Daenerys skaffar sig maktlösa vänner och mäktiga fiender. Hon är älskad av de frigivna slavarna, men kan inte förmå sig att hårt och skoningslöst stävja de gamla makthavarnas försök att undergräva hennes auktoritet -- se till exempel på det totala misslyckandet med hennes "gisslantagande". Hon är inspirerande nog för att segra, men för blödig för att härska.
Därtill: Meereen är inte ett slavsamhälle som existerar i ett vakuum. Det är dels ett nexus för de östliga ländernas ekonomi, dels ett samhälle där slaveriet är invävt i varje institution sedan åtskilliga hundra år. Att Daenerys då, som idealistisk utlänning med varken erfarenhet eller vilja att förstå detta samhälle, kommer och vill reformera och agera Messias kan inte sluta väl. Hon har inte valt vilket samhälle som helst att erövra och styra -- hon har valt det samhälle vars sedvänjor och styrande skikt hon fann mest vedervärdiga, varpå hon försöker reformera detta. Det är därför hon inte kan styra Meereen -- det är en stad vars folk och sedvänjor hon föraktar och inte vill eller kan anpassa sig till.
I kontrast till detta ägnar sig Jon åt en politik baserad på makt, inte på Daenerys idealism. Hans "världsförändrande" är på en liten skala och sprunget ur nödvändighet. Kontrasten är att Meereen, vidrigt som det var, hade kunnat fortsätta existera i ytterligare hundra år utan Daenerys, medan muren faktiskt är akut hotad. Jons beslutsfattande bygger på att ena folk, Daenerys på att förändra dem. De vänner Jon vinner är folk på positioner han behöver säkra för att upprätthålla alliansen.
