Så, när jag ger mig in i one-shot-svängen så har jag någon tanke om att "nu ska jag fantasi-riffa med mina medspelare". Det är viktigt att ha roligt i stunden, men det är oviktigt att bygga upp för vidare spelande eftersom ingen fortsättning kommer ske efter det här spelpasset. Jag har däremot inte riktigt landat i vilka spel som hjälper/stjälper mig att uppnå detta, eller om det är underordnat spelgrupp eller slumpen om det blir bra eller ej. Så nu ska jag försöka prata lite om scensättning/talutrymme och strax förklara vad jag menar med det.
På LinCon nu senast spelade jag Nostalgi, Follow samt Blood Feud och i samtliga fall sätts scener i ett roterande schema. I Nostalgi (där man kanske inte kallar det för scen, utan en spelare startar och berättar) kan man bryta in (men det får finnas max 3 alternativa berättelse-spår), men i de båda andra spelen så bestäms vid starten av scenen vilka karaktärer (och spelare) som är med. Det här kan betyda att du har en skitbra idé men du kan inte bidra med den för du är inte med i scenen. Eller att du inte kan komma på en endaste bra idé, men det är din tur att sätta en scen så du måste komma på något.
I Follow spelade vi scenariot The Bomb där vi byggde ett vapen att vinna kriget åt oss. Du spelar tre stycken uppdrag och för varje uppdrag får varje spelare sätta en scen och där bestämma vilka andra som är med i scenen. Vårt första uppdrag var "att hitta någon att skylla vår bristande progress på". Alla spelare hade en huvudkaraktär (som alla ville ha något som de inte fick av spelaren till vänsters huvudkaraktär) och en bikaraktär (som hade en koppling till spelaren tvärs över (åtminstone när vi var fyra spelare)). Allt dett gjorde det lätt att komma på scener.
I Blood Feud byggde du upp en initial relationskarta, men vid scensättande fick du inte detta stöd. (Sen spelade jag spelet som en 80-tals-nörd och inte som en Viking, samt att jag inte klickar med resurs-pushar-drama, så det är väl lite fusk att jag gillade Follow bättre).
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Att jag gillar stödhjul i mina scensättningar i egenskap av indie-noob kanske?
På LinCon nu senast spelade jag Nostalgi, Follow samt Blood Feud och i samtliga fall sätts scener i ett roterande schema. I Nostalgi (där man kanske inte kallar det för scen, utan en spelare startar och berättar) kan man bryta in (men det får finnas max 3 alternativa berättelse-spår), men i de båda andra spelen så bestäms vid starten av scenen vilka karaktärer (och spelare) som är med. Det här kan betyda att du har en skitbra idé men du kan inte bidra med den för du är inte med i scenen. Eller att du inte kan komma på en endaste bra idé, men det är din tur att sätta en scen så du måste komma på något.
I Follow spelade vi scenariot The Bomb där vi byggde ett vapen att vinna kriget åt oss. Du spelar tre stycken uppdrag och för varje uppdrag får varje spelare sätta en scen och där bestämma vilka andra som är med i scenen. Vårt första uppdrag var "att hitta någon att skylla vår bristande progress på". Alla spelare hade en huvudkaraktär (som alla ville ha något som de inte fick av spelaren till vänsters huvudkaraktär) och en bikaraktär (som hade en koppling till spelaren tvärs över (åtminstone när vi var fyra spelare)). Allt dett gjorde det lätt att komma på scener.
I Blood Feud byggde du upp en initial relationskarta, men vid scensättande fick du inte detta stöd. (Sen spelade jag spelet som en 80-tals-nörd och inte som en Viking, samt att jag inte klickar med resurs-pushar-drama, så det är väl lite fusk att jag gillade Follow bättre).
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Att jag gillar stödhjul i mina scensättningar i egenskap av indie-noob kanske?