Nekromanti Inlevelse?

[Aemana]

Hallå allihop!

Jag har ett set lustiga spelare (får man skriva så?) som alla spelar sin stil. Vissa lever sig in i rollen bättre än andra. Hur som helst vill jag att alla ska försöka ha mer inlevelse när de spelar, då blir det även lättare för mig som spelledare att ha det.
Jag vill att de ska uttrycka sig på ett mer korrekt sätt, kanske inte i världshuset säga "Jag tar en stor stark och chillar vid baren" eller i striden utropa "Jag siktar på fejset". Vidare vill jag att de ska komma ifrån sina egna röster och betoningar, alltså att skådespela lite, kanske ändra på sin röst när de spelar? Dessutom är det aldrig fel att gestikulera eller ropa till lite ordentligt när man väl gör det; inte bara säga med lugn stämma: "jag ropar 'hjälp, det brinner' ute på torget". Det ska mer vara "-jag springer ut på torget och ropar HJÄÄÄLP!!! DET BRINNER!!" Aja ni fattar.
Jag har spelat såhär med nån grupp förut, och det fungerade hur bra som helst. Det var verkligen superkul. Nu menar jag ju inte att alla mina spelare är såhär tråkiga som i exemplen ovan, men vissa ibland och andra oftare. Är det fel att tvinga dem i alla fall försöka spela så? Finns det något sätt att uppmuntra? Alla vågar inte ta ton, och vissa har faktiskt inte mer än sin egen vanliga röst =P. Hur kan jag göra för att få det här att fungera? Tips?

Hur spelar ni? Är ni mycket in-character eller tjuter alla till av glädje vid ett perfekt slag? Pratas det annat vid spelbordet än rollspel?

Tacksam för svar! Tack på förhand.

 

[Mogger]

[ QUOTE ]
Är det fel att tvinga dem i alla fall försöka spela så?

[/ QUOTE ]

Vänd på det, är det fel om dessa spelare ville tona ner din inlevelse? Nej, så klart inte, men vill man ändra på någon för att den ska passa en själv bättre så är man ute på en hal mina och få krypa försiktigt.

Min personliga uppfattning är att det inte finns någon anledning att försöka stöpa spelarna i samma form. Jag har haft exakt samma tankar, men har insett att folk är olika och spelar olika och vill olika saker.

Rollspel är inte teater, även om många tror det.

Men, vill både du och dina spelare nå dit är det en annan sak. Isf tycker jag att ni bara bestämmer att ni spelar in-character så mycket som möjligt.

 

[wilper]

[ QUOTE ]
Jag vill att de ska uttrycka sig på ett mer korrekt sätt, kanske inte i världshuset säga "Jag tar en stor stark och chillar vid baren"

[/ QUOTE ]

Asså... om en spelare sa så vid mitt bord så hade jag tolkat det som "Jag har inget att tillföra den här scenen som det ser ut nu, men jag vill vara kvar i närheten av de andra om det skulle bli en spännande händelseutveckling.". Det är snabbt sagt och spelaren har markerat att han/hon inte ser något mer i scenen, istället för att slentrianrollspela en diskussion med värdshusvärden om priset på öl och pepparkakor, något som tar tid och är en typisk ensamaktivitet. (Man kan argumentera att sådant spelande ger liv till spelet, men är det inte bättre att lägga krutet på att spela ut scenen när den mystiske främlingen kommer in och söker några äventyrare i mer detalj istället? Eftersom den har betydelse för handlingens fortskridande och ligger i äventyrets mittfåra.)

 

[krank]

Min personliga uppfattning är att det inte finns någon anledning att försöka stöpa spelarna i samma form. Jag har haft exakt samma tankar, men har insett att folk är olika och spelar olika och vill olika saker.

Agreed.

Det jag däremot kan rekommendera är att man snackar med sina spelare om vad man vill. Och vill man olika saker, och känner att dessa olika saker går emot varandra, så hittar man helt enkelt andra att spela med. Ingen blir glad av kompromisser i längden...

Rollspel är inte teater, även om många tror det.

För vissa av oss är det det, eller i varje fall mer teater än "spel".



//Krank, som börjat fundera på att förbjuda uttrycket "min rollperson säger" runt sitt spelbord

 

[Dimfrost]

Krank, som börjat fundera på att förbjuda uttrycket "min rollperson säger" runt sitt spelbord

Intressant -- vi, som är väldigt ickeimmersionistiska, använder såvitt jag vet aldrig den typen av uttryck.


/Dimfrost

 

[krank]

Intressant -- vi, som är väldigt ickeimmersionistiska, använder såvitt jag vet aldrig den typen av uttryck.

Handlar mest om att jag har 1-2 spelare som verkligen vill hålla distansen till sina karaktärer. Dvs, de är inte bara ickeimmersionister, de är direkta anti-immersionister.

Ibland vet jag inte varför jag spelar med dem. Eller jo visst ja, det vet jag visst - jag har inga andra spelare i närheten att spela med.

 

[Rising]

Jag har börjat använda dem.

Jag tycker att hela regeln är lite vid att likna med regeln som finns inom filmmakande; att man inte ska använda berättarröster, exempelvis. "Visa, inte berätta".

Men det finns massor av saker man kan berätta som inte framgår lika tydligt om man försöker visa. Såsom "Jag säger att det var det dummaste jag någonsin hört; med hela kroppen utom just munnen" exempelvis.

Ibland är berättarröster jättebra. Samma sak med "min rollperson säger"-typen av kommentarer.

 

[Troberg]

Inlevelse genom utlevelse eller utlevelse genom inlevelse?

Eller, för att använda en mindre klatschig catchphrase: handlar det om att skapa inlevelse genom att agera ut sin karaktär mer eller handlar det om att man lever ut sin karaktär mer för att man lever sig in mer i den?

Jag tror inte att det går att separera dem. Man kan skapa en känsla genom att agera på ett visst sätt. Rising har vid något tillfälle berättat om hur man kan skrämma sig själv med en brödrost, och varenda retorikexpert maler på om hur viktigt det är att man är avslappnad och inte står hopkrupen med axlarna vid öronen. Kroppens reaktioner påverkar hjärnan, men vad hjärnan känner påverkar också kroppen. När man är mer avslappnad och självsäker så blir också kroppen mer en del av vad man säger, man gestikulerar mer och rör sig mer.

Jag tror med andra ord inte att man ska forcera fram en stor ändring, utan att man snarare ska försöka få till småförändringar som startar en positiv spiral. Om spelarna vänjer sig vid att prata i första person så kommer de att identifiera sig mer med karaktären, och det kommer att göra att kroppen automatiskt följer med i kroppsspråket, vilket i sin tur leder till mer identifikation med karaktären osv. Inlevelse leder till utlevelse som leder till inlevelse osv. Upprepade in-ut-cykler är livet, så att säga.

Mitt förslag, med reservation för deltagarnas ålder: spela med ett par starköl var i er. Lagomt för att släppa lite hämningar, inte tillräckligt mycket för att bli full. Prova också att spela mindre "seriösa" och regelinriktade spel. Min rekommendation är Paranoia, som glatt kastar all logisk konsekvens och tradionella mål överbord och bara fokuserar på att ha jävligt kul. Det är attans svårt att inte leva ut sin karaktär i Paranoia.

 

[Regmolar]

Jag ska ge det gamla klassiska tipset att prata med dina spelare; visar det sig att de gärna lever sig in mer men inte kan, eller bara inte gör det men gärna försöker, kan ni sedan börja diskutera hur ni uppnår det. Visar det sig att de inte vill spela så får ni väl leva med det eller kompromissa. Att spela med förställt röst tycker jag t.ex. är överkurs; det känns mest som om det kommer att låta krystat och ge mig ansträngda stämband, men det kanske delvis beror på att jag inte kan göra några snygga förställda röster...
Vill jag applicera något talar jag med spelarna, kommer fram till att de inte bryr, inte vet eller faktiskt har några synpunkter, anpassar vad jag vill göra efter det och försöker driva igenom det hela. Fungerar det så fungerar det, fungerar det inte får jag gå hem och fundera på vad som gick fel (notera dock att min spelgrupp är väldigt samspelt och vår stil väldigt mycket medelväg mellan olika versioner med lokala variationer beroende på spel, så vi har inga direkta problem med folk som drar åt olika håll).

Vi spelar olika beroende på spel, men när det går som bäst brukar alla ligga flytande någonstans mellan ingame- och metaperspektiv samtidigt som hela spelupplevelsen ändå behålls; den gyllene medelvägen, ungefär ^^ Beroende på hur mycket reglerna används är det mer åt ena eller andra hållet, men lite lagom är väl det naturliga tillståndet.

 

[Bunny]

"Jag ska ge det gamla klassiska tipset att prata med dina spelare"

Japp. Personligen ser jag det som svaret på allt - inklusive cancer och tandont. Det dyker säkert upp ett dussin trådar per år där jag kämpar med lusten att skriva just det.

Jag tror alltså mycket på att höra sig för, diskutera för att komma fram till gemensamma lösningar. Det gör inga underverk, men ofta händer det att andra deltagare är omedvetna om vad du tar upp, får sig en tankeställare, och tar sig an rollspelandet annorlunda nästa gång. En oharmonisk spelgrupp kan liknas vid sultanens tortyrorgel - spelarna tvingas till saker de egentligen inte vill - är de däremot det minsta formbara går det ganska enkelt att nå fram till lösningar som är mer godtagbara för alla.

Innan en kampanj tycker jag det är viktigt att diskutera approach tillsammans. Spelledaren (eller spelgruppen) ska således kunna formulera en vision på ett sådant sätt att samtliga kan ta åt sig den - detta återspeglar sig i hur spelarna väljer att göra sina rollpersoner, vilka förväntnignar de har och slutligen hur de faktiskt spelar.

Det går ganska enkelt att formulera enkla riktlinjer för sin vision. Jag har själv inlett kampanjer med önskemål som "jag vill att era rollpersoner är vagabonder på något sätt" (Shi2), "jag vill att era rollpersoner i grunden drivs av goda motiv" (Noir) eller "jag vill att era rollpersoner är framstående på dess gebit" (Artesia). På så sätt går det att få någon slags samstämmighet i spelgrupper även om de nu skulle bestå av en emogothare, en teaterapa, en flummare, en powergejmare och en historianörd.

 

[Johan K]

Hur spelar ni? Är ni mycket in-character eller tjuter alla till av glädje vid ett perfekt slag? Pratas det annat vid spelbordet än rollspel?

Oj, hur ska man svara.. =)
För min del så är det nog lite av en glidande skala. Ibland är man ämlans mycket inne i sin karaktär & ibland så glider man ut lite... Visst så blir det lite ot-stack vid bordet åxå. Det får man ju erkänna..

/ Johan K, som inte tjuter glatt när man får ett perekt slag. Men man skrockar gjärna lite sadistiskt när man gör det..

 

[MrG]

Min erfarenhet är att om man minskar på reglerna, så får man oftast mer utspel och mer frihet i utspelet. För många följer då också mer inlevelse.

Vi spelar på många olika sätt beroende på vad vi spelar, från helt utagerat, till tärningsrullande och förbannande över dåliga slag. Oftast väldigt mixat efter vad det är för typ av plott/scen/system/sammanhang.

-Gunnar (som tror det kan vara så enkelt som att köra med ett mindre tungt regelsystem om man vill uppmuntra mer utspel)