Balladen om huru Båtrik Bälgbuk togs av daga
I Trögmund Gylfes hjärta sved sveket och smärtan, likt rövskabben mellan hans skinkor. Hans vattninga ögon stirrade ut över hamnen som låg försjunken i en sur stank av rutten fisk, måsskit och hämndbegär. Detta var kvällen då hans forne ölkamrat, vän och vapendragare, Båtrik Bälgbuk, skulle få smaka på det rostiga stålet i Trögmunds slida. De hade stämt möte i Skittorps hamn för att göra upp om en gammal skuld på två och ett halvt kopparstycken, men Trögmund hade andra planer. I hans fläckvis behårade bröst värkte vetskapen om Båtrik svek. Hans vackra Brunhilda, hans sköna, koppärriga huldra, som den fähunden Båtrik hade lagt sina smutsiga labbar på. Ett svek som inte kunde gå förbi obestraffat.
I Båtrik Bälgbuks väderspännda mag- och tarmkanal bullrade det mögliga brödet, två halvätna kycklingklubbor och det sura ölet som han hade inmundigat på Åhdran Inn. Hans förslappade magmun släppte ut små hickningar, rapar och ibland även mindre uppkastningar där hans oformliga kroppshydda vaggade fram längs hamnpromenaden. Hans grova nävar rev bort sjok av död hud från hans skrovliga underarmar när han nervöst funderade om Trögmund var vred på honom för den lilla incidenten med Trögmunds festmö. Skulle den gamle skojaren kanske hålla inne sina slantar för att han i fyllan och villan lagt både en och två händer på Brundhildas potatissäcksliknande bakdel? Han plockade några matrester ur skägget och tuggade dem omsorgsfullt, beslutade sig för att gamle Gylfe väl inte skulle vara så långsinnt ändå. Det skulle gå bra. Han skulle få sina kopparstycken och snart vara tillbaka på Åhdran som en kunglighet.
När Trögmund såg Båtriks uppsvällda gestalt komma vaggande upp mot piren där han satt stålsatte han sig. Mången gång hade han ljugit inför domstol, stadsvakt, präster, tillfälliga arbetsgivare, barn, kvinnor, stenkastande lynchmobbar och sin egen mor. Nog skulle han kunna hålla sitt böldfläckiga huvud kallt även denna gång. Han reste sig upp, noga med att hålla kroppsvikten på sin bra fot och sträckte upp en hand till hälsning:
“Båtrik, din gamle kanalje! Dä va rövlar-i-mej inte i förrgår.”
Ur Båtriks mun kom icke ett ord. Dock en ljudlig rap.
“Fortfarande skit me kistan elle?” frågade Trögmund, och försökte dölja sin nervositet.
“Jorå, du vet. Men dä rullar å skiter, som ja brukar säga, hähä.”
Trögmund nickade. Han stoppade handen innanför säckväven, och grep tag om svärdets hjalt. “Kom hit hörrö, ja har dina slantar här!”
Båtrik vaggade fram, rev sig lite på underarmarna, hickade till och tittade med lysten blick på Trögmunds hand innanför säckväven. “Haru alltihop? Två hela och en halva?”
“Ja har ba kallt stål för dig, svekfulla grispitt!” vrålade Trögmund med sprucken röst, och rände svärdet i Båtriks spända mage.
Men ack, svärdets slöa, rostiga spets förmådde inte tränga förbi det av öl och matfett inpregnerade linnesjoket som hängde över Båtriks axlar. Båtrik vacklade till, och för ett ögoblick mötte hans rödsprängda blick Trögmunds simmiga ögon.
Sedan släppte Båtriks väderspänningar med full kraft.
Ekot kunde höras över hela hamnområdet, och i efterhand talades det om att vibrationerna av Båtriks Bälgbuks urladdning kändes hela vägen till Ådhran. Trögmund slogs omkull av kraften och stanken, Båtrik förlorade balansen och några olyckliga felsteg senare var han i det grumliga vattnet.
När Trögmund återhämtat sig kröp han till platsen där Båtrik fallit i. Han visste att Båtrik aldrig hade varit simkunnig och när hans ögon mötte vattenytan såg han bara en stinkande pelare av förpestade bubblor som steg från botten. Han lade ifrån sig sitt vapen, och lade sig på rygg på piren. Han höll upp sina händer och tittade på dem, där de avtecknade sig mot natthimlen.
Han hade fått sin hämnd. Han hade dräpt Båtrik Bälgbuk.