Rising
Vila i frid
Knyter här an till Krilles inlägg om vampire längre ner på forumet. Tyckte att hans åsikter (som var hämtade från ett tidigare inlägg) var värda att debattera igen (vilket säkert gjorts innan, men nu har vi mognat och kan se detta ur ett nytt perspektiv).
Alltså, Vampire är tydligen inte ett skräckrollspel. Det har hävdats förr, men sällan har argumenten varit så lätta att angripa som nu. Hör här, bara:
"Karaktärstolkningar är [...] analytiska. Analys dödar skräck"
Jaha? Jag hävdar snarare motsatsen. Jag vet sedan tidigare vilken sorts skräck Krille vurmar för, och jag kan erkänna att det finns viss charm med denna, men att hävda att alla andra visioner är "fel", det går jag inte med på!
För det FINNS verkligen betydligt vuxnare och mer komplexa sätt att skrämmas på än genom att utsätta platta stereotyper för faror i form av endimensionella monster, vilket jag har förstått är det skräcknirvana Krille&co drömmer våta drömmar om.
Nu vill jag inte lasta skit på just Krille som individ, även om han är enkel att angripa, då han mer tydligt än någon annan hävdar dessa åsikter. Jag tror faktiskt att han sköter sin skräckdramatologi förhållandevis väl, men den här typen av unken elitism får mig ändå att reagera.
Vidare hävdas det nämligen att intriger inte hör hemma i skräckrollspel. Återigen för att de är analytiska. Är det bara jag som tycker analyser är läskiga? I deckarböcker (som faktiskt kan vara rejält läskiga (jmfr med Hitchcocks tidiga filmer, som är utpräglade deckarhistorier, även om gamle Hitch själv inte var mycket för analyser)) används ofta samhällsgranskning som grund till djuplodande intriger. För en skicklig berättare är det en idealisk grogrund till riktigt läbbiga situationer.
Jag tror att oviljan mot just intriger i skräckrollspel finns för att intrigerande i grunden är ett maktförhållande. Och är det något som utmärker skräck så är det just vanmakt, avsaknaden på detta förhållande. Men i vampire är det ju lätt att spela på den känslan. Det är lätt att låta intrigerandet bli en skör tråd för äventyrarna att hänga i och få dem att svettas oroligt när de plötsligt råkar kliva på en öm tå, och uppreta forna allierade...
Samma sak med karaktärstolkningar. Just Hitchcocks "Psycho" tar sig god tid på att introducera varje karaktär, också till synes obetydliga bifigurer. Det är inte fel. Det är bara ett annat sätt att skrämmas på. Antingen låter man historien fokusera på "monstret" (som jag vet att Krille vill ha beskrivet in i minsta detalj), eller så fokuserar man på rollpersonerna, och koncentrerar sig på dessa.
Det ena sättet är inte sämre än det andra. Det ena skräckrollspelet är inte sämre än det andra. Det enda som är riktigt rakt och igenom DÅLIGT, det är när man ägnar sig åt stinkande elitism och fnyser åt vad andra människor har för åsikter.
Klart slut.
/Rising
Alltså, Vampire är tydligen inte ett skräckrollspel. Det har hävdats förr, men sällan har argumenten varit så lätta att angripa som nu. Hör här, bara:
"Karaktärstolkningar är [...] analytiska. Analys dödar skräck"
Jaha? Jag hävdar snarare motsatsen. Jag vet sedan tidigare vilken sorts skräck Krille vurmar för, och jag kan erkänna att det finns viss charm med denna, men att hävda att alla andra visioner är "fel", det går jag inte med på!
För det FINNS verkligen betydligt vuxnare och mer komplexa sätt att skrämmas på än genom att utsätta platta stereotyper för faror i form av endimensionella monster, vilket jag har förstått är det skräcknirvana Krille&co drömmer våta drömmar om.
Nu vill jag inte lasta skit på just Krille som individ, även om han är enkel att angripa, då han mer tydligt än någon annan hävdar dessa åsikter. Jag tror faktiskt att han sköter sin skräckdramatologi förhållandevis väl, men den här typen av unken elitism får mig ändå att reagera.
Vidare hävdas det nämligen att intriger inte hör hemma i skräckrollspel. Återigen för att de är analytiska. Är det bara jag som tycker analyser är läskiga? I deckarböcker (som faktiskt kan vara rejält läskiga (jmfr med Hitchcocks tidiga filmer, som är utpräglade deckarhistorier, även om gamle Hitch själv inte var mycket för analyser)) används ofta samhällsgranskning som grund till djuplodande intriger. För en skicklig berättare är det en idealisk grogrund till riktigt läbbiga situationer.
Jag tror att oviljan mot just intriger i skräckrollspel finns för att intrigerande i grunden är ett maktförhållande. Och är det något som utmärker skräck så är det just vanmakt, avsaknaden på detta förhållande. Men i vampire är det ju lätt att spela på den känslan. Det är lätt att låta intrigerandet bli en skör tråd för äventyrarna att hänga i och få dem att svettas oroligt när de plötsligt råkar kliva på en öm tå, och uppreta forna allierade...
Samma sak med karaktärstolkningar. Just Hitchcocks "Psycho" tar sig god tid på att introducera varje karaktär, också till synes obetydliga bifigurer. Det är inte fel. Det är bara ett annat sätt att skrämmas på. Antingen låter man historien fokusera på "monstret" (som jag vet att Krille vill ha beskrivet in i minsta detalj), eller så fokuserar man på rollpersonerna, och koncentrerar sig på dessa.
Det ena sättet är inte sämre än det andra. Det ena skräckrollspelet är inte sämre än det andra. Det enda som är riktigt rakt och igenom DÅLIGT, det är när man ägnar sig åt stinkande elitism och fnyser åt vad andra människor har för åsikter.
Klart slut.
/Rising