God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 18,539
Jag har börjat skriva en rad kortromaner baserade på Fantasy! och kampanjer jag kört i spelet. Lite andra OSR och old school grejer har smugit sig in men det är primärt Fantasy! som är inspirationen. Länken som kopplar ihop alla kortromanerna är huvudpersonen Ixion. Jag vill se om någon gillar det som inte är jag. Så jag kommer släppa den andra kortromanen (man behöver inte läsa dem i ordning) i den här tråden, ett kapitel om dagen. Idag börjar vi med introt och kapitel 1.
Bok 2: Blod och Åska
Ixion är krigaren i den svarta rustningen, en oförstörbar dräkt av stål från helvetet. Stulen från en magiker som smidde in i den uråldrig häxkonst. Han är en kämpe aningen över genomsnittet men med en potential för fruktansvärd brutalitet. Han är en äventyrare, en krigare, banemannen till monster och häxmästare. Han är också en mördare av kvinnor och barn, en torterare, en erövrare och slaktare av människor. Han lever i en fallen värld där bara dårar minns eller bryr sig om namn eller dåd. Han är det närmsta hans blodiga värld har till en hjälte i denna dess sista vargålder.
Kapitel 1:
Ixion och de båda fortfarande levande äventyrarna som var med honom hade precis ägnat lite över tre timmar åt att klättra Todogs torn, en svart spira av sten som plötsligt hade brutit genom marken och sträckt sig mot himmelen, för att rånmörda trollkarlen som bodde där. Det var i alla fall Ixions motiv. Hans kumpaner var båda magiker med vad som kunde påstås vara noblare motiv. Itey var lärjunge till häxmästaren i den lilla staden precis bredvid där tornet hade dykt upp, den tonåriga häxan med de lysande svarta ögonen var här för att hämnas sin lärare som dödats av tornets mästare. Den andra var Nim, en icke-binär resande mästermagiker som dedikerat sitt liv till att utrota ondskefull magi. De var just nu placerade på varsin sida av dörren in till trollkarlen Todogs tronsal högst upp i tornet. Nim nickade till Ixion att slå in dörren genom flätor klädda med magiska ringar och Itey greppade sin skallprydda stav så hårt att hennes knogar vitnade. Ixion svingade en slägga i en omöjligt hård metal han hade befriat från en dvärg han dödat några veckor tidigare, och dörren exploderade inåt. De tre rusade in och hamnade omedelbart i en blodig strid med en väktare av animerad sten i form av ett enorm lejon. Ixion svingade sin slägga mot den och drog den åt sidan, bort från de båda magikerna som var fria att ge sig i kast med tornets ägare. Medan Ixion försökte hålla den ovanligt aggressiva graniten från att kasta honom genom en vägg och ner från tornet såg han hur de båda magikerna slungade stötar av energi mot en skepnad bärandes en gyllene mask formad som en sol. Han såg att Nim gjorde den största delen av arbetet och utbytte både förolämpningar och magiska attacker med magikern med solmasken medan Itey, som var mycket mindre erfaren, försökte hålla sig levande och få in en attack någonstans genom de magiska försvaren hennes motståndare klätt sig i. Med en fruktansvärt brutal attack krossade Ixion huvudet på stenlejonet som plötsligt slutade röra sig. Han skyndade upp mot den magiska duellen för att försöka avsluta den med betydligt mindre esoteriska medel. När han närmade sig tittade dock fiende magikern upp under en enda sekund, fnyste något om "Inte ens ett grundläggande magiskt försvar" med en överlägsen röst och viftade med en hand mot Ixion. Den rustningsklädda krigaren kände något vända sig i magen på honom, kände tryckförändringen skapa tryck i öronen på honom och sedan var allt blixtrande ljus och smärta.
Ixion träffade marken hårt nog att han tappade andan. För ett par ögonblick var allt han kunde göra att ligga på rygg och se den gröna himmelen målad med östersken över sig. Efter en liten stund reste han sig upp och såg sig omkring, bara för att bekräfta vad han redan anade. Han var ett par hundra meter från ruinen av vakttornet som en gång märkte ut världens ände. Han mindes det från sin tid i skolan som ett barn, att han hade sett bilder ritade av tornet och förundrats över att man visste hur något såg ut, så ofattbart långt borta. Han insåg att trollkarlen inte hade dödat honom utan endast skickat iväg honom, som om han inte ens var värd att göra slut på. Han skrek ut sin frustration och hans vrede flöt med vinden över de enorma slätterna som ledde upp till världens ände. Han svor hämnd! Hämnd på trollkarlen som förnedrat och förvisat honom. Han skulle finna sin egen magi, bemästra den och sedan skulle han återvända till Todogs torn och visa dess mästare vad hämnd verkligen betyder.
Det tog sju dagar för Ixion att korsa grässlätterna. Det fanns gott om bytesdjur, svampar, bär och vatten så det var ingen risk att han skulle svälta. Ixion behövde inte ens bygga en eld om nätterna i det varma klimatet. Men varje steg, varje andetag och varje sekund som passerade var upptagna av hans raseri. När han väl kom fram till en liten samling tält och små trästugor som verkade vara hem till folk ute för att driva sina djur hade han en enda fråga till dem som han lyckades kommunicera på språket folket talade här genom halvglömd språkkunskaper från hans barndom. "Var är närmsta häxa, trollkarl, demonolog eller liknande?" de förvånade herdarna pekade honom i rätt riktning och efter ytterligare tre dagars vandring, den här gången utan uppehåll för att leta upp mat då Ixion köpt mat från herdarna, nådde han civilisation. Staden han kom till måste ha varit en av de äldsta och en gång mest högstående i världen. Nu var staden fallen, svart rök som retade halsen och fick ögonen att vattnas steg upp från underjorden som om en stor eld ständigt rasade där. De en gång vackra templen och palatsen hade rasar eller sjunkit ner i marken. Smutsiga och muterade varelser som en gång var män krälade runt i rännstenen, gömde sig i övergivna fabriker och väste när ljus råkade leta sig in i deras smutsiga lyor. Även människorna här var bleka och felformade. Deras klädnader och tal bar spår av en högkultur som de inte längre hade tillgång till eller kunde förstå. Deras skinn var tunt, nästan genomskinligt och deras lemmar antingen för långa eller korta. Ansikten med ögonen i ojämna höjder stirrade med öppna munnar på Ixion när han gick förbi. Hot om våld och frågor repeterade med enklare ord ledde Ixion till det han sökte.
I en byggnad övertäckt med törneväxter i ett område inte fritt från mutanterna men med mindre av dem fanns en trollkvinna vid namn Meridity. Hon var en mogen kvinna, 354 år till våren, och hade sett staden förfalla runt henne. När hon hade flyttat in i sitt lilla hus var staden fortfarande välmående och frisk. Det var innan människorna hade slutit pakter med demonerna under staden, tagit av dem i sig och förvandlat sig själv och sina barn till vad de var idag. Trollkvinnan hade stannat för att hjälpa sina muterade grannar, deras barn och de få normala människor som fortsatte bo i staden. Läkning, spådomar och vad mer hon kunde göra. Men hon kunde inte besegra demonens hjärta som låg långt under marken och om hon inte kunde göra det hade hon inget hopp när det kom till de invånare i staden som hade tagit demonen i sig eller fötts med den redan på plats. Vad värre var hade hon snart slut på pengar med vilka hon kunde köpa ingredienser från andra städer till de brygder och drycker med vilka hon lindrade de muterade invånarnas lidande. Hon stod och förberedde en ny omgång trolldrycker när Ixion, klädd i sin svarta rustning och bärandes ett dussin vapen på sin rygg kom in genom dörren. Den massiva mannen slog ner en läderpåse fylld med mer guld än hon någonsin hade sett på bordet framför henne. "Ni ska vara en magiker. Lär mig era konster så ska jag göra er rik. Har ni fiender kommer jag dräpa dem åt er! Men jag måste lära mig!" Meridity blev överrumplad, kalkylerade och svarade inom loppet av en enda sekund. "Vi börjar dina lektioner direkt. Om en månad har jag en demon åt dig att dräpa. Avtalat?" Ixions ögon lyste med hämndlystnad så stark att Meridity nästan ryggade bort från honom. "Avtalat."
Bok 2: Blod och Åska
Ixion är krigaren i den svarta rustningen, en oförstörbar dräkt av stål från helvetet. Stulen från en magiker som smidde in i den uråldrig häxkonst. Han är en kämpe aningen över genomsnittet men med en potential för fruktansvärd brutalitet. Han är en äventyrare, en krigare, banemannen till monster och häxmästare. Han är också en mördare av kvinnor och barn, en torterare, en erövrare och slaktare av människor. Han lever i en fallen värld där bara dårar minns eller bryr sig om namn eller dåd. Han är det närmsta hans blodiga värld har till en hjälte i denna dess sista vargålder.
Kapitel 1:
Ixion och de båda fortfarande levande äventyrarna som var med honom hade precis ägnat lite över tre timmar åt att klättra Todogs torn, en svart spira av sten som plötsligt hade brutit genom marken och sträckt sig mot himmelen, för att rånmörda trollkarlen som bodde där. Det var i alla fall Ixions motiv. Hans kumpaner var båda magiker med vad som kunde påstås vara noblare motiv. Itey var lärjunge till häxmästaren i den lilla staden precis bredvid där tornet hade dykt upp, den tonåriga häxan med de lysande svarta ögonen var här för att hämnas sin lärare som dödats av tornets mästare. Den andra var Nim, en icke-binär resande mästermagiker som dedikerat sitt liv till att utrota ondskefull magi. De var just nu placerade på varsin sida av dörren in till trollkarlen Todogs tronsal högst upp i tornet. Nim nickade till Ixion att slå in dörren genom flätor klädda med magiska ringar och Itey greppade sin skallprydda stav så hårt att hennes knogar vitnade. Ixion svingade en slägga i en omöjligt hård metal han hade befriat från en dvärg han dödat några veckor tidigare, och dörren exploderade inåt. De tre rusade in och hamnade omedelbart i en blodig strid med en väktare av animerad sten i form av ett enorm lejon. Ixion svingade sin slägga mot den och drog den åt sidan, bort från de båda magikerna som var fria att ge sig i kast med tornets ägare. Medan Ixion försökte hålla den ovanligt aggressiva graniten från att kasta honom genom en vägg och ner från tornet såg han hur de båda magikerna slungade stötar av energi mot en skepnad bärandes en gyllene mask formad som en sol. Han såg att Nim gjorde den största delen av arbetet och utbytte både förolämpningar och magiska attacker med magikern med solmasken medan Itey, som var mycket mindre erfaren, försökte hålla sig levande och få in en attack någonstans genom de magiska försvaren hennes motståndare klätt sig i. Med en fruktansvärt brutal attack krossade Ixion huvudet på stenlejonet som plötsligt slutade röra sig. Han skyndade upp mot den magiska duellen för att försöka avsluta den med betydligt mindre esoteriska medel. När han närmade sig tittade dock fiende magikern upp under en enda sekund, fnyste något om "Inte ens ett grundläggande magiskt försvar" med en överlägsen röst och viftade med en hand mot Ixion. Den rustningsklädda krigaren kände något vända sig i magen på honom, kände tryckförändringen skapa tryck i öronen på honom och sedan var allt blixtrande ljus och smärta.
Ixion träffade marken hårt nog att han tappade andan. För ett par ögonblick var allt han kunde göra att ligga på rygg och se den gröna himmelen målad med östersken över sig. Efter en liten stund reste han sig upp och såg sig omkring, bara för att bekräfta vad han redan anade. Han var ett par hundra meter från ruinen av vakttornet som en gång märkte ut världens ände. Han mindes det från sin tid i skolan som ett barn, att han hade sett bilder ritade av tornet och förundrats över att man visste hur något såg ut, så ofattbart långt borta. Han insåg att trollkarlen inte hade dödat honom utan endast skickat iväg honom, som om han inte ens var värd att göra slut på. Han skrek ut sin frustration och hans vrede flöt med vinden över de enorma slätterna som ledde upp till världens ände. Han svor hämnd! Hämnd på trollkarlen som förnedrat och förvisat honom. Han skulle finna sin egen magi, bemästra den och sedan skulle han återvända till Todogs torn och visa dess mästare vad hämnd verkligen betyder.
Det tog sju dagar för Ixion att korsa grässlätterna. Det fanns gott om bytesdjur, svampar, bär och vatten så det var ingen risk att han skulle svälta. Ixion behövde inte ens bygga en eld om nätterna i det varma klimatet. Men varje steg, varje andetag och varje sekund som passerade var upptagna av hans raseri. När han väl kom fram till en liten samling tält och små trästugor som verkade vara hem till folk ute för att driva sina djur hade han en enda fråga till dem som han lyckades kommunicera på språket folket talade här genom halvglömd språkkunskaper från hans barndom. "Var är närmsta häxa, trollkarl, demonolog eller liknande?" de förvånade herdarna pekade honom i rätt riktning och efter ytterligare tre dagars vandring, den här gången utan uppehåll för att leta upp mat då Ixion köpt mat från herdarna, nådde han civilisation. Staden han kom till måste ha varit en av de äldsta och en gång mest högstående i världen. Nu var staden fallen, svart rök som retade halsen och fick ögonen att vattnas steg upp från underjorden som om en stor eld ständigt rasade där. De en gång vackra templen och palatsen hade rasar eller sjunkit ner i marken. Smutsiga och muterade varelser som en gång var män krälade runt i rännstenen, gömde sig i övergivna fabriker och väste när ljus råkade leta sig in i deras smutsiga lyor. Även människorna här var bleka och felformade. Deras klädnader och tal bar spår av en högkultur som de inte längre hade tillgång till eller kunde förstå. Deras skinn var tunt, nästan genomskinligt och deras lemmar antingen för långa eller korta. Ansikten med ögonen i ojämna höjder stirrade med öppna munnar på Ixion när han gick förbi. Hot om våld och frågor repeterade med enklare ord ledde Ixion till det han sökte.
I en byggnad övertäckt med törneväxter i ett område inte fritt från mutanterna men med mindre av dem fanns en trollkvinna vid namn Meridity. Hon var en mogen kvinna, 354 år till våren, och hade sett staden förfalla runt henne. När hon hade flyttat in i sitt lilla hus var staden fortfarande välmående och frisk. Det var innan människorna hade slutit pakter med demonerna under staden, tagit av dem i sig och förvandlat sig själv och sina barn till vad de var idag. Trollkvinnan hade stannat för att hjälpa sina muterade grannar, deras barn och de få normala människor som fortsatte bo i staden. Läkning, spådomar och vad mer hon kunde göra. Men hon kunde inte besegra demonens hjärta som låg långt under marken och om hon inte kunde göra det hade hon inget hopp när det kom till de invånare i staden som hade tagit demonen i sig eller fötts med den redan på plats. Vad värre var hade hon snart slut på pengar med vilka hon kunde köpa ingredienser från andra städer till de brygder och drycker med vilka hon lindrade de muterade invånarnas lidande. Hon stod och förberedde en ny omgång trolldrycker när Ixion, klädd i sin svarta rustning och bärandes ett dussin vapen på sin rygg kom in genom dörren. Den massiva mannen slog ner en läderpåse fylld med mer guld än hon någonsin hade sett på bordet framför henne. "Ni ska vara en magiker. Lär mig era konster så ska jag göra er rik. Har ni fiender kommer jag dräpa dem åt er! Men jag måste lära mig!" Meridity blev överrumplad, kalkylerade och svarade inom loppet av en enda sekund. "Vi börjar dina lektioner direkt. Om en månad har jag en demon åt dig att dräpa. Avtalat?" Ixions ögon lyste med hämndlystnad så stark att Meridity nästan ryggade bort från honom. "Avtalat."