Irriterande rollpersonskoncept - vad kan man göra åt dem?

[Kexet]

Med igenkänning och stor glädje läste jag tråden Irriterande rollpersonskoncept här för leden.

Snabbt hann man identifiera en kader av dem man spelat med - 'haha!' Förstås hittade man även 'sig själv' i beskrivningarna - inte fullt lika mycket 'haha' men nyttigt icke desto mindre.

Men för mig är en del koncept irriterande, kan ställa till det med upplevelsen för hela eller delar av gruppen, inklusive lekledare. Kan man göra något åt det?

Komplexa problem har minst en enkel lösning som oftast är fel. "Säg åt dom att sluta - hur svårt kan de' va'?" respektive "Hur svårt kan de' va'? - spela me' nån annan." eller liknande (dumheter) är svar som oftast inte löser problemet. För det är ett problem.

Ja, man kan be folk att undvika vissa beteenden, men det funkar bara så långt. Sluta spela med vissa personer är iofs en sista utväg. Men det borde finnas andra sätt att skapa incitament för personer att inte spela Fröken Svår/Superspeciella Snöflinga/vad det nu kan vara.

Vilka åtgärder har ni erfarit och hur var utfallet?

 

[Dr_Dängrot]

För att undvika edgy Mc'Edgelord aka broody von darkness aka animeguy von cringeness så fråga alla vid session zero vad deras favorit anime är dom som inte vet vad anime är för något är ok att spela med och dom som har en favorit anime skickar du ut genom dörren fort som fan

 

[Dr_Dängrot]

Ett sätt som kan funka om man nu skall vara seriös är att du som SL bestämmer vilka roller som varje person skall spela och delar ut pregens

om någon alltid spelar kåte barden som skall knulla med allt hen ser låt då hen ist spela den kyske paladinen Kurt den kyske vars edict är att avstå ifrån sex och köttsliga lockelser.

Problemet med det är ju att du tar ifrån spelarna att skapa sina egna karaktär och att få spela den karaktären som dom vill spela.

Många kan känna att du tar ifrån dom självbestämmanderätten och att du hämmar deras kreativitet om man gör på det sättet.

 

[Gerkub]

Jag gillar tanken på att ge rollpersonen/spelaren det den vill ha, men visa på konsekvenserna av dess handlingar. Sörjande anhöriga. Hämnd. Svartsjukedrama.

Jag tror inte nån som spelar ”störigt” tänker att den är störig, utan kanske tror att den är rolig eller något annat. Att visa att spelvärlden är verklig kan stävja de värsta överdrifterna, och ändå behålla en rolig ton (om det är det man vill ha).

 

[Kexet]

Jag gillar tanken på att ge rollpersonen/spelaren det den vill ha, men visa på konsekvenserna av dess handlingar.
/.../
Att visa att spelvärlden är verklig kan stävja de värsta överdrifterna, och ändå behålla en rolig ton (om det är det man vill ha).

Sant. Tydliggöra 'världens premisser'. Sedan får RP förhålla sig till följderna av interaktion med världen. Då blir det inte blir LL som 'straffar' RP, även om LL skapar och inskärper incitament för stävjandet av vissa beteenden.

Beteendet kanske inte försvinner men dämpas så pass att det fyller en funktion (smak?) snarare än bara manifestation av ego. (som jag tror ofta kan ligga bakom lite tråkiga beteenden, men det är bara mina spekulationer)

Oavsett - bra tänk.

 

[Rymdhamster]

Min erfarenhet, de gånger vi pratat om det runt spelbordet, var att nästan alla koncept går att "rädda" med små, små tweakar, så länge man pratar om det i förväg. Diskutera i gruppen och försök identifiera potentiella problem och se hur ni kan komma runt dem.

Två koncept som jag både älskar och avskyr är exempelvis "Supergodingen" och "Superondingen". Men det jag främst ser som problemet är när dessa karaktärer "tvinger på" sin värderingar på resten av gruppen.

Det som löser problemen för min del är att istället för att gå fram och skära halsen av folk stup i kvarten (Som superonding), föreslå halsskärande som lösning istället. Och när resten av gruppen protesterar, backa med en axelrykning och säg "fine, fine, men om ni ändrar er sitter jag här borta och slipar min kniv".

Samma sak med en supergoding: föreslå vad som är den snällaste lösningen, men backa när resten av gruppen säger åt dig. Ge inte automatiskt bort hela belöningen, men föreslå det för gruppen. Kanske också diskutera fram lite olika lösningar i förväg där gruppen kan utföra "onda handlingar" utan att supergodingen märker det (Det klassiska är ju att någon distraherar dem medan en annan skär halsen av fången och sen säger att de försökte fly).

Och så klart det viktigaste av allt: det är ofta en fråga om frekvens! Att superondingen föreslår halsavskärningen flera gånger per spelmöte blir snabbt tråkigt. Välj tillfällena och sprid ut dem! Och det vore kanske bra om resten av gruppen i alla fall nån gång ibland väljer att använda sig av den lösningen, för att det inte riktigt finns något annat allterantivt.

Nu är det här två väldigt specifika koncept, men överlag borde det här funka på nästan allt! Tricket är oftast att tona ner det, bara en aning, och se till att man inte tvingar på resten av spelgruppen ett visst beteende mot deras vilja.

 

[Kexet]

Att ha en "hård tillämpning" av verkligheten samt att fila på det sociala kontraktet är bra (per ovan) men det finns andra situationer där det kanske inte är så enkelt. Sociala kontraktet kanske inte är så lätt att upprätta, risk för 'stötta kanter' ex.

Om man ser på Mr/s Klepto så vaknar SLP till och hugger handen av K, världen ger konsekvenser. Medan det inom gruppen kanske är lite mer komplicerat om det huggs händer.

Sulky McSulk drabbas sällan av världen (eller?), samtidigt finns det inte alltid spelare som vågar säga "huddu din tråkmåns, vi binder upp dig och säljer dig till slavhandlar'n om du inte börjar beté dig som folk" (raljerar litet, men principen ligger fast). Om man vet vad som driver vederbörande kanske det går bättre? Sulky passar den som vill vara svår -tror hen- fast det kanske egentligen bara är lite vånda för att rollspela? Det är ju inte svårt att vara tyst när allt kommer omkring. Kanske man som medspelare kan vara litet supportande?

Och vad gör man med Unge Herr Motvalls? Får han gå iväg själv och dö när monstret kommer och han är ensam? Alla för en, men ingen för Motvalls.

"Min rollperson bara ääär sån..." är en ursäkt för att slippa ta ansvar. Aha! - ge hen ansvar och problemet är löst! Men tyvärr finns ofta en släng av Multipel Personlighet i mixen, så då kan hen för enkelt manövrera sig ur fällan.

Multipel Personlighet är förövrigt också ett aber. "Spela konsekvent!" - "Meh! Min RP bara ääär sån..."
*inre suckar dras, själens hår rycks under stilla inre gråt)*

Broody von Darkness - why, God, why?! Why you do dis?!

Och Käbblaren, - ja, vad gör man?!
Solosidequestaren kan ju drabbas av världen på egen hand och sånt kan svida. Förhoppningsvis får det hen på bättre "nu hjälps vi åt"-tankar.

Dagisdressinen har jag aldrig drabbats av men det låter inte kul med en världsuppfattning dominerad av osäkerhet. Kanske bygga självkänsla medelst.. Nä, vettetusan.

Öht de som har svårt med att rollspel är svåra att få upp på vagnen då de egentligen inte vill vara där. Eller?

Sun Tzu brukar jag kontra med att taktiserandet inte betalar sig, faktiskt slår det bakut. Men då får man skapa specifika situationer med just de utkomsterna och då blir det lätt LL-straff. Men vad gör man?

Den extremt aggressive. Är det någon som bara vill utleva sina inre drifter/"leka film"/inte är så pigg på att spela en roll egentligen? Om det lönar sig dåligt att alltid möta världen med våld verkar inte bry hen, våldsam får ju hen vara iaf och det är belöningen. Mördarluffaren är likadan, hen har en enkel lösning på allt och spelar egentligen inte rollspel - Eller?

Jag behöver inte räkna upp alla avarter som finns i tråden men galoppen fattas förhoppningsvis. Man löser mkt med att Det Sociala Kontraktet teknas, men långt ifrån alla är "mogna" för det. Har ingen därute upplevt någon av ovanstående "typer" och hanterat situationen mer (eller mindre) framgångsrikt?

 

[Dr_Dängrot]

Det bästa och det vuxna att göra i en situation där en spelare upplevs som dysfunktionell oavsett om det är karaktären hen spelar eller hens beteende i största allmänhet är att ta ett snack med spelaren och se vad det beror på och om det är något som går att lösa och går inte det så får man säga att det är inte så här vi övriga vill spela rollspel , vi är inte intresserade av murder hobo:ande eller power gaming eller mörka svåra enslingar med katana på ryggen så här skiljs våra vägar åt.

Detta kan dock vara oerhört svårt då dom flesta av oss lider av den svenska konflikträdslan , det blir dessutom ännu svårare om man etablerat en relation till personen utanför spelgruppen , det blir liksom lite kymmigt att gå och dricka öl med Kalle på fredagen när man sparkade han ur spelgruppen på torsdagen.

 

[God45]

Att ha en "hård tillämpning" av verkligheten samt att fila på det sociala kontraktet är bra (per ovan) men det finns andra situationer där det kanske inte är så enkelt. Sociala kontraktet kanske inte är så lätt att upprätta, risk för 'stötta kanter' ex.

Om man ser på Mr/s Klepto så vaknar SLP till och hugger handen av K, världen ger konsekvenser. Medan det inom gruppen kanske är lite mer komplicerat om det huggs händer.

Sulky McSulk drabbas sällan av världen (eller?), samtidigt finns det inte alltid spelare som vågar säga "huddu din tråkmåns, vi binder upp dig och säljer dig till slavhandlar'n om du inte börjar beté dig som folk" (raljerar litet, men principen ligger fast). Om man vet vad som driver vederbörande kanske det går bättre? Sulky passar den som vill vara svår -tror hen- fast det kanske egentligen bara är lite vånda för att rollspela? Det är ju inte svårt att vara tyst när allt kommer omkring. Kanske man som medspelare kan vara litet supportande?

Och vad gör man med Unge Herr Motvalls? Får han gå iväg själv och dö när monstret kommer och han är ensam? Alla för en, men ingen för Motvalls.

"Min rollperson bara ääär sån..." är en ursäkt för att slippa ta ansvar. Aha! - ge hen ansvar och problemet är löst! Men tyvärr finns ofta en släng av Multipel Personlighet i mixen, så då kan hen för enkelt manövrera sig ur fällan.

Multipel Personlighet är förövrigt också ett aber. "Spela konsekvent!" - "Meh! Min RP bara ääär sån..."
*inre suckar dras, själens hår rycks under stilla inre gråt)*

Broody von Darkness - why, God, why?! Why you do dis?!

Och Käbblaren, - ja, vad gör man?!
Solosidequestaren kan ju drabbas av världen på egen hand och sånt kan svida. Förhoppningsvis får det hen på bättre "nu hjälps vi åt"-tankar.

Dagisdressinen har jag aldrig drabbats av men det låter inte kul med en världsuppfattning dominerad av osäkerhet. Kanske bygga självkänsla medelst.. Nä, vettetusan.

Öht de som har svårt med att rollspel är svåra att få upp på vagnen då de egentligen inte vill vara där. Eller?

Sun Tzu brukar jag kontra med att taktiserandet inte betalar sig, faktiskt slår det bakut. Men då får man skapa specifika situationer med just de utkomsterna och då blir det lätt LL-straff. Men vad gör man?

Den extremt aggressive. Är det någon som bara vill utleva sina inre drifter/"leka film"/inte är så pigg på att spela en roll egentligen? Om det lönar sig dåligt att alltid möta världen med våld verkar inte bry hen, våldsam får ju hen vara iaf och det är belöningen. Mördarluffaren är likadan, hen har en enkel lösning på allt och spelar egentligen inte rollspel - Eller?

Jag behöver inte räkna upp alla avarter som finns i tråden men galoppen fattas förhoppningsvis. Man löser mkt med att Det Sociala Kontraktet teknas, men långt ifrån alla är "mogna" för det. Har ingen därute upplevt någon av ovanstående "typer" och hanterat situationen mer (eller mindre) framgångsrikt?

För att bemöta de du tar upp här och inte bara ge det vettiga ”Prata utanför spel svaret”:

Mr/s Klepto - Det är awesome att sno grejer! Tjuvar är fantastiska karaktärer i typ allt. Så bara ge dem gräsliga människor att stjäla ifrån, awesome saker att sno och svåra byggnader att bryta sig in i.

Sulky McSulk - Bara låt dem följa med och vara Batman i JLA! De kommer värmas upp med tiden. Bara sätt inte en massa press på dem. Låt dem bara bära svart och vara svårmodiga tills de hittar en sidekick, NPC eller annat de bryr sig om. Spelleder du bra nog kommer de hitta något de gillar.

Unge Herr Motvalls är ju lättast! Bara rälsa inte! Så lätt för det var ditt fel hela tiden.

Min rollperson bara är sååååån är lite tråkig men dra upp lite lines and veils så löser det sig.

Multipel Personlighet finns inte. Look, du som spelledare styr HELA VÄRLDEN. Att du har mage att klaga för att en spelare vill göra något komplext med sin karaktär! En karaktär som du inte vet vad den kommer göra är en gåva! En gåva! Njut av det.

Broody von Darkness låt dem spela ut det! Spelled lite Cyberpunk eller L5R! Var inte spelledaren som surar över att katanas inte passar in i ditt världsbygge, FUCK DITT VÄRLDSBYGGE! Låt folk köra sin estetik, du behöver inte gilla den, och sedan kommer karaktären ha andra sidor också.

Käbblaren - Säg ”Jag vill ha ett beslut nu.” och peka direkt på folk och säg ”Bara du är där. Fatta ett beslut nu!”. Styr strålkastaren, du har alla medel att göra det med.

Solosidquestaren - Låt världen döda henom.

Dagisdressinen - Att inte göra något har SÅ SÅ SÅ mycket värre konsekvenser än att göra något. Kasta dem i vattnet och låt dem drunkna tills de lär sig simma.

Anakronisten är inte ett problem av tre anledningar. 1: Om vi inte pratar om saker som är viktiga nu vad gör vi ens? 2: FUCK DITT JÄVLA VÄRLDSBYGGE. 3: Låt folk vara John Brown, det är coolt. Väntar du dig att jag inte ska ta varenda chans att skjuta någon som slår sina barn så skojar du.

Sun Tzu - Är awesome. Skapa situationer som kräver strategi bara.

Den extremt aggressiv - Är inte heller ett problem. Det här är ett vettigt sätt att spela i de flesta rollspel, spela ett av dem. Det är kul att ha Wolverine i sin grupp, vill man inte att han dödar folk får väl Cyclops försöka stoppa det i spel.

 

[Genesis]

Jag har funnit att nästan alla problem med folk som ”spelar fel” eller inte tar spelet seriöst kan lösas genom att ta dem på allvar, spela ut andra personer i spelet som mänskliga och rimliga, och interagera med alla rollpersoner som riktiga människor.

 

[Rickard]

Jag tycker prata utanför funkar bäst, mycket eftersom alla typer av bestraffningar lika gärna kan gå åt att uppmuntra spelaren när den får uppmärksamhet för sina handlingar.

Helst ska man ha samtalet innan personen börjar spela med rollpersonen, men jag tycker det funkar bra att styra upp problematiska saker i den mån man upptäcker dem. För det behövs dessutom uppföljning på problemkoncept för att påminna spelaren.

Sedan hjälper det dessutom om man spelar med personer som inser att sitt eget "roligt" inte ska sättas över andras.

 

[Kexet]

Mr/s Klepto - Det är awesome att sno grejer! Tjuvar är fantastiska karaktärer i typ allt. Så bara ge dem gräsliga människor att stjäla ifrån, awesome saker att sno och svåra byggnader att bryta sig in i.

Awesome galore, älskar Herr Heist Meister, robinhooda närmsta nyrika rumpluva eller norpa fete penningepunger mitt på blanka eftermiddagen. Är inte förtjust dem som stjäl för stjälandets skull vilket jag tror är vad @Rangertheman är ute efter (om de inte är kleptomaner på riktigt men det har jag inga stött på för det kräver att.. de rollspelar?)
Dessa spelare är lika hobon et al i att de inte spelar med andra utan låter världen anpassa sig efter dem. Världen kan strunta i det och då var spelmötet slut men det är kanske inte den primära lösningen.

Och visst kan man kasta åt dem en strid ström av fräsiga italienska jobb men det finns minst 2 problem. A) helt plötsligt fick världen anpassa sig efter hen iaf och resterande spelare får spela vad de vill så länge de spelar vad hen vill. Men sen finns B) hen kanske inte alls är intresserad av att tjuva fräsiga grejer utan mest "hihi, titta jag tjyvar" för den som vill tjyva gör det inte svårare för sig än vad de behöver. Sen ger de sig på RP och då har vi... en situation.

Sulky McSulk - /... / Låt dem bara bära svart och vara svårmodiga tills de hittar en sidekick, NPC eller annat de bryr sig om. Spelleder du bra nog kommer de hitta något de gillar.

Isf är jag nog både dålig spelledare och spelare ety jag har haft dem i släptåg vecka ut och vecka in mer än en gång. Bästa lösningen hittills: min RP ställer ultimatum "vi är på äventyr, du är mystisk, vill du äventyra så häng på, vill du vara mystisk så var det nån annanstans utan oss." Det fungerade, det blev lite konstig stämning.

Jag har inga problem med konflikt men jag är övertygad om att det måste finnas sätt att skapa incitament att göra annorlunda. Drivet måste komma inifrån, vad är det som driver spelare till dylikt, vad vill de uppnå? Jag har bara inte funnit det ännu och frågar man så har jag hittills inte fått svar värda saltet. Jag säger inte att jag inte är en del av problemet, men finns det ingen därute som stött på problemet, skapat incitament och sen sett (positiv) effekt?

Unge Herr Motvalls är ju lättast! Bara rälsa inte! Så lätt för det var ditt fel hela tiden.

Räls behöver inte finnas öht, de är utövar ingen gruppaktivitet iaf. Åas är det enklast att låta världen ta hand om dem. Nuff said.

Min rollperson bara är sååååån är lite tråkig men dra upp lite lines and veils så löser det sig.

Upplys en mindre vetande.

Multipel Personlighet finns inte.

I beg to differ. Återigen så ser jag ett mönster där spelaren inte vill/kan/vågar rollspela. Som människa har du inte ett enda mindset, men du har heller inte 5 vidt skilda som bara råkar dyka upp när det passar syftet/spelarens humör. Jag är inte ute efter simulationism men roll är gestaltande, människor är människor även om de råkar kånka på svärd och vifta magi.

Broody von Darkness låt dem spela ut det! Spelled lite Cyberpunk eller L5R! Var inte spelledaren som surar över att katanas inte passar in i ditt världsbygge, FUCK DITT VÄRLDSBYGGE!

Om världsbygget var Cyberpunk inga probs, inte heller egentligen om det utspelar sig i Smurfarnas värld. Det är väl egentligen inte där skon klämmer.

Käbblaren - Säg ”Jag vill ha ett beslut nu."

Word.

Solosidquestaren - Låt världen döda henom.

Word

Dagisdressinen - /... /Kasta dem i vattnet och låt dem drunkna tills de lär sig simma.

Hear, hear.

Anakronisten är inte ett problem av tre anledningar. 1: Om vi inte pratar om saker som är viktiga nu vad gör vi ens? 2: FUCK DITT JÄVLA VÄRLDSBYGGE. 3: Låt folk vara John Brown, det är coolt. Väntar du dig att jag inte ska ta varenda chans att skjuta någon som slår sina barn så skojar du.

1: vad som är viktigt nu var inte viktigt då eller i en annan dimension där annat är viktigt. Ställ dig i de skorna, spela den rollen, kan du motivera/rationalisera/rättfärdiga annat så rullar jag med slagen. Vet du inte vad du gör så... Öva på att ställa dig i någon annans skor.
2: ställa sig i annans skor, inte egna = rollspel. Värld oavhängigt.
3: Kan de ställa sig i skorna och motivera kan de vara Hånken, Tomten eller Jaques Brel och jag kommer rulla med de slagen som spelare eller LL. Med glädje.

Sun Tzu - Är awesome. Skapa situationer som kräver strategi bara.

Återigen en spelare stipulerar vad de andra ska spela. Gruppaktivitet är min tekopp.

Den extremt aggressiv - /... /Det är kul att ha Wolverine i sin grupp

Super(hjälte)kul! Men måste LL dra in Cyclops för att straffa ett oönskat beteende så är vi fel ute. Alltså, aggression som smak bidrar, som konstant orsak att vara småbarnsförälder kostar bara. Det blir tröttsamt. Tråkigt.

Jag hade haft tålamodet om hen vore min, var tre och innan jag visste ordet av flyttat hemifrån. Men är hen 43, bott hemifrån i mer än halva sitt liv och med papper och penna i nävarna helt plötsligt får lika god självkännedom/insikt som en treåring? Nä, inte min tekopp. (jag raljerar men principen ligger fast)

 

[Kexet]

... mycket eftersom alla typer av bestraffningar lika gärna kan gå åt att uppmuntra spelaren när den får uppmärksamhet för sina handlingar.

LL-bestraffning är ondska härörande från svarta boxens 80-tal. Inget gott kom ur de dumheterna (i övrigt emanerade endast lycka och pur glädje ur svarta boxen. Den fick oss att slippa det allomstädes närvarande 80-talet några timmar i stöten, hela nätter när det var som bäst)

Sedan hjälper det dessutom om man spelar med personer som inser att sitt eget "roligt" inte ska sättas över andras.

Där tror jag att du fångat essensen. Tyvärr sjunker blodtillförseln till pannloben på alltför många vuxna människor när de får papper och penna i nävarna. Då falnar koncepten något. Men det kanske är melodin, skapa incitament för gruppaktivitet, hålla tillbaka (fyrtio-)treåringen men låta hen få lite lösare tyglar då och då tills pavlov gjort sitt. Som medspelare är jag inte helt på det klara hur jag skall göra ännu. Får återkomma på den punkten.

 

[wilper]

Komplexa problem har minst en enkel lösning som oftast är fel. "Säg åt dom att sluta - hur svårt kan de' va'?" respektive "Hur svårt kan de' va'? - spela me' nån annan." eller liknande (dumheter) är svar som oftast inte löser problemet. För det är ett problem.

Jag tror att du genar till slutsatsen att det inte lönar sig att spela med folk som är på samma frekvens, och det tycker jag är synd. Det finns massor med fullständigt rimliga sätt att spela rollspel, de funkar i varierande grad tillsammans. Jag har vänner som jag inte spelar rollspel med, vi gillar att hänga, men har olika spelstil. Jag har spelat rollspel med folk som jag ser som bekanta snarare än vänner, men våra spelstilar funkar tillsammans så vi spelar och säger hejdå. Det är inte en dålig sak. Gör rätt saker med rätt personer och bli en lyckligare människa.

Annars, lägg krut på Session Zero där ni pratar ihop er om vad i hela friden ni skall spela och vad ni hoppas få ut av det, lägg korten på bordet "Jag tycker det är skittråkigt med dvärgar i rollspel, kan vi spela något utan dvärgar?" Och fortsätt samtalet från SZ i slutet på varje spelmöte, var tydlig med vad ni tyckte var roligt, vad som var mindre skoj och vad ni önskar prova/ändra till nästa spelmöte. Kanske kan ni med tålamod och god kommunikation hitta tillräckligt mycket överlapp mellan era spelstilar så att ni kan ha kul i den befintliga gruppen även om det inledningsvis såg mörkt ut.

 

[DanielSchenström]

Komplexa problem har minst en enkel lösning som oftast är fel. "Säg åt dom att sluta - hur svårt kan de' va'?" respektive "Hur svårt kan de' va'? - spela me' nån annan." eller liknande (dumheter) är svar som oftast inte löser problemet. För det är ett problem.

Ja, man kan be folk att undvika vissa beteenden, men det funkar bara så långt. Sluta spela med vissa personer är iofs en sista utväg. Men det borde finnas andra sätt att skapa incitament för personer att inte spela Fröken Svår/Superspeciella Snöflinga/vad det nu kan vara.

Vilka åtgärder har ni erfarit och hur var utfallet?

Jag har upplevt väldigt få gånger av irriterande rollpersonskoncept, jag kan komma ihåg en eller två. Så den sidan av ekvationen har inte behövts göra något åt. En av gångerna har jag fått frågan om en rullstolsbunden rollperson vilket inte skulle ha fungerat i den kampanjen som jag var tvungen att säga nej till.

Men det finns ju en annan sida som är relaterad, den irriterande spelaren. Där har olika spelledare skött det olika, varav en valde att inte bjuda in personen till spel. Jag har inkluderat personen och min tanke är att det får bli världen inkluderande rollpersonerna som får sköta dialogen med dennes rollperson. Det har också lett till att andra spelare sällan ställer upp på personens idéer. Den här situationen kan bara klaras ut på ett vettigt sätt och det skulle då vara att jag och andra spelledare får gå in och säga att dennes rollperson inte gör vissa saker. Vettigt men klumpigt. Beteendet går inte att ändra och jag vill inte utesluta någon.

Överlag blir jag själv mycket mer irriterad på spelarbeteende än på rollpersonsbeteende.

 

[Dr_Dängrot]

Överlag blir jag själv mycket mer irriterad på spelarbeteende än på rollpersonsbeteende.

Jag tänker dock att rollpersonsbeteende stammar ur spelarbeteende . Det är trotts allt spelaren som har kontroll över sin rollkaraktär och ansvaret för hens handlingar.

 

[DanielSchenström]

Jag tänker dock att rollpersonsbeteende stammar ur spelarbeteende . Det är trotts allt spelaren som har kontroll över sin rollkaraktär och ansvaret för hens handlingar.

Det är inte rollpersonen som läser i sin mobil, eller låter den ringa hela spelmötet, inte berättar vad den tycker utan håller det inne, ska leta efter den perfekta tärningen för ett visst slag, alltid kommer sent, inte meddelar om den kommer eller inte, alltid dubbelkollar en regel...

 

[Dr_Dängrot]

Det är inte rollpersonen som läser i sin mobil, eller låter den ringa hela spelmötet, inte berättar vad den tycker utan håller det inne, ska leta efter den perfekta tärningen för ett visst slag, alltid kommer sent, inte meddelar om den kommer eller inte, alltid dubbelkollar en regel...

Absolut men det är spelaren som avgör om hens karaktär är en kvinnohatande , rasistisk våldsbenägen skitstövel

Om spelaren tenderar att alltid återkomma till samma karaktärstyp i alla spel man spelar så blir det svårt att koppla isär karaktär och spelare. Då speglar nog karaktärens agerande spelarens värderingar i verkliga livet är min tanke . Det blir lite svårt att tro på att men det är bara min karaktär , min karaktär är sån inte jag

 

[Kexet]

Jag är inte säker på om jag uppfattat dig rätt (ingår i min konstitution) så är jag helt fel ute får du säga till.

Jag tror att du genar till slutsatsen att det inte lönar sig att spela med folk som är på samma frekvens, och det tycker jag är synd.

Jag tror att det lönar sig att spela med folk på samma frekvens (som mig) och kanske än mer med de som inte är på samma frekvens. Det är väl när frekvensgapet är för stort som det blir kontraproduktivt, där vill jag tillgodogöra mig verktyg för att kunna minska gapet så att friktionen sjunker (lite lagomt, friktionsfritt är synd på rara ärtor i min bok). Därför undrar jag vad folk hittat för verktyg som löst olika specifika situationer med högfriktionsgenererande RP-koncept (jepp, en term jag just uppfann). Bortsett från SZ/Sociala Kontraktet alltså, har erfarenhet av att det inte alltid är funkis, finns det andra vägar där SZ går bet så är det vad jag söker. (Och jag är hyggligt säker på att det inte är en unik problematik)

Det finns massor med fullständigt rimliga sätt att spela rollspel, de funkar i varierande grad tillsammans. Jag har vänner som jag inte spelar rollspel med, vi gillar att hänga, men har olika spelstil. Jag har spelat rollspel med folk som jag ser som bekanta snarare än vänner, men våra spelstilar funkar tillsammans så vi spelar och säger hejdå. Det är inte en dålig sak. Gör rätt saker med rätt personer och bli en lyckligare människa.

Visst är det så, att forcera något som självändamål är kontraproduktivt. Jag tror vi har en förvillande lik åsikt här ovan (det var nästan skrämmande att läsa, disposition och tom ordval är kusligt likt hur jag formulerat det när jag diskuterat det annorstädes...)

Annars, lägg krut på Session Zero där ni pratar ihop er om vad i hela friden ni skall spela och vad ni hoppas få ut av det, lägg korten på bordet "Jag tycker det är skittråkigt med dvärgar i rollspel, kan vi spela något utan dvärgar?" Och fortsätt samtalet från SZ i slutet på varje spelmöte, var tydlig med vad ni tyckte var roligt, vad som var mindre skoj och vad ni önskar prova/ändra till nästa spelmöte. Kanske kan ni med tålamod och god kommunikation hitta tillräckligt mycket överlapp mellan era spelstilar så att ni kan ha kul i den befintliga gruppen även om det inledningsvis såg mörkt ut.

Men med risk för att bli tjatig, har stött på situationer där SZ ibland inte är önskad. Eller ens "fäster" för den delen. Det är där jag önskar jag hade lite mer verktyg. Inte för att piska en liggande häst utan för att kunna skapa bättre förutsättningar för spel. Men ibland går det inte och då är det så.

Men för att förtydliga, friktion uppstår i olika konstellationer: LL visavi spelare, spelare internt, eller det lite extra jobbigt scenariot - jag irriterar mig medan andra fixar det ok. (ingen har dock sagt att jag har hallisar och att problematiken jag beskriver inte existerar. Än) Så det är inte alltid läge för stora powow.

Sen finns förstås problemet Kakan retar gallfeber på alla andra och fattar ingenting... (men iom att jag är både ofelbar och ödmjuk så är det förstås en omöjlighet att det skulle förhålla sig på det viset...)

 

[Kexet]

Jag tänker dock att rollpersonsbeteende stammar ur spelarbeteende

@DanielSchenström och @Dr_Dängrot
Jag tror det är ett fall av: alla irriterande rp-koncept är irriterande spelarbeteenden. Alla irriterande spelarbeteende är inte irriterande rp-koncept. Med det sagt har ni båda rätt, från lite olika håll men fångar en viktig aspekt i problematiken.