Nekromanti I love the nightlife...

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Idag, mina små får, ska vi diskutera... Nightlife-rollspel. Huruvida det är en godkänd genre eller inte kan vi låta Ghoulz och Rising tvista om i evigheternas evigheter utan att ens få ett svar som inte innehåller en knasig rubrik eller ett svårt ord. Som tur var så var det verkligen inte termbruket jag tänkte gå in på, utan själva grejen.

En sak utmärker Nightlife-rollspel, det vill säga alla Nightlife-rollspel jag har spelat: det är mörkt. Den lilla dagtid man verkligen rollspelar spolas snabbt förbi, om någon sådan ens finns. I Nightlife-rollspel har spelarna ofta makt över händelseförloppet, och kan planera sina egna utförande, resa härs och tvärs i universum, och ingen märker ändå någon skillnad eftersom det är mörkt överallt. I Nightlife, som jag känner det, är platsbeskrivningar i regel alltid överflödiga, spelledaren siktar istället på att spela en småpassiv roll genom att arbeta konsekvent mot spelarens handlingar.

Rollpersonerna partajar hela natten, går till pubar, planerar stötar och anfall, flyr från polisen, jagas mellan rymdstationer, har alltid någon skruk i bagaget och slutar upp i en stor uppgörelse mellan två megafaktioner i sitt eget rymdskepp, där de ändå har gott om valfrihet. Så kan det gå till i mitt gamla lir Tellus, som baserades på Mutants motor. Att Tellus aldrig fick ett eget regelsystem eller ens kom i skriven form tyder på hur latjo och fritt det var. Det har dock en Fiende, en metaplot, (hade) ett eget dataspel och en rad andra lattjo grejer som vi kom fram med under spelmötena. Tellus utspelades förövrigt i en framtidsjord med logiska luckor där solen hade gått under och människan var dömd till evigt mörker. Det var som sagt bristande logik, men var jättekul ändå!

När man skulle starta ett äventyr i Tellus som spelledare hade man i regel aldrig förberett någonting. Vanligtvis hade rollpersonerna mött varandra genom att bli kidnappade samtidigt, och det fungerade störtbra, eftersom ingen ändå hade något bättre för sig än att göra vad de ville. Denna frihet ledde till att rollpersonerna mycket snart lärde sig allt om Tellus, och snart fick jag själv uppleva många spännande äventyr i det.

CCC har förutsättningar för att bli ett ordentligt Nightlife-rollspel, vilket är huvudanledningen att jag överhuvudtaget joined the crew, men det är på gränsen, eftersom det inte direkt uppfyller mina krav på genuina Nightlife-rollspel:

[*]Det går lika bra att köra dagtid
[*]Det är inte vapenfetischistiskt/teknologifetischistiskt
[*]Det är inte koboldigt
[*]Man kan inte flyga så bra och långt

Häromsistens spelade jag räv i [color:\\"blue\\"]Savage[/color]s animorfiska, postapokalyptiska rollspel. Även om rollspelet i sig inte är genuint Nightlife, får jag åtminstone känslan av att det är rätt så actionorienterat, och i Nexus fattiga kvarter var det Nightlife som gällde. Vapen kostade bara fyra gånger så mycket som öl, det var jeepar, bomber, terrorister, helikoptrar och vildmarksförläggningar att invadera. Jag kände då stick av nostalgi över Tellus, och kom ihåg vilket underbart Nightlifedrag vi hade i det.

Nightlife är actionorienterat. Det är vapenfetischistiskt, koboldig, snabbt och för skojs skull. Det är egentligen ingen, förutom väldigt grundläggande, rollgestaltning inblandad, ingen direkt karaktärsutveckling (förutom större vapen och bättre vapen) och ingen direkt handling (bara resa runt och ha det livat). Teknologin är naturligtvis overkill, den ska vara till en sådan överdrift att man ska kunna hitta ett prickskyttegevär för en veckopeng. Man behöver inte vara noga med detaljer heller, i ena stunden kan man säga att det bara finns piller som näring, i andra stunden kan man spela ut en görrolig scen där rollpersonerna våldgästar en pizzeria/lägenhet om natten.

Mystik hör i allra högsta grad hemma i Nightlife. Om rollpersonerna har kapat en liten farkost, låt dom upptäcka ett lager fullt av små ödlor på burk, och bygg sedan upp en liten ståry runt dom. Tröttnar spelarna på ståryn, släpp dem, och låt dem partaja tills du kommer på något nytt ballt som kan hända dom.

Det viktigaste att komma ihåg när man SL:ar Nightlife är att inte tänka på handlingen som en film (att helst inte få inspiration över huvudtaget), utan alltid utgå ur spelarsynpunkt och därmed försäkra att spelet går snabbt och roligt till.

Nu vet du allt du behöver veta för att spela Nightlife, så kasta dig ut i den tomma natten!

(just'ja, vad kallar ni sånt här egentligen? snackar jag om någonting som alla redan känner till, analyserar jag någonting alla har tvekat lite över, eller festar jag kanske rentav på era mörkaste hemligheter...? Ô.ô)

/Mogge, pömsig analytiker klockan två
 

Ghoulz

Swordsman
Joined
27 Jan 2002
Messages
496
Location
Handen
Nightlife-rollspel låter mer som typ "Human Traffic", "Trainspotting" eller videon till Prodigys "Smack my bitch up". Det vore kul att spela. Party och ångest om vartannat. Det du beskriver låter mer som Tarantino eller "Heistrollspel" eller något i den stilen. Det är också kul. Jag förstår bara inte riktigt varför det du beskriver ska kallas "nightlife". Men det är väl typiskt mig. Jag tror dessutom att jag kom undan de svåra orden den här gången.
 

DanielSchenström

Swashbuckler
Joined
10 Dec 2000
Messages
3,344
Location
Enköping
Det tråkiga med att kalla nåt för Nightliferollspel är att det redan finns ett rollspel som heter Nightlife. Nästa ord...
 
G

Guest

Guest
Det känns som om du beskriver ett cyber-mutant äventyr efter två dygn utan sömn och otroliga mängder kaffe...
Men det kanske inte är ett så bra namn.

Men visst den här typen av party våld är alltid rolig... Lite som Liftarens guide till galaxen men våldsammare och mer dystopiskt.
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Re: I love the nightlife... [+ mer om Tellus]

Lite som Liftarens guide till galaxen men våldsammare och mer dystopiskt.

Ja, och mindre humor, kanske. Å andra sidan ska man ta till alla knep man har för att få spelarna att må bra. Låt dom lyxa sig på stora lyxkryssare, vara övermäktiga i strider (förutom dom som möjligtvis skulle kunna betyda någonting för en ståry du har byggt upp, dessa ska du dra ut på) och alltid komma undan polisen, precis med nöd och näppe så att polismästaren krullar mustascherna i frustration.

Ett äventyr vi spelade i Tellus började med att två av rollpersonerna var på ett skepp på väg från en plats där de hade utfört ett uppdrag. Skeppet höll på att gå under då någon hade haft sönder nån ledning (skeppet höll på att fyllas med illaluktande vätska), och rollpersonernas enda hopp var att göra sig av med lite last - passagerare. Olyckligtvis råkade Domare Elwyc, en av de högsta hönsen i megalagkorporationen Law and Justice, befinna sig på skeppet, och till slut kom de undan. De fick sedan bevittna hur räddningskapslarna som slutligen kom förde de få överlevande till ett främmande rymdskepp för genmanupilation och experiment. De kom fram till staden dit de skulle resa, och fick i uppdrag att ta med sig en olaglig, oregistrerad, fullkomligt galen och vanvettig buddist till en annan plattform (i Tellus bor man på såna). De slutade med att de drog in i en konspiration mot företagskontrollerade lagväsendet, såg en hel plattform slaktas av den genmanipulerade Elwyc och upptäckte att buddisten var schizofren och växlade mellan harmonisk och rabiat.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Tjaaa

...det låter mest dom om du gillade Tarantino och rullar som Lock,Stock... Chronopia låter som ett perfekt rollspel för dig. Mycket skurkar, mycket brudar, mycket action och mycket party.

Men jag tror att det viktigaste för dig är spelarfriheten, att man inte har ett uppdrag som man skall lösa, utan att man bara kan glida omkring och leva rövare.

Inte sant? Det spelar väl egentligen ingen roll i vilken värld man gör det? Det viktiga är att det blir som en sorts dröm om hur en perfekt, oförglömlig utekväll skall gå till; det ska vara både lustfyllt, dekadent och lite skrämmande, men man ska ha klarat sig oskadd när kvällen är slut. Right? Några av höjdpunkterna i mitt liv har handlat om vilda fester som ballat ur ordentligt och medfört att jag hamnat i bråk eller tvingats kuta från polisen osv. Om man skruvar upp den känslan och överdriver alla yttre detaljer, då har man väl den sorts nightliferollspel som du eftersträver?

Alltså, istället för lite småhångel med någon tjej från Australien så hamnar man i säng med två vilda leopardkvinnor som är efterlysta i fyra solsystem för grov narkotikasmuggling, istället för att ha förlorat alla ens stålar på black jack så har man rånat en amfibisk konstförfalskare och bränt allt glitter på en lyxig lapdance, istället för att ha hivat en sten genom vindrutan på någon brackas skrytbil så har man startat ett upplopp som slutat med skottlossning och eterkanoner, istället för att ha blivit ovän med en gammal klasskompis så har man fått ett pris på sitt huvud och blivit förföljd av två prisjägare. Osv.

Var det det du menade?

Jag tycker man kan kalla det för Beatfantasy.

Det är Beat för det handlar om samma vilda, ansvarslösa och otyglade livsstil som beatkulturen förhärligade, och det är fantasy eftersom det är överdrivet och symboliserande.

Sedan kan det förstås utspela sig bland både tomtar och troll, spoken word-satyrer och läderalver, och androider och reptilmänniskor. Framtid eller forntid, det spelar ingen roll.

Eller har jag missförstått dig, Mogge?

/Riz
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
The Player's Art, omväxling och upplevande

Eller har jag missförstått dig, Mogge?

Det finns IMHO två saker att leva för, och på samma sätt lever jag på två sätt.

För det första är jag en upplevare och drömmare. Jag är en "emotionell och konstig liten mes" som verkligen kan spendera en kväll med slutna ögon, sittandes i sängen, lyssnandes på musik och bara blundandes, drömmandes i väg på en massa konstiga vis. Jag når saker som evig skönhet, syfte och kanske en liten insikt i hur jag själv fungerar, men också tuffa idéer och mängder med inspiration till olika projekt. På samma sätt är jag en lattjare, en person som när han väl spelar dataspel gör det för att leka, inte för utmaningens skull. I Battle Realms, som är ett RTS som utspelar sig i ett sorts fantasyjapan med massa animeliknande, vridna inslag, leder jag hellre ut en hästburen Samuraj ut för att patrullera ett skogsområde och leka tuff (även om det är helt onödigt) än bygger upp en stor armé så fort som möjligt och krossar hänsynslöst. När vi spelar LAN sitter jag i bakgrunden och berättar sagor om mina allierades hjältars hjältemod medans de slåss på slagsfältet och det verkar få dom att må bättre, fast det är väl mest en ytlig observasion.

Å andra sidan (och här kan tilläggas att jag i inläggsskrivande byter musik från Terminator-soundtracket till The Tail Gators) så är jag en röjare. Det kanske rentav är en del av mitt flummiga drömmande, men mer vaket eller nåt. Iallafall är det en mer adrenalinpumpande sida av mig själv, och det är då jag kan vara en riktig tuffing. Jag har inte så stor réell erfarenhet av brudar på Australien, men jag kan iallafall inbilla mig att jag är en riktig hårding. Typ den sidan av mig som faktiskt tror sig kunna klippa till någon. Den sidan som ofta dyker upp på fester.

De kanske är närmare besläktade än man kan tro, men hursomhelst så är jag i fas ett mer benägen att drömma om vackra landskap och hjärtbrytande dramer än i fas två, där jag drömmer om nattklubbar, action, attityd och möjlighet att leva för stunden. I fas ett drömmer jag mer om omgivningens skönhet och i fas två mer om min egen. Så jag balanserar. Iallfall måttligt. Och det där lät rätt bra. Japp. :gremsmile:

Så man måste växla på självobservasion och världsobservasion, IMHO, annars kan det leda till narcosism respektive melankoli och vridet vemod.

/Mogge, skiner lite för er
 
Top