Goddagens, kära medforumiter.
Jag sitter just och skriver på en introduktionstext till ett äventyr, och skulle uppskatta lite konstruktiv kritik, då jag långt ifrån är världens bästa författare.
Ja, och det är en spoiler för mina spelare.
Det var sen sommarkväll i nordöstra Consaber. Solen hade precis försvunnit bakom bergskammen väster om det baroni som går under namnet Blodrosdalen. Himlen färgades i skiftande orange och rött ljus, som speglades i det glänsande koppartaket på baronens och baronessans herrgård. Det var ett vackert skådespel, men lite drygt en timme tidigare hade något långt mycket mer intressant skett vid godset. Då hade en missla klättrat ut ur ett fönster på den nedersta våningen, och lämnat bakom sig rummet tillhörandes vaktkapten Burell Patne. Knappt någon utanför herrgården skulle komma att se honom igen på drygt en vecka, och då med ett hårt åtspänt bandage om kinden.
Misslan hoppade vigt ner från fönsterbrädet, och landade på gräsmattan några fot nedanför, mer eller mindre ljudlöst. Hon fortsatte sin flykt genom den stora och välskötta trädgården, där hon sicksackade mellan ekarna, hoppade över rosenbuskar och vadade med desperata plaskanden genom baronessans näckrosdamm. Snart kom hon fram till det höga järnstängsel som omgärdade tomten. Det hade tillverkats i Thalamur, ett rike med lång erfarenhet av att hålla saker och ting inspärrade, och hade sedermera inköpts av baronens farfars farfar närmare hundra år tidigare. Stängslet var så gott som tio fot högt, och dess järnstänger stod så tätt att knappt ens en nyfödd missla skulle kunna klämma sig igenom det, än mindre en sextonårig, som denna. Det var svartmålat med snirklande guldutsmyckningar, och varje stång pryddes högst upp utav en hjärtformad spets. Men vår missla lät inte sådana triviala detaljer modfälla henne. Med ett språng slängde hon sig upp mot inhägnaden, och började klättra. Även om hon var ovanligt vig och rörlig så är tio fot mycket högt för en liten missla. Klättringen tog längre tid än den borde, och fångade en vaktposts uppmärksamhet. Mannen stod ungefär trettio meter bort, och ropade efter henne att stanna, men missleflickan ignorerade honom. Hon hade nått toppen av staketet, och gjorde sig just redo för att hoppa när en pil ven förbi hennes huvud. Hon ryckte till, tappade fotfästet, föll framlänges ner mot marken, och landade med en obehaglig smäll. Snabbt kom hon på fötter igen, gripandes om sin värkande högerarm, som hon skyddat sig med under fallet.
Hade en intillstående åskådare nu studerat misslan närmare hade denne upptäckt ett flertal saker på hennes person, som inte var helt vanliga, varken för henne eller för misslor i allmänhet. För det första var hon täckt av blodfläckar. Den största av dessa låg belägen över misslans hals, vänstra axel och den vänstra sidan av hennes bröstkorg, och spred sig långsamt genom tyget i hennes lurva. Dessutom hade en rännil av blod runnit längs med insidan av hennes lår, och sedan fortsatt ner, förbi knäet, och därefter utmed hennes smalben. En observant betraktare hade också lagt märke till hur hennes mycket söta ansikte var svullet och strimmat med tårar, och hur hennes stora ögon hade nästan helt röda ögonvitor. Kort sagt såg misslan rent bedrövlig ut.
Genast satte hon av igen. Hon visste att vakterna snart skulle börja jaga henne, och att hon inte jade mycket tid på sig. Hon visste också att hon inte kunde springa hem. Det skulle vara det första stället de letade på. Därför förde hennes ben henne söderut, mot den vidsträckta bokskogen. Hon hade sprungit och lekt i skogen lika länge som hon hade kunnat gå själv. Där skulle hon kunna gömma sig. Där skulle hon vara säker.
Tack på förhand!
//Weilyn
Jag sitter just och skriver på en introduktionstext till ett äventyr, och skulle uppskatta lite konstruktiv kritik, då jag långt ifrån är världens bästa författare.
Ja, och det är en spoiler för mina spelare.
Det var sen sommarkväll i nordöstra Consaber. Solen hade precis försvunnit bakom bergskammen väster om det baroni som går under namnet Blodrosdalen. Himlen färgades i skiftande orange och rött ljus, som speglades i det glänsande koppartaket på baronens och baronessans herrgård. Det var ett vackert skådespel, men lite drygt en timme tidigare hade något långt mycket mer intressant skett vid godset. Då hade en missla klättrat ut ur ett fönster på den nedersta våningen, och lämnat bakom sig rummet tillhörandes vaktkapten Burell Patne. Knappt någon utanför herrgården skulle komma att se honom igen på drygt en vecka, och då med ett hårt åtspänt bandage om kinden.
Misslan hoppade vigt ner från fönsterbrädet, och landade på gräsmattan några fot nedanför, mer eller mindre ljudlöst. Hon fortsatte sin flykt genom den stora och välskötta trädgården, där hon sicksackade mellan ekarna, hoppade över rosenbuskar och vadade med desperata plaskanden genom baronessans näckrosdamm. Snart kom hon fram till det höga järnstängsel som omgärdade tomten. Det hade tillverkats i Thalamur, ett rike med lång erfarenhet av att hålla saker och ting inspärrade, och hade sedermera inköpts av baronens farfars farfar närmare hundra år tidigare. Stängslet var så gott som tio fot högt, och dess järnstänger stod så tätt att knappt ens en nyfödd missla skulle kunna klämma sig igenom det, än mindre en sextonårig, som denna. Det var svartmålat med snirklande guldutsmyckningar, och varje stång pryddes högst upp utav en hjärtformad spets. Men vår missla lät inte sådana triviala detaljer modfälla henne. Med ett språng slängde hon sig upp mot inhägnaden, och började klättra. Även om hon var ovanligt vig och rörlig så är tio fot mycket högt för en liten missla. Klättringen tog längre tid än den borde, och fångade en vaktposts uppmärksamhet. Mannen stod ungefär trettio meter bort, och ropade efter henne att stanna, men missleflickan ignorerade honom. Hon hade nått toppen av staketet, och gjorde sig just redo för att hoppa när en pil ven förbi hennes huvud. Hon ryckte till, tappade fotfästet, föll framlänges ner mot marken, och landade med en obehaglig smäll. Snabbt kom hon på fötter igen, gripandes om sin värkande högerarm, som hon skyddat sig med under fallet.
Hade en intillstående åskådare nu studerat misslan närmare hade denne upptäckt ett flertal saker på hennes person, som inte var helt vanliga, varken för henne eller för misslor i allmänhet. För det första var hon täckt av blodfläckar. Den största av dessa låg belägen över misslans hals, vänstra axel och den vänstra sidan av hennes bröstkorg, och spred sig långsamt genom tyget i hennes lurva. Dessutom hade en rännil av blod runnit längs med insidan av hennes lår, och sedan fortsatt ner, förbi knäet, och därefter utmed hennes smalben. En observant betraktare hade också lagt märke till hur hennes mycket söta ansikte var svullet och strimmat med tårar, och hur hennes stora ögon hade nästan helt röda ögonvitor. Kort sagt såg misslan rent bedrövlig ut.
Genast satte hon av igen. Hon visste att vakterna snart skulle börja jaga henne, och att hon inte jade mycket tid på sig. Hon visste också att hon inte kunde springa hem. Det skulle vara det första stället de letade på. Därför förde hennes ben henne söderut, mot den vidsträckta bokskogen. Hon hade sprungit och lekt i skogen lika länge som hon hade kunnat gå själv. Där skulle hon kunna gömma sig. Där skulle hon vara säker.
Tack på förhand!
//Weilyn
