Jepp, jag har läst Spione av Ron Edwards (han som gjorde Sorcerer) och här följer mina intryck, lätt huller om buller för jag äter en skinkmacka medan jag skriver:
Spione är jobbigt att få tag i, man måste gå via tyska amazon eller tyska books on demand, varvid man får email hem som man inte vet om det är en beställningsbekräftelse eller en krigsförklaring.
I Spione spelar man spioner. Inte James Bond-spioner, Sandbaggers-spioner eller Mission Impossible-spioner, utan Le Carre-spioner. Med andra ord, svensson som plötsligt rekryterats till KGB, MI6 eller vilken spionorganisation som helst. Ett grepp jag tror ingen tagit förut i ett rollspel.
Boken är... matnyttig. Den har massvis med settinginformation, såsom en genomgång av spionage, hur man spionerar, varför man spionerar, vem som spionerar, Berlin under kalla kriget, en kort genomgång av kalla kriget, beskrivningar av de stora spionorganisationerna i Berlin under 1950talet-1980talet, osv osv. Det är matnyttigt.
Varje kapitel avslutas med en further reading-spalt som ger tips om böcker man kan läsa om man vill fördjupa sig i ämnet. Bra idé.
Efter att ha läst all bakgrundsinformation så anser jag att det här är ett lysande spel!
Okej, så till reglerna: Du kan inte göra en egen karaktär, du måste spela med en av de förberedda karaktärerna som medföljer. Du kan inte göra egna, eftersom det finns ett enda spelvärde man går efter och det variera mellan karaktärerna och ingenstans förklaras det hur man kommer fram tilll det. Detta är inte en miss utan en medveten handling, tydligen. Du spelar de gubbar som Edwards gjort åt dig, därmed basta!
Sen tar du och skriver ner något hemsk, pinsamt eller skamligt du gjort och lägger det i en hatt, alla som spelar ska göra det. Allatså, inget som din karaktär har gjort, utan som du har gjort i riktiga livet. Sedan drar man en lapp ur hatten och det är ens karaktärs skamliga hemlighet, som man ska avslöja under spelets gång. Här börjar det kännas lite obehagligt.
Nu menar Edwards att det här med hemlisar ur hatten-tekniken är viktig för att skapa emotionell samhörighet med karaktären. Om folk runt spelbordet blir förbannade för hur man sedan gestaltar hemlisen eller så, det struntar han i. Det är viktigare att konsten får leva fritt än att folk är polare (eller för den delen, att tio års terapi går i kras) skriver han. Konsten? Okeeeej...
Nu kommer han äntligen till reglerna. Man radar upp speelkort på bordet, flyttar dem lite enligt enkla regler och sedan läser man dem vänster till höger och så ser man vem som får berätta vad som sker och hur mycket som får ske. Enkelt men svårt att beskriva.
Det är reglerna, mer eller mindre. Sedan kommer ett tjockt index. Det är bra.
Okej, så vad tycker jag då? Rent subjektivt? Bra setting, bra idé, bra resolutionsmekanik. Dåligt med illustrationer (det är kartor på beerling, Tyskland, Europa och bilder på CIAs logotyp, ungefär), dåligt med att dra folks hemlisar ur en hatt och dåligt som faaaan att man inte kan göra egna gubbar. Det är inte så svårt att lista ut hur man gör, men det där enda spelvärdet, det förklaras aldrig så fan vet.
Gillar ni genren och Le Carre? Leta upp. Vet du inte var Le Carre har för stil? Gurgeh reder ut genren!
Storuggla, gluffa
Spione är jobbigt att få tag i, man måste gå via tyska amazon eller tyska books on demand, varvid man får email hem som man inte vet om det är en beställningsbekräftelse eller en krigsförklaring.
I Spione spelar man spioner. Inte James Bond-spioner, Sandbaggers-spioner eller Mission Impossible-spioner, utan Le Carre-spioner. Med andra ord, svensson som plötsligt rekryterats till KGB, MI6 eller vilken spionorganisation som helst. Ett grepp jag tror ingen tagit förut i ett rollspel.
Boken är... matnyttig. Den har massvis med settinginformation, såsom en genomgång av spionage, hur man spionerar, varför man spionerar, vem som spionerar, Berlin under kalla kriget, en kort genomgång av kalla kriget, beskrivningar av de stora spionorganisationerna i Berlin under 1950talet-1980talet, osv osv. Det är matnyttigt.
Varje kapitel avslutas med en further reading-spalt som ger tips om böcker man kan läsa om man vill fördjupa sig i ämnet. Bra idé.
Efter att ha läst all bakgrundsinformation så anser jag att det här är ett lysande spel!
Okej, så till reglerna: Du kan inte göra en egen karaktär, du måste spela med en av de förberedda karaktärerna som medföljer. Du kan inte göra egna, eftersom det finns ett enda spelvärde man går efter och det variera mellan karaktärerna och ingenstans förklaras det hur man kommer fram tilll det. Detta är inte en miss utan en medveten handling, tydligen. Du spelar de gubbar som Edwards gjort åt dig, därmed basta!
Sen tar du och skriver ner något hemsk, pinsamt eller skamligt du gjort och lägger det i en hatt, alla som spelar ska göra det. Allatså, inget som din karaktär har gjort, utan som du har gjort i riktiga livet. Sedan drar man en lapp ur hatten och det är ens karaktärs skamliga hemlighet, som man ska avslöja under spelets gång. Här börjar det kännas lite obehagligt.
Nu menar Edwards att det här med hemlisar ur hatten-tekniken är viktig för att skapa emotionell samhörighet med karaktären. Om folk runt spelbordet blir förbannade för hur man sedan gestaltar hemlisen eller så, det struntar han i. Det är viktigare att konsten får leva fritt än att folk är polare (eller för den delen, att tio års terapi går i kras) skriver han. Konsten? Okeeeej...
Nu kommer han äntligen till reglerna. Man radar upp speelkort på bordet, flyttar dem lite enligt enkla regler och sedan läser man dem vänster till höger och så ser man vem som får berätta vad som sker och hur mycket som får ske. Enkelt men svårt att beskriva.
Det är reglerna, mer eller mindre. Sedan kommer ett tjockt index. Det är bra.
Okej, så vad tycker jag då? Rent subjektivt? Bra setting, bra idé, bra resolutionsmekanik. Dåligt med illustrationer (det är kartor på beerling, Tyskland, Europa och bilder på CIAs logotyp, ungefär), dåligt med att dra folks hemlisar ur en hatt och dåligt som faaaan att man inte kan göra egna gubbar. Det är inte så svårt att lista ut hur man gör, men det där enda spelvärdet, det förklaras aldrig så fan vet.
Gillar ni genren och Le Carre? Leta upp. Vet du inte var Le Carre har för stil? Gurgeh reder ut genren!
Storuggla, gluffa