Nekromanti Intressanta vanilj-alver?

[Mogger]

Om man vill hålla sig inom alv-klyschan med trädkrameri, uppnäseri, odödlighet, bågskytte och snygga volter men ändå göra något lite mer varierat av det, hur kan man göra det?

Borde inte alver kunna ha en lika intressant och mångfacetterad kultur som vilken mänsklig civilisation som helst, bara man tittar bakom den vanliga stereotypen?

Helst utan att dela in dem i märkliga grupper som skogs-, havs- eller högalv.

Förslag?

 

[Staffan]

Eberrons alver är besatta av sina förfäder. Inte bokstavligt, men de har en väldigt framskjutande position.

Alvcivilisationen är centrerad runt ön/kontinenten Aerenal, som är märkvärdig på två sätt. Dels så finns det en hel del intressanta trädarter där (så det är därifrån det mesta "fantasyträt" kommer), och dels finns det starka länkar till planet Irian, livsenergiplanet. Det senare har gjort att man kunnat odödliggöra sina största hjältar som "Undying" - en sorts odöda som drivs av positiv snarare än negativ energi. Detta kollektiv kallas för "The Undying Court", och tjänar som en sorts religion (och kan ge magisk kraft till sina präster). Det är de levande som styr landet, men med inflytande från Undying Court. De flesta alvers högsta önskan är att upptas i Undying Court vid slutet av sina liv, och därför fokuserar de på att bli värdiga detta, på diverse olika sätt.

Sedan finns det en subkultur som kallas för Tairnadal-alver. De är också fokuserade på sina förfäder, men på ett annat sätt. I stället för att bevara dem i evighet och sätta dem på piedestaler, så försöker dessa alver emulera sina stora hjältar. Hjältarna må vara döda, men deras andar lever vidare i sina efterlevande (inte nödvändigtvis släktbaserat). Dessa alver är också avsevärt mer krigiska än "mainstream"-alverna, då de saker som har fått förfäderna att klassas som hjältar ofta har haft med krig att göra, framför allt när alverna i forntiden slog sig fria från slaveriet under jättarna. En del av Tairnadal-alverna har intagit en del av fastlandet, som numera kallas för Valenar. Än så länge lämnar de de boende där ganska mycket i fred så länge de betalar sin tribut (lite som det ständiga undantaget mongolerna).

 

[Iskaral]

Det är svårt att göra något intressant av stereotyper. Medelalven är inte mer intressant än medelsvensson. Det är de avvikande som är intressanta. Tänk om man spelade alla människor på samma sätt. Jag skulle nog försöka skapa omständigheter som gör det svårt för alverna att fortsätta med sin vardagslunk och se hur de reagerar.

 

[Arfert]

Jag gillar Burning Wheels Tolkien-aktiga alver, så jag snodde dem till Fantasy! Kolla in dem.

(...men alverna i Saga är snarare från Melniboné; krigare och magiker på en ö, som ser ner på alla andra.)

 

[Möller]

Det är en knepig fråga. Jag håller verkligen med om att alver ska kunna ha en mångfacetterad kultur likt människor, fantasy-klyschan där art är lika med kultur (lika med språk, lika med folk, lika med stat, lika med land) är sååååå tråkig.

Jag gillar Trudvangs Korpikalla, deras skogsalver i princip. Fast de är typ samer korsade med hämndlystenhet. Eller, gillar och gillar. I teorin är de häftiga, men jag har inte spelat Trudvang på år och jag vet inte riktigt hur konceptet funkar kring spelbordet.

En sak som stört mig, och många andra, är alvernas långa livslängd. Om nu alverna är spelbara, eller åtminstone såpass »normala« att övriga folkslag, människor, interagerar med dem under någotsånnär jämnbördiga folkslag så måste man antingen förklara varför alverna, trots sin livslängd, inte är mer kompetenta. Eller så gör man som så många andra, och lämnar ett stort hål som äter rationalitet.

Så jag skulle nog börja där. Vad gör alverna med alla sina år? Nångång hade jag tanken att de kanske mer eller mindre går i koma (förenar sig med träd eller what-not) under år eller decennier. Det kan man spinna vidare på, vad får det för konsekvenser när ens vänner inte är i koma-fas med en själv? Hur går styret av riket, maktkamperna topp-skicket emmellan, till om folk »försvinner«?

 

[Ymir]

Eon.

Dvs, man har cancer och skriver en sjukt inspirerad och dockskåpig alv-modul.

Man bör i alla lägen fokusera på odödligheten, eftersom den är vad som gör alver konceptuellt intressanta och relevanta. Att som Eon tona ned odödligheten i realismens/trovärdighetens namn är därför lite ett blandat mynt - Eons alver är fantastiska med sitt Förbannelse-koncept och sitt speciella psyke, men det känns ofta som att man saknar den tematiskt fascinerande kontrast som uppstår när alvkaraktären är tusen år och hens mänskliga kompisar tjugofyra. Alver som inte är odödliga varken bokstavligt eller i teorin, utan bara lite långlivade som tex alverna i D&D, är helt enkelt helt jävla värdelösa som koncept.

Det spel som egentligen hanterade det tolkienistiska konceptet med extrem odödlighet bäst var Chronopia, där man helt enkelt drog den till sin naturliga slutsats, och alverna ofelbart var extremt rika, sjukt dekadenta och mer eller mindre psykotiska. Tyvärr gjorde det också Chronopia-alverna sjukt osympatiska, om man jämför med Eon-alverna. Med alver verkar det svårt att både äta kakan och ha den kvar, om man har anspråk på kulturell och psykologisk trovärdighet; men skam den som ger sig.

 

[Sapient]

Jag gjorde en gång om alverna så att de var varelser som var extremt besatta av att hålla sin självdisciplin och höll sig könlösa därför att om de var sexuellt aktiva förvandlades de långsamt till oregerliga bestar.

Alverna var bokstavligt talat en äldre ras - men till skillnad från de andra hade hade de inte utvecklats genom evolution utan genom självdisciplin. Så länge de sublimerade alla drifter i sång, musik, hantverk osv. funkade det bra. Och de kunde leva i princip hur länge som helst. Men om de gav upp detta för att skaffa barn, så var det kört.

De kunde hinna få några barn innan de förvandlats till oigenkännlighet och antingen spärrades in, kördes iväg eller helt enkelt dräptes av de andra alverna i samhället.

Därför vägrade också de flesta alver att ens erkänna att halvalver existerade.

 

[Cybot]

Själv gillar jag konceptet Aztekalver. De är odödliga...tekniskt sett. Men deras parad av offer (framför allt andra alver) och flower wars håller nere populationen rejält. De alver som lever längst är bönderna, för de förnärmar ingen och håller sig borta ifrån sådant som att kriga med folk. Sen i staden så lever alverna det farliga livet, med krig, politik och skarpa knivar runt varje hörn.
Samtidigt så håller den konstanta decimationen av de politiska och krigiska klasserna dörren öppen för social mobilitet.

Trädkramandet är givetvis också varför de inte har metallvapen. Att smälta metall kräver kol, och kol kräver trä, de får inte hugga ner trä och fallträ kan man ju inte använda till annat än heliga eldar (var ska vi annars offra alla de där alverna som krävs för att solen ska gå upp imorgon?). Nej, knivar av behandlad obsidian eller ben. Det är grejer det. Sen att de är en tillräckligt avancerad kultur för att deras obsidian, benvapen och rustningar ska vara lika bra som andra nationers stålvapen, det är en annan femma.

 

[God45]

http://oldsite.rollspel.nu/forum/ubb...tml#Post867868

http://oldsite.rollspel.nu/forum/ubb...tml#Post868152

Eller om du inte vill läsa allt det där:


Bra koncept bakom högalver jag sett: Mormodern till de andra raserna som kommit för att dela med sig av sin kunskap och hjälpa sina unga, unga barnbarn i deras tid av nöd. Behandlade alla andra som om de var sju år gamla.

Koncept jag aldrig vill se: Alla koncept där en högalv är för mänskliga är egentligen besvikelser. Människor är vad som händer när den fallna ängeln möter den utvecklade apan. Högalver är varken fallna eller apor.

"All shall love me and despair!"

Om du är en högalv är du magi och makt och ära i en humanoid form. Du ska vara främmande och vis och läskig. När du är frestad är det över världsförändrande saker, när du är arg skakar världen runt dig. Du är inte ett dugg mänsklig, du är ren känsla och magi. Att spela en högalv är att spela fullt ut i alla scener du är med i.

Eller:

You're an elf. Your history is a very long love poem dedicated to bloodshed. And to yourselves.

 

[Snow]

Alverna bor på olika ställen, eftersom du vill ha med trädkrameri så är det olika skogar runt om i världen. Varje skogsamhälle har sin egen stämning som beror på träden, djuren, grannarna och fienderna runt omkring. Eller vilka faktorer man nu kan tänka sig att blanda in.

Ett jättefånigt exempel.
Alverna som bor med jätteekarna för konstant krig med orcherna från bergen söderut. Eftersom de ofta får ta första smällen skyddar de indirekt människorna som bor på andra sidan skogen. Så de är bra på att slåss och de är rätt bittra på människorna som inte hjäper dem. Det finns dock undantag, en del människor beblandar sig med dem för att hjälpa till och de sjunger gärna om speciella människor som trots sin korta livslängd gjort storverk.

 

[Krille]

I Blå Himmel är alverna indelade i två sorter: de som lyder under Arafine och de som inte gör det. Vi kan kalla dem »högalver« respektive »vildalver«, även om det vid första anblicken är en fånig indelning.

Högalverna är slavar under Arafine och lyder Hennes minsta vink. I stort sett är de en förlängning av Henne. Och visst är det bittert, men å andra sidan får de ynnesten att vara en del av den äldsta och högst stående kulturen i världen och tjäna den äldsta varelsen och enda gudadrottningen. Deras adelshus intrigerar som fan för att få sola sig i Arafines glans och skulle bokstavligen kunna mörda för att få möjligheten eller förneka någon annan den fördelen.

Och det är inte bara en ren materiell förtjänst: Arafine är lite av ett knark också. De är fysiskt beroende av Henne – inte så att de måste vara i Hennes närhet eller komma in under Hennes kjolar eller så, men om de får en order eller uppgift, även indirekt, så har de inget annat val än att lyda. Alternativet är något som får heroinabstinens att verka som en lätt huvudvärk.

Arafine är skitförbannad på de senaste fyrahundra årens utveckling. Från renässansen och framåt har alverna gått från att vara fruktade och vördade via en romantisk innepryl i naturromantiska målningar till att ha blivit föredettingar och bakåtsträvare när industrins hjul har börjat rulla. Så Arafine har manipulerat Europias nationer till att gå i krig med varandra, ett så förödande krig att de kortlivade bokstavligt talat bombar varandra till stenåldern, så att alverna kan återta sin överhöghet. (Det hjälper om man som gudadrottning har direkt tillgång till Europias kungahus och en silvertunga som kan förtrolla de hjärnslöa kortlivade människorna.)

Vildalverna är å andra sidan de som inte har kommit att tjäna Arafine, och det kan de tacka Fredrik I för. Den weldisk-tiberiske kejsaren införlivade delar av Alperna för att knyta ihop den norra och södra delen av det heliga weldisk-tiberiska riket. På så sätt separerade han fysiskt Rikitien från Kylarien. Det var inget som Arafine brydde sig om då, och förmodligen var det hennes största misstag. Hon räknade med att alverna i den östra delen skulle fortsätta att vara lojala och att Fredrik I skulle dö inom några få år. Men det gick inte som planerat – det föddes alver som inte hade präglats på Henne, och på grund av de många krigen i Europia så dog även en hel del av dem som var lojala, tillräckligt många för att Rikitien skulle bli oberoende.

Eftersom Rikitien var avskuret från Kylarien så kunde inte alverna i det nya riket dra fördel av Kylariens högkultur, och föll tillbaka till ett agrart bergssamhälle. Nu är Rikitien i snabb förvandling: det stora kriget har tvingat in det exotiska bergsfolkets klaner in i nationalstaternas och industrialismens tidsålder, och vindryttarna som för bara tjugo år sedan var Europias enda flygande stridsstyrka har kommit att bli snudd på förlegade när resten av världen har skaffat sig flygmaskiner.

---

Summan av kardemumman är att man kan få även en fånig indelning av alvsorter att bli intressant om man beaktar världens historia och geografi. Frågan man ska ställa sig är helt enkelt "hur kom de till?". Det är det som Tolkien gör med sina sindar och noldo. Fast han utgick mer från språken – han gjorde två olika alviska språk och undrade hur i helskotta språken kom till, och från dem byggde han en historia som förklarade hur de uppkom, och därifrån kom två balla alv-kulturer.

 

[RasmusL]

I mitt huvud är nog den huvudsakliga alvklyschan mer mystisk, dimhöljd, bräcklig och vis och den enda lyckade gestaltning jag stött på av något dylikt är Polaris. Spelet möjliggör genom sin ton och sin mekanik spelandet av de här mystiska, passionerade, uråldriga och naturnära varelserna.

 

[Mogger]

Wow! Den här tråden blev bättre än jag vågat hoppats! Ok, jag ska göra som Krille föreslår och arbeta med The Big Picture för att till slut hamna hos en trovärdig och mångfacetterad alv, även om den råkar ha prefixet skogs-.

Bra skit!

Att se alver lite som vampyrer hjälpte mig för att bättre kunna se bortom skogsninjan och mer fokusera på odödligheten. Så, jag tar med mig det här till skrivbordet. Tack!

(Det är min Warhammer-heartbreaker Daemon jag specifikt funderar på här, men det spelar mindre roll)

Återkommer senare med lite djupare reflektioner.

 

[Mogger]

Lite lätt relaterat till det här:

Läste precis en artikel om world building för (tror jag) fantasyförfattare och där beskrevs mänskliga kulturer (i förhållande till fantasyraser) som "rastlösa".
Jag tyckte att det var intressant, för det innebär att övriga släktens mer långsamma utveckling (ofta) mer är norm.

Har inte tänkt på det innan.

Frågan kanske inte är hur alven skiljer sig från människan, utan tvärtom.