Nekromanti Immerssionism, Vincent Baker

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,604
Location
Göteborg
Längre ned i tråden bland kommentarerna finns en bit skriven av Baker som jag tror att man bör ha i åtanke när man läser hans texter:

Vincent Baker said:
Everything I do here in RPG theory and RPG design is predicated on my conviction that I am the same kind of roleplayer as everybody.
Man kan tycka att det är ett korkat eller ett bra sätt att se på saken, men om man har det i åtanke när man läser vad han skriver så tror jag att man kan förstå det bättre, på gott och ont.

EDIT: Sedan tillägger han:
(And hey, what I mean is that I'm not a better roleplayer with more choices than anybody else. If I can do it, I mean, then you can do it. Whether you want to is fine either way, choose door 1! But door 2's sitting right there, I'm not some kind of special just because I can hold a character and some dice in my head at the same time.)
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,635
Location
Malmö
Utifrån att jag tror jag förstår vad du menar.. :gremsmile:

... så tycker jag det här kan kopplas till diskussionen om olika typer av spelare, (Alltså tex Robins Law of good game masternig osv) och om det finns olika typer av spelare eller om vi menar ungefär samma sak, och vill samma sak allihop. .

Jag har lite svårt för att bestämma mig för om det egentligen är så att vi alla spelar ungefär lika, vilket jag kan uppleva ibland. man får ett spel elelr en spelgrupp beskriven för sig, samlar ihop sig allt man kan för att kunna anpassa sig till detta "nya", och sen gör de exakt samma grejer som man själv brukar göra när man spelar.

Eller den upplevelse som jag då och då får av att man är på helt olika planeter i samma spelgrupp, som senast när jag och Bobby och Wilmer pratade om vad vi tycker är kul med rollspel och det kändes som om vi hade väldigt olika ingångar. (jag kan inte förstå hur ngn mentalt frisk människa kan tycka att spatial problemlösning är spännande i en delad fantasidialog- Lukas, I´m looking at you...)

En nöt för mig är just det här som ni pratade om tidigare (och som du tydligen hade fel kring)- alltså finns djupimmersion? Eller är det en känsla av flow.

Jag har aldrig upplevt det som jag ibland uppfattar att man beskriver som djupimmersion, varken som rollspelare, skådis eller författare. Och jag slits mellan att tänka att det handlar om tekniker som jag inte behärskar eller bara olika saker att beskriva precis samma aktivitet. Jag upplever mig aldrig faktisk "vara" en annan människa eller ras.

Och det som för många verkar vara rätt väg till immersion- alltså
1. tärningslöst,
2. inga uttalade premisser/ mål/ konflikter/ flaggor
3. fritt traddigt rollspelande
4. spelarna har hemligheter för varandra och inte säger vad man tycker och tänker
5. SL har en hemlig plan
6. Rälsad story eller story som inte fokuserar på att pressa rollpersonernas tema

- leder alltid till att jag fullständigt tappar min immersion och börjar tänka på vilken pizza jag ska köpa när vi tar paus.

Det som gör immersion för mig är att tvingas till att välja mellan saker i fiktionen, att saker ställs på sin spets osv- allt det som tekniker och regler bidrar med. Då blir karaktären levande för mig- eftersom saker och ting blir viktiga.

Antingen är det så att jag har rätt och alla andra har fel (knappast troligt)

eller så finns det tekniker för immersion som jag inte behärskar

eller så har vi olika vägar att nå immersion- och då kanske Vincent Baker har fel- dvs alla är inte som han. Hans sätt funkar inte för alla.

Min tänkande del säger mig att det sista är "rätt" medan min känsla är att jag har rätt och alla andra har fel :gremwink:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,265
Location
Rissne
Nässe said:
Min tänkande del säger mig att det sista är "rätt" medan min känsla är att jag har rätt och alla andra har fel :gremwink:
Lita på ditt tänkande, säger jag...

Jag vet inte, det känns som att det där "alla är som mig"-tankefelet är ganska vanligt. Inte bara inom rollspelshobbyn, men nog funkar det så inom t.ex tradspel också? Är det inte til syvende og sidst alla "jag spelar minsann rätt"-diskussioner hamnar; att man utgår från att eftersom man har roligt när man spelar på ett visst sätt så är det "bättre" än andra?

För mig känns det närmast förolämpande att kallas för retard eller betraktas som mindre vetande etc. för att jag inte håller med eller inte gillar samma saker. Jag tycker liksom att det är den mest självklara delen i det här med att vara en fungerande, empatisk och civiliserad människa att fatta och acceptera att vi inte gillar samma saker, eller inte gillar dem på samma sätt.

Jag förstår till exempel absolut hur det här kan funka:

Nässe said:
Det som gör immersion för mig är att tvingas till att välja mellan
saker i fiktionen, att saker ställs på sin spets osv- allt det som
tekniker och regler bidrar med. Då blir karaktären levande för mig-
eftersom saker och ting blir viktiga.
...men för mig blir sånt inte speciellt intressant. Det blir mest jobbigt... Och framför allt om det görs med hjälp av tärningar, tabeller och värden, då tappar jag all immersion...



Så jag tror Vincent är ute och cyklar. Vi spelar inte alla på samma sätt, och vi gillar inte alla samma saker. Han är inte som "alla" rollspelare. Det enda det tankesättet leder till är ett slags von oben-paternalism där vi mindre vetande bara behöver mogna och upplysas om vad vi egentligen gillar... och det kan jag inte riktigt tycka är särdeles konstruktivt.


Sedan är rollspel till sin natur en kollaborativ aktivitet, och är traditionellt något personer med helt olika mål och agendor spelar. Jag gillar det, nånstans, att man måste hitta common ground och försöka tillgodose allas behov. Där tycker jag Robin's Laws of Good Gamemastering eller vad den heter är rätt bra; istället för att mena att man bara ska spela med folk som har samma agenda som en själv så bör man försöka se till så att var och en får det den vill ha. Det kan vara svårt om skillnaderna är för stora, men det går oftast.

Och det är nånstans där jag tror vi hamnar om vi söker anledningar till att de flesta av oss trots allt spelar ganska lika. Defaultsättet att spela är en kompromiss, med möjlighet att anpassa efter var och en så att man kan fungera tillsammans.
 
Top