Rising
Vila i frid
Jag hade en idé i duschen, måste berätta om den:
Det handlar om en alternativ värld till vår:
För att förstå denna värld, måste man först ompröva vår syn på Babels Torn. Tornet och hela historien om den förtörnade guden m.m. är nämligen fel och ett utslag av ett litet missförstånd. Människorna har tolkat orden "bab" (=port) och "el" (=gud) som att tornet var ett försök att nå upp till Gud, men i själva verket skall det översättas med "Gudarnas port" för det var nämligen precis vad det var. I vår värld gick det omkring en massa gudar till dess att människornas skröplighet och karaktärsbrister blev outhärdliga för dem och de bestämde sig för att lämna vår jord för gott. Babels Torn var en port ut för de riktiga gudarna, inte en port in till människornas påhittade gud.
Resten av myten är däremot sann, människorna slutade begripa varandra efter att gudarna lämnat dem och folk kunde inte längre kommunicera med varandra. De började bråka och drog åt varsitt håll efter att tornet hade rasat samman.
Men människornas öden är ointressanta, det här rollspelet handlar om gudarnas öden i den nya världen:
Illustra - Den Levande Staden är i mångt och mycket en sorts jättefetingstad med gator av guld, torn av glas, hängande trädgårdar, pelare, statyer, valvbågar, kanaler med mjölk i vilka det syns gnistrande mässingsgondoler och sån skit. Illustra byggdes upp snabbt och är en fullkomligt enorm, kollosal stad på vilken ledd man än mäter, men det är ännu forntid och gudarna har ungefär samma pompösa smak som när de lämnade livet på jorden. Allt gnistrar, allt är pråligt och allt skall vara stort, högt, långt och överväldigande.
Illustra är dock en levande stad, en moder med ett eget medvetande, och hon föder sina egna barn. Det dröjde faktiskt inte länge innan staden hade befolkats med Illustras avkommor. De gamla gudarna såg med glädje hur det kom nya väsen som liknade dem själva, och strax därpå kom det varelser som bäst beskrivs som troll, enhörningar och älvor m.m. De alla överröstes med gudomliga gåvor av gudarna. Sedan började det dock träda människor ur Illustras sköte, och gudarna tog då snabbt och ingrep och förvisade dem till underjorden, då de inte ville fly från mänskligheten ännu en gång.
Nere i underjorden har människorna börjat gro ett hat mot gudarna och mot sin egen moder... Mer om detta senare.
De gamla ursprungliga gudarna kallas för Babiluxer och lever numera i ett torn som helt enkelt kallas för "Babels Torn" och som ser exakt ut som det gamla tornet. I tornet släpps man inte in hur som helst, men alla viktiga beslut i staden fattas där inne på något sätt. Kejsaren över staden är överguden Aberrabi, en märklig guldskimrande jätteafrikan som brukade anses vara excentrisk men som numera mest påstås vara sinnessjuk och svårt neurotisk. Han deltar allt mer sällan i officiella sammanhang.
Rollpersonerna antas dock vara halvgudar av mer eller mindre mänskligt utseende.
Först: att vara en halvgud? Ospelbart? Nej, att vara en halvgud är rätt tillbakalutat och okonstlat faktiskt. Inte ens de riktiga gudarna är nämligen så konstiga som vi människor hade fått för oss innan de lämnade oss. Nej, de är rätt sköna typer. Visst, de kan ha djurhuvuden, de kan ha åtta armar och de kan gå omkring med treuddar osv, men de gillar att ta en bärs, snacka om fotboll och koppla av precis som vilka som helst. Halvgudarna är inte värre.
Men de är av gudomligt blod och därför har de alla fått gudomliga gåvor. Gåvor kan vara allt från magiska artefakter till personliga förmågor, men man får endast en fingervisning om vad gåvan är och i vilket syfte man har fått den. Det är sedan upp till en själv att utforska gåvornas egentliga natur.
Vet du att ditt svärd lyser i natten och att det i en hel timme kan förvandlas till det material som man knackar hjaltet mot? Okej, det är bra, men ännu vet du kanske inte att svärdet också kan förvandlas till en orm om det inte förvaras i sin skida under fullmåne om det dragit blod under dagen?
Du kanske har en förmåga att kunna äta dig igenom allt förutom glas och kall metall, men du vet kanske inte att om du ätit trä så kan du inte ljuga förrän maten är färdigspjälkad utan att kräkas, och och om du ätit sten så kan du inte längre ge en komplimang...
Osv. Så där konstiga och indirekta skall gåvorna vara. Det viktiga är nämligen att ingen gåva är den andra lik, så ingen rollperson kan ha så pass generella gåvor som "kontrollera eld" eller "flyga" utan vidare, utan det är ofta komplicerade mystiska mekanismer som endast aktiveras när vissa skeenden har ägt rum, osv. Man skall också komma ihåg att "Ingen gåva är utan gadd", utan de är alla tveeggade på något vis. De har nackdelar. De är lynniga och oberäknerliga.
Gåvorna har givits åt folk i olika syften. Det kan vara allt ifrån banala saker som "var snäll mot barn!" till direkta samhällsfunktioner såsom "håll gatorna rena!" Gudarna agerar dock efter en rätt obegriplig logik, ety de envisas med att ge gåvor som inte direkt är lämpade för deras syften. Eller försöker de berätta för halvgudarna att de måste vara påhittiga och inte slappa och ta sina gåvor för givna?
I vilket fall som helst: Använder man ens gåvor i samklang med ens syften så utvecklas man i harmoni och lär sig mer om sina gåvor, medan om man missbrukar gåvorna så får de fler och fler nackdelar och "gaddar".
Nå, så håller det alltså på: I ett gatuhörn kan ett troll försöka sälja korvar som han drar ut genom strupen, en gatusopande halvgud med kaninhuvud kan ha fyra magiska kvastar som gör jobbet åt honom så länge som de hör honom vissla, en bevingad demon kan styra en vagn dragen av en tiofotad mantikora genom smågränderna och en befjädrad indian kan försöka ragga på ett par serpenter med en uppvisning av bländverk och ljudillusioner.
I denna galna stad finns det några som har fått ett kall. Ett kall från staden. Ett kall från Den Levande Staden Illustra. Hon talar till sina barn som genom drömska meddelanden och visar dem syner och uppmaningar.
Illustra verkar välja hopplösa fall av halvgudar och väsen som inte riktigt kommit underfund med vad deras gåvor kan betyda för dem och som känner sig underpriviligerade. Hon för ihop dem och ger kryptiska meddelanden om vad som behöver göras i staden, och det visar sig att det finns brottslighet i staden som inte Babylon själv rår på.
...eller hemska tanke, är det inte så att det är de gamla gudarna som ligger bakom en del av dessa hemska brott?
Allteftersom spelet fortsätter så kommer rollpersonerna märka att Babiluxernas högsäte: Babels torn, återigen är en port åt gudarna, men denna gång är inte gudarna ute efter att öppna en port så att de kan fly...
Illustra vet något som inte Babylon vet att hon vet.
Rollpersonerna måste således akta sig för att avslöja att de stundtals lyssnar till Illustras kall och agerar efter hennes önskemål. Babiluxerna gillar inte att halvgudar leker polisutredare, och tro mig, en polisstyrka på Quetzalcoatl, Hanoman och Thor är inte direkt något man bråkar med. (De riktiga gamla gudarna ger ju inte de nya halvgudarna tillräckligt mäktiga gåvor för att de skall kunna användas mot babiluxerna själva)
Samtidigt så håller människorna på att bråka i underjorden. Dels finns det människor som kallar sig morlocker och försöker vända sin vrede mot själva Illustra; de gräver hål i hennes grund och försöker välta byggnader i staden. Illustra kan känna smärta och hon kan blöda. Ändå känner hon sympati för hennes barn som skadar henne så.
Andra människor har sökt sin egen form av gudomlighet för att kunna konkurrera med Illustras invånare. Genom en form av smärtsam självterapi kan de nå en form av klarhet som hindrar deras sinnen från att begå misstag. Det mänskliga sinnet är nämligen ofelbart när man väl har lokaliserat och avlägsnat skadade engram. Dessa människor kallar sig Revolvörer och ser på halvgudarna såsom halvsjuka individer som lever under masshypnos från den sinnessjuke kejsaren Abberabi. När man nått den här formen av klarhet så fungerar hjärnan på toppen av den mänskliga förmågan, man har en blixtrande slutledningsförmåga, upplever sin omnejd med bristlös perception och kan omöjligtvis fatta ett felaktigt beslut om de bara har fått all relevant information som behövs för deras uppgifter. De vet var du tänker kasta den där kniven genom att betrakta dina ögon- och muskelrörelser och således hinner de ducka i tid. De är mer eller mindre oslagbara om du inte har något trumfkort att spela ut som de inte känner till.
Deras mål; okänt, men det spekuleras i att de gräver en grop lika djup som Babels Torn är högt, och att det skall öppna en port tillbaka till vår värld. Andra menar att deras ledare, Babel'ron, sitter djupt nere i underjorden och äter kött från dödade halvgudar och samlar på sig deras artefakter för att sedan bära på så mycket magi som möjligt och sedan utföra en handling som strider mot deras alla syften samtidigt. Det skall bli slutet på världen.
/Rising
passar på att nämna inspirationskällorna: Serien Top Ten (obvious), någon gammal diskussion med Arvidos om Afrikanskt fabelfantasy (det mesta kommer därifrån) och Scientologsnubben Hubbard's flumskumdum-böcker (särskilt tack till en del namn. (Att Hammurabi blev Abberabi exempelvis, och "Babel'ron" hö hö, han heter ju L.Ron))
Det handlar om en alternativ värld till vår:
För att förstå denna värld, måste man först ompröva vår syn på Babels Torn. Tornet och hela historien om den förtörnade guden m.m. är nämligen fel och ett utslag av ett litet missförstånd. Människorna har tolkat orden "bab" (=port) och "el" (=gud) som att tornet var ett försök att nå upp till Gud, men i själva verket skall det översättas med "Gudarnas port" för det var nämligen precis vad det var. I vår värld gick det omkring en massa gudar till dess att människornas skröplighet och karaktärsbrister blev outhärdliga för dem och de bestämde sig för att lämna vår jord för gott. Babels Torn var en port ut för de riktiga gudarna, inte en port in till människornas påhittade gud.
Resten av myten är däremot sann, människorna slutade begripa varandra efter att gudarna lämnat dem och folk kunde inte längre kommunicera med varandra. De började bråka och drog åt varsitt håll efter att tornet hade rasat samman.
Men människornas öden är ointressanta, det här rollspelet handlar om gudarnas öden i den nya världen:
Illustra - Den Levande Staden är i mångt och mycket en sorts jättefetingstad med gator av guld, torn av glas, hängande trädgårdar, pelare, statyer, valvbågar, kanaler med mjölk i vilka det syns gnistrande mässingsgondoler och sån skit. Illustra byggdes upp snabbt och är en fullkomligt enorm, kollosal stad på vilken ledd man än mäter, men det är ännu forntid och gudarna har ungefär samma pompösa smak som när de lämnade livet på jorden. Allt gnistrar, allt är pråligt och allt skall vara stort, högt, långt och överväldigande.
Illustra är dock en levande stad, en moder med ett eget medvetande, och hon föder sina egna barn. Det dröjde faktiskt inte länge innan staden hade befolkats med Illustras avkommor. De gamla gudarna såg med glädje hur det kom nya väsen som liknade dem själva, och strax därpå kom det varelser som bäst beskrivs som troll, enhörningar och älvor m.m. De alla överröstes med gudomliga gåvor av gudarna. Sedan började det dock träda människor ur Illustras sköte, och gudarna tog då snabbt och ingrep och förvisade dem till underjorden, då de inte ville fly från mänskligheten ännu en gång.
Nere i underjorden har människorna börjat gro ett hat mot gudarna och mot sin egen moder... Mer om detta senare.
De gamla ursprungliga gudarna kallas för Babiluxer och lever numera i ett torn som helt enkelt kallas för "Babels Torn" och som ser exakt ut som det gamla tornet. I tornet släpps man inte in hur som helst, men alla viktiga beslut i staden fattas där inne på något sätt. Kejsaren över staden är överguden Aberrabi, en märklig guldskimrande jätteafrikan som brukade anses vara excentrisk men som numera mest påstås vara sinnessjuk och svårt neurotisk. Han deltar allt mer sällan i officiella sammanhang.
Rollpersonerna antas dock vara halvgudar av mer eller mindre mänskligt utseende.
Först: att vara en halvgud? Ospelbart? Nej, att vara en halvgud är rätt tillbakalutat och okonstlat faktiskt. Inte ens de riktiga gudarna är nämligen så konstiga som vi människor hade fått för oss innan de lämnade oss. Nej, de är rätt sköna typer. Visst, de kan ha djurhuvuden, de kan ha åtta armar och de kan gå omkring med treuddar osv, men de gillar att ta en bärs, snacka om fotboll och koppla av precis som vilka som helst. Halvgudarna är inte värre.
Men de är av gudomligt blod och därför har de alla fått gudomliga gåvor. Gåvor kan vara allt från magiska artefakter till personliga förmågor, men man får endast en fingervisning om vad gåvan är och i vilket syfte man har fått den. Det är sedan upp till en själv att utforska gåvornas egentliga natur.
Vet du att ditt svärd lyser i natten och att det i en hel timme kan förvandlas till det material som man knackar hjaltet mot? Okej, det är bra, men ännu vet du kanske inte att svärdet också kan förvandlas till en orm om det inte förvaras i sin skida under fullmåne om det dragit blod under dagen?
Du kanske har en förmåga att kunna äta dig igenom allt förutom glas och kall metall, men du vet kanske inte att om du ätit trä så kan du inte ljuga förrän maten är färdigspjälkad utan att kräkas, och och om du ätit sten så kan du inte längre ge en komplimang...
Osv. Så där konstiga och indirekta skall gåvorna vara. Det viktiga är nämligen att ingen gåva är den andra lik, så ingen rollperson kan ha så pass generella gåvor som "kontrollera eld" eller "flyga" utan vidare, utan det är ofta komplicerade mystiska mekanismer som endast aktiveras när vissa skeenden har ägt rum, osv. Man skall också komma ihåg att "Ingen gåva är utan gadd", utan de är alla tveeggade på något vis. De har nackdelar. De är lynniga och oberäknerliga.
Gåvorna har givits åt folk i olika syften. Det kan vara allt ifrån banala saker som "var snäll mot barn!" till direkta samhällsfunktioner såsom "håll gatorna rena!" Gudarna agerar dock efter en rätt obegriplig logik, ety de envisas med att ge gåvor som inte direkt är lämpade för deras syften. Eller försöker de berätta för halvgudarna att de måste vara påhittiga och inte slappa och ta sina gåvor för givna?
I vilket fall som helst: Använder man ens gåvor i samklang med ens syften så utvecklas man i harmoni och lär sig mer om sina gåvor, medan om man missbrukar gåvorna så får de fler och fler nackdelar och "gaddar".
Nå, så håller det alltså på: I ett gatuhörn kan ett troll försöka sälja korvar som han drar ut genom strupen, en gatusopande halvgud med kaninhuvud kan ha fyra magiska kvastar som gör jobbet åt honom så länge som de hör honom vissla, en bevingad demon kan styra en vagn dragen av en tiofotad mantikora genom smågränderna och en befjädrad indian kan försöka ragga på ett par serpenter med en uppvisning av bländverk och ljudillusioner.
I denna galna stad finns det några som har fått ett kall. Ett kall från staden. Ett kall från Den Levande Staden Illustra. Hon talar till sina barn som genom drömska meddelanden och visar dem syner och uppmaningar.
Illustra verkar välja hopplösa fall av halvgudar och väsen som inte riktigt kommit underfund med vad deras gåvor kan betyda för dem och som känner sig underpriviligerade. Hon för ihop dem och ger kryptiska meddelanden om vad som behöver göras i staden, och det visar sig att det finns brottslighet i staden som inte Babylon själv rår på.
...eller hemska tanke, är det inte så att det är de gamla gudarna som ligger bakom en del av dessa hemska brott?
Allteftersom spelet fortsätter så kommer rollpersonerna märka att Babiluxernas högsäte: Babels torn, återigen är en port åt gudarna, men denna gång är inte gudarna ute efter att öppna en port så att de kan fly...
Illustra vet något som inte Babylon vet att hon vet.
Rollpersonerna måste således akta sig för att avslöja att de stundtals lyssnar till Illustras kall och agerar efter hennes önskemål. Babiluxerna gillar inte att halvgudar leker polisutredare, och tro mig, en polisstyrka på Quetzalcoatl, Hanoman och Thor är inte direkt något man bråkar med. (De riktiga gamla gudarna ger ju inte de nya halvgudarna tillräckligt mäktiga gåvor för att de skall kunna användas mot babiluxerna själva)
Samtidigt så håller människorna på att bråka i underjorden. Dels finns det människor som kallar sig morlocker och försöker vända sin vrede mot själva Illustra; de gräver hål i hennes grund och försöker välta byggnader i staden. Illustra kan känna smärta och hon kan blöda. Ändå känner hon sympati för hennes barn som skadar henne så.
Andra människor har sökt sin egen form av gudomlighet för att kunna konkurrera med Illustras invånare. Genom en form av smärtsam självterapi kan de nå en form av klarhet som hindrar deras sinnen från att begå misstag. Det mänskliga sinnet är nämligen ofelbart när man väl har lokaliserat och avlägsnat skadade engram. Dessa människor kallar sig Revolvörer och ser på halvgudarna såsom halvsjuka individer som lever under masshypnos från den sinnessjuke kejsaren Abberabi. När man nått den här formen av klarhet så fungerar hjärnan på toppen av den mänskliga förmågan, man har en blixtrande slutledningsförmåga, upplever sin omnejd med bristlös perception och kan omöjligtvis fatta ett felaktigt beslut om de bara har fått all relevant information som behövs för deras uppgifter. De vet var du tänker kasta den där kniven genom att betrakta dina ögon- och muskelrörelser och således hinner de ducka i tid. De är mer eller mindre oslagbara om du inte har något trumfkort att spela ut som de inte känner till.
Deras mål; okänt, men det spekuleras i att de gräver en grop lika djup som Babels Torn är högt, och att det skall öppna en port tillbaka till vår värld. Andra menar att deras ledare, Babel'ron, sitter djupt nere i underjorden och äter kött från dödade halvgudar och samlar på sig deras artefakter för att sedan bära på så mycket magi som möjligt och sedan utföra en handling som strider mot deras alla syften samtidigt. Det skall bli slutet på världen.
/Rising
passar på att nämna inspirationskällorna: Serien Top Ten (obvious), någon gammal diskussion med Arvidos om Afrikanskt fabelfantasy (det mesta kommer därifrån) och Scientologsnubben Hubbard's flumskumdum-böcker (särskilt tack till en del namn. (Att Hammurabi blev Abberabi exempelvis, och "Babel'ron" hö hö, han heter ju L.Ron))
).