För oss som läser böcker var Anne Rice superstor när första Vampire-WoD-boken kom ut. De viktigaste av hennes vampyrböcker hade ju redan kommit ut då:
Interview with the Vampire (1976)
The Vampire Lestat (1985)
The Queen of the Damned (1988)
Filmen gav ett visst ökat intresse, men Rice var som sagt skitstor redan på 80-talet.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Jo, det visste jag. Jag antog att det hade svängt och att mellan 1989 och 1994 hade vampyrer svängt och gått ner i kult-lådan igen.
1988 känns som en topp med Sunglasses After Dark, Near Dark, the Lost Boys, Queen of the Damned.
Därefter rätt dött vampyrmässigt fram till 91-92 med Vampire och Innocent Blood (som IIRC totalbombade både kritiskt och tittarmässigt tills den upptäcktes på video och tv några år senare). Och så en stor revival med mainstream i och med IwaV-filmen -94.
Men jag kan ha fel i analysen. jag var hyfsat ung under den här perioden.
Nja, jag tyckte dess populäritet sköt upp med filmen och den kom några år efter V:tm. Rätt många av de filmerna var kultföretelser innan dess, precis som böckerna (Nancy A Collins ligger närmare Vampire än Anne Rice imo) och tv-serien Forever Knight. Så det fanns en liten klump vampyrsaker men inget stort och inget med tydlig mainstream-förankring.
När oWoD kom var inte vampyrer så stort som idag, vad fanns då, Old School Drakula, Anne Rice, Near Dark, Lost Boys och Innocent Blood?
När min spelgrupp gick från DoD till WtM var nog klanerna en stor del av framgångsfaktorn, det gick lätt att få till de där första karaktärerna utan att helt missa målet.
I min grupp gjorde klanerna det också lättare att förstå HUR man kunde spela vampyrer. I början hade flera av spelarna svårt att förstå hur konceptet ens fungerade, eftersom vampyrer alltid tidigare varit fiender, enskilda monster som måste jagas.
Det var faktiskt en ganska hög tröskel, detta att fatta settingens upplägg. Att vampyrer levde i samhällen, att de intrigerade, att de hade hierarkier. När VtM släpptes var detta något helt nytt, och då var de färdigpaketerade klanerna ovärderliga till hjälp.
Nja, jag tyckte dess populäritet sköt upp med filmen och den kom några år efter V:tm. Rätt många av de filmerna var kultföretelser innan dess, precis som böckerna (Nancy A Collins ligger närmare Vampire än Anne Rice imo) och tv-serien Forever Knight. Så det fanns en liten klump vampyrsaker men inget stort och inget med tydlig mainstream-förankring.
Ja. Visst fanns det vampyrgrejer, men det var fortfarande typ en sub-sub-genre till skräck. Det var smalt att gilla vampyrer, på ett sätt som nästan är svårt att förstå idag. I min umgängeskrets på den tiden var det knappt ens någon som hade läst Anne Rice.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Men var verkligen Rice stor i Sverige på den tiden? Jag minns det inte så. Jag minns vampyrlitteratur som väldigt smal företeelse som ett ytterst fåtal verkligen var intresserade av.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Men var verkligen Rice stor i Sverige på den tiden? Jag minns det inte så. Jag minns vampyrlitteratur som väldigt smal företeelse som ett ytterst fåtal verkligen var intresserade av.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Men var verkligen Rice stor i Sverige på den tiden? Jag minns det inte så. Jag minns vampyrlitteratur som väldigt smal företeelse som ett ytterst fåtal verkligen var intresserade av.
Det fanns två subkulturer som anammade Anne Rice. Den ena var proto-gåffen, de där som lyssnade på Cure och Cranes och Siouxsie and the Banshees (inte så mycket Nephilim och Mission och Sisters-gänget, utan de andra). Den andra var tantsnusk-gänget, de där som slukade Jackie Collins och Jean M Auel.
Och jag undrar om inte tantsnusk-gänget fick fart först, nånstans tidigt åttital.
Magnus: Nej. Vampyrer var definitivt redan en egen genre. Det hade de varit sedan Hammer films på sextiotalet. Eftersom du och jag inte är av helt olika ålder kan jag upplysa dig om att jag och mina kompisar både kände till Anne Rice och en bunt andra Vampyrhistorier redan i början av 90-talet. Med detta sagt hjälpte klanerna en hel del även för oss.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Men var verkligen Rice stor i Sverige på den tiden? Jag minns det inte så. Jag minns vampyrlitteratur som väldigt smal företeelse som ett ytterst fåtal verkligen var intresserade av.
Rice var skitstor på slutet av 80-talet. Konstigt att dina polare inte läste henne, men de var kanske för unga eller nåt. Men hon såldes t.o.m. i bokklubbar riktat till medelålders kvinnor. Var mainstream. Hennes böcker handlar iofs mer om relationer än skräck. Kvalitetstantsnusk, ungefär som den första grottbjörnens folk-boken.
För övrigt har hela sexiga-vampyrer-grejen varit stor länge. Fråga Vampirella. Rice gjorde det bara med lite mer psykologi/relationer, och anpassade formatet till nåt man kunde göra såpor av.
Skulle tro att de flesta engelskspråkiga hade läst Rice någongång mellan 1976 och 1990. Jag hade det absolut. Och Intervju med vampyren kom på svenska på 70-talet redan.
Men var verkligen Rice stor i Sverige på den tiden? Jag minns det inte så. Jag minns vampyrlitteratur som väldigt smal företeelse som ett ytterst fåtal verkligen var intresserade av.
Var tvungen att kolla upp så jag inte hade fel men jo man kan vara medlem av flera olika Covenants.
Covenant Status is unique in that a character may, on occasion, have more than one form of it. This occurs almost exclusively at low levels, where a character is often beneath the notice of most other members of his covenants. A character may never have more than three dots total in Covenant Status among multiple covenants. A double-agent, for example, might take two dots worth of Covenant Status (Carthians) and a single dot of Covenant Status (Lancea Sanctum), representing the character’s true allegiance to the Carthians as well as the fact that he’s in on the ground floor of the Lancea Sanctum so that he can feed information back to his Carthian fellows. A character may even have a single dot of Covenant Status in three different covenants — perhaps
he’s somewhat accomplished in each, but has yet to
determine where his true loyalties lie. Naturally, a character with Status in only one Covenant is not beholden to the three-dot limit.
A character with dots in Covenant Status through multiple factions does indeed gain access to those covenants’ special benefits. Covenants expect certain contributions of their members, however, and if other Kindred find out that the vampire in question plays multiple sides against the middle, he might see that Status vanish in a single night in which he’s called upon to account for his treacheries.
Such is also the reason that cumulative Covenant
Status is limited to three dots. By the time a character
gains a certain degree of Status in a single covenant, he sticks out like a sore thumb if he turns up among another covenant’s members. (An exception to this might occur if a character is truly some sort of deep-cover agent or other mole, but that circumstance is best handled at the Storyteller’s discretion).
De (reglerna) är kanske lite träiga på sina ställen men de finns där och man kan vara medlem av upp till tre olika Covenants.
Ond bråd död said:
Jag trivs inte alls med att covenantsen verkar vara standard mellan städerna. Jag menar, så ser det ju inte precis ut i vårt samhälle. Det finns ju oändligt med sekter inom alla religioner t ex. Dessutom passar organisations ivern dåligt ihop med vampyrernas reviridéer m.m.
Jo, jag kan lite hålla med. Men man kan välja att se på Covenants på lite olika sätt. Antingen som varianter av Camarilla/Sabbat med en global organisation och agenda. Det gör dock inte jag och spelet uppmuntrar att det är lokala varianter av liknande företeelser. Dvs. Invictus i Stockholm kan vara mycket skilt från Invictus i Öresundsregionen eller Helsingfors och kanske inte ens kallar sig detta utan har lokala namn. Det är, som jag ser det, mer en paraplybegrepp kring vampyrer som är maktintresserade och mer hierarkiskt lagda (vill man ha makt men kan tänka sig att frångå en traditionell modell så är Carthian ditt val). Religiösa vampyrer faller inom Lancea Sanctum (i varje fall så länge det rör sig om abrahamiska religioner), religiösa utanför ovan nämnt spektrum hamnar sannolikt i Circle of the Crone.
OCH det finns inget som hindrar att du skapar Covenants som är aktiva just där din kampanj utspelar sig heller. Jag hade gärna sett att de gett ut en bok med förslag på alternativa Covenants (bortsett från vad som fanns i Danse Macabre) som är mer regionala.
Ond bråd död said:
Sen menar jag inte att alla måste vara medlem i samma, utan att de måste vara medlemmar alls (som jag läste så var unalagned något negativt).
Finns inget i spelet som kräver att en rollperson är medlem i ett Covenant. Unaligned står där 'front and center' som ett alternativ. MEN jag håller med om att det är mer lockande att tillhöra ett Covenant då man för mekaniska fördelar för det vilket man inte får som Unaligned. Om detta är 'as designed' eller om det bara blivit så kan jag inte svara på.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.