Interaktion rollpersoner emellan

[Franz]

För mig är det där en balansgång. Jag tycker det är kul med ”lägereldsprat” i viss mån.

Jag minns ett tillfälle i nåt fantasyspel (tror det var DoD) när rollpersonerna befann sig på ett värdshus. De skulle egentligen bara göra nån praktisk grej där, typ leverera artefakten till den mystiska personen i kåpan eller så, men två av rollpersonerna börjar ha ett riktigt förtroligt samtal över ett stop öl som blir otroligt djupt och förtroendeingivande. Det blev en väldigt bra spelupplevelse.

Å andra sidan finns en del saker som kan vara lite riskfyllda med företeelsen. Om det bara är två personer som har samtalet så finns ju en risk att övriga rollpersoner får väldigt lite att göra under en rätt lång tid. Vidare så är tempo väldigt viktigt för mig i rollspel. Om handlingen bara står och stampar och man inte kommer vidare kan jag bli otålig. Jag är nog lite som @krank där.

 

[Mogger]

"Det bästa sättet att spela på ska vara det roligaste"
- Lex Rising

Det spel vi har haft absolut mest internt in-game-snack i har varit Mutant: Undergångens arvtagare. Varför? För att det är skitkul att snacka skrofmål!

 

[afUttermark]

@Mogger du är bra på att låta oss intern tjöta under spelmöten. Och jag tycker att det är lättare under kampanjspel att få till små in-game samtal.

 

[Mogger]

Jag brukar f.ö slänga in nån SLP som ställer en fråga eller på annat sätt inbjuder till in-gamesnack. Kan räcka med en förbipasserande eller nått.

 

[Cernunnos]

Jag har spelat en hel del Baldurs Gate 3 (ett datorspel baserat på DnD 5e) på sistone och funderar mycket på vad det gör bra som går att sno till vanligt analogt rollspel. En sak som slagit mig är att spelets absolut mest intressanta SLP är de följeslagare man har med sig, vilket i vanligt trad-rollspel hade utgjorts av medspelarnas rollpersoner. Dvs, i princip allt bra rollspelande sker RP till RP och inte, som jag är mer van vid från analoga trad-rollspel, RP till SLP. I BG3 blir att slå läger för kvällen en plats för starka känslor och drama, vilket i vanligt trad ofta bara är en transportstäcka helt utan att någon rollspelar alls. Det blir mest "jag tar första vakten" och så.
I samberättarspel faller det sig naturligt att man rollspelar sinsemellan runt hela bordet, men i trad upplever jag att spelare oftare sitter vända mot SL och väntar på att rollspela mot någon SLP som SL låter dyker upp.

Vad har ni för erfarenheter av detta? Rollspelar spelarna mycket mot varandra i din grupp? Och hur gör en som SL för att uppmuntra spelare att rollspela mer sinsemellan?

Jag upplever att det är dagsform, ibland blir det mer och ibland blir det lite mindre rollspelande mellan spelarnas rollpersoner. Det blir alltid rollspelande. Även om det under ngr minuter till flera minuter (när jag spelledde WoD kunde det gå 20 min där spelarna bara prata interagerade med varandra) så har det pendlat mellan direkt interagerande till 3 person fokus "(karaktärs namn) säger till dig ..." och att dagsform varit beroende på vart spelarna varit i sig själva, mått, haft ork. Ibland så har det varit mer hoppa från scen till scen.

När jag spellede WoD så spelade över 6 timmar (med pauser) för att scener blev så långa. Jag kunde beskriva scenen, t ex de kom in till en satte sig i bilen för att ta sig till X och hur väder var och vad som spelades i radion. Sen tog de över, någons karaktär ändra radiokanal eller kopplade sin telefon och spela egen musik (och spelaren ändra musik också i rummet) sedan kunde bilfärdscenen ta 10-15min för att spelarna rollspelade ut känslor, åsikter, tankar och relationerna mellan karaktärerna.

Nu med de jag spelar med så är det samma sak, det pendlar. Från att spelarna samtalar in-character kortare eller längre stunder, till tredje-person samtal och sammanfattning av vad som händer. Just det pendlandet, relationer och känslor spelas ut både i "transport-sträckor" som blir sina egna scener och i stunder som mm runt läger elden och sceners händelse centrum.

Angående hur SL kan uppmuntra, håller jag med entomophobiac att hålla igen ge spelarna utrymme.

Jag känner nog att alla de där delarna, direkt in-char och tredje-person beskrivande, sammanfattning av händelse m.m. alla delarna tillhör rollspelande och utgör sin del i deltagarna rollspelande.

 

[Rangertheman]

Inte riktigt en regel egentligen. Det står typ "man kan, om man vill, spela en "Bond"-scen, när man slår läger". Eller missar jag någon regelmässig effekt?

Bond scenes ger XP i slutet av spelmötet, men precis som du skriver är det frivilligt att initiera sådana scener.

 

[Jim Profit]

Gud fader... om jag hade en knapp som kunde få mina spelare att sluta "torra" (kort för "torrspela" - dvs gestaltande som inte för intrigen framåt eller leder till motsvarande utveckling). Ett skräckexempel är en grupp som drog ut på inledningsscenen i 40 minuter...!

(Nota bene - allt rollspelande mellan spelare är inte "torrspel")

 

[krank]

Gud fader... om jag hade en knapp som kunde få mina spelare att sluta "torra" (kort för "torrspela" - dvs gestaltande som inte för intrigen framåt eller leder till motsvarande utveckling). Ett skräckexempel är en grupp som drog ut på inledningsscenen i 40 minuter...!

…varför vill du få dem att sluta, om de nu tycker att det är roligt/givande?

 

[Lemur]

Bond scenes ger XP i slutet av spelmötet, men precis som du skriver är det frivilligt att initiera sådana scener.

Ja det är ju inte så dumt. Enkelt men bra!

 

[Rickard]

Ja det är ju inte så dumt. Enkelt men bra!

Varför ska du mekanisera det? Då blir det ju bara robot-aktigt.

Folk vill väl spela ut sina karaktärer för att det är kul att spela ut, inte för att få XP?

 

[luddwig]

Bond scenes ger XP i slutet av spelmötet, men precis som du skriver är det frivilligt att initiera sådana scener.

Jag är mycket tveksam till att en sådan grej skulle funka för min grupp. Om det ligger erfarenhetspoäng i potten skulle alla spelare sannolikt initiera en sådan scen, vare sig spelaren är peppad eller ej.

 

[Zeedox]

Varför ska du mekanisera det? Då blir det ju bara robot-aktigt.

Folk vill väl spela ut sina karaktärer för att det är kul att spela ut, inte för att få XP?

Nej, jag vill gärna få XP för det!

 

[Sömniga Isaac]

Varför ska du mekanisera det? Då blir det ju bara robot-aktigt.

Folk vill väl spela ut sina karaktärer för att det är kul att spela ut, inte för att få XP?

Håller helt med, att belöna ett beteende kan vara bra men det kan även ge effekten att det sker på grund av yttre motivation istället för inre motivation. Så belöna kan vara ett rejält trubbigt verktyg som till och med mördar glädjen i aktiviteten.

Säger jag som annars gillar tydligt mål och belöning. Men det finns tillfällen där det skadar mer än det hjälper. Bättre då att uppmuntra på andra sätt, där flera goda råd getts i tråden.

 

[Zeedox]

- Tja! Du, jag hörde att du pluggar på universitetet. Vad pluggar du?
- Fan, din Zelda-t-shirt, gamear du mycket?
- Är du härifrån, eller inflyttad?
- Asså, han som styrt upp den här festen, suger inte hans musiksmak?
- Dricker du alkoholfritt?!
- Ska du med ut i trapphuset och "andas friskluft"?
- [Valfri urusel raggningsreplik]
- Satan, har du hört om [grej på nyheterna]?
- Har du sett [populär Netflixserie]? Vad tyckte du?

etc.

Backstory är inget annat än sammanhang, personlighet och relationer. Att vi ofta insisterar på att det skall finnas mörka hemligheter och att alla måste vara utvalda eller föräldralösa är ju återigen för att vi inte vågar släppa på fantastiken.

Vet inte riktigt vad du menar med ”vågar släppa på fantastiken”, menar du dramatik? Eller att element som typ vampyrer, profetior, galna forskare och annat kommer i vägen för den här typen av interaktioner?

 

[Jim Profit]

…varför vill du få dem att sluta, om de nu tycker att det är roligt/givande?

Någon måtta får det väl ändå vara på servicemindet, eh? Jag ska ju också få ut något av saken... (särskilt om jag misstänkter att de skulle ha roligare i senare scener, och har ett tempo att hålla koll på...).

 

[Sömniga Isaac]

Någon måtta får det väl ändå vara på servicemindet, eh? Jag ska ju också få ut något av saken... (särskilt om jag misstänkter att de skulle ha roligare i senare scener, och har ett tempo att hålla koll på...).

För mig som spelledare är det roligaste ofta mina spelares interaktioner inte min egen in-put och plan, så beror nog på förväntningar vid spelbordet. Jag ser det inte som servicemind, jag ser det som att mina spelare och jag har det trevligt vid spelbordet. Hade jag däremot planerat för något jag gärna vill se och som jag tror kommer bli roligare/mer givande hade jag så klart blivit irriterad. Två olika synsätt på aktiviteten där inget är fel men det kan uppstå intressekonflikter som tär på gruppen.

 

[Jim Profit]

För mig som spelledare är det roligaste ofta mina spelares interaktioner inte min egen in-put och plan, så beror nog på förväntningar vid spelbordet. Jag ser det inte som servicemind, jag ser det som att mina spelare och jag har det trevligt vid spelbordet. Hade jag däremot planerat för något jag gärna vill se och som jag tror kommer bli roligare/mer givande hade jag så klart blivit irriterad. Två olika synsätt på aktiviteten där inget är fel men det kan uppstå intressekonflikter som tär på gruppen.

Jo jo, självklart, men inom förnuftets gränser! I det ovannämnda fallet satt jag i mer än en timme och tittade på folk som spelade ut sin planering för en Londonsemester (som så klart inte skulle bli av som väntat). (Instruktionen var "känn lite på rollerna och deras interaktioner, introscenen tar slut när ni beställer in nästa flaska" - numera hade jag forcerat saker och ting betydligt tidigare!)

 

[luddwig]

... letar lite efter regelmekanik som ger stöd åt detta

Mitt tips är att först och främst försöka hitta metoder som ger passande rollfigurer. Rollfigurer som har a) något de vill uttrycka och b) ett sätt att uttrycka sig på. Min erfarenhet är att mer karikatyrartade rollfigurer fungerar bättre. De är lättare att spela ut för oss som inte är Charlize Theron eller Christian Bale. Det bör även finnas ett visst mått av friktion mellan rollfigurerna. Om alla bara är överens hela tiden blir det platt. Sedan gäller det att rollfigurerna ska hamna i lämpliga situationer. Situationen där deras personligheter kan gnuggas mot varandra. Ofta är det nog lättare att sådana situationer uppstår i ett öppet spel som en sandlåda, där rollfigurernas val formar berättelsen.

 

[krank]

Någon måtta får det väl ändå vara på servicemindet, eh? Jag ska ju också få ut något av saken... (särskilt om jag misstänkter att de skulle ha roligare i senare scener, och har ett tempo att hålla koll på...).

Ja, alltså, om du tycker att det är så pass trist så får ni kanske ta en diskussion om saken.

För egen del ser jag det ju inte som att jag "är serviceminded" utan mer som att min planering räcker längre. Om de spenderar fyra timmar med att planera en heist (har hänt!) så betyder ju det att jag får betydligt bättre planeringstid-speltid-ratio. Mer speltid kontra planering helt enkelt. Om spelarna då dessutom har roligt… Då tänker jag att det här med "tempo" inte är så viktigt i det stora hela…

 

[krank]

I det ovannämnda fallet satt jag i mer än en timme och tittade på folk som spelade ut sin planering för en Londonsemester (som så klart inte skulle bli av som väntat).

En timme, bara? =)

Hade de suttit ett helt spelmöte om 4-6 timmar hade jag kanske hållit med… =)

(Vi har nog helt enkelt olika uppfattningar om var förnuftets/tålamodets gränser går…)