Nightowl
Champion
<font size="4"> Polybotes’ Söner </font size>
”Hell Polybotes! Hugg av honom en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav honom under berg av sten och han skall gräva sig fram igen. Likt honom skall vi aldrig dö, för vi äro legio. Hell Polybotes, hell vår Fader!.”
<font size="1"> Polybotes’ Söners förmenta valspråk </font size>
Ur Desiohods Mythopoetica, en lärodikt från hednisk daladhisk tid. Denna har bevarats trots att den daladhiska polyteismen är utdöd sedan länge, då den använts i språkundervisning. Dessutom har man gjort om liknelser och historier för att dra ut nya moraliska lärdomar ur dem, som bättre passar Maharahuls ekomanti. Nedanstående legend används bland annat för att visa det orätta att sätta de hedniska gudarna, som ju kunde fela, i Kosmokrators ställe. ’Om nu gudarna funnes’ sade de ekomantiska missionärerna, ’vore de då värda att lyda eller hylla, när man ser hur de beter sig?’
Polybotes, Den Hundraarmade, Alla Monsters Ursprung, han utmanade Pteróótos, Himlafadern. ”Himlen skall vara min och jorden, himlen och jorden och allt där mellan! Jag är äldre än gudarna, äldre än mänskligheten, och kräver min ärvdarätt!” röt han och viftade med sina hundra armar. I femtio av de hundra armarna svingade han stridsklubbor stora som en vindfälld ek, i femtio andra höll han klippblock till kast.
Pteróótos slog sitt spjut mot sin sköld Molnet, och dundrade åskan, men Polybotes förskräcktes inte. Pteróótos blixtrade med sitt spjut Viggen, och visade blixten, men Polybotes förskräcktes inte.
Då slungade Pteróótos Viggen mot monstret, och spetsade hans vidriga kropp. Polybotes röt så jorden bävade, men femtio av hans armar släppte stock och sten och slet ut Viggen ur hans osande bröst, medan de femtio andra anföll gudarna.
Pteróótos kallade på sina söner, medan han skyddade gudinnorna och gudarnas flockar med Molnet, när klippblock kastades med kraft. Kumaippeos stormade skumhöljd mot monstret, men kastades tillbaka. Mastigoforos sökte bränna honom med eld, och Nausfoneus förlama honom med köld, men Stormtvillingarna lyckades inte utan sårades av odjurets vapen. Till slut kom Arpaktou och sövde Polybotes med sina magiska slöjor. Pteróótos kallade då på Brochos, som kom i sin ugglevagn med snara och piska.
’Inget kan jag göra’ sade Brochos. ’Polybotes är odödlig! Hugger jag av ett huvud, växer två nya ut. Stryper jag en hals, pustar han genom två nya.’ Men han fängslade honom med sin starka kedja som kallades Ödet, och Pteróótos’ bastard, Géégenees, lyfte sin moders berg och lade dem över Polybotes, så att han begravdes helt.
Men jätten riste sina bojor och sträckte sina lemmar, och därför bävar jorden ibland och skälver, och han fnös eld ur sina femtio näsborrar, och därifrån kommer vulkaneld och geyserånga. ’Ingen kan döda mig!’ röt han! ’Hugg av mig en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav mig under berg av sten och jag skall gräva sig fram igen. Jag skall aldrig dö, ty jag är legio.’ Och från de lemmar gudarna förgäves huggit av växte forntidens monster fram, drakar och lindormar, laistrygoner och cykloper.
Brochos förebrådde Pteróótos, och sade: ’För detta dåd, som var orättfärdigt, måste du en gång göra bot. En dag måste Polybotes släppas fri.’ Men Pteróótos svarade blott: ’Den dagen, den sorgen!’
Nedanstående stycke är liksom det som tidigare publicerats i De Blå Ryttarna hämtat ur Flödet i djupet – Om hemliga sällskap och konspirationer. Denna skrift trycktes på privat initiativ av en ”fröken P” som i själva verket är identisk med Tirlega tar-Kostur, en obskyr kejserlig ämbetskvinna med mycket speciella talanger, som är mer än hon ser ut att vara. Mer om Flödet i djupet och Tirlegas roll i det hela finns i De Blå Ryttarna på www.rollspel.com, under Gondica/Godbitar/Sapienter, som också mer utförligt beskriver och diskuterar kampanjer och äventyr som cirklar runt konspirationer i Gondica. Mer om Tirlega själv och hennes verk finns i artikeln Tirlega ran-Kostur i webzinet Alpha et Omega nr 9 på http://alpha.torped.net/
Polybotes’ Söner
Likt många andra sällskap daterar sig Polybotes’ Söner till upprättandet av det Ursprungliga Blå Kejsardömet. Under erövringen av daladhernas hemländer i det nuvarande Frekre fanns många städer och furstar som sträckte vapen inför azulierna, och i gengäld fick dess aristokrati behålla sin makt såsom kejserliga vasaller. De var visserligen tvungna att betala en tribut till kejsaren, men det var möjligt, oftast genom tyngre beskattning, eller genom att hjälpa azulierna att erövra grannrikena.
En av dessa var stadsstaten Koronopolis (nuvarande Kronenburg i södra Frekre). Dess patricierråd – ty i Koronopolis hade varje husfader eller husmoder av börd rösträtt i dess ”folkförsamling” – gav sig tidigt till azulierna, och stadens regalier lades vid kejsarens fötter. Autokraten av Koronopolis blev den kejserlige satrapen av Koronopolis. Plebejernas gårdar beskattades hårdare för att betala tributen, och patriciernas söner fick träda i azuliernas tjänst som rytteri. Resultatet lät inte vänta på sig: plebejerna reste sig och krävde sina rättigheter. Som oftast blev fallet inkallades de azuliska legionerna till stöd för de lokala trupperna, och rebellerna steglades eller hängdes i hundratal. Dock upprepades här inte mönstret från grannstaterna. Azuliernas våld avskräckte inte folket. Tvärtom. De som sympatiserat med autokratens beslut – han hade ju till synes bevarat deras oberoende utan blodsbad – förlorade all sin sympati för honom.
Historikerna har behandlat upproret olika. Vissa har, i kejserlig vördnad, utmålat dem som mordiska separatister. Andra har pekat på deras fromhet, varom mer nedan. Alltsedan tar-Obris Historia Dalaum har dock den vanligaste synen varit att det Blå Kejsardömet handlade i enlighet med politiskt sunt förnuft och fullt hedersamt, men att rebellerna ändå var missförstådda och illa behandlade, och att det hela var en beklaglig tragedi framkallad av Koronopolis’ patricier, som borde delat bördan med plebejerna för att bevara freden. Många azuliska historiker har använt historien som exempel på vad som kan hända om en provins får för stor auktoritet i förhållande till kejsartronen.
Vad som följde efter upproret var unikt: Genom en kampanj av sabotage, uppvigling och kappan-och-dolken-aktiviteter lyckades man göra det ohållbart för azulierna att behålla området. Man slog där det gjorde ont – man saboterade den koronopoliska legionen, så att den inte kunde ge sitt stöd till kejsardömets arméer, och man satte ständiga käppar i hjulet för skatteindrivningen, vilket försvårade betalandet av tributer. Till slut drog kejsardömet, för första gången under sin utveckling, tillbaka allt stöd från ett av sina satrapier. En öppen revolt utbröt, och patricierrådet störtades.
I dess ställe kom det vad som bäst kan beskrivas som ett upplyst pöbelvälde. De stora jordegendomarna fördelades mellan de jordlösa, alla patricierprivilegier avskaffades, och en folkförsamling omfattande hela statens vuxna befolkning (!) styrde staden, även om upprorsledarna, kallade ”Polybotes’ Söner” (efter legenden om den hundraarmade jätten som inte kunde dö), genom sin karisma eller sitt rykte verkar ha utövat den direkta makten. Religiösa principer ersatte de föregående lagarna, som upphävdes i den mån de ansågs sakna motsvarighet i Kosmokrator.
General Tydid Laureatus, senare kejsar Tydid II, sändes slutligen för att pacificera området och återställa den azuliska överhögheten. Detta lyckades först efter en blodig kampanj och mycket politiskt rävspel från Tydids sida. Ledarna för upproret steglades i hundratal på Koronopolis murar, även om några tycks ha flytt sjövägen innan Tydids styrkor intog staden. Erövringen förevigades i Tydids Acta Coronopolitae, som beskrev hans strider, och eftersom det kom att bli standardläsning för månget barn som tragglat sina azuliska verbböjningar blev historien vida spridd. Även om Acta Coronopolitae var Tydids hyllning till sitt eget militära geni, gjorde han sitt bästa för att prisa Polybotes’ Söner för deras begåvning som gerillakrigare och ledare. Tydids seger hade knappast framstått som särskilt ärorik annars. Allt tyder dock på att hans beundran hade en äkta kärna av fascination inför deras strategiska talanger.
I Frekre blev dock historien än mer spridd via muntliga traditioner. Legenden om Polybotes’ Söner blev där symbolen för upproret mot den överheten rent generellt , och den har återberättats som sång, saga och i folkliga skådespel. Där berättar man att ledarna undkom med skeppen, och att de flydde till en undangömd plats där de återupprättade sin idealstat. I början sades denna plats ligga längs Pangaias kust, men i takt med utforskningen av haven har den flyttats än längre bort. Själva namnet har figurerat som namn på otaliga grupper av upprorsmakare, rövare och rebeller. I våra tiders Frekre har till och med handelsfurstar och patricier sponsrat skådespel och episka diktverk om Sönerna, som ses som representanter i striden mot ärkefienden Blå Kejsardömet.
Det tecken som Polybotes’ Söner sägs ha stridit under var det från gamla dalaiska målningar och vaser välkända ”Polybotes’ Huvud” – en grinande skalle, omgiven av en krans av armar med klor eller nävar, som strålar från en sol. Detta tecken har synts i klotter och graffiti sedan dess. Var helst de enkla plebejerna har varit missnöjda har man sett Polybotes’ Huvud på väggar, ofta med lokala slagord skrivna i en cirkel runt tecknet. Även om de varit vanligast i södra Frekre, har områdets sjömän spritt det över hela den civiliserade världens kuststäder.
En vanlig form av lektyr under den tidiga Blå Eran var allegorier förklädda till fantastiska reseberättelser, av många läsare uppfattade bokstavligt (till stort men för allmänhetens bildning). En ofta beskriven plats var den ö eller gömda hamn Polybotes’ Söner flytt till, och det lyckorike som sades finnas där, en plats utan överhet, där alla lever fromma och meningsfulla liv. De flesta dylika historier övergår snart i beskrivningar av öns materiella och magiska underverk – fontäner av vin, frukter som förlänar odödlighet, magiska speglar som kan visa invånarna vad som händer var som helst i världen, osv.
År 690 AS utkom en annan sorts bok kallad Nova Coronopolis. I förordet sägs den vara utgiven av en ”from och lärd kvinna” som velat hjälpa en ”enkel sjöfarare” att berätta en fantastisk historia. Den enkle sjöfararen, vars namn skall ha varit Alekiel tem-Fokirk, skall ha levat som en grym och brutal sjöhund i många år. Han led dock slutligen skeppsbrott någonstans nordöst om Silveröarna. Tem-Fokirk flöt i land på en öde ö, där han bodde i över tre år och under mycket grubbel blev en from och ångerfull människa. Han räddades av vad han först trodde var vanliga sjöhundar – ovanligt medmänskliga, men annars vanliga pirater.
I själva verket visade de sig vara agenter från den gömda idealstaten Nova Coronopolis, grundad av de flyende Polybotes’ Söner. Detta lyckliga örike har ingen fattigdom, inga orättvisor och ingen nöd. Av ren nyfikenhet spionerar man på omvärlden via fartyg förklädda till handelsmän eller sjöhundar, ty de lider ingen brist på något av världens goda. Därvid rekryterar de goda män och kvinnor att bli nya medborgare; de kan uppenbarligen söka upp dygdiga människor med magiska medel. Tem-Fokirk fortsätter att berätta om hur riket styrs (likt en ekomantisk församling), dess lagar (byggda på Kosmokrator, och så få att de ryms på den tavla som sitter på varje tempelvägg) och dess stora visdom (både mekanurgi och ekomanti liksom de jordiska vetenskaperna praktiseras i stor skala, och riket är fyllt av magiska under).
Parallellt med att tem-Fokirk visas runt i riket av sina värdar kontrasteras dess under med Vidonias brister. Det hela luktar politisk pamflett lång väg för den insatte läsaren, och mycket riktigt visade det sig att den ”fromma och lärda kvinnan” var ingen mindre än Erkandra tar-Ulator ran-Bakan. Ran-Bakan, en mentor och mest känd för sina storartade religiösa och naturfilosofiska verk, var vid den här tiden verksam som efor i just Kronenburg. Ran-Bakan hävdade aldrig något annat än att berättelsen var just en allegori, men brukade bara le när man frågade om var tem-Fokirk kom ifrån.
Detta i sig ledde till bekymmer för henne. Många retade sig på vad de fann vara aristosofiskt anstuckna åsikter i boken, och detta spelade en viktig roll i de intriger som gjorde att hon förlorade sitt ämbete. (Anklagelserna är ganska absurda med tanke på att många av hennes filosofiska vedersakare såg henne som mekanurgiskt anstucken.) Vad som i slutändan kanske var än mer besvärande för ran-Bakan var att många tog boken på blodigt allvar.
En spridd åsikt var att Nova Koronopolis faktiskt existerade, och att påståendena om ”allegori” bara var dimridåer. Ran-Bakan utsattes för påtryckningar att avslöja vem tem-Fokirk var, hur man kom till den hemliga ön, hur man utförde de under som beskrevs i boken, osv. Man försökte t.o.m. bryta sig in i hennes hus för att finna ”hemliga dokument”. Man försökte läsa boken som en ”kod” som skulle ge svaret på dessa och andra frågor, och en del skrifter tryckes i liten upplaga som påstod sig ha svaret. En del av dessa sökare upprördes av boken och såg Nova Koronopolis som ett tänkbart hot, andra ville dit för att finna lyckan.
Det blev inte bättre av ran-Bakans rykte som mystisk och mäktig magiker. Även om detta skedde innan hennes slutliga mästerverk Principia Filosofica utgavs, hade hon redan börjat arbeta på sina metafysiska och naturfilosofiska teorier och publicerat dessa som små skrifter för andra mentorer och akademiker. Som bekant försöker dessa förena den ekomantiska och den mekanurgiska världsbilden, och rör härvid ofta deras respektive magier, som fascinerade henne. Ran-Bakan framhävde t.o.m. sina brist på övernaturlig talang. Det var sammanhangen bakom som intresserade henne, ”hur Kosmokrators hand kommer att röra i grytan”, som hon uttryckte saken. Detta räckte inte för folkfantasin.
Ran-Bakan var omåttligt populär som efor bland Kronenburgs plebejer, och den som frågar vem som helst på stadens gator idag om ran-Bakan, mentor mirabilis, skall få höra om hennes stora trollmakt, som hon hemlighöll (av säkerhetsskäl eller ödmjukhet, beroende på vem du frågar). Att enkelt folk tillåter sig sådana fantasier må vara, men även bland Frekres patricier cirkulerade rykten om hennes trollkrafter, som hon skall ha utnyttjat i sina politiska intriger. Speciellt suspekta var hennes år som mentor till många förnäma unga män och kvinnor, som senare i livet stödde henne politiskt. Hon sades dels ha förhäxat dem, dels ha lärt dem trolldom att använda i hennes tjänst, oklart vad eller hur.
Således var det både för de beundrande plebejerna och de misstänksamma patricierna ytterst troligt att ran-Bakan verkligen stod i förbindelse med aristosofiska (?) urtidspirater på andra sidan jordklotet, och kontroverserna fortsatte både fram till och efter hennes död 719 AS.
Ran-Bakan hann själv uppleva hur Polybotes’ Söner förvandlades till världsomspännande konspiration i Det Gröna Hotet 699 AS. Denna pamflett, som jag behandlat i denna boks andra kapitel i samband med De Blå Ryttarna (Azuli Equites), berättar om hur en ”aristosofisk” konspiration existerat sedan Profetens tid, som alltid försökt omstörta rättmätiga härskare, krossa all lag och ordning och all religion, samt införa ett pöbelvälde. Denna skall benämna sig Polybotes’ Söner, och det är från dem Det Gröna Hot som pamfletten berättar om kommer. ”Hell Polybotes! Hugg av honom en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav honom under berg av sten och han skall gräva sig fram igen. Likt honom skall vi aldrig dö, för vi äro legio. Hell Polybotes, hell vår Fader!.”
Var och en som studerat de aristosofiska avfällingarnas illdåd skall snart finna att ingen kärlek är förspilld mellan deras stormästare. Att de skulle ha ett utbrett samarbete är befängt. Trots detta är det en allmänt spridd uppfattning att alla som kallar sig ”aristosofer” är en enhet, medlemmar av samma organisation, lydande en vilja. Detta har blivit extra vanligt efter det att Det Gröna Hotet trycktes. Det kan tyckas att vanligt önsketänkande skulle motarbeta denna uppfattning (även om den vore sann, vilket jag alltså allvarligt betvivlar). En världsomfattande konspiration verkar ju mer mäktig, mer skrämmande. Emellertid är det inte så: en enda rörelse, en enda vilja, innebär att det finns ett definierat hot som kan krossas som Rogrot krossades, och därför är det en populär myt för att lugna svaga sinnen, då den erbjuder mer hopp än den diffusa verkligheten.
Det som följer kommer ur ett internmemorandum sänt av Fröken P, alias Pupillen i Ögat, alias Tirlega tar-Kostur, Blå Ögats främsta ’riskanalytiker’, fast någon sådan term existerar inte ännu i termalisk underrättelsejargong. Som nämnts finns mer om henne i artikeln om Azuli Equites och i webfanzinet Alpha Et Omega.
Rekommendationer angående ’Polybotes’ Söner’
Det finns åtminstone tre grupper med detta namn värda att diskutera. Jag tar inte upp de befängda konspirationsteorier som jag avhandlat i Flödet i djupet; en sådan organisation finns helt enkelt inte bland aristosoferna. Det är nonsens och det vore ytterst olyckligt om våra resurser satsades på att störa eller utspionera kommunikationer som inte existerar.
Det finns dock tre grupper som kan utgöra ett hot. Det första hänför sig till Frekres aktiviteter. I varje fall där vi försökt infiltrera lokala grupper i syfte att väcka deras sympati för Kejsardömet, i syfte att underlätta för politiska, ekonomiska eller militära allianser, kan vi anta att Frekre har agenter utsända i samma syfte. I flera fall har Sönernas tecken, Polyboteshuvudet, noterats som ett tecken använt av lokala intressegrupper, för att uttrycka sitt förakt för Kejsardömet och sin sympati för Frekre.
Vi kan således anta att Frekre utnyttjar myten om Sönerna i sin propaganda för att övertala lokalbefolkningen. Detta är särskilt fallet när det råder inre schismer går mellan patricier och plebejer. Jag upprepar mina rekommendationer att förankra stödet hos alla grupper av befolkningen. Att enbart övertala patricierna om Kejsardömets förträfflighet är inte tillräckligt i vilket fall som helst.
Det andra gäller aristosofer, men inte i den osannolika form som hänvisas till i Det Gröna Hotet. Deras luminater vänder sig ofta till samhällets svaga och utsatta, eftersom deras agitation har störst effekt bland dem som intet har att förlora på den omstörtning av samhället som många aristosofiska stormästare förespråkar. Bland dessa är legenden om Sönerna mycket populär, eftersom den talar till deras nöd. Polyboteshuvudet symboliserar för dem kamp mot orättvisor. Således kommer många luminatledda grupper av upprorsmän, provokatörer och brottslingar att använda dess namn, ord och tecken i sin verksamhet. När sådant är organiserat, och inte endast klotter och romantiska ballader, är det ett tydligt tecken på aristosofisk inblandning. Agenter för Blå Ögat kan härvidlag vänta sig att motståndarsidan kan ha tillgång till styggelser och förvrängningar. Allierade mystagoger bör vara vaksamma inför eventuella svärtningar.
Det tredje är det mest allvarliga fallet: Jag har ju tidigare vädjat om hjälp inför Brottets Rike och den hypotetiske ledare som i mina rapporter kallats ’Brottets Sher Shach’, då denne person måste vara ett strategiskt geni av den berömde zakiske kejsarens kaliber. Som jag försökt förklara är Brottets Rike en sammanslutning som koordinerar rövarband, tjuvligor, smugglarringar och slavhandlare, och vars kommunikationer är osannolikt samstämda. Över hela Kejsardömet har jag kunnat spåra dem, och mina gåvor kan inte förutsäga deras handlingar! Detta tyder på att en eller ett fåtal individer ligger bakom, ty den fria viljan hos individer går inte att tolka eller förutsäga genom mina ’spådomar’.
I flera fall där Brottets Rike fört illgärningsmän samman, har jag också fått rapporter om att man sett Polyboteshuvudet, och att begrepp från legenden om Sönerna används. Flera av de missdådare som faktiskt infångats har varm uttalat sin motvilja mot överhet i allmänhet och Blå Kejsardömet i synnerhet, men verkar inte förespråka någon aristosofisk omstörtning – de hatar överhet, men vill inte skapa en ny, idealisk sådan, såsom de flesta aristosofer med politiska ambitioner. Det är min övertygelse att ledaren eller ledarna hyser sådana sympatier själv, och att de spritt sig bland hans underhuggare.
Jag vädjar än en gång om hjälp. Ge mig en särskild stab för att utröna vem ’Brottets Sher Shach’ är. I motsats till legenden om Polybotes är jag övertygad om att här bara finns ett enda huvud att hugga av. Det kommer att vara väl spenderade resurser.
Vad är då sanningen? Den som inte kan hålla sig får bestämma själv – men inom kort kommer en Skepparhistoria där jag min vana trogen presenterar tre alternativ, beroende på kampenjens stil.
Erik
PS: Jag bifogar ett Polyboteshuvud, så ni vet vad ni skall klottra.
DS.
”Hell Polybotes! Hugg av honom en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav honom under berg av sten och han skall gräva sig fram igen. Likt honom skall vi aldrig dö, för vi äro legio. Hell Polybotes, hell vår Fader!.”
<font size="1"> Polybotes’ Söners förmenta valspråk </font size>
Ur Desiohods Mythopoetica, en lärodikt från hednisk daladhisk tid. Denna har bevarats trots att den daladhiska polyteismen är utdöd sedan länge, då den använts i språkundervisning. Dessutom har man gjort om liknelser och historier för att dra ut nya moraliska lärdomar ur dem, som bättre passar Maharahuls ekomanti. Nedanstående legend används bland annat för att visa det orätta att sätta de hedniska gudarna, som ju kunde fela, i Kosmokrators ställe. ’Om nu gudarna funnes’ sade de ekomantiska missionärerna, ’vore de då värda att lyda eller hylla, när man ser hur de beter sig?’
Polybotes, Den Hundraarmade, Alla Monsters Ursprung, han utmanade Pteróótos, Himlafadern. ”Himlen skall vara min och jorden, himlen och jorden och allt där mellan! Jag är äldre än gudarna, äldre än mänskligheten, och kräver min ärvdarätt!” röt han och viftade med sina hundra armar. I femtio av de hundra armarna svingade han stridsklubbor stora som en vindfälld ek, i femtio andra höll han klippblock till kast.
Pteróótos slog sitt spjut mot sin sköld Molnet, och dundrade åskan, men Polybotes förskräcktes inte. Pteróótos blixtrade med sitt spjut Viggen, och visade blixten, men Polybotes förskräcktes inte.
Då slungade Pteróótos Viggen mot monstret, och spetsade hans vidriga kropp. Polybotes röt så jorden bävade, men femtio av hans armar släppte stock och sten och slet ut Viggen ur hans osande bröst, medan de femtio andra anföll gudarna.
Pteróótos kallade på sina söner, medan han skyddade gudinnorna och gudarnas flockar med Molnet, när klippblock kastades med kraft. Kumaippeos stormade skumhöljd mot monstret, men kastades tillbaka. Mastigoforos sökte bränna honom med eld, och Nausfoneus förlama honom med köld, men Stormtvillingarna lyckades inte utan sårades av odjurets vapen. Till slut kom Arpaktou och sövde Polybotes med sina magiska slöjor. Pteróótos kallade då på Brochos, som kom i sin ugglevagn med snara och piska.
’Inget kan jag göra’ sade Brochos. ’Polybotes är odödlig! Hugger jag av ett huvud, växer två nya ut. Stryper jag en hals, pustar han genom två nya.’ Men han fängslade honom med sin starka kedja som kallades Ödet, och Pteróótos’ bastard, Géégenees, lyfte sin moders berg och lade dem över Polybotes, så att han begravdes helt.
Men jätten riste sina bojor och sträckte sina lemmar, och därför bävar jorden ibland och skälver, och han fnös eld ur sina femtio näsborrar, och därifrån kommer vulkaneld och geyserånga. ’Ingen kan döda mig!’ röt han! ’Hugg av mig en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav mig under berg av sten och jag skall gräva sig fram igen. Jag skall aldrig dö, ty jag är legio.’ Och från de lemmar gudarna förgäves huggit av växte forntidens monster fram, drakar och lindormar, laistrygoner och cykloper.
Brochos förebrådde Pteróótos, och sade: ’För detta dåd, som var orättfärdigt, måste du en gång göra bot. En dag måste Polybotes släppas fri.’ Men Pteróótos svarade blott: ’Den dagen, den sorgen!’
Nedanstående stycke är liksom det som tidigare publicerats i De Blå Ryttarna hämtat ur Flödet i djupet – Om hemliga sällskap och konspirationer. Denna skrift trycktes på privat initiativ av en ”fröken P” som i själva verket är identisk med Tirlega tar-Kostur, en obskyr kejserlig ämbetskvinna med mycket speciella talanger, som är mer än hon ser ut att vara. Mer om Flödet i djupet och Tirlegas roll i det hela finns i De Blå Ryttarna på www.rollspel.com, under Gondica/Godbitar/Sapienter, som också mer utförligt beskriver och diskuterar kampanjer och äventyr som cirklar runt konspirationer i Gondica. Mer om Tirlega själv och hennes verk finns i artikeln Tirlega ran-Kostur i webzinet Alpha et Omega nr 9 på http://alpha.torped.net/
Polybotes’ Söner
Likt många andra sällskap daterar sig Polybotes’ Söner till upprättandet av det Ursprungliga Blå Kejsardömet. Under erövringen av daladhernas hemländer i det nuvarande Frekre fanns många städer och furstar som sträckte vapen inför azulierna, och i gengäld fick dess aristokrati behålla sin makt såsom kejserliga vasaller. De var visserligen tvungna att betala en tribut till kejsaren, men det var möjligt, oftast genom tyngre beskattning, eller genom att hjälpa azulierna att erövra grannrikena.
En av dessa var stadsstaten Koronopolis (nuvarande Kronenburg i södra Frekre). Dess patricierråd – ty i Koronopolis hade varje husfader eller husmoder av börd rösträtt i dess ”folkförsamling” – gav sig tidigt till azulierna, och stadens regalier lades vid kejsarens fötter. Autokraten av Koronopolis blev den kejserlige satrapen av Koronopolis. Plebejernas gårdar beskattades hårdare för att betala tributen, och patriciernas söner fick träda i azuliernas tjänst som rytteri. Resultatet lät inte vänta på sig: plebejerna reste sig och krävde sina rättigheter. Som oftast blev fallet inkallades de azuliska legionerna till stöd för de lokala trupperna, och rebellerna steglades eller hängdes i hundratal. Dock upprepades här inte mönstret från grannstaterna. Azuliernas våld avskräckte inte folket. Tvärtom. De som sympatiserat med autokratens beslut – han hade ju till synes bevarat deras oberoende utan blodsbad – förlorade all sin sympati för honom.
Historikerna har behandlat upproret olika. Vissa har, i kejserlig vördnad, utmålat dem som mordiska separatister. Andra har pekat på deras fromhet, varom mer nedan. Alltsedan tar-Obris Historia Dalaum har dock den vanligaste synen varit att det Blå Kejsardömet handlade i enlighet med politiskt sunt förnuft och fullt hedersamt, men att rebellerna ändå var missförstådda och illa behandlade, och att det hela var en beklaglig tragedi framkallad av Koronopolis’ patricier, som borde delat bördan med plebejerna för att bevara freden. Många azuliska historiker har använt historien som exempel på vad som kan hända om en provins får för stor auktoritet i förhållande till kejsartronen.
Vad som följde efter upproret var unikt: Genom en kampanj av sabotage, uppvigling och kappan-och-dolken-aktiviteter lyckades man göra det ohållbart för azulierna att behålla området. Man slog där det gjorde ont – man saboterade den koronopoliska legionen, så att den inte kunde ge sitt stöd till kejsardömets arméer, och man satte ständiga käppar i hjulet för skatteindrivningen, vilket försvårade betalandet av tributer. Till slut drog kejsardömet, för första gången under sin utveckling, tillbaka allt stöd från ett av sina satrapier. En öppen revolt utbröt, och patricierrådet störtades.
I dess ställe kom det vad som bäst kan beskrivas som ett upplyst pöbelvälde. De stora jordegendomarna fördelades mellan de jordlösa, alla patricierprivilegier avskaffades, och en folkförsamling omfattande hela statens vuxna befolkning (!) styrde staden, även om upprorsledarna, kallade ”Polybotes’ Söner” (efter legenden om den hundraarmade jätten som inte kunde dö), genom sin karisma eller sitt rykte verkar ha utövat den direkta makten. Religiösa principer ersatte de föregående lagarna, som upphävdes i den mån de ansågs sakna motsvarighet i Kosmokrator.
General Tydid Laureatus, senare kejsar Tydid II, sändes slutligen för att pacificera området och återställa den azuliska överhögheten. Detta lyckades först efter en blodig kampanj och mycket politiskt rävspel från Tydids sida. Ledarna för upproret steglades i hundratal på Koronopolis murar, även om några tycks ha flytt sjövägen innan Tydids styrkor intog staden. Erövringen förevigades i Tydids Acta Coronopolitae, som beskrev hans strider, och eftersom det kom att bli standardläsning för månget barn som tragglat sina azuliska verbböjningar blev historien vida spridd. Även om Acta Coronopolitae var Tydids hyllning till sitt eget militära geni, gjorde han sitt bästa för att prisa Polybotes’ Söner för deras begåvning som gerillakrigare och ledare. Tydids seger hade knappast framstått som särskilt ärorik annars. Allt tyder dock på att hans beundran hade en äkta kärna av fascination inför deras strategiska talanger.
I Frekre blev dock historien än mer spridd via muntliga traditioner. Legenden om Polybotes’ Söner blev där symbolen för upproret mot den överheten rent generellt , och den har återberättats som sång, saga och i folkliga skådespel. Där berättar man att ledarna undkom med skeppen, och att de flydde till en undangömd plats där de återupprättade sin idealstat. I början sades denna plats ligga längs Pangaias kust, men i takt med utforskningen av haven har den flyttats än längre bort. Själva namnet har figurerat som namn på otaliga grupper av upprorsmakare, rövare och rebeller. I våra tiders Frekre har till och med handelsfurstar och patricier sponsrat skådespel och episka diktverk om Sönerna, som ses som representanter i striden mot ärkefienden Blå Kejsardömet.
Det tecken som Polybotes’ Söner sägs ha stridit under var det från gamla dalaiska målningar och vaser välkända ”Polybotes’ Huvud” – en grinande skalle, omgiven av en krans av armar med klor eller nävar, som strålar från en sol. Detta tecken har synts i klotter och graffiti sedan dess. Var helst de enkla plebejerna har varit missnöjda har man sett Polybotes’ Huvud på väggar, ofta med lokala slagord skrivna i en cirkel runt tecknet. Även om de varit vanligast i södra Frekre, har områdets sjömän spritt det över hela den civiliserade världens kuststäder.
En vanlig form av lektyr under den tidiga Blå Eran var allegorier förklädda till fantastiska reseberättelser, av många läsare uppfattade bokstavligt (till stort men för allmänhetens bildning). En ofta beskriven plats var den ö eller gömda hamn Polybotes’ Söner flytt till, och det lyckorike som sades finnas där, en plats utan överhet, där alla lever fromma och meningsfulla liv. De flesta dylika historier övergår snart i beskrivningar av öns materiella och magiska underverk – fontäner av vin, frukter som förlänar odödlighet, magiska speglar som kan visa invånarna vad som händer var som helst i världen, osv.
År 690 AS utkom en annan sorts bok kallad Nova Coronopolis. I förordet sägs den vara utgiven av en ”from och lärd kvinna” som velat hjälpa en ”enkel sjöfarare” att berätta en fantastisk historia. Den enkle sjöfararen, vars namn skall ha varit Alekiel tem-Fokirk, skall ha levat som en grym och brutal sjöhund i många år. Han led dock slutligen skeppsbrott någonstans nordöst om Silveröarna. Tem-Fokirk flöt i land på en öde ö, där han bodde i över tre år och under mycket grubbel blev en from och ångerfull människa. Han räddades av vad han först trodde var vanliga sjöhundar – ovanligt medmänskliga, men annars vanliga pirater.
I själva verket visade de sig vara agenter från den gömda idealstaten Nova Coronopolis, grundad av de flyende Polybotes’ Söner. Detta lyckliga örike har ingen fattigdom, inga orättvisor och ingen nöd. Av ren nyfikenhet spionerar man på omvärlden via fartyg förklädda till handelsmän eller sjöhundar, ty de lider ingen brist på något av världens goda. Därvid rekryterar de goda män och kvinnor att bli nya medborgare; de kan uppenbarligen söka upp dygdiga människor med magiska medel. Tem-Fokirk fortsätter att berätta om hur riket styrs (likt en ekomantisk församling), dess lagar (byggda på Kosmokrator, och så få att de ryms på den tavla som sitter på varje tempelvägg) och dess stora visdom (både mekanurgi och ekomanti liksom de jordiska vetenskaperna praktiseras i stor skala, och riket är fyllt av magiska under).
Parallellt med att tem-Fokirk visas runt i riket av sina värdar kontrasteras dess under med Vidonias brister. Det hela luktar politisk pamflett lång väg för den insatte läsaren, och mycket riktigt visade det sig att den ”fromma och lärda kvinnan” var ingen mindre än Erkandra tar-Ulator ran-Bakan. Ran-Bakan, en mentor och mest känd för sina storartade religiösa och naturfilosofiska verk, var vid den här tiden verksam som efor i just Kronenburg. Ran-Bakan hävdade aldrig något annat än att berättelsen var just en allegori, men brukade bara le när man frågade om var tem-Fokirk kom ifrån.
Detta i sig ledde till bekymmer för henne. Många retade sig på vad de fann vara aristosofiskt anstuckna åsikter i boken, och detta spelade en viktig roll i de intriger som gjorde att hon förlorade sitt ämbete. (Anklagelserna är ganska absurda med tanke på att många av hennes filosofiska vedersakare såg henne som mekanurgiskt anstucken.) Vad som i slutändan kanske var än mer besvärande för ran-Bakan var att många tog boken på blodigt allvar.
En spridd åsikt var att Nova Koronopolis faktiskt existerade, och att påståendena om ”allegori” bara var dimridåer. Ran-Bakan utsattes för påtryckningar att avslöja vem tem-Fokirk var, hur man kom till den hemliga ön, hur man utförde de under som beskrevs i boken, osv. Man försökte t.o.m. bryta sig in i hennes hus för att finna ”hemliga dokument”. Man försökte läsa boken som en ”kod” som skulle ge svaret på dessa och andra frågor, och en del skrifter tryckes i liten upplaga som påstod sig ha svaret. En del av dessa sökare upprördes av boken och såg Nova Koronopolis som ett tänkbart hot, andra ville dit för att finna lyckan.
Det blev inte bättre av ran-Bakans rykte som mystisk och mäktig magiker. Även om detta skedde innan hennes slutliga mästerverk Principia Filosofica utgavs, hade hon redan börjat arbeta på sina metafysiska och naturfilosofiska teorier och publicerat dessa som små skrifter för andra mentorer och akademiker. Som bekant försöker dessa förena den ekomantiska och den mekanurgiska världsbilden, och rör härvid ofta deras respektive magier, som fascinerade henne. Ran-Bakan framhävde t.o.m. sina brist på övernaturlig talang. Det var sammanhangen bakom som intresserade henne, ”hur Kosmokrators hand kommer att röra i grytan”, som hon uttryckte saken. Detta räckte inte för folkfantasin.
Ran-Bakan var omåttligt populär som efor bland Kronenburgs plebejer, och den som frågar vem som helst på stadens gator idag om ran-Bakan, mentor mirabilis, skall få höra om hennes stora trollmakt, som hon hemlighöll (av säkerhetsskäl eller ödmjukhet, beroende på vem du frågar). Att enkelt folk tillåter sig sådana fantasier må vara, men även bland Frekres patricier cirkulerade rykten om hennes trollkrafter, som hon skall ha utnyttjat i sina politiska intriger. Speciellt suspekta var hennes år som mentor till många förnäma unga män och kvinnor, som senare i livet stödde henne politiskt. Hon sades dels ha förhäxat dem, dels ha lärt dem trolldom att använda i hennes tjänst, oklart vad eller hur.
Således var det både för de beundrande plebejerna och de misstänksamma patricierna ytterst troligt att ran-Bakan verkligen stod i förbindelse med aristosofiska (?) urtidspirater på andra sidan jordklotet, och kontroverserna fortsatte både fram till och efter hennes död 719 AS.
Ran-Bakan hann själv uppleva hur Polybotes’ Söner förvandlades till världsomspännande konspiration i Det Gröna Hotet 699 AS. Denna pamflett, som jag behandlat i denna boks andra kapitel i samband med De Blå Ryttarna (Azuli Equites), berättar om hur en ”aristosofisk” konspiration existerat sedan Profetens tid, som alltid försökt omstörta rättmätiga härskare, krossa all lag och ordning och all religion, samt införa ett pöbelvälde. Denna skall benämna sig Polybotes’ Söner, och det är från dem Det Gröna Hot som pamfletten berättar om kommer. ”Hell Polybotes! Hugg av honom en hand, och två växer ut i dess ställe, begrav honom under berg av sten och han skall gräva sig fram igen. Likt honom skall vi aldrig dö, för vi äro legio. Hell Polybotes, hell vår Fader!.”
Var och en som studerat de aristosofiska avfällingarnas illdåd skall snart finna att ingen kärlek är förspilld mellan deras stormästare. Att de skulle ha ett utbrett samarbete är befängt. Trots detta är det en allmänt spridd uppfattning att alla som kallar sig ”aristosofer” är en enhet, medlemmar av samma organisation, lydande en vilja. Detta har blivit extra vanligt efter det att Det Gröna Hotet trycktes. Det kan tyckas att vanligt önsketänkande skulle motarbeta denna uppfattning (även om den vore sann, vilket jag alltså allvarligt betvivlar). En världsomfattande konspiration verkar ju mer mäktig, mer skrämmande. Emellertid är det inte så: en enda rörelse, en enda vilja, innebär att det finns ett definierat hot som kan krossas som Rogrot krossades, och därför är det en populär myt för att lugna svaga sinnen, då den erbjuder mer hopp än den diffusa verkligheten.
Det som följer kommer ur ett internmemorandum sänt av Fröken P, alias Pupillen i Ögat, alias Tirlega tar-Kostur, Blå Ögats främsta ’riskanalytiker’, fast någon sådan term existerar inte ännu i termalisk underrättelsejargong. Som nämnts finns mer om henne i artikeln om Azuli Equites och i webfanzinet Alpha Et Omega.
Rekommendationer angående ’Polybotes’ Söner’
Det finns åtminstone tre grupper med detta namn värda att diskutera. Jag tar inte upp de befängda konspirationsteorier som jag avhandlat i Flödet i djupet; en sådan organisation finns helt enkelt inte bland aristosoferna. Det är nonsens och det vore ytterst olyckligt om våra resurser satsades på att störa eller utspionera kommunikationer som inte existerar.
Det finns dock tre grupper som kan utgöra ett hot. Det första hänför sig till Frekres aktiviteter. I varje fall där vi försökt infiltrera lokala grupper i syfte att väcka deras sympati för Kejsardömet, i syfte att underlätta för politiska, ekonomiska eller militära allianser, kan vi anta att Frekre har agenter utsända i samma syfte. I flera fall har Sönernas tecken, Polyboteshuvudet, noterats som ett tecken använt av lokala intressegrupper, för att uttrycka sitt förakt för Kejsardömet och sin sympati för Frekre.
Vi kan således anta att Frekre utnyttjar myten om Sönerna i sin propaganda för att övertala lokalbefolkningen. Detta är särskilt fallet när det råder inre schismer går mellan patricier och plebejer. Jag upprepar mina rekommendationer att förankra stödet hos alla grupper av befolkningen. Att enbart övertala patricierna om Kejsardömets förträfflighet är inte tillräckligt i vilket fall som helst.
Det andra gäller aristosofer, men inte i den osannolika form som hänvisas till i Det Gröna Hotet. Deras luminater vänder sig ofta till samhällets svaga och utsatta, eftersom deras agitation har störst effekt bland dem som intet har att förlora på den omstörtning av samhället som många aristosofiska stormästare förespråkar. Bland dessa är legenden om Sönerna mycket populär, eftersom den talar till deras nöd. Polyboteshuvudet symboliserar för dem kamp mot orättvisor. Således kommer många luminatledda grupper av upprorsmän, provokatörer och brottslingar att använda dess namn, ord och tecken i sin verksamhet. När sådant är organiserat, och inte endast klotter och romantiska ballader, är det ett tydligt tecken på aristosofisk inblandning. Agenter för Blå Ögat kan härvidlag vänta sig att motståndarsidan kan ha tillgång till styggelser och förvrängningar. Allierade mystagoger bör vara vaksamma inför eventuella svärtningar.
Det tredje är det mest allvarliga fallet: Jag har ju tidigare vädjat om hjälp inför Brottets Rike och den hypotetiske ledare som i mina rapporter kallats ’Brottets Sher Shach’, då denne person måste vara ett strategiskt geni av den berömde zakiske kejsarens kaliber. Som jag försökt förklara är Brottets Rike en sammanslutning som koordinerar rövarband, tjuvligor, smugglarringar och slavhandlare, och vars kommunikationer är osannolikt samstämda. Över hela Kejsardömet har jag kunnat spåra dem, och mina gåvor kan inte förutsäga deras handlingar! Detta tyder på att en eller ett fåtal individer ligger bakom, ty den fria viljan hos individer går inte att tolka eller förutsäga genom mina ’spådomar’.
I flera fall där Brottets Rike fört illgärningsmän samman, har jag också fått rapporter om att man sett Polyboteshuvudet, och att begrepp från legenden om Sönerna används. Flera av de missdådare som faktiskt infångats har varm uttalat sin motvilja mot överhet i allmänhet och Blå Kejsardömet i synnerhet, men verkar inte förespråka någon aristosofisk omstörtning – de hatar överhet, men vill inte skapa en ny, idealisk sådan, såsom de flesta aristosofer med politiska ambitioner. Det är min övertygelse att ledaren eller ledarna hyser sådana sympatier själv, och att de spritt sig bland hans underhuggare.
Jag vädjar än en gång om hjälp. Ge mig en särskild stab för att utröna vem ’Brottets Sher Shach’ är. I motsats till legenden om Polybotes är jag övertygad om att här bara finns ett enda huvud att hugga av. Det kommer att vara väl spenderade resurser.
Vad är då sanningen? Den som inte kan hålla sig får bestämma själv – men inom kort kommer en Skepparhistoria där jag min vana trogen presenterar tre alternativ, beroende på kampenjens stil.
Erik
PS: Jag bifogar ett Polyboteshuvud, så ni vet vad ni skall klottra.
DS.
Hade tänkt att skriva lite mer, men måste iväg på lunch. Chefen väntar!