Mogger
Hipsteranka
Jag känner mig redo att läcka lite om vad jag pysslar med lite lågintensivt vid sidan om. Det har inte blivit något speltest, mest för att vår spelgrupp har lite för många tummar fastklämda, men även för att jag för ett tag sedan drog spelet en vända till. Men nu undrar jag om jag inte har dragit det för långt?
En spelare i Interzone har två roller, Operatör och Persona. Så långt inte så konstigt. Operatören har helt enkelt ett digitalt alter ego. Det digitala alter egot är en realtids 3D-rendering som alltså knallar omkring precis som vem som helst och gör vad som helst. Detta är möjligt eftersom alla har ett implantat som gör att de är uppkopplade till någon slags kollektiv HUD. En huvuddator kan alltså projicera digitala bilder som av betraktarna upplevs som helt verkliga. Ungefär här slutade min första verision, med lite twsiter och intressanta möjligheter för spel där Persona och Operatör stod i ett motsatsförhållande. Men jag var inte nöjd. Det kändes lite...gjort.
Så jag drog det ett varv till.
För att göra det möjligt att använda ett Persona måste man installera något i skallen, som råkar sitta ungefär där minnet håller till. Det innebär att man, grovt sett, byter ut sin Persona mot ett minne man inte gillar. Sin Persona får sedan en egen agenda som Operatören tycker verkar spännande (men som ofta har med det raderade minnet att göra). Under spel kommer sedan Personan att röra sig mot minnet, eftersom Personan faktiskt är Operatörens undermedvetna. Minnet kommer sakta men säkert att börja nystas ut och när spelet är klart vet vi vilket trauma eller händelse det var som gjorde att Operatören valde att byta ut det mot en digital låtsasfigur. Då måste vi också välja vad som är viktigt.
Nu undrar jag alltså, har detta dragits för många varv? Är det ens begripligt? Vad är bra och vad är dåligt?
Var god skjut för att döda.
En spelare i Interzone har två roller, Operatör och Persona. Så långt inte så konstigt. Operatören har helt enkelt ett digitalt alter ego. Det digitala alter egot är en realtids 3D-rendering som alltså knallar omkring precis som vem som helst och gör vad som helst. Detta är möjligt eftersom alla har ett implantat som gör att de är uppkopplade till någon slags kollektiv HUD. En huvuddator kan alltså projicera digitala bilder som av betraktarna upplevs som helt verkliga. Ungefär här slutade min första verision, med lite twsiter och intressanta möjligheter för spel där Persona och Operatör stod i ett motsatsförhållande. Men jag var inte nöjd. Det kändes lite...gjort.
Så jag drog det ett varv till.
För att göra det möjligt att använda ett Persona måste man installera något i skallen, som råkar sitta ungefär där minnet håller till. Det innebär att man, grovt sett, byter ut sin Persona mot ett minne man inte gillar. Sin Persona får sedan en egen agenda som Operatören tycker verkar spännande (men som ofta har med det raderade minnet att göra). Under spel kommer sedan Personan att röra sig mot minnet, eftersom Personan faktiskt är Operatörens undermedvetna. Minnet kommer sakta men säkert att börja nystas ut och när spelet är klart vet vi vilket trauma eller händelse det var som gjorde att Operatören valde att byta ut det mot en digital låtsasfigur. Då måste vi också välja vad som är viktigt.
Nu undrar jag alltså, har detta dragits för många varv? Är det ens begripligt? Vad är bra och vad är dåligt?
Var god skjut för att döda.
