Nekromanti Intrig omöjliggör skräck?

[Rising]

Knyter här an till Krilles inlägg om vampire längre ner på forumet. Tyckte att hans åsikter (som var hämtade från ett tidigare inlägg) var värda att debattera igen (vilket säkert gjorts innan, men nu har vi mognat och kan se detta ur ett nytt perspektiv).

Alltså, Vampire är tydligen inte ett skräckrollspel. Det har hävdats förr, men sällan har argumenten varit så lätta att angripa som nu. Hör här, bara:

"Karaktärstolkningar är [...] analytiska. Analys dödar skräck"

Jaha? Jag hävdar snarare motsatsen. Jag vet sedan tidigare vilken sorts skräck Krille vurmar för, och jag kan erkänna att det finns viss charm med denna, men att hävda att alla andra visioner är "fel", det går jag inte med på!

För det FINNS verkligen betydligt vuxnare och mer komplexa sätt att skrämmas på än genom att utsätta platta stereotyper för faror i form av endimensionella monster, vilket jag har förstått är det skräcknirvana Krille&co drömmer våta drömmar om.

Nu vill jag inte lasta skit på just Krille som individ, även om han är enkel att angripa, då han mer tydligt än någon annan hävdar dessa åsikter. Jag tror faktiskt att han sköter sin skräckdramatologi förhållandevis väl, men den här typen av unken elitism får mig ändå att reagera.

Vidare hävdas det nämligen att intriger inte hör hemma i skräckrollspel. Återigen för att de är analytiska. Är det bara jag som tycker analyser är läskiga? I deckarböcker (som faktiskt kan vara rejält läskiga (jmfr med Hitchcocks tidiga filmer, som är utpräglade deckarhistorier, även om gamle Hitch själv inte var mycket för analyser)) används ofta samhällsgranskning som grund till djuplodande intriger. För en skicklig berättare är det en idealisk grogrund till riktigt läbbiga situationer.

Jag tror att oviljan mot just intriger i skräckrollspel finns för att intrigerande i grunden är ett maktförhållande. Och är det något som utmärker skräck så är det just vanmakt, avsaknaden på detta förhållande. Men i vampire är det ju lätt att spela på den känslan. Det är lätt att låta intrigerandet bli en skör tråd för äventyrarna att hänga i och få dem att svettas oroligt när de plötsligt råkar kliva på en öm tå, och uppreta forna allierade...

Samma sak med karaktärstolkningar. Just Hitchcocks "Psycho" tar sig god tid på att introducera varje karaktär, också till synes obetydliga bifigurer. Det är inte fel. Det är bara ett annat sätt att skrämmas på. Antingen låter man historien fokusera på "monstret" (som jag vet att Krille vill ha beskrivet in i minsta detalj), eller så fokuserar man på rollpersonerna, och koncentrerar sig på dessa.

Det ena sättet är inte sämre än det andra. Det ena skräckrollspelet är inte sämre än det andra. Det enda som är riktigt rakt och igenom DÅLIGT, det är när man ägnar sig åt stinkande elitism och fnyser åt vad andra människor har för åsikter.

Klart slut.

/Rising

 

[Krille]

Krilles våta skräcknirvana

"För det FINNS verkligen betydligt vuxnare och mer komplexa sätt att skrämmas på än genom att utsätta platta stereotyper för faror i form av endimensionella monster, vilket jag har förstått är det skräcknirvana Krille&co drömmer våta drömmar om."

EEEEHHH! Fel! Kvitt eller dubbelt?

Mitt våta skräcknirvana är inte endimensionella monster. Mitt våta skräcknirvana är en spelare som inte vågar sätta ner fötterna på golvet eller spela med släckta lampor.

Kruxet är att mitt våta skräcknirvana inte uppnås genom karaktärstolkningar eller intriger. Mitt våta skräcknirvana är resultatet av något som har krupit upp längs med ryggraden, förlängda ryggmärgen, reptilhjärnan, och sedan anfallit amygdalan med full kraft, bakifrån och med mullrande motorsåg. Jag vill skrämma skiten ur spelaren. Ingenting annat.

Och med det målet har jag upptäckt att ingenting gör att man missar det målet som analys. Det finns två fall då jag kan gå med på analys i skräckrollspel. Det ena är när den håller sig snäppet framför panik, till exempel när spelaren säger att det borde finnas en spade eller planka i förrådet som han greppar för att försvara sig. Visst, det går jag med på. Det är en instinktiv försvarsreaktion och bara ett snäpp framför paniken, och det är lika roligt varenda gång när det visar sig att det inte funkar. Det andra fallet är när analysen kommer till ett enda slutresultat: "we're toast!". I torsdags kom vi till en trevlig höjdpunkt i SF-kampanjen som jag kör, när spelarna upptäckte att deras rymdteknik, några hundra år från nu, med missilvapen, tröghet, begränsat bränsle och inga magiska kraftsköldar, var totalt chanslös mot en Star Destroyer. Då kom den andra analysen jag kan gå med på: deras kanoner gör lika ont som våra tyngsta robotvapen. Deras jaktskepp är hur snabba som helst och har sådana kanoner. Deras jaktskepp har energi nog för att strunta i Newton. Deras stora skepp har större kanoner och dessutom ett kraftsköldsystem som vi över huvud taget inte har. We're toast!

All annan analys har, IMHO, inte i skräckrollspel att göra. Då har man missat amygdalan, och gått vilse i hjärnbarken istället. Då försvinner skräcken lika säkert som kaffet ur kannan.

Sen har jag åsikten om att den skräck som inte får spelaren att dra upp fötterna i soffan och tugga på naglarna tills det smakar armbåge inte är skräck. På sin höjd är det obehag, skräckromantik, smånervositet, ångest, splatter eller äckel. Det är inte det jag vill ha med skräck.

 

[Rising]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Hmmm, den så kallade reptilhjärnan är väl den som lättast skräms genom att man utsätts för direkta chockeffekter? Vi var ju överrens om att den bästa skräcken var den eleganta som kom krypande? Det är ju också den som kräver mest fantasi och inlevelse av betraktaren.

Och här är poängen; fantasi och inlevelseförmåga är A och O för bordsrollspel. De utgör själva stommen för allt bordsrollspelande, och det kommer man aldrig ifrån. Att det också är grundingredienserna för smart skräck ser jag som ett bevis på skräckrollspelandets suveränitet. Den sk. fundamentala skräck du pratar om uppnås i min åsikt bättre i lajv. När jag som spelare kommer fram till analysen "we're toast!", då är det bara rollpersonen som blir rädd. Som spelare vet jag ju att jag kommer klara mig ändå, om du skrivit äventyret så.

Har jag en möjlighet att klara mig, så tar jag den. Det blir aldrig läskigt. Det blir räls-spel.

Har jag inga möjligheter att klara mig, då blir rollpersonen rädd. Själv blir jag bara frustrerad.

Det är först när min fantasi (efter analyser, farhågor och förhoppningar) får göra överlevnadskalkylerna som jag blir rädd på riktigt. Den eleganta skräcken.

Däremot kan vilket keff-scenario som helst göra mig uppjagad med hjälp av billiga trix; skrämselmusik, dunkel belysning och så vidare. Men det beror ju på att jag är en så oerhört harig person :^D Den skräcken är borta direkt efter att jag känt den, och inte är den direkt läbbig i första taget, heller.

Nä, den riktigt läskiga skräcken är alltid den som sker enbart i mitt huvud. Om den ger mer nyanserade analyser än "hjälp, vi har ingen chans för SL har hittat på ett monster som spöar skiten ur oss vad vi än gör, åh mama!" så är det bara positivt.

Världens läskigaste film är i mitt tycke "The Shining". Den intrigen skulle förvisso inte ha fungerat jättebra som rollspel, men sättet skräcken byggs upp är lysande: Stanley Kubrick ger oss obehag, ångest, okunskap, isolation och antyder att något fasansfullt närhelst kommer hända. Jack Nicholson, han är däremot alldeles förträffligt härlig, i all sin stigande verklighetsfrånvaro. Ändå händer det inte mycket anmärkningsvärt läskigt i filmen. Jack Torrance blir lurad i labyrinten och dör en snöplig död i vinterkylan. När blir vi skrämda då? När blodet forsar ur hissarna? Nepp, det läskigaste i hela filmen är när mamman bläddrar genom hans manuskript och läser "all work and no play, makes Jack a dull boy" om och om igen i allsköns olika stilar...

Och förstås Mr. Gradys rullande "r" i repliken "I corrected her". Fy, nackhåren reser sig bara jag skriver det!

Snygg skräck. Vansinnig skräck. Världsmästarskräck.

/Rising

 

[Krille]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"Och här är poängen; fantasi och inlevelseförmåga är A och O för bordsrollspel. De utgör själva stommen för allt bordsrollspelande, och det kommer man aldrig ifrån. Att det också är grundingredienserna för smart skräck ser jag som ett bevis på skräckrollspelandets suveränitet."

...va? Vad dillar du om nu?

Fantasi och inlevelseförmåga är inte samma sak som analys eller intriger. Fantasi och inlevelse är skapande. Analys och intriger är logik. De hör hemma i varsin halva av hjärnbarken.

Dessutom, min bäste antielitist-hycklare, fantasi och inlevelseförmåga är precis lika mycket ingrediens i "smart skräck" som "fundamental skräck". Och i fantasy. Och i SF. Och i...

"När jag som spelare kommer fram till analysen "we're toast!", då är det bara rollpersonen som blir rädd. Som spelare vet jag ju att jag kommer klara mig ändå, om du skrivit äventyret så."

Å det trodde du?

Jag skriver inte äventyr med bestämda slut. Jag sätter upp ett antal förutsättningar och släpper lös spelarna. Det finns inga som helst garantier, utöver mitt fuskande som spelledare (och det är inte ofta), att rollpersonerna ska klara sig. Kort sagt, "äh, jag klarar mig, Krille har ju skrivit äventyret så" är en idé som du bör släppa illa fort. Om din rollperson inte klarar sig så är han toast och jag tänker inte göra ett jota för att rädda honom.

Sedan borde du ha varit här i torsdags. När det gick upp för dem att de hade just fått kulmen på en tjugofemtusenårig civilisation i huvudet - när deras egen civilisation knappt var en hundradel så lång - så kom insikten, analysen och en jefla massa adrenalin rätt ner i huvudet på dem.

Vet du vad som fått mig som spelare att hicka till mest? Det var i gamla Star Wars, när min jedi hade fäktats i fyra rundor mot Vader och offrat tre kraftpoäng och skaffat ett mörkerpoäng för att bränna ett fjärde, och Vader hade bara hållit undan. Sedan tröttnade Vader på att leka och offrade själv ett kraftpoäng. Spelledaren skrapade ihop alla sina tärningar (det var en del) och frågade "Kan jag få låna åtta tärningar till?"

Hick!

 

[Rising]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"Fantasi och inlevelseförmåga är inte samma sak som analys eller intriger"

Jag menar självklart ofullständiga analyser, induktiva slutledningar (till skillnad från deduktiva, som bara är ren och skär logik), som kräver en hel djefla massa fantasi. För att intrigera behövs inlevelseförmåga, precis som i allt meningsutbyte.

När SL har inställningen "karaktärstolkningar dödar skräck" så får spelaren inte utrymme att göra mycket annat än att bara reagera mot SL:s skräckinfluenser (fly, gömma sig, slåss eller bara häpna) eller fatta beslut på "spel"-planet. -ska vi fly åt vänster eller höger? ska jag slåss med darth vader eller låta bli? osv.

För att något skall ske på "roll"-planet behöver du ha en stark och komplex karaktär att arbeta från, och andra mångbottnade karaktärer att interagera med. Intrigen är ett skolexempel på detta. Karaktärstolkningen är absolut nödvändig.

Min favvo är när spelargruppen skall icensätta en invecklad plan och föra någon bakom ljuset/förråda någon. Det ligger så nära föreställningsvärlden, ett gäng personer som pratar med varandra. Ändå kan ett enda klavertramp betyda slutet för alla. Det finns inga regler, tärningar eller tabeller som skymmer, bara "illusionen" -påtaglig och vital! (-och förstås, inte sällan skräckinjagande)

"fantasi och inlevelseförmåga är precis lika mycket ingrediens i "smart skräck" som "fundamental skräck". Och i fantasy. Och i SF. Och i..."

Jag pratar inte om den sorts fantasi som behövs för att räkna ut hur mycket skada det kommer göra när SL skramlar ihop femtioelva T6, som i ditt SW-scenario (suck). Inte heller den som används när spelarna hör ett pingande ljud från sina rörelsesensorer och ser att det kommer tjugo "blippar" i en rasande fart mot dem från alla håll, eller andra panik-scenarion.

Jag menar den som bygger på din karaktär och din tolkning av denne. När du plötsligt inte behöver "tänka" vad din rollperson ska göra eller säga längre, utan rollspelet börjar spela "sig själv". Då är plötsligt inte rollpersonen en snygg fasad man kan hålla upp mot spelledaren som skydd längre. Då är man plötsligt DÄR, mitt inne i föreställningsplanet och får klara sig själv.

Något av det läbbigaste jag vet är när jag direkt gör något ur min rollpersons synvinkel och plötsligt kommer till insikt "åh shit, vad GÖR jag? Det här kommer sluta dååååligt...". Nämnas bör min fanatiska översteprästinna i DoD som hela tiden skulle hålla hetsiga bergspredikningar och mördades på en skum krog för sjöfarare efter att ha skällt ut klientelet i tjugo minuter efter att någon kallat henne "hynda"... Mina medspelare hade blivit rejält skraja när jag börjat pladdra och flytt med sina rollpersoner på momangen...

/Rising

 

[Krille]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"Jag pratar inte om den sorts fantasi som behövs för att räkna ut hur mycket skada det kommer göra när SL skramlar ihop femtioelva T6, som i ditt SW-scenario (suck). Inte heller den som används när spelarna hör ett pingande ljud från sina rörelsesensorer och ser att det kommer tjugo "blippar" i en rasande fart mot dem från alla håll, eller andra panik-scenarion. Jag menar den som bygger på din karaktär och din tolkning av denne. "

Tänka sig. Det gör jag med.

 

[Rising]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Jag återknyter till ditt tidigare citat om vampire:

"Karaktärstolkningar är analytiska. Analys dödar skräck"

Och nu menar du att du håller med mig om att, som jag skrev:

"Jag menar den som bygger på din karaktär och din tolkning av denne. "?

Då är vi alltså överrens? Eller har du månntro en ny tolkning?

/Rising

 

[Krille]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Du är väldigt bra på att lägga in egna tolkningar i vad jag säger. Jag menar att vanligt enkelt rollspelande kräver fantasi och inlevelse oavsett vilken genre man spelar i. Det är definitivt ingenting som är förbehållet skräckrollspelsgenren. Fantasi och inlevelse behövs definitivt för att man ska kunna föreställa sig vad som är skrämmande.

MEN (och det är ett stort jefla "men") skilj på inlevelse/fantasi och rolltolkning/analys. Inlevelse och fantasi har i en helt annan hjärnhalva än rolltolkning och analys att göra. Inlevelse och fantasi är skapande aktiviteter och framförallt symbol- och bildrelaterade sådana. Rolltolkning och analys har mer med språk och logik att göra än med skapande, symboler och bilder.

För att kunna göra en ordentligt trovärdig rolltolkning så måste man gå längre än enbart inlevelse/fantasi. Då måste man stiga in på språk och logik också. Och det är det som jag menar är det skräckdödande. Så länge man håller sig på nivån att föreställa sig, skapa bilder i sitt inre öga och identifiera sig med sin rollperson så har man alla förutsättningar i världen att bli rädd. Tvingas man gå längre än så, och extrapolera en identitet till rollpersonen, då har man missat målet. Då krävs det analys för att kunna rollspela, och då är det liksom kört att skrämma den spelaren.

Vilket jag upprepade gånger har märkt - de spelare som blir lättast skrämda är de som har en rollperson som de kan identifiera sig med och som är relativt lika dem själva. Man kan även märka samma sak om man tittar på en skräckfilmspublik - folk blir mer rädda när den person som de identifierar sig mest med hamnar i fara, än när andra hamnar i trubbel.

 

[PAX]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Att skrämma skiten ur spelarna vore något att se fram emot men tyvärr kommer det aldrig ske. Möjligtvis om man placerar en skarpladdad pistol under bordet, vilken man drar fram och skjuter i taket med då de zombieliknande poliserna börjar anfalla rollpersonerna. Då skulle möjligtvis mina spelare bli rädda. Eller så får man den typiska kommentaren:

- Coolt! Va fick du tag på den där pistolen?

Nej! att skrämma spelarna kommer aldrig att lyckas.

Det finns dock en fördel av att köra just ett rollspel som är avsett för skräck i stället för andra rollspel (gärna SF) där man kastar in skräckeffekter. Fördelen är att spelarna förväntar sig skräckelementet. De intalar sig själva att något kommer att hända och snart har man en paranoid grupp som ser spöken där inga finns. Spelarna är inte rädda men deras rollpersoner.

Varför då inte skräck i SF? Visst funkar det i Aliens men det kan också ta udden av hela kampanjen på grund av att spelarna inte förväntar sig skräckinslag. När det dyker upp blir spelarna förvånade i stället för exalterade och tycker att kampanjen har spårat ur. Tänk er en Westernkampanj där plötsligt vampyrer dyker upp? Ramen för spelet rasar.

Fenomenet We're toast! är också lite farligt om det inträffar allt för ofta. Hur klarar rollpersoner sig undan sådana situationer? När endast Döden återstår (Krille Krokodil). Risken är ju att det resulterar i spelare som tröttnar på övermäktiga fiender, river sönder sina rollformulär och börjar samla frimärken.

 

[Rising]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Inledningsvis tycker jag inte att det är ett SÅ stort avstånd mellan hjärnhalvorna för att inte ett fruktbart samarbete skall kunna göras mellan dem.

Och jag går inte med på för ett endaste ögonblick att inte rolltolkning beror på din förmåga till inlevelse. Vem är den bäste skådespelaren; den inlevelsefulle empaten, eller den intellektuelle världsmästaren på logisk slutledning? Och jag tycker att den sortens analyser man gör i rollspel ("Vem är mördaren? Vad kan ha hänt här? Vem är det professorn är rädd för?") är mer av induktiv karaktär (som kräver ens fantasi) än är grundade på rent logiskt matematiska termer. Pratar vi om samma sak?

Och jag håller inte helt med dig på resonemanget om identifikation med rollpersonen, heller. Vad vi säkert kan enas om är att det faktiskt (som du mycket riktigt påpekar) är lättare att bli skrämd om man slipper "tänka" vad ens rollperson ska göra, hela tiden. Inte bara skrämd, förresten, det är överhuvudtaget lättare att ha roligt när man spelar rollspel om man kan identifiera sig med rollpersonen.

Däremot så måste ju varje rollspelare hålla med mig om att det är de där magiska stunderna då man "bryter igenom" rollpersonen som gör vår hobby värd att hålla på med. Problemet med skräckrollspel är väl förmodligen att dödstalet av tradition är så stort att spelarna inte lägger ned samma energi på rollgestaltande som vanligt. Det är förstås trist, men att gå den väg som du förespråkar, och sopa undan karaktärstolkningarna helt och hållet, tycker jag är en hemsk lösning på problemet. Betydligt bättre är det att ta tid på sig och låta äventyren få en mer vardaglig ton inledningsvis (kanske i form av en deckarhistoria / thriller / komedi?) för att smed tiden övergå i ren skräck. Innan nämnde vi ju vikten av Spelarens "insats" i skräckrollspel, så det är en bra idé ur flera synpunkter.

Att bara spela "sig själv" är idiotiskt i min åsikt, hur skrämd spelaren än blir så kan ett sådant evenemang inte kallas "lyckat skräckrollspel", för det är då inte ett "rollspel" per defenition överhuvudtaget.

/Rising

 

[Krille]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"Vem är den bäste skådespelaren; den inlevelsefulle empaten, eller den intellektuelle världsmästaren på logisk slutledning?"

Det beror på om skådespelaren dessutom är tvungen att skriva sina repliker och sin handling själv (som i rollspel). Så länge han slipper besluta sig om handling och repliker själv, och bara behöver följa manus, så är det helt klart empaten. Om skådespelaren dessutom ska till att skriva manuset också, så skulle jag gärna vilja ha den logiske världsmästaren också i samma person.

Problemet är att de båda får inte plats i huvudet samtidigt. Börjar den logiske världsmästaren krypa in i hjärnbarken så sparkas empaten ut.

"Det är förstås trist, men att gå den väg som du förespråkar, och sopa undan karaktärstolkningarna helt och hållet, tycker jag är en hemsk lösning på problemet."

Återigen läser du in för mycket av dina tolkningar. Jag sa att karaktärstolkningar är trevliga, så länge de inte kräver den där logiske världsmästaren. Dessvärre kräver de riktigt maffiga karaktärstolkningarna i rollspel att den logiske världsmästaren hoppar in någonstans.

"Att bara spela "sig själv" är idiotiskt i min åsikt, hur skrämd spelaren än blir så kan ett sådant evenemang inte kallas "lyckat skräckrollspel", för det är då inte ett "rollspel" per defenition överhuvudtaget."

Det beror ju förstås på var man lägger betoningen. Om man har en skräckfilm som är jefligt bra som film, men misslyckas som skräck, så har man missat målet IMHO. Det är sällan exceptionellt skådespelande i skräckfilm - det handlar mer om inlevelse och regi än skådespelande - och jag ser ingen orsak till att skräckrollspel ska behöva något exceptionellt skådespelande heller.

Om man har ett skräckrollspel och får en massa rollspel på bekostnad av skräck så har man också missat målet. Men visst, rollspelande är väl trevligt, men för min del är det faktiskt inte det primära när jag kör skräckrollspel. Så länge som rollspelandet inte kommer ivägen för skräcken så får spelarna rollspela bäst de vill, men tänker de hålla på och rollspela så till den grad att de tappar skräcken så kan vi lika gärna byta genre.

Om spelaren skiter knäck så är jag nöjd.

 

[Jocke]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Hmm.. låter som om herr Pax antingen har sukinga spelare, är su kig spelledare...

Jag har alltid baserat min skräck på att skrämma spelarna, inte på att döda deras karaktärer och det är jag övertygad om att väldigt många andra också gör. Men jag har svårt att se det läskiga i zombiepoliser.

 

[Rising]

Nosferatu vänder sig i sin grav!

Vad pratar du om?! Jag har lyckats skrämma mina spelare ett flertal gånger, och inte har jag använt mig av någon skarpladdad pistol inte! Att chockera spelarna är en grej, vilken idiot som helst kan skricka "å FAN asså, här kommer ZOMBIEEES!" och få sömndruckna spelare att hoppa till runt spelbordet, men den RIKTIGA skräcken är inte den som är omedelbar och direkt, utan den som kommer smygande, krypande, krälande... Den som ringlar sig upp längs ryggraden och får nackhåren att resa sig... Satsa på sådana reaktioner istället, så klarar du dig bättre.

Sedan så applåderar jag alla försök att sätta skräck i fantasy- och SF-rollspel. Faktum är att det oftast går bäst där. Inte tror väl spelarna att det har ballat ur då? Det handlar ju inte om att introducera vampyrer eller varulvar till världarna, det går ju utmärkt att skrämmas med vad du har till hands!

I mutant lät jag spelarna undersöka ett nedlagt laboratorium av något slag. De gjorde boffiga saker som att skjuta sönder dörrar och sådant först, men lugnade sig så snart de börjat inse att hela stället måste vara övergivet. När de skulle gå igenom en sista dörröppning såg de, direkt när dörrarna drogs isär, hur en halv underarm föll ner från andra sidan ner mot golvet. Okej, de förstod att någon måste ha fastnat med armen mellan dörrarna och klämts fast, men vad hade då hänt med resten av kroppen på andra sidan dörren? Det satte igång deras fantasi ordentligt, och när de insåg att det lurade en jätteamöba på stället så blev det riktigt häftig stämning. De slog sig för pannorna och grämde sig "a-fan, det borde vi ha fattat!"...

Samma sak med western. Hört talas om spökstäder? Städer där ingen bor? Typisk gammal westernmyt. Ett sådant upplägg går fin-fint att köra som skräckscenario. Eller varför inte låta spelarna hotas av indianer? Vargar? Desperados? Du behöver inte ha varulvar för att skrämma spelarna, snarare är det så att det är det vardagliga som är det RIKTIGT läbbiga.
Eller som du själv skriver:

"Risken är ju att det resulterar i spelare som tröttnar på övermäktiga fiender"

Jupp, det här är väl det främsta hotet mot monstrena i Kult. Och det är ju helt värdelöst när det blir så. Problemet med övermäktiga fiender är att de tar spänningen från spelarna. Om din fiende kan döda dig hur lätt som helst, och han saknar alla ömma punkter, då ligger spelarnas öde i spelledarens händer. Hur skall han rädda dem? Det blir som ett James Bond-scenario där superskurken spänner fast honom vid en läskig mördargrej och säger "jag har tyvärr inte tid att bevittna din död, jag ska iväg på galej" och så är det upp till gamle James att överlista den infernaliska konstruktionen. Varför beter sig skurken så? Det är ju helt idiotiskt! På just det greppet föll många Kultäventyr, arkonterna bara "lekte" med äventyrarna, och det blev inte ett dugg läskigt.

Nej, det läskigaste är oftast det påtagliga. Äventyrarna upptäcks av två stora djävla hundar när de smyger sig in i herrgården. De saknar vapen. Hade de haft med sig korv kunde de säkert ha avlett dem. Så enkelt kunde det ha varit. Äventyrarna har inte korv. Äventyrarna kan säkert döda en av hundarna med sina tillhyggen, men till vilket pris? Fienden är obetydlig, det hade räckt med lite korv för att klara sig förbi dem oskadda, men istället är det alltså fara för deras liv. Det här är mitt favvo-sätt att skrämmas på, för det är så snöööpligt. Om spelarna känner att de kunde ha undvikit helt att hamna i skräcksituationen (det kanske inte finns något värdefullt i herrgården, överhuvudtaget?), så blir det så himla mycket värre, nu när det plötsligt är fara för deras liv. Och det mot en helt obetydlig fiende, ponera då vad det RIKTIGA monstret kan göra...

/Rising

 

[Rising]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Nej, jag går inte med på att någon sitter och på logisk väg funderar om hur hans rollperson agerar. Det ska vara bra konstiga rollpersoner man försöker sätta sig in i då, och då är det plötsligt rollpersonskonstruktörens fel att skräcken uteblir.

Alla välskrivna rollpersoner skall kunna "levas in i", och med det menas att man bara ska kunna "känna" hur han/hon agerar/reagerar och tycker/tänker. Det är en känslomässig reaktion och har inget med logisk slutledning att göra. Särskilt när det gäller att "skriva manuset". Själva sättet du levererar replikerna på har inte mycket med intelligens/emotioner att göra. Nä, om du kan gestalta din rollperson eller inte är en fråga om att känna sin rollperson, en inlevelsefull handling.

Och dina filmtankar köper jag inte heller. Inte för att de är fel, utan för att du skjuter vid sidan av målet. Skräck handlar ju till stor del om närvaro. Känner vi oss inte närvarande, så blir inte skräcken påtaglig. En platt rollperson gör att jag som spelare kommer att gestalta mig själv. Det innebär friktion, då föreställningsplanet (rollspelsvärlden) bara existerar i vår fantasi. Betydligt bättre är det förstås om du gestaltar en person som redan finns på detta föreställningsplan. En föreställningsperson. Och ju mer komplex han är, och ju mer intuitivt du gestaltar denne, desto större närvaro känner du. Och ju mer närvaro du känner, desto mer receptiv är du för skräck. Är alla med?

Bland de filmer du brukar referera till (Alien, texempel) är vår (vi biobesökares, alltså) närvaro alltid mycket påtaglig. I nämnda Alien spelar regin, miljöerna, det rika persongallerit (Lamb tycker jag är ett perfekt rymdoffer, mina komplimanger till vilka det nu än var som var ansvariga för castingen, Ash är cool, också) och den dystopiska känslan som löper genom filmen. Mother är lite läskig och hotfull, Ash är kall och beräknerlig, Bolaget är stort och hänsynslöst. Själva rymdvarelsen är inte mycket känslokallare än de styrande i världen! Nå, ska vi jämföra film med rollspel så får vi ju jämföra Spelarens roll med Publiken, inte filmens skådespelare, och deras prestationer...

En bra skräckfilm får publiken att känna sig involverad. Samma sak med en bra rollperson. Att förenkla dessa, platta till dem och göra dem till tomma, endimensionella pappersfigurer är att resonera i samma banor som manusförfattarna till "Alien 4" gjorde. Monstrena är lika läskiga som förut, men ändå så suger filmen rejält. Konstigt? Nix, vi i publiken känner ju plötsligt ingen närvaro längre...

Bygg därför upp komplexa rollpersoner, och låt spelarna få lite tid att "lära känna dem", så blir det läbbigare!

/Rising

 

[Krille]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"Nej, jag går inte med på att någon sitter och på logisk väg funderar om hur hans rollperson agerar. Det ska vara bra konstiga rollpersoner man försöker sätta sig in i då, och då är det plötsligt rollpersonskonstruktörens fel att skräcken uteblir."

Den (enligt dig) normala Kult-rollpersonen, med sina psykiska sjukdomar och totalt skev mental balans, är tillräckligt konstig för mig för att jag ska ha problem att sätta mig in i den utan att börja behöva blanda in en kasse analys. Identifikationen med rollen uteblir, liksom empatin och skräcken.

"Skräck handlar ju till stor del om närvaro. Känner vi oss inte närvarande, så blir inte skräcken påtaglig."

Så långt håller jag med.

"En platt rollperson gör att jag som spelare kommer att gestalta mig själv."

Nå, nu sa jag inte en platt rollperson, utan en rollperson som man kan identifiera sig med. Och enligt min erfarenhet är det alltid lättare att identifiera sig med en rollperson som ligger tämligen nära en själv, kanske inte fysiskt, men ofta vad gäller åsikter och önskedrömmar. Följdfrågan blir således "är du platt?".

Observera att det inte innebär att man inte ska ha en välskriven rollperson, men "välskriven" är en helt annan sak än "komplex". En välskriven rollperson kan man lätt identifiera sig med. En komplex rollperson är bara jobbig att sätta sig in i.

"Och ju mer komplex han är, och ju mer intuitivt du gestaltar denne, desto större närvaro känner du. Och ju mer närvaro du känner, desto mer receptiv är du för skräck."

Problemet är att komplexitet hos rollpersonen och intuitivt rollgestaltande står i konflikt med varandra. Det är lite Heisenbergs osäkerhetsrelation över dem - ju mer av det ena du har, desto mindre av det andra kan du ha.

Så där brast din kedja, i alla fall enligt min åsikt.

Summan av all kardemumma (det har blivit en hög) är nog att vi inte kommer längre. Jag håller helt enkelt inte med dig. Ska vi lämna saken därhän och sluta skälla på varandra?

 

[Rising]

Okej, vi knyter ihop säcken

Ah, well, i rätt många fall håller jag med dig när det gäller Kult. En del nackdelar är rätt svåra att sätta in sig i. Och om vi tar vampire (som jag ju egentligen ville diskutera) så håller jag med om att några klaner är förbaskat svåra att spela (setites, ravnos, tremere, tzimische) utan att det blir ett glapp mellan verkligheten/föreställningsplanet.

Hmm... men jag tror att man kan kombinera komplexa (illa valt ord, kanske, ska vi säga "mångbottnade"?) karaktärer med intuitivt rollspelande. Det verkar vara mer eller mindre samma princip som du själv förordar, ändå tror jag att man kan låta spelingredienser som intrigerande och sociala kontakter utgöra grunden för bra skräckrollspel. Du resonerar säkert i samma banor numera?

Det verkar onekligen så, så jag undrar om vi inte kan enas om att vampire nog ändå är att betrakta som ett skräckrollspel, om än måhända inte det bästa av sådana? Jag lirar bara Dark Ages BTW, och det tycker jag är läbbigare än nutids-diton. Framförallt då det är mindre bullshit-begrepp att ha i huvudet, något som jag tycker distanserar mig från den eftersträvade närvaron.

/Rising

 

[Krille]

Re: Okej, vi knyter ihop säcken

"ändå tror jag att man kan låta spelingredienser som intrigerande och sociala kontakter utgöra grunden för bra skräckrollspel. Du resonerar säkert i samma banor numera?"

Nepp. Måhända att det utgör en av grunderna för bra rollspel, men det är inte en grund för bra skräckrollspel. Möjligen kan de utgöra en trevlig bonus, men de kan lika lätt utgöra ett hinder.

Grunden för bra skräckrollspel anser jag utgörs av en bra (och gärna enkel) intrig, skapad av spelledaren, och en spelledare som är en hejare på att bygga upp stämning. Kan spelarna intrigera och socialisera utan att det kommer ivägen för skräcken så får de väl göra det, men annars bör de IMHO sluta upp med sådant bjäfs eller byta spel eller genre.

"Det verkar onekligen så, så jag undrar om vi inte kan enas om att vampire nog ändå är att betrakta som ett skräckrollspel, om än måhända inte det bästa av sådana?"

Jag kan gå med på att en kasse folk anser det vara ett skräckrollspel. För egen del anser jag det inte.

 

[Rising]

Re: Okej, vi knyter ihop säcken

Oj då. Då får vi helt enkelt komma överrens om att vara oense, men det vill jag undvika, så jag gör ett sista försök:

Intrigerandet och de andra kluriga sakerna som enligt dig kan utgöra en bra grund för rollspel men inte skräckrollspel kan väl ändå användas i ett tidigt skede av skräckkampanjen, för att introducera spelarna till deras rollpersoner? Jmfr med "Psycho", där vi får börja med en ganska tuff deckarintrig (kvinnan som stjäl pengarna), för att sedan övergå till mer utpräglad skräck. Kanske kan man i intrigfasen också ge ledtrådar om vad som väntar äventyrarna i "skräck-delen" av äventyret? Eller som grogrund för att introducera bifigurer?

Intrigerande som ett medel för att öka spelarens insats, alltså. (insatsen=spelarens relation till rollpersonen och dennes erfarenheter) Då är du med, va? En hög insats är ju ett säkert kort för att skrämma spelaren. Även om det förstås finns andra sätt att öka denna på, än genom att just intrigera. Det skulle ju inte bli så roligt i längden att göra det, hela tiden...

Jag vill dock inte komma fram till att en stämningsskapande ingrediens som intrigerande skall vara förbjudet i skräckrollspel, och gillar inte tanken på att vi ska debattera hela nätterna utan att enas om något till slut ;^D Kan vi åtminstone inte enas om detta?

/Rising

 

[kefka]

Re: Krilles våta skräcknirvana

Analys är inte alls helt fel i skräckrollspel. Faktiskt är när måste analysera det ologiska och osvarbara och komma till insikten att det man vet inte stämmer, mycket bra för att öka stämningen och kusligheten när man spelar skräckrollspel. Se bara på dessa logiska och vetenskapliga arketyper i till exempel Lovecrafts berättelser som får se sin världsbild slagen i spillror och förgäves försöker analysera det de möter.
Det är mycket bra om man vill ha fram känslan att man aldrig vet vad som kan hända eller vad som är möjligt.

/Per

 

[Guest]

Re: Krilles våta skräcknirvana

"All annan analys har, IMHO, inte i skräckrollspel att göra. Då har man missat amygdalan..."

Förstår mig inte på folk som skriver "IMHO", hur ska det tolkas (?!), vad menas med det igentligen, menar du inte allt annat du skriver eller är det någon annan som har skrivit det som inte "är din ödmjuka åsikt".
Man menar väl allt som man skriver, eller skojar ni bara, ja a man undrar ju ibland ...