Rising
Vila i frid
...and FREAK OUT!
Så där säger Tom Cruise i filmen Jerry Maguire, men nu tänker jag istället prata om en annan film, nämligen Truman Show:
Truman har allt man kan önska sig, alla hans behov tillfredsställs och hela hans omvärld ser hela tiden till att han hålls sysselsatt. På många sätt påminner vanligt äventyrsrollspelande lite om Truman Show, för det finns alltid någon Gud där uppe som skickar fram en gubbe med en karta så fort som rollpersonerna får det lite tråkigt. Om någon häxmästare håller på att frammana en demon som kan förgöra världen? Jamen då ordnar det sig lyckligtvis så att någon alltid uppmärksammar rollpersonerna på det så att de kan hindra häxmästaren i tid. Inget uppdrag är från början omöjligt.
För ett tag sedan gick Truman Show på TV, och trots att jag tycker det mesta i den filmen suger, så gillar jag hela känslan när han does what noone thinks he's gonna do, nämligen att freaka ut. Det här med att helt plötsligt få för sig att han ska gå in i ett hus han inte har någon anledning att gå in i, bara för att se om det verkligen är "på riktigt".
Spel som Kult, där ens omvärld verkligen är en illusion, ser tyvärr ofta till att det är omöjligt att se igenom dessa illusioner på egen hand. Man måste liksom använda spelledaren hela tiden; det är han som bestämmer vad man ser bortom illusionerna och hur det ska gå till att bryta sig igenom slöjorna.
Tjusningen med dessa illusioner framstår nästan som ruskigare om det är riktigt enkelt att se igenom dem. Trettonde våningen är ett bra exempel; allt man behöver göra är att köra på i en och samma riktning tillräckligt länge. En illusion för hela mänskligheten är inte lika otäck som en illusion för bara en själv eller ett fåtal av oss.
Så: sedan Truman Show gick på TV så kom jag på att jag skulle testa detta i ett rollspel. Jag har länge klurat på att lura mina spelare att vi ska börja lira något nytt standardfjantasyrollspel, men alltså där hela världen i spelet bara ska vara en enda stor tevestudio. I själva verket är det framtidsmänniskor som har riggat alltihop och överallt finns det dolda kameror som kollar in vad befolkningen (bland annat rollpersonerna) har för sig. Hela tiden ser producenterna till att äventyrarna har något att göra. Äventyren är inte ofarliga, monsterna kommer att vara riktiga monster som slåss för sina liv, det finns nämligen delar av publiken som följer goblinfamiljerna och hejar på dem istället för på äventyrarna. Allt är som ett vanligt standardfjantasyrollspel så länge som man går med på att ta uppdrag, resa ut i världen, jaga skatter osv.
MEN, någonstans i första äventyret tänker jag låta något gå snett. Inte en nedfallande kamera från himlen; även om jag beskriver den såsom en medeltidsmänniska skulle ha upplevt det så skulle det bli för uppenbart. Min gissning just nu är att jag ska låta någon köpman (en skådespelare) få spilla soppa på sin bröstkorg och att det ska kortsluta en personlig sändare (med larm och lite andra funktoner) som han bär på kroppen så att det börjar ryka och att han till slut måste kasta den ifrån sig och lämna mötesplatsen (och sedan kunna fly genom att en massa andra skådespelare ställer sig i rollpersonernas väg om de skulle jaga efter honom). En gubbe som plötsligt börjar ryka kan ju vara allt från en magiker till en älva som kommit i kontakt med järn.
Har ni andra idéer på små missöden som skulle kunna ske? Och idéer på illusioner som kan aktivt kan brytas om spelarna skulle vilja få för sig att freaka ut? Till en början vill jag att spelarna bara skall känna det såsom att jag rälsar spelet för dem: Att det kommer way för många vakter som har osannolikt bra koll på var rollpersonerna är när de försöker göra inbrott hos kungen, "nästan som om det fanns kameror på slottet"... Sedan vill jag att de ska få sådana här små glimtar av illusionen bortom kulisserna. Inte ett för stort avslöjande på en gång, utan små konstigheter som de kan få pussla ihop med tiden.
Och så framförallt vill jag att det bara ska brista för dem till slut och att de provar att göra något helnipprigt bara för att se vad som händer. Har ni några idéer så ge mig allt spån ni kan komma på!
Förresten, jag hade en putslustig idé också: Om jag skulle säga att rollspelet heter "Enter the eight manes' knights", och förklarar att det klyschiga namnet beror på att det är en ironisk fjantasytravesti som driver med både "enter the dragon"-typen av turneringsaction, och samtidigt klassisk nummerfantasy (=hitta de sju kristallerna, döda de tre drakarna, fånga de tretton spökena, de nio ringvålnaderna, de åtta gastriddarna), skulle någon gå på det då? Eller syns det på en gång att jag bara skojar, och att det i själva verket är teveprogrammet som heter "entertainment nights", och att de två liksom låter lika?
Så att spelarnas vetskap om att de spelar "enter the eight manes' knights" är att jämföra med att rollpersonerna en gång visste att de ställde upp på att få sina minnen raderade och editerade för att få bli stjärnor i programmet "entertainment nights"?
Det känns som att det bara skulle bli larvigt. Eller?
Så där säger Tom Cruise i filmen Jerry Maguire, men nu tänker jag istället prata om en annan film, nämligen Truman Show:
Truman har allt man kan önska sig, alla hans behov tillfredsställs och hela hans omvärld ser hela tiden till att han hålls sysselsatt. På många sätt påminner vanligt äventyrsrollspelande lite om Truman Show, för det finns alltid någon Gud där uppe som skickar fram en gubbe med en karta så fort som rollpersonerna får det lite tråkigt. Om någon häxmästare håller på att frammana en demon som kan förgöra världen? Jamen då ordnar det sig lyckligtvis så att någon alltid uppmärksammar rollpersonerna på det så att de kan hindra häxmästaren i tid. Inget uppdrag är från början omöjligt.
För ett tag sedan gick Truman Show på TV, och trots att jag tycker det mesta i den filmen suger, så gillar jag hela känslan när han does what noone thinks he's gonna do, nämligen att freaka ut. Det här med att helt plötsligt få för sig att han ska gå in i ett hus han inte har någon anledning att gå in i, bara för att se om det verkligen är "på riktigt".
Spel som Kult, där ens omvärld verkligen är en illusion, ser tyvärr ofta till att det är omöjligt att se igenom dessa illusioner på egen hand. Man måste liksom använda spelledaren hela tiden; det är han som bestämmer vad man ser bortom illusionerna och hur det ska gå till att bryta sig igenom slöjorna.
Tjusningen med dessa illusioner framstår nästan som ruskigare om det är riktigt enkelt att se igenom dem. Trettonde våningen är ett bra exempel; allt man behöver göra är att köra på i en och samma riktning tillräckligt länge. En illusion för hela mänskligheten är inte lika otäck som en illusion för bara en själv eller ett fåtal av oss.
Så: sedan Truman Show gick på TV så kom jag på att jag skulle testa detta i ett rollspel. Jag har länge klurat på att lura mina spelare att vi ska börja lira något nytt standardfjantasyrollspel, men alltså där hela världen i spelet bara ska vara en enda stor tevestudio. I själva verket är det framtidsmänniskor som har riggat alltihop och överallt finns det dolda kameror som kollar in vad befolkningen (bland annat rollpersonerna) har för sig. Hela tiden ser producenterna till att äventyrarna har något att göra. Äventyren är inte ofarliga, monsterna kommer att vara riktiga monster som slåss för sina liv, det finns nämligen delar av publiken som följer goblinfamiljerna och hejar på dem istället för på äventyrarna. Allt är som ett vanligt standardfjantasyrollspel så länge som man går med på att ta uppdrag, resa ut i världen, jaga skatter osv.
MEN, någonstans i första äventyret tänker jag låta något gå snett. Inte en nedfallande kamera från himlen; även om jag beskriver den såsom en medeltidsmänniska skulle ha upplevt det så skulle det bli för uppenbart. Min gissning just nu är att jag ska låta någon köpman (en skådespelare) få spilla soppa på sin bröstkorg och att det ska kortsluta en personlig sändare (med larm och lite andra funktoner) som han bär på kroppen så att det börjar ryka och att han till slut måste kasta den ifrån sig och lämna mötesplatsen (och sedan kunna fly genom att en massa andra skådespelare ställer sig i rollpersonernas väg om de skulle jaga efter honom). En gubbe som plötsligt börjar ryka kan ju vara allt från en magiker till en älva som kommit i kontakt med järn.
Har ni andra idéer på små missöden som skulle kunna ske? Och idéer på illusioner som kan aktivt kan brytas om spelarna skulle vilja få för sig att freaka ut? Till en början vill jag att spelarna bara skall känna det såsom att jag rälsar spelet för dem: Att det kommer way för många vakter som har osannolikt bra koll på var rollpersonerna är när de försöker göra inbrott hos kungen, "nästan som om det fanns kameror på slottet"... Sedan vill jag att de ska få sådana här små glimtar av illusionen bortom kulisserna. Inte ett för stort avslöjande på en gång, utan små konstigheter som de kan få pussla ihop med tiden.
Och så framförallt vill jag att det bara ska brista för dem till slut och att de provar att göra något helnipprigt bara för att se vad som händer. Har ni några idéer så ge mig allt spån ni kan komma på!
Förresten, jag hade en putslustig idé också: Om jag skulle säga att rollspelet heter "Enter the eight manes' knights", och förklarar att det klyschiga namnet beror på att det är en ironisk fjantasytravesti som driver med både "enter the dragon"-typen av turneringsaction, och samtidigt klassisk nummerfantasy (=hitta de sju kristallerna, döda de tre drakarna, fånga de tretton spökena, de nio ringvålnaderna, de åtta gastriddarna), skulle någon gå på det då? Eller syns det på en gång att jag bara skojar, och att det i själva verket är teveprogrammet som heter "entertainment nights", och att de två liksom låter lika?
Så att spelarnas vetskap om att de spelar "enter the eight manes' knights" är att jämföra med att rollpersonerna en gång visste att de ställde upp på att få sina minnen raderade och editerade för att få bli stjärnor i programmet "entertainment nights"?
Det känns som att det bara skulle bli larvigt. Eller?
