Nekromanti Idéinnehåll i fantasy

[Tre solar]

Ja, alltså. Fantasyn har ju inte alls på samma sätt som sf:en en stark idétradition.

För att inte vidare kapa de ursprungliga tråden, och för att istället försöka föra diskussionen till något mer relevant för Leijbrinks artikel tänkte jag starta en ny tråd.

SF handlar ofta om världar där relationer till andra "arter", avancerad teknik eller märkliga fenomen skapat långtgående och för oss främmande konsekvenser vilka inte sällan används för att kommentera samtiden. Om vi kan kalla detta för idéburen SF uppstår frågan: varför är det så gott om idéburen SF, och mindre gott om idéburen fantasy?
Är det för att idé-fantasy är mindre populär (så att de som faktiskt skriver sånt försvinner i periferin)?
Är det för att vi lever i en teknik-kramande tid, så vi har mycket lättare att föreställa oss en annan värld i framtiden - även om framtiden är i en parallell värld - än i en alternativ historia?
Är det för att drakar och magi stjäl fokus, eller för att fantasy stammar ur en mytisk grundberättelse?

---

Som exempel på idéburen SF av det slag jag menar kan nämnas
Star Trek (möte med andra kulturer)
Do Adroids Dream of Electric Sheep + Blade Runner (människovärde, och vilka ska omfattas av det)
Kallocain, 1984 (övervakning, integritet och totalitära stater)
Dune, Avatar (krig om naturresurser)

Huruvida dessa böcker och filmer varit framgångsrika eller inte är en diskussion för en annan tråd.

 

[God45]

Narnia handlar om religion, speciellt kristendomen. C.S. Lewis var också författare till The screwtape letters som handlar om en "Demon på axelns" brev till en annan demon och den är jäkligt bra och handlar också om tro och fördömelse, den är dock inte fantasy.

The king in yellow av Chambers handlar om hur de utstötta ser på världen annorlunda än andra vilket illustreras med fantastiska element.

Lovecraft skriver om nihilism... Eller kanske existentialism. Det är egentligen upp till läsaren.

Animal farm är tekniskt sätt fantasy och den är en skarp kritik av kommunismen.

Prince of Nothing är en bok om filosofi förklädd till en fantasy roman. Vad är synd?

Till och med rollspels fiktion har ibland större idéer bakom sig. Pathfinder Tales: Death’s Heretic är tex en bok som handlar om atheism och att välja att vända sig från det gudomliga.

Spoiler: kommentarer

Animal Farm är mer fabel än fantasy i min mening.

 

[Ond bråd död]

Jag tror det till att börja med beror på att Sci fi ofta ligger närmare oss och vår verklighet. Sci fi ställer frågor om hur skulle Vi påverkas av att möta aliens, kunna resa i tiden/rymden m.m. Medan Fantasy tar oftast handlar om en helt främmande värld som redan i grunden skiljer sig så mycket från vår verklighet att alla what if-scenarion känns irrelevanta. Undantaget är förstås Urban fantasy eller där man bara lagt till någon detalj så som magi i en historisk miljö.

Utifrån den grunden har också fantasy hittat en helt annan form/former än sci fi. T ex de där evighetsserierna av Eddings, Jordan, Hobb m fl. där poängen rätt mycket är att få utforska och vara i den där världen så länge som möjligt (antar jag , för det är rätt så unikt för fantasy med så långa serier). Fantasy är mer verklighetsflykt än vad sci fi är, som mer ska vara tankeväckande. Sen finns förstås alla möjliga avarter och saker i gränslandet förstås, särskilt äldre grejer innan genrerna var helt klara.

 

[krank]

SF handlar ofta om världar där relationer till andra "arter", avancerad teknik eller märkliga fenomen skapat långtgående och för oss främmande konsekvenser vilka inte sällan används för att kommentera samtiden. Om vi kan kalla detta för idéburen SF uppstår frågan: varför är det så gott om idéburen SF, och mindre gott om idéburen fantasy?
Är det för att idé-fantasy är mindre populär (så att de som faktiskt skriver sånt försvinner i periferin)?
Är det för att vi lever i en teknik-kramande tid, så vi har mycket lättare att föreställa oss en annan värld i framtiden - även om framtiden är i en parallell värld - än i en alternativ historia?
Är det för att drakar och magi stjäl fokus, eller för att fantasy stammar ur en mytisk grundberättelse?

Jag tänker att fantasyn är ganska släkt med riddarromantisk fiktion och den sortens medeltidsskildringar. Ädla riddare, slemma skurkar, prinsessor som ska räddas. Det finns inbyggt, tycker jag mig skönja, en viss dragning bakåt -- att den medeltid som skildras har ett lite romantiskt skimmer kring sig. Hela idén om att det var en "enklare tid", där män var män och räddade pronsessor som de sedan gifte sig med. Lite chivaleriskt ideal, eller lite machoideal... Plus ödesfokus och så vidare. Det är helt enkelt ganska ofta en fråga om fokus på Hjälten och dennes Resa, ett slags ren eskapism och vilja att drömma sig bort. Tänker jag mig.

(Disclaimer: "Inte all fantasy".)

Det finns mycket scifi som är sådan också. det är inte så att den här wish fulfilment-grejen är något som kännetecknar fantasyn enbart eller så. Det finns definitivt inom scifi också. Men inom scifi tänker jag att det också funnits en publik som just uppskattar dekonstruktioner av samhället snarare än romantisering kring det. Och jag tänker att scifigenren, fokuserad som den är på "framtiden", lämpar sig bättre just för att man kan dra saker framåt, till sin spets. I fantasy blir det, tycker jag, ofta mer krystat när man försöker spegla det moderna samhällets potentiella problem eller utveckling i en medeltida setting...

Det finns givetvis även idéburen fantasy. Men påtagligt ofta känns det som att denna då är konservativ och bakåtblickande. Eller som i fallet Narnia, någon form av rätt vidrig propagandaskrift.

Det värsta exemplet jag läst är en serie vars namn jag alltid glömmer. Men några böcker in har huvudpersonen -- han med Ödet etc -- fått sin tron, men han avsäger sig den för att hans folk inte "förtjänat" den. Sen kommer han till ett land som är helt fruktansvärt, för de har socialbidrag och därmed arbetar ingen. Men han finner sig inte i denna samhällsordning där alla bara latar sig, utan han blir entreprenör och startar egen firma och sprider framåtanda och arbetsvilja i populasen, tvärt emot de onda kommunistiska härskarna. Typ. Som Ayn Rand fast i fantasyform, kan man säga. Jag slutade läsa den bokserien efter den boken...

Spoiler: kommentarer

"I fantasy blir det, tycker jag, ofta mer krystat när man försöker spegla det moderna samhällets potentiella problem eller utveckling i en medeltida setting..."
Jag håller med, och det är det som är spännande: vi har bytt kläder men har ju samma samhällsproblem som på medeltiden - resursfördelning och makt

 

[GnomviD]

Jag kan slänga ut en hypotes som har skumpat runt i mitt huvud ett tag, som jag inte vet om den håller eller ej. Jag lyssnar gärna till er kritik:

Fantasy och SF är framvuxna ur vitt skilda idéhistoriska arv, romantiken respektive realismen. Fantasygenrens historiska släktskap kan man spåra till de romantiska äventyrsromanerna (Walter Scott, Alexandre Dumas, Robert Louis Stevenson, m.fl.) medan science fiction-genren snarare bör förstås som en sorts spekulativ realism (särskilt Verne är noggrann med uppfinningarnas sannolikhet, medan Wells' böcker ju ofta var inspirerade av samtida kulturdebatt).

Detta arv ställer olika förväntningar och krav på de olika romanerna. Av SF, som en i grunden realistisk genre, avkräver vi att den värld och de idéer den presenterar ska anses sannolika och ha en intern logik; kort sagt, realistisk. Fantasy, som är en romantisk genre, väntar vi sätta äventyr, känsla och tema före sannolikhet.

---

Med detta inte sagt att fantasyn skulle vara mindre genomsyrad av idéer än SF - all konst är ju trots allt propaganda - men det kan förklara varför den mer sällan är tydligt idéburen än vad SF är.

Spoiler: kommentarer

Det ligger helt säkert något i vad du säger, men rent historiskt så är Fantasy och SF inte framvuxna ur vitt skilda arv utan fantasy är snarare att betrakta som en subkategori av SF som med tiden kom att bli en egen genre (och det dessutom ganska sent, det är också här som behovet av klumpiga beteckningar såsom science fantasy eller space opera växer fram).

Sedan kan skillnaden ha funnits där hela tiden såklart, så det är ingen kritik av din analys.

Gott påpekande!

 

[Tre solar]

När jag duschade slog det mig att kanske är jag som läsare och min historiska belägenhet en del av skillnaden.
När jag läser om en ond kung som besegras av en fattig bondpojke framstår det lätt som en berättelse om "gott mot ont" och "att sluta vara pojke och bli man", även om motsvarande berättelse i SF-kostym kanske hade känts som "den lilla människans kamp mot en förtryckande stat". Kanske är det så att eftersom vi redan bytt Feodalismens ok mot ett annat, blir fantasyn-som-social-kommentar mindre tydlig: en ond kung känns som ett orealistiskt hot, medan ett ont företag upplevs mer relevant.

Är fantasy som är "medeltidsinspirerad" mindre idéburen (i den mening jag använde ordet) än fantasy som är placerad i annan kontext, typ sword and planet?

 

[Genesis]

Min första version av (mitt rollspel) Anatman handlade om telepater som kunde ändra i folks hjärnor med sina övernaturliga förmågor. Jag ville väcka frågor om identitet och psykologi. Men efter ett tag växlade jag från den här (urban) fantasyvarianten till att istället köra scifi, med neuralinterface där folk hackar andras hjärnor. Jag gjorde det för att fantasyn kändes för skild från vår verklighet. Vi vet att det inte finns telepater, och det känns inte troligt att det skulle kunna finnas sådana. Men maskiner som kan läsa våra hjärnvågor finns, och hackare finns, och världen spelet utspelar sig i känns nu mycket närmre, trovärdigare. Det är vår verklighet. Fantasy känns mindre angelägen, eftersom den är, i grunden, orealistisk. Och vill man göra en poäng om verkligheten så är det inte en bra egenskap.