Jag läste i tråden Karaktärsdrivna spel och fick lite av en uppenbarelse. Den här tråden är mest mina personliga reflektioner jag vill delge och inte så mycket ett diskussionsämne, men vi får väl se var den hamnar.
När jag testade lite indiespel på GothCon första gången hade jag jättekul. Berättelser från Staden, Bläck och liknande med mycket spelarmakt. Jag tänkte att jag gillade spel med mycket spelarmakt och icke-auktoritär spelledarroll. Eller tja, jag tänkte kanske inte så mycket på det, jag var typ femton och hade bara spelat Eon och DoD innan.
När jag började spela Apocalypse World med Arvid, och sedan med min egen spelgrupp, insåg jag att det var hela impro-grejen jag gillade. Att förutsättningarna för kampanjen bara var personer och situationer, och att exakt all handling byggdes därifrån baserat på "vad skulle hända, rent realistiskt?" och lite andra regler.
På ett GothCon spelade jag ett spel jag minns att jag inte alls hade lika roligt med som de andra: jag speltestade Måns Revolver. Det handlade om poliser som slets mellan plikten och andra drivkrafter och begär, och jag spelade en mycket mer plågad själ än jag egentligen tyckte var roligt. (Var inte orolig Måns, jag ångrar inte att jag testade, det var bara inte min grej.)
Efter att ha spelat mycket med Arvid, speciellt efter att Sjunde inseglet kom in i gruppen, identifierade jag mig som Story Now. Jag tänkte att det här är det jag vill spela – men samtidigt kände jag att de andra i gruppen uppskattade lite andra saker än jag. Jag minns att jag tyckte att det roligaste spelmötet i vår första AW-kampanj var det när jag avancerade Acting under fire och fick vara stencool under hela mötet, som bestod till stor del av strid och direkt konflikt. De andra spelarna gillade det sociala intrigerandet, medan min rolls signum blev att han alltid höll sig undan, inte knöt några starka band.
Jag tänkte att det är ju den här spelstilen jag gillar, så det måste vara jag som bara inte hänger med riktigt. När Sjunde inseglet kom med kändes det ännu tydligare som att alla andra var erfarana Story Now-spelare och jag bara var en nybörjare. Story Now handlar mycket om att sätta upp och spela igenom konfliktfyllda situationer, med personer vars lojalitet inte är självklar, som går igenom svåra val och utgången är oklar. De andra spelarna i gruppen, speciellt Sjunde inseglet, är i mina ögon mästare på att just navigera konfliktfyllda situationer på ett intressant sätt (inte nödvändigtvis effektivt, vilket är vad jag ofta verkar sikta på), manipulera personer vars lojalitet inte är självklar, ställa sina egna och andras roller inför svåra val samt se utgången av olika alternativ.
Jag tänkte att det där kommer jag nog också lära mig, tids nog, för det här är ju min spelstil. Men idag läste jag detta:
Och det räcker för mig. Jag är inte särdeles intresserad av specifikt historier med svåra kval. Jag känner mig alltid jättekonstig när jag läser om Premisser i spel – "jag spelar väl Story Now, men det där vet jag inget om". Om jag får vara med och bestämma vart storyn tar vägen, skapa den i nuet, så bryr jag mig inte så mycket om exakt vad den ska innehålla.
Jag kan inte svara för mig själv i framtiden. Måhända växer jag upp och blir mätt på oproblematiska historier om fem år, och söker mig till berättelser som betyder någonting. Redan nu vet jag att jag kan ha roligt med dem – jag gillade Svart av kval, vit av lust på LinCon t ex. Men för närvarande vill jag spela Microscope. Jag vill spela Archipelago och skriva häftiga, episka saker och ge som Öde till de andra spelarna. Jag vill spela Apocalypse World och få en historia om häftiga personer som utforskar malströmmens galenskap, bygger tuffa bilar och spränger saker.
Om Måns har rätt om vad Story Now är, så är det inte viktigt för mig, och om jag tvingas in i det kommer jag inte riktigt trivas. Finns det en term för vad jag gillar? Är det Arvids "impro-rollspel" som ligger närmast, eller har jag förvirrat mig in i ett annat hörn av en triangel?
När jag testade lite indiespel på GothCon första gången hade jag jättekul. Berättelser från Staden, Bläck och liknande med mycket spelarmakt. Jag tänkte att jag gillade spel med mycket spelarmakt och icke-auktoritär spelledarroll. Eller tja, jag tänkte kanske inte så mycket på det, jag var typ femton och hade bara spelat Eon och DoD innan.
När jag började spela Apocalypse World med Arvid, och sedan med min egen spelgrupp, insåg jag att det var hela impro-grejen jag gillade. Att förutsättningarna för kampanjen bara var personer och situationer, och att exakt all handling byggdes därifrån baserat på "vad skulle hända, rent realistiskt?" och lite andra regler.
På ett GothCon spelade jag ett spel jag minns att jag inte alls hade lika roligt med som de andra: jag speltestade Måns Revolver. Det handlade om poliser som slets mellan plikten och andra drivkrafter och begär, och jag spelade en mycket mer plågad själ än jag egentligen tyckte var roligt. (Var inte orolig Måns, jag ångrar inte att jag testade, det var bara inte min grej.)
Efter att ha spelat mycket med Arvid, speciellt efter att Sjunde inseglet kom in i gruppen, identifierade jag mig som Story Now. Jag tänkte att det här är det jag vill spela – men samtidigt kände jag att de andra i gruppen uppskattade lite andra saker än jag. Jag minns att jag tyckte att det roligaste spelmötet i vår första AW-kampanj var det när jag avancerade Acting under fire och fick vara stencool under hela mötet, som bestod till stor del av strid och direkt konflikt. De andra spelarna gillade det sociala intrigerandet, medan min rolls signum blev att han alltid höll sig undan, inte knöt några starka band.
Jag tänkte att det är ju den här spelstilen jag gillar, så det måste vara jag som bara inte hänger med riktigt. När Sjunde inseglet kom med kändes det ännu tydligare som att alla andra var erfarana Story Now-spelare och jag bara var en nybörjare. Story Now handlar mycket om att sätta upp och spela igenom konfliktfyllda situationer, med personer vars lojalitet inte är självklar, som går igenom svåra val och utgången är oklar. De andra spelarna i gruppen, speciellt Sjunde inseglet, är i mina ögon mästare på att just navigera konfliktfyllda situationer på ett intressant sätt (inte nödvändigtvis effektivt, vilket är vad jag ofta verkar sikta på), manipulera personer vars lojalitet inte är självklar, ställa sina egna och andras roller inför svåra val samt se utgången av olika alternativ.
Jag tänkte att det där kommer jag nog också lära mig, tids nog, för det här är ju min spelstil. Men idag läste jag detta:
Då insåg jag att det var det som skiljde hans Revolver från Bläck, Berättelser från Staden och InSpectres (i alla fall så som jag spelat dem). Det krävde Story Now, medan de andra bara krävde spelarmakt och improvisation.Måns said:Story Now handlar helt enkelt inte om hur en story byggs upp, utan vad den innehåller.
Och det räcker för mig. Jag är inte särdeles intresserad av specifikt historier med svåra kval. Jag känner mig alltid jättekonstig när jag läser om Premisser i spel – "jag spelar väl Story Now, men det där vet jag inget om". Om jag får vara med och bestämma vart storyn tar vägen, skapa den i nuet, så bryr jag mig inte så mycket om exakt vad den ska innehålla.
Jag kan inte svara för mig själv i framtiden. Måhända växer jag upp och blir mätt på oproblematiska historier om fem år, och söker mig till berättelser som betyder någonting. Redan nu vet jag att jag kan ha roligt med dem – jag gillade Svart av kval, vit av lust på LinCon t ex. Men för närvarande vill jag spela Microscope. Jag vill spela Archipelago och skriva häftiga, episka saker och ge som Öde till de andra spelarna. Jag vill spela Apocalypse World och få en historia om häftiga personer som utforskar malströmmens galenskap, bygger tuffa bilar och spränger saker.
Om Måns har rätt om vad Story Now är, så är det inte viktigt för mig, och om jag tvingas in i det kommer jag inte riktigt trivas. Finns det en term för vad jag gillar? Är det Arvids "impro-rollspel" som ligger närmast, eller har jag förvirrat mig in i ett annat hörn av en triangel?