Nekromanti I trollfars gillesstuga

[Vitulv]

Ikväll är det dags för rollspel och jag kör vidare på den improvisationskampanj som startades i Stormklippa och som jag har skrivit om förut .

Nå, nu har det nog blivit dags för rollpersonerna att lämna Stormklippa (det har hänt en del saker som fått stadens ljusskyggare element att betrakta rollpersonerna som obekväma).

Nå, jag tänker mig en "roadmovie" i Osthem och färden kommer att föra dem söderut från Vortland, längs med trollbergens rot, genom det vilda Noj och till Jungharts mystik. På vägen så kommer rollpersonerna att vara med om spännande och sagolika händelser som inte nödvändigtvis behöver ha ett samband. Se det som halvplanerade slumpmöten snarare än en sammanhängande kampanj.

Nå det första mötet, eller äventyret, skall bli ett annorlunda gille där rollpersonerna kommer att få sitt första möte med troll. Även om de kanske inte kommer att veta om det själva.

På en ödslig hed i Noj ligger ruinerna av en gammal nedbränd hall. En gång i tiden var hallen en rik sköldhövdings herresäte och den kallades Vanghall. Men det var länge sedan. Ofred kom till landet och människorna fördrevs eller dödades. Till råga på allt brändes den en gång så mäktiga hallen till grunden.

Men en gång varje år, när trollmåne lyser som kallast, kommer trollen till Vanghall. Ledda av det gamla kungstrollet Guldtunga kryper en stam om tjugo listiga bastjurs upp ur sina hålor i skogen nedanför trollbergen. De kommer till Vanghall för att föra gille och för att få leva som människor för en natt. Guldtunga använder sin magi till att återskapa Vanghalls storhet. Han skapar en illusion av ett jättelikt långhus som lyses upp av brinnande kasar. Över elden i gillestugan steks stora vildsvin och mjödkar slås upp av flinka och ivriga yxor. Trollen själva tar skepnad av de människor som än gång där levde. Vackert folk. Fint folk. Söta människor med gyllenblont hår och len hud.

Så dricks det och skålas, skaldas och vrålas. Men blott för en natt. Ty starkare än så är inte Guldtungas trollkraft. Och innan solen går upp morgonen efter har trollen försvunnit, och på den ödsliga heden står bara ruinerna av Vanghall kvar.

I natt så kommer rollpersonerna till Vanghall. De är trötta och frusna efter en lång och regnig resa över hedarna. Plötsligt så syns eldar i mörkret och när rollpersonerna kommer närmare så får de syn på Vanghall i all sin prakt. Enorma drakvingar pryder långhusets tak och inifrån hörs skratt och sång.

Nå, vad skall hända? Själv tror jag att trollen blir glada över att få sällskap av riktiga människor. De kommer givetvis inte röja sin egen illusion utan vill nog snarare ge sken av att vara fint människofolk för att imponera på rollpersonerna.

Men hur blir det när troll försöker spela människor? Jag citerar mig själv från ett tidigare inlägg; "Jag har en förkärlek för troll som något mittimellan. De får gärna mena väl men ändå framstå som obehagliga. Deras kultur är så olik människans att ingenting riktigt stämmer vid ett möte. Kroppsspråket är felaktigt, de känns hotfulla på grund av sin storlek och de uttrycker sig konstigt och följer inte alls mänsklig taltradition. De hoppar mellan ämnen, står för nära när de pratar och har helt annan uppfattning om tid. De har också en annan syn på vad som är lögn och vad som är sanning. De ser på sin omgivning med helt andra ögon. En mörk och fuktig grotta kan för dem vara ett hemtrevligt litet krypin och ett halvruttet älgkadaver en festmåltid värdig en kung."

Det hela borde kunna bli en spännande, förbryllande och kanske lite läskig natt för rollpersonerna.

Jag har några korta idéer.

Guldtunga har en magisk bronsbrynja som han låter en av rollpersonerna försöka vinna. Jag vet inte hur tävlingen skall utspela sig. Som en gåtlek kanske? Eller en "ät-tävling" där rollpersonen får äta ikapp med det hungrigaste av trollen, Glupekäft. Brynjan skall i varje fall vara magisk på ett sätt som passar ett kungstroll. Jag har tänkt mig att den bara är en brynja i månsken och när solens strålar träffar den förvandlas den till en maläten och smutsig gammal tröja. Det kan bli en kul överraskning för den rollperson som somnar i Vanghall, klädd i magnifik brons, och vaknar i de gamla ruinerna utan tak med en maläten tröja på kroppen.

Jag har också tänkt mig att någon av rollpersonerna hoppar i säng med något av trollen. Två av rollpersonerna är kvinnor vilket kan bli en underbar twist. Hur gör man om man blir gravid med ett troll? Bära på en trollunge i nio månader? Hur gör man abort i Trudvang. (iofs är en av de kvinnliga rollpersonerna själv ett gråehjon).

Spåna gärna vidare och hjälp mig med det här äventyret. Jag har eventuellt för avsikt skriva ner allting och publicera som ett gratisäventyr.

/Vulf

 

[Foggmock]

Det där låter... förbannat ballt. Kör hårt.

 

[Berserk]

Verkligen intressant. Jag ska försöka komma med några förslag.

- Trollen kan ju använda egna ord för saker som är alldagliga för människor, men som de sällan träffar på. Svärd och hästar till exempel kunde bli blankpåk och stenfot eller andra lämpliga benämningar som vanliga människor aldrig skulle använda. Trollen har knappast så mycket kontakt med människor, så de kanske inte ens vet vad sakerna egentligen heter.

- När kvällen lider och trollen blir mer säkra i sina "roller" som människor kanske de börjar skrävla eller berätta historier. Om någon av rollpersonerna diskuterar med dem om t.ex. städer eller borgar kan ju trollen häva ur sig (kanske i misstag, kanske på allvar) sådant som är helt upp åt väggarna fel, och som beror på att de själva aldrig besökt en stad, utan bara hört berättas. Om de talar om hur de besökte någon känd stad kan de säga att grottorna där folk bodde var mycket djupa och mörka, och att gatorna var täckta av den mjukaste mossa. Och genom detta försöka beskriva den storhet de själva föreställer sig i en mycket rik och god plats.

- Vidare kan de ju använda verktyg fel, bestick kanske inte används, men du kommer säkert på något passande. Dricka ur skålar och placera benrester i ölstånkorna. Nä förresten, benen äter de säkert upp med god aptit och mycket knaster.

Ditt scenario verkar ha potential att bli ett verkligt magiskt och spännande äventyr. Kom ihåg att berätta hur det gick!

 

[walium]

Mycket, mycket bra upplägg!

- Rollpersonerna kan få fler gåvor som visar sig vara alldagliga ting utanför Vanghall. Eller så kan de förefalla värdelösa men i själva verket vara magiska under rätt omständigheter: månljus, om man utbrister något på trollens språk, om det regnar etc, etc.

- Tävlingar mellan troll och människor. Styrkemätningar, gåtlekar, sångtävlingar, dryckestävlingar. Guldtunga gamla skumpna mor kunde utmana den kraftigaste rollpersonen på armbrytning och vinna till exempel.

- Allting är lite bättre, lite finare än sina riktiga motsvarigheter. Bronsgrytorna glänser mer, ljusen ger mer ljus ifrån sig, den helstekta grisen är ovanligt stor och flottig, Guldtungas jakthundar är större än sina mänskliga motsvarigheter osv. Samma gäller för trollen, de är vackrare, högväxtare, ståtligare, välkläddare och renare än "riktiga" människor. Men de rör sig lite ovant. Deras etikett och uppförande passar inte ihop med deras ståtliga utseende. De vackra kvinnorna är oblyga, pilska, skrattar onaturligt högt, männen äter som djur, bryr sig inte om hygien, ställer fel frågor, fiser och rapar högljutt.

- Alla är osedvanligt intresserade av allt som rollpersonerna kan tänkas ha att berätta hur obetydligt det än är. Uppmärksamma rollpersoner kan också upptäcka hur vissa av gästerna härmar deras karaktäristiska gester, beteende och ovanor.

Berätta för oss hur det gick när ni spelat.

 

[silversurfaren]

Nice.

Varför inte fylla ut mötet till ett ordentligt äventyr istället, med en intressant fortsättning. Exempelvis att Några av trollen blir så facinerade av rollpersonerna att de följer efter dem (gömda) och iaktar dem. Kanske snor något som rpna håller kärt, eftersom trollen inser att det kanske är ledtråden till att bli människa. Eller så ser någon girig rp guldtungas spira och vill spela till sig den. Något som guldtunga vägrar. Men om rpna hjälper honom med något så går han med på det.

 

[Petri]

Jag ryser när jag läser det här. Undebart!
Låter faktiskt lite bekant. Har du blivit inspirerad av "När Tor reser till Utgårdarloke" (eller nåt kommer inte ihåg) I alla fall: Tor, Loke, Tjalve och Röskva åker till Utgårdarloke och där blir de utmanade på diverse tävlingar (äta i kapp med elden som motståndare, föröska lyfta en kissekatt som i själv verket är midgårdsormen, försöka springa ikapp en tanke m.m.?)

Om du inte har något emot det så tror jag att jag ska snatta ditt uppslag och försöka göra ett trevligt scenario av det hela (dvs för eget bruk inget som är tänkt att publiceras utan som nåt att använda efter att mina spelare överlevt[?] vildhjarta). Jag bara måste, hoppas du förlåter mig
Iofs sig så säger du att du ska göra ett gratisäventyr av det hela... ärligt talat så orkar jag inte vänta. Måste ha nuuuu! Men när du väl har gjort äventyret så skulle jag definitivt inte säga nej till att läsa det.

 

[Vitulv]

spelrapport

De tre trashankarna kämpade sig fram i regnet över den vinpinade heden och sökte förtvivlat efter någonstans att slå läger för natten. Natten innan hade Najmo sett skepnader som rörde sig över hedarna i mörkret. Stora, lufsande skepnader som följdes av korpar. Så det var med stor nervositet de reste genom detta nattliga landskap. Utmärglade efter att ha färdats långt utan att finna något villebråd var de nära att ge upp för vädrets makter. Korpäggen som de hittat i ett övergivet fågelbo hade för länge sedan tagit slut och deras magar skrek av klagan.

Så fick Najmo, halvalven, syn på ett sällsamt sken i denna övergivna vildmark. En eld flämtade i blåsten högt uppe på en kulle. Den senaste tidens händelser hade gjort sällskapet misstänksamma mot möten i vildmarken men i deras desperata situation var inte försiktighet en lyx de hade råd att unna sig.

När de tre kom närmare elden sg de att dess källa var en stor kase som brann utanför en mäktig hall. Ett gigantiskt långhus blickade ut över landskapet från höjden. Det var en rik hall, det kunde vem som helst se, och eldskenet fick de vackra bronsutsmyckningarna att lysa i natten. Rikt folk hade smyckat denna hall, även om avsaknaden av både syllstockar och syllhus var märklig.

Ingen vaktade hallen och ingen mur hade heller byggts för att försvara den. Äventyrarna smög så fram och knackade på den bronsklädda porten. En man öppnade. Han var ljushyllt och vacker. Ståtlig faktiskt. Han välkomnade dem med ett leende och de släpptes in i hallen där värmen från gilleselden slog emot dem.

De möttes av doften av lagad mat, en vildgalt var spetsad över elden och översköljd av äppelmjöd och ister som fräsande förtärdes i lågorna.

De möttes av leende, vackra ansikten. Över tjugo var människorna i hallen till antalet och de bar vackra kläder och smycken av guld och brons.

Vid hallens bortre ände, längst ut vid det långa bordet satt hallens hövding. En gammal man med hår som skimrade silvervitt. Han var kraftig till växten och de tunga guldkedjorna som tyngde hans nacke var tecken på stor rikedom och ärbarhet. Han hälsade dem med respekt och sade att i Vanghall stod aldrig dörren låst för den som var i nöd. Hans namn var Brauglam och hans hall var magnifik! Väggarna var täckta av tunga bronssköldar och hans hirdmän bar alla ringar och armband av renaste guld. Bredvid Brauglam stod tre kistor öppna och blottade hans stora rikedom när guldet kastade förtrollande reflexer i väggarnas bronsbeklädnad.

Äventyrarna bjöds att sitta ned bredvid Brauglam och han visade dem stort intresse. Allt ville han veta om det land de en gång lämnat och vad som hänt dem på vägen de färdats.

Skratten och sångerna fyllde natten och Brauglam berättade stolt för de tre att var natt var en fest i det stolta och rika Vanghall. Men frågor om varifrån all denna mat och rikedom kom ifrån svarande han undvikande och förvirrande på.

De tre tyckte att det var märkligt att bara herren i hallen språkade med dem. De andra höll sig på avstånd från sällskapet men log vänligt åt dem då och då.

Det ställdes till med svinätartävling där Toke, skogshuggaren, ställdes mot en man ur Brauglams hird. Och Toke vann en brynja av skinande brons. Men mannen som han kämpade mot skrämde Toke, ty när han slukade svin med hast morrade han plötsligt till som ett rovdjur.

Och Najmo skrämdes också av sällskapet de delade hall med. Hon tyckte sig för ett ögonblick se gula betar sticka ut ur munnen på en av de tidigare så vackra kvinnorna som satt bredvid männen och åt.

Och även Runa fattade misstankar när hon plötsligt fick en skymt av den stora korp som satt bland hallens takbjälkar dit ljuset inte nådde utan som låg i skugga. Den iakttog henne, den iakttog dem alla.

Vartefter kvällen led växte de tres obehag. Folket i denna hal må vara rika och vackra, men det var någonting som inte stämde. De talade uråldrigt och verkade inte känna Stormes lära. Brauglam gick så långt att fråga om den Store var en simpel hövding bland män.

Inte hade heller folket i Vanghall någon vetskap om det fanns andra människoboningar i närheten. Till och med de tre, som kom från ett annat land, visste att de inte var mer än ett par veckors resa från en stor stad.

Toke, Runa och Najmo bestämde sig för att lämna denna märkliga hall som plötsligt hade börjat kännas mycket, mycket obehaglig. Var det spöken de talade med? Gastar och vålnader? De ursäktade sig med att de behövde gå på avträdet, som för övrigt bestod av att pissa på gårdsplan, och lämnade hallen.

Utanför såg de att taket var täckt av korpar. Stora, svarta skepnader vars mörka ögon följde deras minsta rörelse.

De begav sig bort från gården när plötsligt Brauglam dök upp framför dem. Han såg plötsligt vred ut även om han sökte dölja det genom ett leende som aldrig nådde ögonen. Han frågade vart de var på väg och om de tänkte lämna hans gårds gästfrihet. Plötsligt gick allt fort, Brauglams frågor var pressande och hans röst blev plötsligt kall och hotfull. De två kvinnorna började springa från honom och Toke skar rytande Brauglam över magen med sin yxa.

Med ens var illusionen som bortblåst. Vanghall stod som svarta, kalla och utbrända ruiner och i dem krälade trollskuggor med lysande, gula ögon. Brauglam skrek och hans gestalt hade förändrats till den hos ett stort troll. Han blottade sina gula huggbetar och skrattade väsande. Han bönade dem att stanna hos honom och fortsätta festen. Söta människor, fina människor. Stanna hos det vackra folket. Stanna hos oss.

Men Toke sprang över den dimhöljda heden. Så fort benen bar honom. Och över Vanghall lyfte korparna till flykten genom mörkret när det inte längre fanns ett tak att sitta på.

/Vulf

 

[walium]

Magiskt! [NT]

Jag får sådan lust att spela DoD när jag läser sådana här krönikor!

 

[Zire]

Re: spelrapport

Underbart.. helt enkelt mästerligt. Jag kommer absolut att använda det som backup när det är för lite tid att köra ett längre äventyr, eller om det blir tid över efter att ha kört nått som slutat kortare än beräknat.

- Zire