Nekromanti Idé till AFMBE upplägg

[Coffe_Kanon]

Hallå gott folk (det var ett tag sen, jag vet)

Jag har sneglat lite på sista tiden på ett rollspel jag köpte för ett ganska bra tag sen, nämligen "All Flesh Must Be Eaten".

Det rör sig om ett zombie-survival horror spel som titeln inte särskilt subtilt avslöjar. Min tankegång är som följer: Om jag talar om för de andra i gruppen att vi ska spela All Flesh, så vet de ju på förhand vad det kommer röra sig om, precis på samma sätt som man vet vad det kommer att röra sig om när man ska se på en film med titeln "Dawn of the Dead" (mao. there will be zombies).

Jag funderar istället på att summera ihop ett häfte med regler för karaktärsskapande och be dem utforma sina rollpersoner på väldigt intetsägande rollformulär. Men de får inte veta överhuvudtaget vad det är för rollspel vi ska spela.

Jag säger bara vad för setting vi ska ha (det kan vara många olika i AFMBE, allt från första världskriget till modern tid), så att de har något att gå utefter och sen börjar alltihop hyfsat normalt.

Sen när väl zombieutbrottet har skett så kan jag avslöja vad för rollspel det är vi spelar (behöver ju inte dölja det längre då).

Låter det som en bra approach? Eller hade ni som spelare blivit sura över att spelledaren är så övedrivet hemlighetsfull att ni inte ens får veta vad för rollspel det är ni spelar?

 

[Beastslayer]

Jag tycker det kan vara en bra approach, har själv funderat på att använda uppläget till bla Vampire.
Jag trror ju personligen att du och dina spelare kommer få det betydligt roligare om du lägger upp det på det här sättet, dock är det svårt att överaska dem igen då tankarna lär komma farande så fort något de inte känner igen och har en tydlig stämpel dimper ner på bordet.

Men kör på säger jag !

 

[krank]

Jag har hört om folk som blir sura över dylika tilltag. Jag tycker att en sådan inställning är crap. Klart man ska kunna bli överraskad. Jag har utsatts för samma sak i Vampire ("nu ska vi köra en Mortalskampanj") och i Star Wars ("Nu ska vi spela en Stormtrooperskampanj"). Jag ser båda som exempel på att alla nissar som snackar om att SL inte kan lura eller överraska spelarna snackar kvalificerad bullshit.

I mina ögon höjer det helt klart spelupplevelsen.

 

[soda_UBBT]

För att göra mitt väldigt långa inlägg om kampanjer för andra kort:

*trumvirvel* ... Fråga dina spelare.

Oavsett vad jag tycker, och jag tycker hemlighetsmakeri leder till skitspel 10 ggr av 10, tycker din spelgrupp mycket bättre åt sig själva.

Om du clearat hemlighetsmakeri med din aktuella spelgrupp kan inte missnöjet med första party-wipen för att folk inte hade en aning om du ville att de skulle fly från zombiemassorna bli så farlig.

 

[Mogger]

Min fråga är, vad hoppas du att du kommer att uppnå med tilltaget? Vad är målet?

Sedan ställer du samma fråga till dina spelare och ser om det finns någon rimlig break even.

Jag är f.ö själv SL till en zombiekapanj just nu och har svårt att se hur det skulle bli mer givande eller spännande om spelarna famlade i blindo.

Men innan jag dissar din idé vill jag veta varför? Och en disclaimer, det kan bli väldigt intensivt och coolt om det funkar.

 

[Krille]

Isen överraskar räven

Jag har utsatts för samma sak i Vampire ("nu ska vi köra en Mortalskampanj") och i Star Wars ("Nu ska vi spela en Stormtrooperskampanj"). Jag ser båda som exempel på att alla nissar som snackar om att SL inte kan lura eller överraska spelarna snackar kvalificerad bullshit.

Fast det är väl ändå en liten annan femma. Du fick väl veta premisserna för respektive kampanj innan du gjorde rollpersoner, eller? Jag menar, det är lite svårt att spela dödlig i Vampire om man redan har gjort en vampyr.

Det är en sak att presentera en ny eller expanderad premiss till ett spel för spelarna, och en annan sak att överraska spelarna med att deras nygjorda rollpersoner inte funkar enligt premisserna de inte kände till och därför måste kasseras. Jag är rätt övertygad om att om du fick reda på att din skitcoola Tremere måste skrotas eftersom han 1) har för höga värden, 2) har en klase disciplines och 3) är vampyr, så skulle det sänka din spelupplevelse.

Så jag ser inga problem med att spela mortals i Vampire eller stormsoldater i Star Wars - jag har faktiskt gjort båda också - men jag är övertygad om att det är mycket lättare om man får reda på det innan man gör rollpersoner.

---

Att lura spelarna eller överraska dem är en helt annan färg på hästen. Det har över huvud taget inte med rollpersonspremisser att göra. Man kan alltid lura och överraska spelarna, även om man säger rent ut att "den här kampanjen kommer att handla om att återbörda ryska stulna kärnvapen från arabiska terrorister och ryska SVD-avhoppare".

På den punkten tycker jag att AFMBE har en tokbra styrka - som spelare har man ingen aning om hur zombiesarna funkar innan man möter dem, och knappt ens då heller, eftersom zombiesarna skapas individuellt inför varje kampanj.

I äventyret "Skövde Matfestival" så fick spelarna veta att de skulle spela ett zombie-rollspel, och att de skulle göra sig själva som rollpersoner. Sen började äventyret med att rollpersonerna/spelarna satt i spelföreningens lokaler då plötsligt spelledaren började bita omkring sig. Precis när de började vänja sig vid rage-aktiga toksnabba zombies så muterade de och blev slöa men nästan omöjliga att ha ihjäl, och sen när det väl var ett faktum så muterade zombiesarna igen till jätteamöbor. Det var ett lyckat äventyr och för spelarna rätt rejält överraskande.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Jag ser båda som exempel på att alla nissar som snackar om att SL inte kan lura eller överraska spelarna snackar kvalificerad bullshit.

[/ QUOTE ]

Menar du att din SL ljög? Ni skulle inte spela en Stormtrooperkampanj , han bara sa så? Ja, det är helt klart att lura och överraska spelarna.

Eller menar du något annat?

 

[krank]

Re: Isen överraskar räven

Du fick väl veta premisserna för respektive kampanj innan du gjorde rollpersoner, eller? Jag menar, det är lite svårt att spela dödlig i Vampire om man redan har gjort en vampyr.

Jag hade skapat en dödlig, eftersom SL ville köra en Mortalskampanj. Det visade sig bli en variant av Vampire, en trevlig överraskning. Jag visste inte alls om att det var Vampire vi skulle spela.

Jag hade skapat en Stormtrooperkaraktär, men kampanjen visade sig handla om hur tre stormtroopers blev upptagna som Sith...

Sålunda exakt samma sak. Jag trodde att vi skulle spela mortals, respektive jag trodde att vi skulle spela stormtroopers.

Jag är helt klart för att både lura och överraska spelarna. En bra SL kommer undan med det utan problem. SL kan nämligen säga "jag vill gärna ha actionorienterade karaktärer" uatn att säga "Nu ska ni möta zombies", till exempel. Man kan fortfarande styra karaktärsskapandet i rätt riktning utan att avslöja vad det faktiskt är man ska spela.

Och att en dålig SL skulle misslyckas är inget argument; en dålig SL misslyckas med allting. Det är det som gör den till dålig.

 

[krank]

Menar du att din SL ljög? Ni skulle inte spela en Stormtrooperkampanj , han bara sa så?

Japp. Vi skulle visserligen spela star wars, men stormtroopers var vi bara de första 2-3 spelmötena. Sedan började kampanjen "på riktigt" i och med att vi genom olika sätt blev upptagna som Sithar. Min karaktär, till exempel, var verkligen inte skapad vare sig personlighetsmässigt eller statsmässigt för att vara Sith, men det var just det som var grejen - det gav gott om inlevelse. Den som råkar in i det våra RP råkar in i vet inte heller innan vad som ska hända, på samma sätt som en normal person inte skapas för att kunna möta zombies.

Jag gillar inte den här trenden att rollpersonerna alltid måste vara speciellt anpassade för precis det motstånd de ska möte eller de situationer de ska hamna i. Mycket mer intressant blir det när helt vanliga snubbar tvingas konfrontera det okända - och jag är ju så gammalmodig att jag anser att det rollpersonen inte vet, ska helst inte spelaren veta heller. Om jag får veta att jag ska spela Vampire, så finns det inte längre något att hämta i att först skapa karaktären som mortal och sedan spela igenom the embrace. Det enda som kan göra spelandet av mortal intressant är att inte veta vad det är som kommer att hända, så att det kommer som en överraskning när man väl blir biten av en vampyr i en gränd, eller blir arg och hårig, eller finner sig ha ätit upp sin pojkvän och spunnit ett när i hela lägenheten...


Det finns de som hävdar att det alltid är dåligt att överraska spelarna med vad man ska spela för spel. Jag menar tvärtom att det okända skapar nya dimensioner av inlevelse och upplevelse.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Vi skulle visserligen spela star wars, men stormtroopers var vi bara de första 2-3 spelmötena. Sedan började kampanjen "på riktigt" i och med att vi genom olika sätt blev upptagna som Sithar.

[/ QUOTE ]

Ah, fast det är ju bara cool. Att bli erbjuden att bli Sith är ju ascoolt. Visserligen var det inte så coolt när Anakin väl tog steget, men vägen dit hade kunnat vara riktigt fräck, och var det på sina håll i filmerna.

Jag tycker inte alls att det är samma sak.

[ QUOTE ]
Jag gillar inte den här trenden att rollpersonerna alltid måste vara speciellt anpassade för precis det motstånd de ska möte eller de situationer de ska hamna i.

[/ QUOTE ]

Nja, det beror på lite. Det är inte en generell regel men om du tänjer lite på du sa så tycker jag att det viktigare är att spelaren är på det klara med att hans förväntingar kommer att respekteras. Det är mitt enda krav, på mig själv som SL och när jag är spelare. Annars spenderar jag hellre tid med min familj, spelar FUMBBL eller något annat mer givande.

Annars är ju oväntade situationer, oväntade karaktärer och oväntade karaktärer i oväntade situationer det äldsta tricket i dramaboken.

 

[krank]

Det är inte en generell regel men om du tänjer lite på du sa så tycker jag att det viktigare är att spelaren är på det klara med att hans förväntingar kommer att respekteras.

Det beror, tycker jag, på vilka förväntningar det gäller. SL ska inte gå i spelarens förväntningars ledband - i extremfallet blir det då så att eftersom spelaren förväntar sig hitta ledtråd på skurkens kontor, så måste denna förväntning infrias.


Jag kan hursomhelst tänka mig att man långt innan kampanjen och i ett helt annat sammanhang frågar sina spelare huruvida de är OK med att man slänger dem kurvbollar av det här slaget. Man kan däremot inte, tycker jag, fråga spelarna "hörrni, är det OK om den här Mortalskampanjen blir nåt annat senare", för det är lika illa som att säga att det kommer att bli vampire/werewolf/whatever. Överraskningsmomentet, det som gör hela grejen värd att hålla på med, är försvunnen.



Det är fruktansvärt coolt att helt oväntat stöta på zombies också. From Dusk till Dawn visade detta med all önskvärd tydlighet. För oss som såg den utan att ha fått förhandsinfo, alltså. Hade jag varit spelare i den kampanjen hade jag vwerkligen inte velat veta att det var zombievampyrer som skulle dyka upp opå slutet, eller ens att något speciellt öht skulle hända på slutet.

 

[Bjorn]

Känn dinna spelare

[ QUOTE ]
Jag kan hursomhelst tänka mig att man långt innan kampanjen och i ett helt annat sammanhang frågar sina spelare huruvida de är OK med att man slänger dem kurvbollar av det här slaget. Man kan däremot inte, tycker jag, fråga spelarna "hörrni, är det OK om den här Mortalskampanjen blir nåt annat senare", för det är lika illa som att säga att det kommer att bli vampire/werewolf/whatever. Överraskningsmomentet, det som gör hela grejen värd att hålla på med, är försvunnen.

[/ QUOTE ]

Handlar det inte mycket helt enkelt om att man måste känna till sina spelares preferenser och försöka hålla sig någorlunda i närheten av dessa? Det jag menar är att har man exempelvis pitchat sin kampanj som en socialrealistisk poliskampanj och börjat spela den så är det kanske inte lysande att twista om den till en occult investigators kampanj om man på förhand är osäker på om ens spelare kanske hatar det okulta och tycker det är skitfjantigt.

De bör så att säga inte bara vara ok med kurvbollar rent generellt, utan man bör också vara hyffsat säker på att just den här kurvbollen går hem.

/Bjorn

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Det beror, tycker jag, på vilka förväntningar det gäller. SL ska inte gå i spelarens förväntningars ledband - i extremfallet blir det då så att eftersom spelaren förväntar sig hitta ledtråd på skurkens kontor, så måste denna förväntning infrias.


[/ QUOTE ]

Hehe, riktigt så specifika förväntningar hade jag inte i åtanke. Alla karaktärer handlar om något, när jag spelar. Det kan vara olika saker men en karaktär som inte handlar om något faller platt. Om det som karaktären handlar om aldrig blir aktuellt har jag inte roligt. Det är, anser jag, SL uppgift att utmana karaktären och det karaktären handlar om. Inte slänga in zombies helt oväntat.

Men nog om det. Nu är vi OT. Jag hoppas att Coffee känner sina spelare väl nog. Annars hade jag inte chansat.

 

[soda_UBBT]

Rent dramaturgiskt tror jag att det är fel tillvägagångssätt. Det du beskriver är default-sättet för rollspel och basal dramaturgi. Men jag vet att det går att göra bättre. Lyssna på mästarn:

"There is no terror in the bang, only in the anticipation of it."- Alfred Hitchcock

Att INTE berätta och hålla folk i mörker är kul för DIG som spelledare. Kan bli lite kul för övriga när du vänder på steken - smäller bomben - men det är en väldigt kort stund typ, ett andetag av kul. Sedan slår spelkonventioner och spelverkligheten in med matpaus, ölhämtning i kylen, obekväm stol och annat in. Antiklimax är ett annat ord för det.

Vill du testa ett lite mer avancerat och okonventionellt grepp, lägg upp hela härligheten på bordet. Låt spelarna agera ovetande, låt dem raljera över zombies - in character - fullt medvetna om att snart så smäller det och här står vi - som karaktärer - helt omedvetna om det.

Dramaturgi. Du hittar det i litteratur och film. Klarar dina spelare att skilja på sig själva som åskådare och protagonister har du Alfred ovan att luta dig mot för att skapa bra spel. Annars så får du defaulta, sitta och klura över dina hemligheter, marinera dem och götta dig - med dina spelare omedvetna och helt okänsliga för det roliga - för att sedan säga PANG?! ... ok.

 

[Björn_UBBT]

Har själv funderat på att göra samma sak, men har aldrig utfört idén. Om du vet att spelarna tycker om zombier så tycker jag nog att ska du köra på det. Det är därför jag inte gjort det ännu med min grupp, jag vet ännu inte om de skulle gilla det eller inte.

Själv så hade jag nog bara blivit glatt överraskad av det

 

[krank]

Alla karaktärer handlar om något, när jag spelar.

Kanske är det här det brister mellan oss, då? Karaktärer handlar inte om något, när jag spelar. De bara är. De kan vara precis lika komplexa som vanliga människor, man jag tycker inte att t.ex jag "handlar om" något. Eller, jag "handlar om" massor av saker. Precis som alla människor... Det är, anser jag, SL's uppgift att skapa intressanta situationer och personer som karaktären kan interagera med på ett givande sätt. Det kan bl.a handla om att helt hux flux förvandla karaktären till en sith eller kasta in zombies.

Men det har ju att göra med den narrativistiska agendan vs immersionism, antar jag. Och än värre när man blandar in djupimmersionism.

 

[krank]

Klarar dina spelare att skilja på sig själva som åskådare och protagonister har du Alfred ovan att luta dig mot för att skapa bra spel.

Jag har egentligen inget att tillföra utom att påpeka att det inte bara handlar om förmåga att skilja på åskådaren och protagonisten; det handlar om vilja också.

Med andra ord, inte bara "klarar av" utan "tycker att det är givande att".

 

[Rising]

Du har absolut en poäng i vad du skriver. Att börja ett noréndrama och out of the blue kasta in deep ones skulle inte skrämma spelarna. Skräcken ligger - precis som du säger - mer i förväntningarna än i överraskningen.

Vad man däremot kan göra med stor framgång, det är att låta något märkligt och mystiskt hända - fast inte avslöja något om vilka genrekonventioner som spelarna skall ha förväntningar kring.

Jag blev uppriktigt skitöverraskad när jag såg From Dusk till Dawn, exempelvis. Där fanns det redan en thrillerspänning vilande i handlingen, men vändningen blev något helt annat än vad jag hade väntat mig.

Jag tycker att samma typ av vändningar fungerar utmärkt i rollspel också.

 

[Björn_UBBT]

Möjligtvis så kan man väl tidigt visa spelarna att det är nått väldigt skumt och stort på gång i samhället?

Karaktärerna kanske tidigt hör rapporter om en mordvåg i staden/landet/världen på TV och radio. I början är det långt från karaktärernas hemkvarter/hemtrakter men snart så hörs även rapporter om mord nära deras hem. De börjar märka att en del människor verkar sjuka och folk många "ligger sjuka" hemma. Hursomhelst så ska spelarna ganska lätt kunna lista ut vad som håller på att hände. Och även om de kanske inte listar ut att det är zombier så får de iallafall reda på ungefär vilken typ av äventyr som väntar dem.

Filmen Shaun of the dead kan ge en del inspiration till detta, eftersom den börjar som en kärlekskomedi och den slutar som en blandning mellan zombie-, komedi- och kärleksfilm.

 

[Rickard]

Att INTE berätta och hålla folk i mörker är kul för DIG som spelledare. Kan bli lite kul för övriga när du vänder på steken - smäller bomben - men det är en väldigt kort stund typ, ett andetag av kul. Sedan slår spelkonventioner och spelverkligheten in med matpaus, ölhämtning i kylen, obekväm stol och annat in. Antiklimax är ett annat ord för det.

Alltså, allvarligt talat. Lägg ner. Att kunna få en sådan överraskning av spelledaren tycker åtminstone jag som spelledare är jäkligt kul.

Vill du testa ett lite mer avancerat och okonventionellt grepp, lägg upp hela härligheten på bordet. Låt spelarna agera ovetande, låt dem raljera över zombies - in character - fullt medvetna om att snart så smäller det och här står vi - som karaktärer - helt omedvetna om det.

Jag ser med andra ord inte alls hur det här skulle vara på något sätt roligare för spelarna, utan det där är endast en personlig preferens från din sida som lyser igenom i hela ditt inlägg och sedan går du över till att applicera det på "alla". Att "alla" tycker att är skitskoj. Vilket är... ja, du vet... inte sant.

Personligen hade jag annars löst på det du för fram andra sätt, rent berättarmässiga, genom att antingen låta spelarna få ta del av en del i framtiden och på så sätt ta de av zombiehorden. Jag skulle exempelvis kunna låta dem få spela zombier men lägga kampanjen så att de tror att de är orcher eller något annat "monster" för att öka förståelsen för hur zombierna tänker. Kanske skulle jag istället ha en berättarröst som hela tiden påpekar att något kommer att hända? Eventuellt kan jag också använda mig av mellanscener för att visa upp något som verkar hända "samtidigt" men ändå inte. Eller så beskriver jag bara saker som smyger i skuggorna.

Grejen är att det inte bara finns en generell lösning på det hela och att den är ultimat och direkt roligast för alla spelare. Det beror helt på vilket berättarstuk som spelgruppen är van vid. Jag håller med krank - varför inte bara säga att det är ett actionscenario och lämna det där? Då kan spelarna forma sig efter det. Alternativt så kan rollpersonerna vara poliser, säkerhetsvakter eller något liknande.

Jag hade nog helst sett till att spela ut något scenario först (eller slutet av det via in media res) innan man byter till zombiehordarna. Man skulle kunna spela ut någon scen där det slutar med att en galen vetenskapsman skrattandes frigör sin "helvetesbomb" och allting exploderar. Allt blir svart... och sedan vaknar rollpersonerna upp och världen är annorlunda. Här i det sista stycket är väl mitt förslag till trådstarten.

/Han som tycker att trådstarten lät ball och skulle eventuellt experimentera med att göra rollpersonerna under spelets gång