer från psykologin

Gestalt-psykologi
En hyfsat välbekant teori som talar om hjärnans tendenser att gruppera information. Två idéer som jag kan ta därifrån:

1) Låta detaljer stå för helheten. Gestaltteorin säger att hjärnan oftast kompletterar en ofullständig form med liknande information. Man behöver inte se hela bilen för att veta att det är en bil, eftersom man ofta har sett bilar tidigare och vet hur de ser ut. På samma sätt behöver man inte beskriva hela SLP:n, det räcker att beskriva signifikanta delar. Typ: "En mörk och reslig man med ett ärr över ena ögat" eller "en smal kille med ett illmarigt leende". Spelarna vet hurdant smala personer med illmariga leenden ser ut, och har lätt att fylla på resten från stereotypen. Det är dock svårare om man inte håller sig till stereotyper. "En vacker kvinna med ett ärr över ena ögat" eller "en rödblommig man med ett illmarigt leende". Här kan det bli svårare att associera. Vackra kvinnor har inte ärr över ena ögat, så ärret bär ingen symbolinfo. Till skillnad från den mörka och resliga mannen så förändras inte så mycket av bilden av att man lägger till ärret, utan ärret har bara sin uppenbara betydelse (att hon har ett ärr över ögat. I mannens fall blir ärret ett uttryck för hans personlighet, medan i kvinnans så undrar man snarast var hon fått det ifrån). Den rödblommiga mannen blir något av en konflikt. Rödblommiga män är ju fryntliga, och de ler mycket, men knappast illmarigt. Så vilken stereotyp gäller? Rödblommigheten eller illmarigheten? Detta kan kanske användas för att skapa SLP:er som spelarna har svårt att sätta fingret på.

2) Gruppering av information. Läste om ett par gestalt-psykologer som designade om en manual till montering av en lysknapp. De tog bort viss info eftersom den inte passade in bland övrig info i texten. De såg även till att tydligt skilja illustrationer från text och så vidare. Betyder detta att det är enklare för spelare att ta till sig info om man grupperar den? Hur grupperar man den bäst? Först plats och sedan människor? Synintryck, hörsel och sedan andra sinnen?

3) Suggestionspsykologi (variant av hypnos) visar att man lättare tar emot suggestion om man är avslappnad. Hypnos går ju i princip ut på rejäl avslappning. Kan avslappningsövningar (spänn-slappna av) före spel ge bättre inlevelse? Kanske se till att alla sitter riktigt bekvämt och inte behöver röra så mycket på sig?

4) Undersökningar i hur falska minnen bildas visar att tendensen ökar starkt när man blandar in flera sinnen. Upplevelsen tycks verkligare ju fler sinnen som används i beskrivningen. Det är väl knappast överraskande, men det kan nog vara värt att medvetet tänka på att använda alla sinnena i beskrivningar. Speciellt smak och känsel är ganska sällan använda i min spelgrupp, i alla fall. Smaken av blod när man blir träffad i magen, av muskot och ek när man smakar det dyra vinet hos hertigen, känslan av det svettiga lädret som är virat runt svärdshjaltet, den sträva känslan av stenen under fingrarna när man klättrar uppför hertigens mur för att sno hans vin ... Jag tror att smak kan användas till coola effekter när man ofta använder lukt istället, speciellt i starka lukter. Visst när likstanken fyller rummet så är det äckligt, men när den är så tung att du kan smaka den? Direktassociationer till att äta lik -> rakt till äckel city!