Den ägigaste trollupplevelse vi haft utspelade sig i södra Drunok, i närheten av Kraalenbergen, en dag i början av sköna maj. Det var medan kriget mot raunerna rasade i Drunok, och raunernas präster hade frambesvärjt ett fruktansvärt regnoväder som plågade landet. Rollpersonerna och deras följe hade av komplicerade orsaker hamnat mitt ute i obygderna, och sökt skydd i ett härbre i utkanten av en övergiven by djupt inne i skogen - byns befolkning tycktes ha dött mycket hastigt i vita döden, en fasansfull farsot som härjade för länge sedan, så platsen hade en spöklik och lite otäck stämning. Stämningen i rollpersonernas posse var heller inte den bästa; ett par i följet var skadade, alla var våta in på bara kroppen av regnet, flera var förkylda och en vän dam hade hög feber. Därtill oroade man sig för trollen, maj som det var, så man skickade ut gruppens vietcong:are, henéaälvan Första Snön, för att kräla runt i leran, ösregnet och kylan och försöka undersöka om det fanns troll i närheten. Fanns det det, tvingades man kanske söka sig tillbaka till civilisationen trots ovädret, skadorna och febern. Det var ungefär här jag konsulterade GrottrolletNaug på IRC; och med hjälp av hans idéer (äras den som äras bör), slängde in lite absurdism i den annars rätt dystra situationen.
Humöret i possen var knappast på topp, särskilt inte som alla var hoptryckta i ett litet öde härbre mitt ute i ingenstans; och bland många osämjor fanns det ständiga smågnabbet mellan två rollpersoner; cirefaliern Nicoz och sanarialven Denelian. Föregående kväll hade Nicoz mobbat Denelian för att hans älskarinna/flickvän, thismälvan Eithene, var nästan en decimeter längre än honom. Ganska fort tog Denelian så pass illa upp (av andra orsaker, egentligen - påmindes om sitt ex, en söt kiriyaälva, han tvingats överge i Sunari) att han sprang till skogs. Givet Denelians historia av masochism, survivalism och olägliga psykiska sammanbrott, var ingen särskilt förvånad egentligen.
Nåja; efter en halvtimmes promenad kom Denelian till några stora, mossbevuxna flyttblock...och upptäckte till sin förskräckelse att ett av dem _rörde_ sig. Snart dök Första Snön upp och presenterade entusiastiskt honom för stenblocken, som i själva verket var skogstroll, och berättade att skogstrollen gått med på att hålla grottrollen, för det fanns en grupp sådana en halv dagsmarsch bort, borta om Denelian och Första Snön gjorde dem en tjänst.
Sagt och gjort; de två alverna accepterade direkt, och fick veta att en grupp elaka cirefalier hade stulit trollens "Trollhassel". Trollhassel var visst ett speciellt litet träd, unikt för Drunoks flora, som trollen höll mycket kärt. Vanligtvis högg folk ned trädet vid rötterna, och det kunde skogstrollen tåla - om rötterna var friska så kunde man sjunga lite för stubben och klappa på den, så kunde det komma ett nytt skott, och trädet leva igen. Men de här barbariska cirefalierna hade dragit upp trädet
med rötterna och forslat bort det, och trollen var mäkta ledsna och purkna över det. De ville ha sitt träd tillbaka!
Det visade sig snabbt, att Denelians och Första Snöns elven ranger-skillz var rätt överflödiga; där trädet dragits upp fanns typ en stor krafter, från vilket ett djupt, meterbrett släpspår löpte genom undervegetationen likt en mindre vandringsled. Det var inga problem för dem att spåra cirefalierna, som hade förskansat sig på en udde ute i en stor skogssjö. Trädet, en hemsk, ful, tovig och stickig tingest nästan lika bred som den var hög, hade uppenbarligen visat sig lite jobbigt att släpa på, och man hade råkat ut för lite internt käbbel.
Det rörde sig om en grupp botaniker, utsända av Cirzatemplet för att hitta dom mest udda och konstiga växterna i nordliga centrala mundana, och föra dom medelst båt till Ciremelo. Där skulle de planteras stolt framför templet, ty mångfald är styrka. Insnöade och entusiastiska som de var, skrämdes botanikerna själva varken av ösregn, krig eller trollens brunstperiod, men deras stigfinnare och bärare var inte lika glada. Innan deras käbbel hann så mycket längre dock, simmade Denelian över den dyiga sjön och steg upp på uddens strand likt en våt, och lite frusen och nergången och hmm...äh, stryk hela Poseidon-liknelsen. Upp steg han iallafall, och konfronterade cirefalierna, som var snara att högmodigt försvara sitt Samväldes storhet och blablabla. (De var definitivt varken sympatiska eller medgörliga). Den hetlevrade och naturälskande Första Snön anslöt sig snart till argumentationen med en pil på sin båge, och det såg ut att kunna hetta till rejält - cirefalierna och deras vägvisare, gott och väl ett tjog man, började greppa sina vapen, redo att ge sig på de två ensamma alverna.
Det är ungefär då, medan alverna har botanikerföljets uppmärksamhet helt riktad mot sig, som hela trollpossen - 7-8 mossbevuxna bjässar, smyger sig på trädtjuvarna bakifrån. De har mer eller mindre promenerat över sjöns botten, och spärrar långsamt av udden från fastlandet med sina enorma kroppar. Med breda flin smyger de fram och knackar botanikerna på axlarna, varvid skrik, panik, och övervåld följer. Inte alltför gripna av dåligt samvete; cirefalierna verkade trots allt mest vara riktiga svin, promenerar Denelian och Första Snön lugnt hem i regnet, nöjda med att ha beseglat sitt avtal med skogstrollen. I bakgrunden står ett troll och bröstar upp sig och brölar sergervisst likt en hormonstinn älgtjur medan ett par av hans kamrater bankar cirefalierna mot träd och stenar och med illa dold entusiasm jagar efter deras panikslagna underhuggare som flyr för glatta livet.
Jag vet inte...det var bara, kinda ägigt.
- Ymir, fick inspiration, något som inte händer var dag och därför är värt att notera
