Kommissarie Monk
Jag ryggar tillbaka i en låtsad min av förakt. Jag vill tro gott om henne, jag tror gott om henne men just det är min största svaghet: jag tror alltid gott om dem. Min erfarenhet har lärt mig annat än att lita blint på mina instinkter och just nu vill jag utnyttja mitt övertag mot henne, få henne att känna sig uttittad, oönskad, äcklig och utelämnad.
Jag väser till henne, tyst nog att det inte ska höras till besökarna vid de andra borden:
"Monster! Belöningen på ditt huvud är troligen större än din penningpung och du kan tacka din lyckliga stjärna att det var oss och inte något av de andra äventyrargängen du bekände färg för, de hade nackat dig innan du hunnit säga 'barnamörderska'."
Jag nickar mot de andra äventyrarna och ger henne ett par ögonblick att tänka över situationen hon försatt sig i.
"Hur tänkte du egentligen? Om du blir dragen inför rätta, vem ska då rädda dina barn?"
Jag iakttar henne noga och försöker utröna om hon ljuger för oss, om det är äkta sorg, om det är en genuin reaktion på mina provokationer.
"Jag måste prata med mina kompanjoner om det här. Vi kommer tillbaka om ett ögonblick så sitt kvar. Ditt och dina barns liv hänger på det."
Jag reser mig upp och nickar menande åt mina kamrater och en mer avskiljd plats bakom kvinnan där vi kan tala någorlunda ostört och beger mig dig.
