Nekromanti Inspirationsstafett...

[Hjalle]

Solds Arvinge

I varje land finns det någon grabb med en självsäker uppsyn, långt vackert hår, mycket muskler, mycket mod, mycket godtrogenhet, ett mystiskt svärd, en tragisk eller enkel bakgrund och ett skumt födelsemärke som är märkligt likt en krona. Det tycks vara en naturlag, helt enkelt. Vad gör man? Jo, man letar förstås efter den förste, jättebra (sedan huruvida han faktiskt var en god härskare spelar ingen större roll, han brukar få gudastatus i vilket fall som helst - störst först, liksom) härskarens försvunna ättling, som antagligen finns där man minst (det vill säga mest) väntar sig honom.
När någon tok kallad "Kungen" i Jargien hävdade att han var Kranoogs ättling i rakt nedstigande led blev han visserligen stenad till döds, och fastän attityden mot eventuella storkonungars eventuella ättlingar, eventuellt i rakt nedstigande led och med ett eventuellt mystiskt svärd i sin ägo och hela rubbet är något mer hjärtlig i andra länder så kan man lugnt påstå att de flesta sånna här snubbar, eller snubbor, har gått ett ganska slafsigt öde till mötes när det kom till kritan.
I vissa länder, så som Mûhad, slipper man sånt här tjafs vad gäller högsta styrande, men det förekommer ändå i viss grad att någon påstår sig vara Mhîmens farfars (Mhîmens) försvunna son, men man är rätt så oförlåtande mot dessa, och tidigare hobby-ättlingars rätt så... i tortyrväg mycket kreativa... öden, har avskräckt eventuella efterföljare.
I åter vissa länder, så som Damarien, är ättlingarna väldigt vanliga, men tenderar att försvinna med ett litet "plupp" och ett långdraget gnyende. I Asharien är dessa också vanliga, men ingen tar dem riktigt på allvar - ungefär som Hurnuv klan Ghor, liksom...
I samväldet tenderar ättlingarna vara färre men seriösare, och ofta med ett rikare utbrett bakgrundskomplex som närmast kan liknas vid en låtsaspoetisk persons nörd-16års-filosofiska epikberättelsers meningsblinda klyschor blandat med lite incest och badhus i bästa faliska anda. De brukar ge upp efter ett tag. Orka mucka, liksom.
Barbarfolken är nog mest ärligast vad gäller sånt här, och här finns det belägg för att eventuellt släktskap med en eventuell forntida härskare faktiskt skulle existera. Man brukar ha rätt så stor chans på den rauniska stäppens vida marker att hävda sig som någon skum utbygdsjägartyp med ett skumt, gärna trasigt svärd och nån älvbimbo som dregelobjekt, innan man efter en orolig khagans behandling mer ser ut som en nåldyna utan huvud eller chans att föra forntidshärskarens ätt vidare om så skallen fortfarande satt på kroppen och pilarna så fortfarande befann sig i khagans råbusars koger...

Det här tycks vara en ganska mänsklig sed, och trots vissa tirakiska småstammars hävdade släktskap med fornhjältar som Thaar, Nifel, Gurg Morgu, Frakk eller Bazirk, så kan man iskallt konstatera att alla tiraker är mer eller mindre släkt med dessa på ett eller annat sätt. Detta hindrar inte rövhål som Takku till exempel att tjäna en slant, eller en by, på saken. Trots att det är den mest normala saken i världen för gemene tirak att vara ättling till... vilken annan numera död tirak som helst.

Dvärgarna hajar inte saken utan lever enligt grottprincipen, kan man säga. Alverna har förvisso lite påstådda fagra prinsar hos sig, men dessa gottar sig snarare i hobby-tragik en försöker ta något slags herravälde eller dra till sig alltför mycket uppmärksamhet.

Hos misslorna är det rätt populärt, men det räcker med att man säger att "tjo tiddeli, kvitteri blomster, jag är en ättling till ditteridatten, det var som katten, och tjoflöjt i hatten i natten, kvitterifnitteri blomsteridej!", och så accepteras det med blommor och med blader och så var det inte mer med det. Tjoff pang, kartong.

Nej, störst succé gör man i de feodala rikena i Mundana. Consaber, Drunok - och Soldarn, givetvis, detta land av konungsälskande, skogstokiga bönder, som vart och vartannat år drabbas av pest och blir rövknullade av trollen med långa, spetsiga grannstammr eller blir uppätna av henéaalver på svampplockningen runt husknuten... Ja, faktiskt är det så, att de tycks vara tuffast i Soldarn - här finns urtypen för den gamle ättlingen, till Parowyn, Sold, Zorián eller vem fan som helst. En av dessa var Solds Arvinge.

Vad han hette egentligen är av föga intresse, men antagligen var det Magnar, Ragnar, Sigurd, Brytolf eller något annat namn man skulle kunna koka ärtsoppa på och av.
Han var tredje sonen till en fattig bonde, och hemsökte Soldarn för ungefär femtio år sedan - när Trollkrigen var över.

Hela hans familj hade blivit dräpta av trollen, han själv hade fattat något mystiskt svärd han antagligen hittat på nån död riddare och gett sig i strid med trollen. De ville inte slåss med honom, var väl upptagna av att tugga bonde eller något i den stilen, och grabben, 17 år och med långt, blont hår, bestämde sig för att skita i det.
Han kom till någon by, lyckades på något märkligt sätt, och med urgamla huskurer, göra någon trollskadad kvinna frisk (vete katten hur han bar sig åt. Antagligen gav han henne ett pepsodentleende eller så), och byn började dyrka honom. Vem var han? Ett mystiskt svärd hade han visst, långt blont hår och ett födelsemärke också, minsann, minsann... Och ta mig sjutton, om de inte såg honom som Solds arvinge - för liksom, det var asschysst det här!
Han levde där i byn och blev dess beskyddare i tre år, sen begav han sig till storstan, och alla pratade om honom. Hans vägledare (han var för korkad för att uträtta nåt själv, antagligen), lanserade honom som den riktige kungen av Soldarn, och så plötsligt fick grabben nån slags otrevlig maginfluensa och dog. Stackarn. Men han hade redan blivit känd och...

...en kvinna var just gravid, och hävdade att han var fadern! Så skapades en liten men fanatisk sekt, med målet att göra det ofödda barnet till kung. Pepp tjohej, det blev en tjej, och man fick lugnt vänta tills hon fick en unge, vilket inträffade först vid trettio års ålder. Hör och häpna, det blev tvillingar, och baskina mig om inte yngstingen, grabben, blev dyrkad som en... tja, en kung, rentav. Sekten återupptogs och en liten grupp människor i Talon arbetar nu frenetiskt för att få ynglingen, komplett med svärdet, födelsemärket, godtrogenheten och håret (och bakgrunden och tvillingsystern), till att bli kung. Och så var det med den saken.

Vassego, ett kampanjupplägg! Rollpersonerna är sektmedlemmar och arbetar för att göra gossen till kung!

...och det var lite om ättlingskulturen i Mundana.

Hus Diliges förre Domus Magus

 

[Jaggernaut]

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök genom åren

Det förehöll sig som så att en dag då jag satt på min favoritsylta åt ost, drack vin och rökte vattenpipa kom jag i samspråk med en för mig okänd man. Vi diskuterade om allt möjligt mellan jord och himmel och lite däröver. Jag berättade att jag historiker och genast blev han idel öra. Han frågade om några detaljer om en viss kefal lite bakgrundshistoria om ett slag och jag svarade förnöjd att med min kunskap få bistå någon som visade sant intresse och iver att få lära sig mer om våran ädla historia. Vid något tillfälle nämnde han eller jag (minns ej vem) nattdräparna i förbigående och samtalet leddes in på en annan stig. Nämligen det intressanta ämnet ”nattdräpare och lönnmord” och med nattdräpare handlar det inte om vilka simpla lönnmord som helst! Jag blev eld och lågor att få berätta om kända lönnmord i Mûhads historia och än om han (skriver fortfarande han då jag ej kommer ihåg hans namn, detta är förunderligt då jag säkert vet att han presenterade sig för mig och jag brukar vara synnerligt god på att minnas namn och ansikten) verkade föga entusiastisk till att höra om lönnmord så lyssnade han inom kort med brinnande intresse. Jag talade om för honom att ifall han vill höra om lönnmordet på Liman Jargstyckaren så skulle han vända sig till min nära och gode vän Abhel Klippdagg som är mer insatt i detaljerna om denna tragiska historia än jag (själv tycker jag att han är lite för hängiven just detta lönnmord så att han har förbisett att det inte är det enda spektakulära händelsen som kretsar kring lönnmord i våran historia). Jag valde att istället förtälja om tre andra berömda och speciella fall med lönnmördare inblandade.

3994 e.M. - kone’di - abwa’na
Den tursamme krigarkefalen.

Den natten befann sig kefal Rahman Ben Hamse Ab-Kassem i sitt palats i den gyllene staden Alkarzan. Dit han kommit för att överlägga med sina bundsförvanter om det då kommande kriget mot det avskyvärda Jargien (må de för evigt förvandlas till sand och utstå den evinnerliga smärtans vind). Rahman aspirerade nämligen på rollen som general för hela fälttåget. Detta medförde att han fick många fiender bland rivaliserande kefaler som också suktade efter generalsposten. Och den natten förekom det som så att hela tre olika lönnmördartonger (lejda av olika herrrar) sänt ut lönnmördare för att likvidera Rahman, en från nattdräpartongen, en grupp om fem från hamiotongen och två lönnmördare tahe’latong wnsom jag dock inte vet vilken det var. Då de rivaliserande tongerna inte ser med blida ögon på varandra utbröt det stridigheter dem emellan, i och utanför kefalens sovrum där han låg och sov. Detta uppmärksammades av en tjänare och kefalens vakter tillkallades som inskred och lyckades gripa en av lönnmördarna från tahe’latongen. Nattdräparen lyckades undkomma, de två lönnmördarna från hamiotongen som överlevde tog sitt liv med gift och resten stupade i stridigheterna. Rahman Ben Hamse Ab-Kassem som befann sig mitt i stridens hetta överlevde utan några som helst åkommor. Den olycksalige lönnmördaren som fångats levande fördes hem till kefalens residens beläget på denns marker. Där kunde kefalens fångvaktare förmå honom att avslöja sina herrars identiteter och Rahman slöt som hastigast ett avtal med dem att han inte skulle vidta åtgärder mot deras tong om de avslöjade namnet på den person som lejt dem. Tahe’latongen var så illa tvungna att acceptera kefalens krav för att uppskjuta sin egen undergång.
Detta misslyckade mordförsök ledde till att kefalen blev av med en av sina rivaler och att tahe’letongen till slut gick under (vem vill leja lönnmördare som har som rykte att avslöja sina kunder). Rahman Ben Hamse Ab-Kassem fick sin åtrådda plats som general över fälttåget. Rahman Ben Hamse Ab-Kassem stupade utanför för Tibaras oheliga murar av ett spjut från en jargisk ballista.

4286 e.M. – olwa’di – abwa’na
Den grymme härskarens fall.

För ungefär 80 år sedan fanns det en kefal som hette Mashkoh Ben Atzir Ab-Dehyan. Han var en grym, sadistisk och långsint man vilken inte är fullt så farligt ty historien har sett många sådana män och likväl överlevt till nuet. Det som utmärkte Mashkoh Ben Atzir Ab-Dehyan var hans kusliga förmåga att förutse saker och hans illistiga intriger. Med dessa förmågor har han kämpat sig upp genom kefalernas hierarki och vid denna händelse (jag kommer till det) var han en av de absolut mäktigaste männen i Mûhad. Detta var en man som man inte förargade, gjorde man det ändå fick han ångra det för resten av sitt liv. För de som gjort Mashkoh Ben Atzir Ab-Dehyan till sin fiende (vilket det inte krävdes mycket för) började saker gå snett. Affärer gick i stöpet, bekanta blev sjuka och dog eller omkom i någon bisarr olycka, man smutskastades och blev utstött. Alla visste givetvis vem som låg bakom det hela men det fanns aldrig några för det.
Ja detta var mannen som inte brydde sig om något eller någon förutom sig själv och sina lustar, däribland makt. Och nu ska jag beskriva hans fall.
En natt tog en lönnmördare sig in på hans domäner, en av de allra dödligaste nämligen en nattdräpare. Smög obemärkt förbi alla vaktposter och vakthundar fram till palatset. Och palatset sedan, där har vi en svårknäckt nöt. Ty lika makthungrig som han var var han rädd för att någon skulle vilja störta honom, lika paranoid som alla tyranner. Mäktig som han var hade han ett välbevakat och svårgenomträngligt hem. Mängder av vakter, vakthundar, fällor, till och med magiska fällor för kefalen hade magiker i sin tjänst. Som sina närmaste livvakter hade han två granaschfäktare. Det var emot detta denna nattdräpare hade att sätta sin expertis, inte ett företag man gärna åtar sig. Trots detta fortsatta nattdräpare sitt värv. Denne tog sig längre och längre in i kefalens gigantiska hem och då nattdräparen inte kunde smyga sig förbi någon likviderades dessa snabbt och ljudlöst. Inga av fällor utlöstes, varken de världsliga eller de magiska och innan någon visste ordet av hade nattdräparen tagit sig ända fram till kefalens personliga kamrar. Där drabbade nattdräparen samman med den ena av de två granaschfäktarna, i ett virrvarr att svart klädnad och blänkande knivar slogs nattdräparen som en nattsvart ökendemon. Denna makalösa envig gick givetvis inte att utföra ohörbar och snart hade den andre granaschfäktaren anlänt beredd till strid men denne hade inte kommit snart nog för att rädda sin vapenbroder som precis nedgjorts av nattdräparen. Den andre granashfäktaren gick samma öde till mötes, döden. Den enda som såg striden utom deltagarna var kefalens femåriga dotter som livrädd och dödstyst stått i skymundan och iakttagit granaschfäktarnas dödskamp, för övrigt den enda som såg nattdräparen den natten och undkom med livet i behåll (det var på hennes beskrivning man kunde avgöra att det handlade om en nattdräpare). Vad hon gjorde i kefalens personliga kammare denna natt framgick aldrig. Det var nämligen så att Mashkohs hustru och barn bodde i en annan del av palatset, ingen förutom kefalen själv dennes livvakter och några utvalda slavtjänare tilläts någonsin beträda hans privata kamrar.
Nästa morgon hittade kefalens slavtjänare Aymana Bet Noor darrandes av skräck i samma rum som två döda granaschfäktare. Genast tillkallades vakter och magiker och man trädde in i kefalens sovkammare befarande det värsta. Man fann en sömnrusig och irriterad kefal som väckts av all uppståndelse. Den enda som hittades död förutom vakter var slavtjänaren Ahab Ben Madjed som också befann sig i kefalens privata kamrar den natten.

Nu måste jag få göra ett avbrott i berättelsen och redogöra för mina egna funderingar. För det första måste det ha kostat en oerhörd summa att leja nattdräparen, för det var utan tvivel en av de bästa de hade och dessa kostar. Det måste ha varit en av de främsta nattdräparna för endast en sådan skulle kunna utföra ett sådant konststycke som att undvika de magiska fällorna och besegra granaschfäktare, vilka troligtvis inte var de främsta bland sin orden. Än fast andra menar annorlunda skulle inte en av de absolut bästa nattdräparna på sin tid likvidera fel offer, så uppdraget måste ha varit att likvidera Ahab Ben Madjed. Varför någon lejt nattdräparen och att det inte var i rikets tjänst grundar jag på att då detta skedde var min faders faders fader högt uppsatt i det militära med goda kontakter och han skulle i så fall ha hört något om det men det gjorde han inte. Då vi kommit fram till att det är en privatperson som lejt mordet så är det förunderligt att det någon är villig att betala en sådan stor summa för att undanröja en slavtjänare som enligt med mina egna undersökningar var det inget speciellt alls med denna slavtjänare, han behandlades lika illa som alla andra. Det finns inget alls som tyder på att Ahab var betydelsefull på något sätt förutom själva mordet då.

Nu kommer vi till det kanske mest häpnadsväckande i detta fall. Efter att slavtjänaren blivit mördad så blev Mashkoh Ben Atzir Ab-Dehyan alldeles ursinnig, han lät avrätta hälften av vakterna som haft pass den natten och pryglade sina magiker. Efteråt tycktes han ha förlorat sin förmåga att förutse saker och hans så annars genomtänkta planer och sluga lister blev rent utsagt klumpiga och lättgenomskådliga, dock var han fortfarande lika illvillig och sadistisk men det började se mer patetiskt ut då han allt eftersom förlorade sin makt då andra insåg att det inte längre innebar sin egen undergång att motsätta sig honom. Till sist gick det så långt att kefalen blev av med sin mark och blivit utstött då ingen ville befatta sig med honom, folk såg honom för vad han egentligen var, en värdelös usling som inte var värt ett vitten att ha som allierad och bundsförvant. Det var då någon gång efter att han blivit av med sina rikedomar och de andra som betydde något vänt sina ögon åt annat håll som de som fått utstå hans oförrätter kastade sig över honom och slet honom bokstavligen i stycken i sitt hämndbegär.

4355 e.M. – dohi’di - bighi’na.
Meningsskiljaktigheter inom nattdräpartongen.

Som ni ser börjar vi på närma oss vår egen tid och detta skedde under min livstid likasom många andras som lever nu idag så detta fall är unikt bland de tre som jag tagit upp eftersom jag talat med folk som varit med och sett det hela. Då för tolv år sedan började den man (vars namn jag ej får avslöja) som var stormästaren för nattdräpartongen verkligen visa sitt stora begär efter makt. Han började på att rucka på nattdräparnas urgamla traditioner, det var även under den här tiden som lejda nattdräpare av privatpersoner blev vanligare även om det förekom både före och efter, och ändra den inombördes hierarkin, mer makt åt stormästaren och mindre makt åt de andra. De stora summor pengar som de lejda lönnmorden inbringade spenderades av stormästaren på att uppföra en herrgård, givetvis på hemlig ort, som bevakades av lojala nattdräpare. Allt detta uppretade de som var av annan åsikt till den grad att det utbröt stridigheter sinsemellan och de som gick förlorade ur striden, traditionalisterna, gick i exil. Detta var inget som uppskattades av stormästaren och en urskiljningslös jakt på förrädarna startades där en efter en jagades ifatt och nedgjordes dock så kunde de inte finna alla som gått exil.
Stormästaren tillskansade sig allt mer makt vilket gjorde de sittande kefalerna och andra betydande personer oroliga. Men vad hade de att sätta nattdräpartongen? De som protesterade för högljutt försvann och sågs aldrig mer igen. Det var då ungefär ett år efter de första stridigheterna inom nattdräpartongen som det hände. Stormästaren var då lika mäktig som de mäktigaste av kefalerna och ingen vågade längre protestera mot dennes metoder.
Stormästaren var en av de allra mest svåråtkomligaste personerna i Mûhad vid detta tillfälle. Huset patrullerades ständigt av nattdräpare och även denna hade magiska fällor uppsatta av magiker i hans tjänst. Sovrummet där han sov var belagt med näktergalens golv, ett golv av ett märkligt träslag som det är omöjligt att smyga på för så fort man sätter sin fot på det knarrar det högt. Trots allt detta lyckades någon ändå bryta sig obemärkt in och smyga sig ända in till stormästaren och likvidera denna och sedan ta sig ut igen utan att bli upptäckt.
Samma natt som stormästaren blev mördad utfördes kupper på de nattdräpare som åtnjutit stormästarens gunst och var honom lojal in till döden. På en och samma natt hade hela toppskiktet av nattdräpartongen störtats och de nattdräpare som i sitt hjärta bevarat de gamla traditionerna men som hållit tyst och utåt verkat ha anammat den nya stormästarens sätt övergått till de i exil gångna nattdräpare som återvänt. De kvarvarande nattdräparna hade inget annat val än att återgå till de gamla traditionerna och den nya makten inom nattdräparna eller att dö för en död stormästare som inte behandlat dem väl. En av de som varit i exil korades till den nya stormästaren och denna person är det än idag.

Jag kanske ska nämna något om lönnmördaren som utförde denna utomordentliga bragd att obemärkt smyga förbi en hel tropp nattdräpare, förbi de magiska fällor som uppsats av mästarmagiker och ljudlöst ta sig över ett näktergalens golv. Hur otroligt det än kan förefalla är det ingen nattdräpare som kan ta åt sig äran för detta. För detta utfördes nämligen av en Fjärde ringens munk från Det vita klostret. Aldrig har jag trott att det skulle finnas någon som skulle kunna mäta sig med nattdräparna vad det gäller lönnmord men detta får en att tänka om! Varför munkarna från Det vita klostret skulle finna något intresse i vilken som styr nattdräpartongen har jag aldrig fått veta, min kontakt inom nattdräparna vägrar att yppa något alls om sin tid i exil eller Det vita klostret.

/Chalad Ben Abu Ab-Maha'il historiker vid Alkarzans bibliotek.

Ahab Ben Madjed

Oj det blev ganska långt.

/Jaggernaut - sengångare

 

[Ymir]

Berömda västerländska lönnmord och lönnmordsförsök

Nej, nej, gå inte. Slå dig ner och lyssna. Jag vet att det redan sagts mycket om den här saken, men än finns fler historier att förtälja; berättelser om dåd, lömska såväl som ädla, från långt svunna tider. Så smutta på vallmopipan, och låna också denne gamle berättare ett öra, så ska jag berätta om fadermördare, maktsträvan och ond, bråd död. Låt mig börja med den sedelärande historien om hur den störste av alla zhaner dog, en gång för länge, länge sedan.

Tarim Världerövrarens legendariska frånfälle
Västlandens genom tiderna mest berömda lönnmord har sedan länge passerat in i legendernas dimstråk; det på Tarim Världserövraren. Han var mannen som för mer än sjutusen år sedan ledde zhanerna från Tarkas och Jargiens döende grässlätter, och erövrade det urgamla kungariket Ziu. Men Tarim var en så stor krigare att krigsgudarna inte ville låta honom dö, berättar legenderna - de fruktade att han skulle stjäla deras glans i himlen. Så Tarim blev oerhört gammal, och fortsatte att leda sitt folk till enastående segrar. Till sist, berättas det, red han mot Akpilos med en mäktig här, och kejsaren i Votan-Abor darrade av skräck på sin gyllene tron. Inget tyckte kunna stoppa de zhaniska erövrarna från att välla in i hans rike.

Men Ilik, tvedräktens och ondskans ande, avundades människornas vördnad för Tarim, och sökte vida omkring efter ett sätt att dräpa honom. Han fick leta länge, ty gudafadern Ulgan hade förbjudit allt i världen att skada zhanernas storkonung. Men den svarta lotusblomman hade Ulgan glömt bort, för den var så trollbindade vacker att tillochmed Skaparen lät sig bedras av dess skönhet. Men inte Ilik, för han om någon var väl bevandrad i hur skenet kunde bedra, och hur saker kunde visa sig vara så mycket mer än de verkade. Så kom det sig, att en fågel skickades av Ilik att droppa svart lotussaft i Tarims vin, och zhanernas hade redan korsat Akpilos gränsflod då deras härförare insjuknade. Konung Tarim fördes i feberfrossa till sitt tält, och kallade sin ende återstående son, Khan Ajizak, till sin dödsbädd. Storkonungen sade:
"Av alla mina söner är du den ende som ännu lever. Säg mig, Khan Ajizak, varför har du ännu inte dräpt mig och övertagit mitt rike? Dina bröder skulle gjort det för länge sedan om de fått leva".
"Men jag älskar dig, far", svarade Ajizak. "Hur skulle jag kunna dräpa min egen konung?".
Det berättas att Tarim låg tyst en lång stund, tills han sade:
"Och det är därför du inte kan efterträda mig som zhanernas herre. Min son, det var inte med heder och kärlek som jag söndrade, segrade och härskade".
Nu var det Khan Ajizaks tur att stå tyst.
"Då, min fader...ska jag inte göra dig besviken", blev hans svar, varpå han kvävde Tarim Världserövraren med en kudde.

Så kom Akpilos att bestå, för Khan Ajizak förmådde inte besegra dess arméer. Han var ingen dålig härskare, men ändock splittrades zhanerna under hans välde, och det tog årtusenden innan de åter verkligen enades. Om Tarim själv var nöjd med sin son eller ej, det vet bara gudarna.

Det olycksaliga året 984 och den blodtörstiga 'Akima
984 e.M., under perioden Natt och Dag då det fortfarande rådde många strider om makten efter Stamfaderns försvinnande, hände det sig att hela tre Gudahärskare gick hädan. Det var en bisarr härva av hovintriger utan motstycke; och ur dessa gick Khema'il ben Khema'il, kefal av Yandar, för en tid segrande. Han var en dekadent och oborstad sälle, som roade sig med att låta infånga enorma mängder av exotiska djur som han sedan släppte ut på Tabbahs gator till folkets stora förfäran. Att döda minsta fågel var belagt med dödsstraff; men bland djuren fanns också stora kattdjur och giftiga ormar som verkligen var farliga och spred död omkring sig. Men emir Taqdiz Djurtämjaren lät sig inte skrämmas; och infångade strax två av de stora katter Mhîm Khema'il släppt ut; en tiger och ett lejon från de södra savannerna. Dessa parade sig med varandra, och resultatet blev en enorm best utan motstycke, men mycket imponerande att skåda. Taqdiz tränade den sedan barnsben, och när den växt sig riktigt stor skickade han den i gåva åt gudahärskaren. Mhim Khema'il blev förstås förtjust; ett sådant djur hade han aldrig förr skådat. Men Taqdiz hade också skickat en annan gåva, sin dotter 'Akima, som likt honom själv hade god hand med lejontigern. Henne var Mhîmen inte lika förtjust i, men föga beredd var han den dag då hon släppte ut lejontigern ur sin bur och lät den äta upp honom. Så slukades Mhîmen själv i sin egen palatsgård, och 'Akima satte sig på tigerns rygg och lät sig bäras i säkerhet till sin faders hus.

Så berättar den sagan; och ända sedan dess har korsningar mellan lejon och tigrar varit omåttligt populära hos riktigt rika män i vårt land, ironiskt nog. 'Djävulstigrar' kallar vi dem, eller 'Taqdiz lejontiger' - eller ''Akimor'.

Taqdiz besteg snart den gyllen tronen, men inte heller han blev långvarig på den. Tvärtom; hans blev en patetiskt kort regeringstid på två veckor. Ni förstår, samma dotter, 'Akima, hade gått och förälskat sig i en ung tarkhan, den berömde Uzman den Gode. Men Mhîm Taqdiz vägrade låta sin dotter gifta sig med en enkel emir, och när deras kärlek blev lite väl problematisk lät han skicka Uzman i exil. 'Akima blev då mycket ledsen, och lejde snart några hejdukar att slå ihjäl hennes far i hans egen sängkammare. När Mhîmen så var död flydde 'Akima undan sina bröders vrede till karagernas land, där Uzman väntade på henne. Under tiden tog dock hennes bror Eram ben Taqdiz makten, och fullt inbördeskrig utbröt snart mot Uzmans och 'Akimas följeslagare. Den hänsynslösa jakten på hans rivaler blev fort Erams död, för hans framfart förargade folket så till den grad att han slogs ihjäl av en hastigt uppblomstrad rebellfraktion innan året var till ända. Uzman och 'Akima skyndade mot Tabbah med karagernas krigare för att ta makten, men kom återigen försent - rebellerna, 'De röda ögonbrynen', hade redan bemäktigat sig både Tabbah och Alkarzan och valt Odani al-Khader till Gudahärskare. Uzman lät ändå belägra Alkarzan, och intog staden ett halvår senare till ett högt pris, men då han själv olyckligt föll för en förlupen pil stod 'Akima ensam kvar med sorgen. De barbariska karagerna vägrade lyda en kvinna, och drog snart åstad tillbaka till Tarkas sedan de grundligt plundrat och skövlat Alkarzan. 'Akima flydde till Cai med de få följeslagare hon hade kvar, i hopp om att finna en fristad hos Edrons kejsare, Ariamnes den Store. Han var emellertid mer girig än han var en fiende till Mûhad, och höll 'Akima fången i tre år tills Mhîmen betalade en furstlig lösen för henne. Livrädd över att utstå tortyr och långsam död i Tabbah, hoppade 'Akima till en snabb död mot Cais vindpinade klippor. Föga kunde hon veta att Mhîm Odani al-Khader blev känd som en mycket barmhärtig och förlåtande härskare; om än inte heller han särskilt långvarig vid makten.

Den här berättelsen hade ingen sensmoral, till skillnad från den förra. Vid Stamfadern; jag är en historieberättare, ingen moralpredikant!

Den odödlige Kordomanos och Förbannelsens fåglar
Kraden Kordomanos II härskade över Edron då Imperiet var som störst, undantaget Mûhad behärskade man allt land runt det väldiga Blå havet. Kordomanos hade bemäktigat sig kejsarvärdigheten med hänsynslöshet, list och mörk magi, och var mycket väl befaren i svartkonst. Det berättades att han tillbringade många regniga kvällar i hemliga samtal med Ilik och andra andeväsen, som förtalte honom hemligheter om vilka ingen dödlig borde fått någon kännedom. Och all sin kunskap förde han vidare till sin son; Kraden Nanórgona, utom ett ting - odödlighetens hemlighet. Ty Kordomanos hade inga planer på att någonsin dö, och hade vidtagit mått och steg för att inget på jorden skulle kunna ta honom av daga. Nanórgona skulle få nöja sig med att vara kejserlig prins i evig tid. Kordomanos härskade över ett större välde än tillochmed Tarim gjort; vem kunde bättre förtjäna att verkligen leva för evigt?

Men Nanórgona hade egna planer, och sade en natt till sin fader:
"Min kejsare, minns hur Tarim dog. Om ni så gör er kropp osårbar och oförgänglig, kommer Ilik själv förr eller senare att finna ett sätt att förgöra er. Ska ni undfly döden, måste ni bli ett med den. Ni måste vara död för att verkligen bli evig".

Kordomanos betänkte detta, och sökte till sist upp sitt råd av trollkarlar; där de främsta var Azeem Il-Yeshrem och Gebashan mür-Salafaion, som redan i lönndom lierat sig med Nanórgona. Emellertid bistod de sin kejsarens önskan, det ingick i Nanórgonas plan, och förvandlade med mäktiga och mörka ritualer Kordomanos till en odödlig vandöd. Kejsaren var nu mäktigare än någonsin förr, kraftfullare än Nanórgona, Gebashan och Azeem tillsammans, och blotta ryktet om hans makt spred skräck från Udorion till Nadaria. Nu var han verkligt osårbar, dessutom; mûhadinerna försökte lönnmörda honom med gift, knivar, magi och strypsnaror, men de olycksaliga lönnmördarna fann gång på gång sina metoder verkningslösa och förpassades till Edrons tortyrkammare. Nanórgona, däremot, bidade bara sin tid, medan hans fader storhetsvansinne växte i samma takt som ryktet om hans odödlighet. Så kom dagen för planernas fullbordande; och i ytterligare en mäktig ritual kallade Nanórgona Västlandens alla asätande fåglar till Cais karga klippor. Och han uppsökte sin fader i kejsarpalatsets mörka hålor, och förmådde honom att följa med på en promenad upp i dagsljuset. Inte hade väl en odödlig någon anledning att frukta solens sken?

De vandrade sålunda ut i palatsträdgården, där tillochmed blommorna börjat vissna och dö, befläckade av Kordomanos ondska. Men innan de gått långt, blev den blå himlen svart av fåglar. Korpar, gamar, asätare av alla de slag dök i tusental ned mot trädgården och gick obarmhärtigt lös på Kordomanos med näbbar och klor som om han vore en klump ruttnande kött under solen.
"Tag lärdom, fader", sade Nanörgona. "Du kan lura solen, månen och stjärnorna, människor och gudar, livet och döden...men fåglarna, de känner alltid igen ett kadaver".
Kordomanos skrek, dräpte fågel efter fågel med magi, hugg och slag, och försökte fly in i det skyddande palatset, men för varje död fågel tycktes en ny dyka upp, och de hackade och slet i hans vandöda kött intill dess att blott ett sprattlande skelett återstod. Nanórgona slet itu det, krossade benen till grus och skingrade dem för vinden. Sin faders kranium spärrade han in i ett magiskt skrin, som han noggrant gömde undan. Så försvann Kordomanos ur historien, och Kraden Nanórgona blev kejsare av Edron. Hans faders rykte blev snart hans eget, och få härskare i världens många hävder blev någonsin så fruktande.

Om fåglarna berättas det, att de besmittades av Kordomanos onda aura och förvreds till vandöda, förruttnade skal, som allt sedan dess hemsöker Västlanden i evig träldom åt Nanórgona och Gebashan Häxkonungen. 'Förbannelsens fåglar', som de kallas, är ett fruktansvärt dåligt omen, och det sägs att de å sina herrars vägnar slukar de döda som i livet begått oförlåtliga illdåd. Sedan bär Förbannelsens fåglar iväg deras fördöma själar till Iliks övergivna dödsrike i en kall underjord, där de får äta stoft och försmäkta i tysthet och mörker i evig tid.

Den store giftmästaren Gûkar ben Zadlan
Mer än 1500 år efter Edrons fall härskade drottning Telle i Mûhad. Hon kallade sig aldrig Gudahärskare, bara drottning, men klängde sig fast vid makten i oräkneliga år och genomförde en blodig utrotningskampanj mot den sekt, Tabarattha, som lönnmördat hennes make, den siste Mhîmen av Wahan-dynastin. För detta ändamål, utplånandet av Tabarattha, sägs hon ha grundat Nattdräparna, som hon för övrigt ska ha använt med stor effektivitet för att tysta alla möjliga, från simpla bönder till mäktiga kefaler, som opponerade sig mot hennes välde. Det finns dock en del belägg för att Nattdräparna som sekt är långt mycket äldre, men det är en helt annan historia.

Den här ska istället handla om Gûkar ben Zadlan, den störste giftkonstnären genom tiderna. Han var en alkemist och botaniker från Melûcka, som tillbringade sin ålders höst och vinter i drottning Telles tjänst, och framställde många obehagliga mixturer å hennes vägnar. Tillsammans ska de enligt en del tämligen Telle-fientliga källor ha uppvisat en sadistisk lekfullhet inför att pröva nya giftblandningar på alla möjliga besökare och hovmän som råkat misshaga drottning den minsta. Bland annat finns en historia om hur hennes ärkenåd avundades skönheten hos några hovdanserskor, och lät droppa ett otäckt gift i deras parfym som gradvis och tämligen omärkligt trängde in genom huden och förgiftade deras nerver tills anletsdragen förvreds och de ständigt tuggade fraddga. En annan gång ska hon ha förgiftat en klumpig ambassadör med någon mixtur som så fort han gjorde en lite väl hastig rörelse skulle brisera i hans mage och slita upp hela bukhålan - detta faktum talade hon givetvis om så fort ambassadören ätit upp den preparerade maten.

Emellertid, lär drottningen ha tagit sitt förnuft till fånga på senare år, och slutade med sådana upptåg. Det sammanföll med att Gûkar blivit obekväm, sedan han befläckat en av hennes noggrant utvalde efterträdares döttrar. Därtill fanns i princip ingen som inte var rädd för Gûkar längre; hans kunskaper var farliga för alla och envar, och Telle beslöt att det fick vara nog och lät förgifta honom.
Men Gükar dog inte. Ni förstår, han hade alltid prövat sina gifter på sig själv, och den svarta lotus han fick i sig gav honom bara en lätt feber. Däremot var han inte dummare än att förstå vad som hänt; han kände igen en förgiftning när han såg den. Att det var drottningen själv som låg bakom räknade han dock inte ut, och famlade således i blindo efter en förövrare medan Telle förgiftade honom på nytt, med en jättedos av zanák, ett magiskt gift. Gûkar överlevde igen; han framkallade en kräkning så fort han kände symptomen, och tog sig igenom ytterligare en feber. Medan Telle kramade tronens armstöd i frustration, insåg Gûkar att det var hon som låg bakom, och flydde palatset. Hädanefter var han mycket försiktig med vad han åt och drack, men en av hans konkubiner var Nattdräpare, och smetade in hans kläder med ytterligare ett dödligt gift; foriansk ettersyra. Gûkar ben Zadlan dog fortfarande inte, men hans livvakter kom på konkubinen och dräpte henne innan hon hann fly och meddela Telle om var den avfällige giftmästaren gömde sig. Jagad av halva Mûhad flydde Gûkar vidare söderut så fort han skakat av sig symtomen efter den senaste förgiftningen, och kom till den avfällige emiren av Balashstammen. Där dog han emellertid under ett gästabud, hastigt och lustigt. Somliga säger att han kvävdes av ett fiskben, men rykten har spunnits ända sedan den dagen om något fruktansvärt och hemligt gift som Telle tillslut tog till för att bringa honom av daga. Då och då i Västlandens undre värld stöter man på folk som till oerhörda priser försöker sälja små flaskor med 'Gûkarsbane', en genomskinlig och klibbig vätska. Vad det är tycks ingen veta, ej heller hur det fungerar - om det inte helt sonika är en stor bluff alltihop. Det sägs dock att kamorfen Thantetmes, visir åt kefalerna av Kaal sedan flera generationer tillbaka, har köpt upp all Gûkarsbane som bjudits ut på den svarta marknaden i Kaal. Om det är sant förtäljer inte historien, men det är ett faktum att den förre kefalen av Kaal dog under märkliga omständigheter. Hans son och dotter har länge misstänkts ligga bakom; men om det får vi berätta en annan dag. Och nej, den här historien hade inte heller någon sensmoral.

Nästa ämne: Femtecolonare

- Ymir, tar ett sista bloss på vattenpipan

 

[Gylf draken]

Ahab Ben Madjed

Ahab Ben Madjed en man jag står skyldig mitt liv och mera. Allt började en höstkväll i en by ett par dagsresor ifrån Daval, kall vindar drog fram över fälten och slet upp det gulnande gräset och förde långt, långt. Jag Rohlin hade suttigt uppe på det hala taket hela dagen, i ett försök att laga de många hålen inför den grymma vintern, mina händer skakade i kylan och jag kände en förkylning nalkas, när jag lagt vad jag kände var sista plattan vände jag mig om för att blicka ut över det grå bruna landskapet, jag måste ha suttit så en bra stund för snart märkte jag hur solen gått ned i molnen kring horisonten, Det var dags för middag och jag skulle just sträcka mig efter stegen då ett ljus fångade min blick, Längre ned på vägen kom en vagn samt ett par hästar åkande, de såg ut att vara på väg rakt emot mig så jag skyndade mig ned och såg då min fru Victoria stå i dörren, också blickande ut emot resenärerna, ett par ögonblick senare var de framme. En grupp Jargiska legionärer, tolv stycken skitiga, trötta, avtrubbade.
En av dem, den som såg ut som deras förman kom fram, han var orakad och såg inte ut att ha sovigt på ett par dagar. Han talade om att de fraktade ”ökenråttor” fångar som skulle föras till Daval och dras inför rätta, han och hans mannar behövde dock sova och få lite mat, jag sade att de nog kunde få sova i stallet om de ville, lite mat skulle vi kanske kunna ordna med, samt en säng åt förmannen, han tackade och gick för att kolla till vagnen som innehöll fången, jag talade med min fru som såg orolig ut, lugnade henne och sa att vi var tacksamma för att jag inte behövde dra ut som soldat i armen, och att om någon av oss kom uthungrade så skulle vi nog vara tacksamma över att någon sträckte ut en hand. Trots detta verkade hon inte lugnad.
Den första dagen gick allt bra förmannen fick min dotters säng, hon sov med oss, mannarna i stallet med det två fångarna, det var först på kvällen den andra dagen, de hade ordnat med sprit och satte en handfull av dem vid bordet inne, min fru hade kokat en gryta på skogsfågel som en av dem fångat, jag vet inte om det var spriten eller om tiden i armén slitit folkvettet och moralen ur dem, men plötsligt så greppade en av dem min fru, han skulle först dansa med henne medan de andra sjöng strids- och marschvisor men jag anade vad som var i görningen och rusade fram för att skilja de två, då plötsligt kände jag en djävulsk smärta i axeln och ut för armen, jag ville skrika men inga ljud kom, bakom mig stod förmannen med en dolk som han ljust stuckigt mig med, jag kände hur benen vek sig och först då kom min röst tillbaka, jag vrålade och sträckte min hela arm emot min fru som nu släpades iväg emot stallet. Förmannen satte sig med ett belåtet leende vid bordet och hällde upp ett glas. Själv skakade jag nu i hela kroppen, jag kände hur svag jag var i benen och att står upp var en utmaning, men på fötter kom jag. Jag stapplade in i vårat gemensamma sovrum bara för att finna att min dotter flytt ut genom fönstret, jag snubblade framme vid de öppna fönsterluckorna men lyckades med ren råvilja greppa karmen med min friska arm och vräka min kropp ut i höstkylan, ett kanske två ögonblick låg jag och lyssnade, lyssnade på ljud inne ifrån huset om förmannen var efter mig, lyssnade på ljud ifrån stallet. Tanken fick mitt blod att koka och jag reste mig, axeln molade lätt av smärta men egentligen var det inget, jag snuddade husknuten och märkte då att de inte ens hunnit in i stallet med henne, hon var skitig ifrån topp till tå, och rev och slet i de gapskrattande soldaterna. Nog var hon en kämpe alltid.
Samtliga soldater stod nu utanför stallet då de med tre mans hjälp slutligen fick in henne, hon skrek och ropade, jag kände en tår av hopplöshet sakta göra sig bemärkt. Jag snurrade runt i sökandet efter ett vapen, ett vapen emot ett dussin män. Mina tårfyllda ögon vilade på vagnen, Fångvagnen, jag såg nu att en av fångarna stod vid gallerdörren han hade följt kalabaliken inifrån.
Jag slutade här helt tänka, slet åt mig en vad yxa och gick lös på dörrens lås, emellan slagen skrek jag åt honom att hjälpa mig, att rädda min fru, tillsistgick dörren upp, och jag såg på honom, han såg på mig.
Han greppade något som låg ihoprullat på kuskbocken och drog ut det, ett böjt svärd stiligt, dödligt.
Bakom honom kom en yngre man ut, troligtvis hans son för de var lika.
Jag minns inte mycket ifrån striden men när vi kom till stallet stod min dotter där med en lie i händerna vilt fäktande emot de män som försökte besudla min fru, hon i sin tur kämpade med ben och naglar.
Senare samma kväll satt vi alla vid köksbordet, mina händer skakade fortfarande men jag fruktade ingen, Ahab Ben madjed du är en sann vän…

Ruberixs Zoologiska Expedition

VL Jens.L "Låt fantasin flöda"

 

[Hjalle]

Ruberix Zoologiska Expedition

Jo, så här var det mina vänner - det var en gång för ett par år sedan, då jag, Ruberix, min yngre bror Raberax och min äldre bror Rotterus var nere i Forion på en zoologisk expedition. Vi skulle vara där i en vecka, och den första hälften så tänkte vi bekanta oss med djurlivet lite genom att ordna en jakttävling i dagarna tre! Den som skjutit mest skulle få en hel bal med purpurtyg och alla var sugna på att ta hem segern.

Första dagen gick det hyfsat och jag fällde en flodhäst och någon långbent skär fågel med väldigt lång hals - hursomhelst, så var jag rätt så nöjd. Min bror Raberax kom emellertid hemsläpandes på en hel noshörning och två stora apor, och jag erkände mig ödmjukt slagen.
Raberax log stort och skulle just utnämna sig som segrare när Rotterus fick ett självsäkert flin på sina läppar och sa: "Alltså, jag är ledsen bröder, men jag har faktiskt dräpt sju troll, så jag tycker jag vinner!"
Vi rynkade lite på ögonbrynen, vi visste minsann inte att det fanns troll här, men vi litade ju på en erfaren jägare som Rotterus och utnämnde honom som segrare.

Nästa dag gick det förfärligt. Inte ett djur säger jag, inte ett djur! Eller tja, nåväl, en liten groda fick jag på vägen hem, men annars var det helt tomt på varendaste litet kräk tycktes det mig!

Och det var inte så konstigt, emedan Raberax samma dag kom hem med djur efter djur! Säkert ett dussin noshörningar, fem elefanter, tjogtals apor, gaseller, fåglar i alla former och färger, hjortar och gnagare och jag vet inte vad, krokodiler och allt mellan himmel och jord, bokstavligen talat! Det var helt sanslöst, och Raberax hade redan tagit tygbalen till sig när Rotterus på nytt höjde sin storebroderliga stämma:
"Nu måste jag faktiskt protestera, mina bröder, jag har minsann fällt ett gross troll idag!"
Raberax var nära att flyga på honom, men fick nöja sig med att bli röd i ansiktet av ilska när Rotterus med ett beklagansvärt leende tog tygbalen ifrån honom. Själv sade jag ingenting - jag ville juh inte verka dum och okunnig inför min erfarne bror!

Hur det nu var så kom den tredje dagen, och nu gick det minsann bättre - o ja, så fantastiskt det var! Det var bara att klubba ihjäl ett djur, vända sig om och klubba ihjäl nästa, vända sig om skjuta ihjäl nästa med ett träffsäkert armborstlod och jag vet inte hur mycket jag fällde den dagen - hjordar av gnur, bufflar, elefanter, noshörningar, flodhästar, apor, fåglar, ödlor, gaseller och antiloper och hur mycket som helst av alltihop!
Jag kom hem med ett stort leende på läpparna, och mötte min yngre bror som bedrövat visade upp en liten vattenödla. Jag gick stolt fram till vinsten när jag blev hejdad av min bror Rotterus: "Hördu, min bror, jag vill inte göra dig besviken, men jag har faktiskt fällt åttahundra troll idag!"
Nu kunde jag inte hålla mig längre, utan fräste tillbaka: "Troll!? Det finns väl vid Jhesasius inga djävlans troll här, Rotterus?"

Min bror rynkade på ögonbrynen och log fortfarande. "Är inte det här ett troll, kanske?" Sen visade han mig, och jag var nära att svimma när han visade mig en stendöd forian! "Men Rotterus, det där är en människa! En forian!", skrek jag.

"Men, hallå, den första jag såg var så fin och grann att jag fick planer på att fånga den och föda upp den! Så jag frågade artigt när de var brunstiga, och vad fick jag som svar? 'Imay, Imay!'!"

---
Detta var förmodligen det sämsta skämt som förtäljdes den kvällen i den lilla sjaskiga hamnkrogen. Olyckligtvis fanns det en foriansk missionär där, som tog tillfället i akt att gå emot fromhetsidealen lite. Vi tror nog att hans gud förlät honom för den gången. Den olycklige skämtaren överlevde hursomhelst inte.

'Eldkonstnären'

 

[Lycan]

Diliges förre Domus Magus

Hus Dilige är väl den mest skandalomsusade samling påläggskalvar och ungtuppar som satt sin fot i Legio Colonans dammiga korridor. Enda sedan Vilfrey från Thym bröt sig ur Coluimn i syfte att ägna sig mer åt diplomati och politik och mindre åt akademiska intriger och magiteori har Diliges glada gossar varit ett ständigt samtalsämne i hoven och salongerna. Och då främst i Calnia, som är deras naturliga vistelseort, varandes odrägliga rikemansbarn och sybariter allihopa.

Riktig berömmelse rönte de dock inte förrän den smått legendariske Meligne d'Armorry från Danbreann år 1442 utmanade den dåvarande professorn i tropodynamik, den unge Dular dun Dendron, på envig, vilket resulterade i förlust av en näsa, ett öra och två fingrar för professorn. Efterföljande juridiska diskussion, vilket bland annat ledde till att Meligne blev utesluten ur Legio Colonan, fick stor uppmärksamhet hos Calnias noblesse, och ledde på sikt till att Dilige fick ett tämligen dåligt rykte, men samtidigt blev attraktivt för högadliga, men inte förstfödda, ungdjur som en alternativ väg till makt och berömmelse.

Det var efterdaningarna av den röran som Saverlad Dyton passerade sin period som novis och blev fullvärdig medlem i Legio Colonan. Eftersom han redan hade flera affärsbekanta i hus Dilige var det självklart att det var platsen för honom. Blott 18 år gammal begärde han för första gången ordet i Legio Colonans stora råd, och formulerade på sitt väldigt karaktäristiska och blåblodiga sätt en serie mer eller mindre välgrundade anklagelser mot den "hemorrojdluktande gubbhegemoni" som rådde i Legio Colonan.

Detta gjorde honom kraftigt impopulär bland de andra husen, och många yrkade på hans uteslutning. Skickligt politiskt manövrerande, såväl som avsevärda magiteoretiska framgångar (främst inom den metatropiska disciplinen), gjorde dock att han stannade kvar. Efter det berömda "hemorojjdtalet" fick Saverlad tona ner sin attityd något, och ägnade sig snart mer åt internt rävspel, och började bygga in maktbas inom hus Dilige.

År 1463 tillträdde Saverlad platsen som Domus Magus efter den ovanligt tystlåtne Gad Helorn, och inledde således en helt ny era i Diliges historia. Vid det laget hade han gjort upp någorlunda med sin hektiska ungdom, och inledde med att tyst, men effektivt, fräscha upp husets kontaktnät och på olika sätt skapa nya inkomstkällor.

Det pratades ibland om Diliges framgångar, men Saverlads nya personlighet var ingenting som föll ryktesspridarna i smaken, och för det mesta tisslades det mer om Carpodims affär med den forianska jaguardrottningen och krigsmagikern Schima m'Bwoma. Saverlad smidde dock sina planer, och skapade i hemlighet ett nätverk till flertalet ljusskygga organisationer i Consaber.

Situationen blossade upp när det uppdagades att hus Dilige sålt delar av sin forskning till den unga och spirande ingengörsskolan i Calnia (Collegium Ingeniosum Regalis Calnia). Än värre blev det när stora delar av regentförsamlingen ställde sig på Saverlads sida, och hävdade Diligies rätt att sälja sin forskning.

Detta fick Dilige att hamna mitt i det dåvarande bråket om hur mycket makt ekonomin egentligen skulle ha över monarkin, och med sitt växande bankväsande blev man en del av växande reformationsrörelse.

Saverlad förblev i många år en galjonsfigur för den merkantilistiska rörelsen i Consaber. Han författade flera verk i både ekonomisk och magisk teori, och var i flera år en starkt lysande stjärna på Calnias politiska scen.

Merkantilisternas motståndare växte sig dock starkare efter kung Conrads VII tillträde till tronen 1490, och efter ett ovanligt tystlåtet sammanträdde lämnade Saverlad samma år sin post som domus magus, och efterträddes av den mindre radikale Rascell Posh. Efter det har Saverlad lämnat Legio Colonan i protest, och har istället ansökt om medlemskap i ingengörsakademin. De senaste åren har han hållt sig i skuggorna, men det betyder antagligen bara att han planerar någon ny, skarpsinnig aktion.

Nästa tråd: Nattens Drottning; eller hur jag återvände från den försvunna och förbannade Radh-Kamriska ruinstaden Kemar-Aroth med livet i behåll.

- L

 

[Jaggernaut]

Eldkonstnären

I Consaber lever det en man vid namn Jiemes Heryns son, mera känd som den Fabulöse Eldkonstnären. Han brukade resa omkring i Consaber och uppträder på marknader men på senare tid har han uppmärksammats av de högborna och uppträder nu oftast på privata tillställningar.
Hans nummer är storslagna och ingen undgår att häpnas över hans konster. Eldkonstnären inleder sitt nummer med de vanliga konsterna som att sluka eld, spruta eld ur munnen, jonglera med facklor och andra brinnande föremål. För att sedan övergå till saker som han är tämligen unik med att göra. Han manipulerar elden med tankekraft. Han kan få en liten eld att växa sig större, en stor eld att krympa, få lågorna att vrida och böja sig i luften. Han kan till och med få lågor att anta former av djur och människor dock måste han röra vid elden för att kunna göra det sistnämnda. Och det leder till nästa konststycke som han behärskar, nämligen att undgå att skadas av eld. Det finns inte en eld som skadar honom. I slutet av sin föreställning brukar han vandra in i ett intensivt eldhav för att bli stående där ett antal minuter för att sedan komma utvandrandes utan en tråd på kroppen. Fast själv är han inte ens bränd, nej inte ens rödflammig.

Denna förmåga har givit huvudbry till mången magiker som beskådat hans konststycken. Han tycks inte använda magi, i alla fall inte enligt de magiker som undersökt honom. Men de kan inte förklara hur hans förmåga fungerar.
Som väntat då det handlar om något så ovanligt och förunderligt så cirkulerar det en hel uppsjö av rykten. Vissa menar att han är välsignad av Daak, andra att det är den lede som givit honom sina krafter i utbytte mot hans själ, att han slutit förbund med någon demon, att han fått förmågan genom att dricka en trolldryck som att på något sätt fått från en alkemist. Ja det finns ingen ände på alla rykten om hans krafters ursprung.
Själv påstår han att han först upptäckte sin förmåga då han tog sig in i ett brinnande hus för att rädda en liten flicka. Då han var på väg ut rasade det ner brinnande bråte ivägen för utgången. Flickan fick han ut genom att slunga henne över bråten där en person ur ett uppbåd som försökte släcka elden tog emot henne men själv kom han inte ut. Alla trodde det var ute med honom men då elden lugnat ned sig kom han utgåendes därifrån med kläderna i svartbrända trasor men själv oskadd förutom några blåmärken och skrapsår han fått från nedrasande bråte. Man sa att han välsignats för att han begick en sådan osjälvisk handling utan någon tanke på sig själv.

Han är sannerligen en Eldkonstnär.

En krigarhövdings historia

/Jaggernaut - skriv tills krampen kommer

 

[Gylf draken]

Re: Eldkonstnären

En krigarhövdings historia.

Långt om länge har jag levat, speciellt för en krigare. Jag har svingat blänkande yxor på många av världens slagfält, jag har marscherat över både snöklätt berg och stekhet öken, jag har blickat in i stolta starka mäns ögon och inte sett annat än rädsla och svaghet liksom jag har stirrat svaga taniga ynglingar och skådat stolthet, mod och beslutsamhet.
Jag har kallats osårbar och odödlig, då jag utan skråmor gått ur strid så många gånger. Nu på ålders dagar vänder jag mig skamset i min trygga säng med minnet av döda SANNA krigare som plågar mig, för gammal för att dra mitt svärd en sista gång, för gammal för att ens ta mig ur sängen, önskar jag mig en krigares död, för krigare kan jag en kalla mig en mördare är vad jag är, jag är kusken som lett fäder, söner i döden långt ifrån hemmet.

Orlado veteranen 2895 e.d.

Kentaurens gåta.

 

[Gylf draken]

Eftersom både Mutant forumet och Riotminds dragit igång var sin så tänkte jag att Eon kunde behöva en med.

Det går till så här:
Jag skriver ett Namn på något, någon, eller vad som helst, det är sedan upp till er att tolka Ordet orden och ge dem en Definition, gärna med anknytning till Mundana men man kan självklart diktera upp något eget.

För att det inte ska uppstå någon förvirring gör jag ett exempel.

Skördeberg.
I det norra Asharien finns en by belägen i utkanten av all civilisation, endast två gånger om året beger sig byborna iväg till större städer för att sälja vad de haver skördat, berett och smitt. En höst för många år sedan stod byborna som chockade vid matkällaren som de gemensamt delade, råttor hadde invarderat källaren och ätigt sig igenom så mycket att byborna fruktde svält under den stränga vinter som nalkades, Jägarna bads jaga mer, men de nekade, de kunde inte jaga mer än de redan gjort för då kanske djuren skulle dö ut eller tvingas flytta till andra marker, Bönderna bads sammla örter och de växter som kunnde vara ätliga, men de nekade, de rådde bara över åkrarna och hadde inget att gör i skogen, skogen som var djurens hemvist. Prästerna tillbads be gudarna om hjälp, De svarade vi ska göra vad vi kan, men minns att gudarna redan vällsignat oss med en skörd, våga inte lita på ännu en.
Så hela bybefolknigen gav sig av emot ett närliggande berg, de ställde sig efter en långt och svårt klättring på bergets topp och bad om mat, mat att fylla sina barns och sina egna magar med. men intget hände, i flera dagar bed de, frusna hungriga och trötta, men inget hände.
Men då plötsligt en dag syntes en karavan i fjärran, byborna som hadde goda utsikts möjligheter tände en stor eld för att locka dem till sig, vilket skedde, karavanen ägdes av en rik handelsman som reste genom byar för att handla, hans vagnar var fylda med Korn, Vete, djur, fåglar, tyger och smide. De bad honom, låt oss köpa lite på krita, kom tillbaka nästa år så skall vi betala dig rikligt, men handels mannen vägrade, jag stannar en natt, om ni inte har guld att betala med så fortsätter jag till staden, sorgsna gick de tillbaka för att försöka sova.
En mäkta storm bröt ut på natten, var det inte hungern så var det bullret, i karavanen sov dock handelsmannen trykt med förlje, plötsligt slog en kraftig blixt ned vilket fick berget att rämmna, byborna klädde allesammans på sig för att se på skadan.
Till deras förfärelse hadde berget rämnat i en spricka som blottade en blänkande guldåder, med friskt hopp arbetade de hela natten i regnet, vandrade sedan ned till handelsmannen för att köpa hela hans last. historien följde med handelsmannen till staden och många kom till byn och berget för att själv finna lycka men ingen kom tillbaka med något fynd.

Tönings fyllesvamp.

 

[Syeth-hd]

Re: Eldkonstnären

Kentauren levde in en stor praktfull skog. folk sa att den var en manifestation av skogen själv. shamaner som hört historien har sagt att det är en totem ande, men inte ens dom har hittat kentauren. Dom som känner till historien undviker att gå i skogen, än mindre att plocka bär eller jaga i skogen om det inte är nödvändigt. för det skulle vara som att skada kentauren. om man gör något av detta så sägs det att om man har tur, eller otur. så ska kentauren ställa en gåta: vad skulle hända om du inte gjorde det där? Det är en gåta som är olika svår för varje person, som den som får frågan lättast kan svara. man kan inte lära sig svaret, för den är olika varje gång. det är kentaurens gåta.

nästa: Misslans exil.