Jag hatar Dungons & Dragons

[Conan]

Jag har visserligen aldrig spelat DnD eller ens ens läst nåt, men är ändå helt säker på att jag gör rätt i att hata det.

Verkar vara ett jäkla mishmash av allt möjligt som är fantasyrelaterat, med en barnslig setting, highfantasy orientering som gör en spyfärdig, och värdelösa tv-spels regler.

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

 

[Bolongo]

Hat leder till lidande.

Varför vill du lida?

Tänk på trevliga saker istället!

 

[Gurgeh]

Det låter inte så produktivt. Att låta bli att spela det borde räcka.

(Sedan är det ju tv-spelen som har värdelösa D&D-regler, snarare än tvärtom.)

 

[kloptok]

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

Nä.

 

[Bifur]

Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

Vet inte men jag har exakt samma fördomar som du, fast jag lägger ingen tid på att tänka på det. Det finns bara så många andra fantasyspel som lockar mycket mer.

(Men var jag med i spelgrupp där alla ville spela det skulle jag garanterat testa, så mer avog än så är jag inte.)

 

[krank]

Jag känner att världen antagligen överlever att du fortsätter hata D&D. Så du skadar egentligen bara dig själv med ditt hat.

Om du till äventyrs skulle vilja få reda på hur D&D egentligen är, så rekommenderar jag att du börjar med att skaffa dig en bättre och mer positiv grundinställning, en skopa nyfikenhet, och letar rätt på någon trevlig D&D-grupp. Men så länge du har din nuvarande inställning misstänker jag att du dels inte kommer att gilla det oavsett vad den gruppen gör, och dels att du kommer att förgifta stämningen kring spelbordet ganska ordentligt.

Så… Spela något annat. Fokusera på spel du gillar istället.


Anekdot: I samband med att D&D4e släpptes så började jag bli nyfiken på D&D. Tidigare hade jag bara blint hatat det, och drogs med en massa supertöntiga åsikter typ att det "inte är riktigt rollspel", etc. En riktig tönt var jag, jättelänge. Men nånstans där, efter att jag skrivit Evolutionens Barn (som ju är ett spel i en genre jag inte alls gillar) så började jag bli mer nyfiken och ha allt mindre behov av att hata grejer. Så jag lät mig bjudas in till en D&D-grupp med Arfert som SL. Det var fantastiskt roligt – men bara för att jag faktiskt ville att det skulle vara det. Jag var aldrig speciellt bra på det, men det var OK, jag hade roligt ändå.

D&D kommer nog aldrig att vara mitt favoritspel, även om jag uppskattade mycket hos 4e/Essentials. Men jag är glad över att ha testat med ett någorlunda öppet sinne.

 

[anth]

Jag hatar Olympiska spelen
Jag har visserligen aldrig tittat på OS eller ens ens lyssnat på radion, men är ändå helt säker på att jag gör rätt i att hata det.
Verkar vara ett jäkla mishmash av allt möjligt som är sportrelaterat, med en barnslig inställning om att alla får vara med, och en sportslig kamratanda som gör en spyfärdig, och värdelösa regler.
Har jag rätt i mina intryck/fördomar?

 

[Björn Wärmedal]

D&D är inte ett spel. Det är inte heller en setting. Men visst, hata på om du vill.

 

[Conan]

Mycket otrevliga svar och personangrepp här.

Ingen som vill svara på själva frågan istället?

 

[krank]

Mycket otrevliga svar och personangrepp här.

Ingen som vill svara på själva frågan istället?

Du har fått jättemånga jätterimliga och genomgående artiga och hjälpsamma svar på din extremt otrevliga fråga.

Varför skulle någon vilja spela med när du trollar så elakt, egentligen? Vad skulle någon ha att vinna på att bejaka din helt sjukt obehagliga och aggressiva trådstarts premiss?



Som man frågar, får man svar…

 

[anth]

Mycket otrevliga svar och personangrepp här.

Ingen som vill svara på själva frågan istället?

I ditt startinlägg skriver du saker som:
...aldrig spelat DnD eller ens ens läst...
...säker på att jag gör rätt i att hata...
...jäkla mishmash...
...barnslig...
...spyfärdig...
...värdelösa...

Sedan frågar du om du har rätt.

Folk svarar:
- tänk på trevliga saker istället
- låter inte så produktivt
- nä [du har fel]
- jag har exakt samma försdomar
- tidigare hade jag bara blint hatat [...] det var fantastiskt roligt
- DnD kan liknas vid OS, att hata DnD är som att hata OS och därmed ungefär varenda sportgren i hela världen.
- DnD är inte ett spel, DnD är inte en setting.

Sedan kommer du tillbaka och skriver:
"mycket otrevliga svar" - i förhållande till vad? Ditt startinlägg?
"personangrepp" - peka ut ett inlägg som skulle vara personangrepp.
"ingen som vill svara på själva frågan istället?" - räcker det inte med att du har fel och att du kanske ska ägna dig åt något annat än att hata då man får högt blodtryck av hat?

 

[Bastich]

Jag ogillar skarpt DnD, med gusto. Fast det beror på min helt oresonligt starka avsky för level-system.
Vilket gör mig förbannad för det finns massor med bra skit i DnD. Blir lite av en ond cirkel av det hela.
Jobbar hårt med att få bukt med level-avsky men det går sådär.

 

[Per]

Håller helt med dig Evokee. Har verkligen försökt att läsa, förstå och gilla D&D men det går bara inte. Förmodligen har det att göra med att jag inte ser något som helst nöje i att springa runt i stora trista grottsystem och få erfarenhet av att döda monster eller hitta skatter. För mycket fokus på att våld och strid löser allt. Men det är min personliga åsikt och jag respekterar att vi gillar olika.

 

[ceruleanfive]

Jag har inte heller mycket till övers för D&D.

Jag har testat flera olika utgåvor och har inte klickat med någon av dem. Utifrån mina preferenser lägger de tidiga för stort fokus vid player skill och de senare lägger för stort fokus vid system mastery. Alla kretsar i grunden kring att vinna – över grottan eller över monster – och jag upplever att de motverkar immerssionsspelande och rollpersonsgestaltning. Jag gillar inte heller Forgotten Realms som spelvärld, då jag tycker att den är lite för rik på troper. Dessutom känner jag att det är väldigt beklagligt att den allmänna förhärskande uppfattningen är att “rollspel = D&D”.

Men det handlar mest om mina preferenser. Jag är övertygad om att D&D är bra spel – varför skulle folk spela dem så flitigt annars? Och jag har full respekt för att andra älskar en eller flera varianter.

Min lösning har varit att testa dem för att bilda mig en mer riktig uppfattning. Och när upplevelserna motsvarade mina spekulationer/fördomar valde jag helt enkelt att inte spela dem mer. Om någon enbart har spelat en version av D&D uppmanar jag dem ofta att testa på något annat: en annan utgåva eller helst ett helt annat spel. Men jag tycker att det blir dumt att lägga några värderingar i vad folk har för spelpreferenser – och att fördomsbaserat använda glåpord och gliringar känns både osympatiskt och poänglöst.

 

[lilonjo]

Jag hade tidigare en djup (ogrundad) aversion mot DnD. Jag kommer från en klassisk svensk DoD/Mutant-bakgrund och hade egentligen aldrig ens sett en DnD-produkt bortsett från den svenska översättningen från Titan games. Ändå hade jag starka åsikter om DnD och det lilla jag hade hört om det. Jag vet inte vad mina fördomar berodde på eller varför min aversion mot just DnD var så stark. När jag ser tillbaka på det är jag helt oförstående.

För några år sedan spelade jag DnD för första gången när min spelgrupp beslöt sig för att testa 5:e utgåvan. Jag hade väldigt kul även om jag var total nybörjare på setting och system.
Är DnD mitt favoritspel? Nej, det är det inte varken vad det gäller system eller setting.
Men jag är i den perioden av mitt liv när tid för spel är väldigt begränsad och för mig är det viktigare att faktiskt spela och ha trevligt med goda vänner. Vilket spel vi spelar är av underordnad betydelse. Vill resten av gruppen spela DnD så hoppar jag gladeligen på även om jag hellre spelar andra spel. Det är enkelt för mig att vara flexibel så att vi som grupp har trevligt, vilket är mitt huvudmål med alla spel.

Jag drabbas fortfarande av stunder av aversion mot DnD men det har nog mer att göra att det är spelat som alla vill spela och som liksom har blivit synonymt med rollspel. Vilket är synd när det finns så många andra fantastiska spel att upptäcka. När jag bodde utomlands så var det nästan ingen fråga om vilket spel som skulle spelas om man ville dra ihop en grupp, det var som om DnD var enda alternativet.

För mig är ett spel bra om jag kan hitta ett karaktärskoncept som jag gillar och om jag har kul med när jag gestaltar den karaktären i spel med gruppen. Hittills har jag ganska lätt hittat koncept jag gillar att spela i DnD och jag har fler på lager. Så länge de inte sinar kommer jag att ha kul.

Och DnD i sig har växt i mina ögon, jag är egentligen inte så mycket för taktiska strider och looting, men det blir också en del av utmaningen för mig att hitta karaktärer som liksom utmanar normerna och skapar roliga situationer och konflikter. Som kanske inte är min-maxade för att göra mesta möjliga skada utan som har nackdelar och dåliga sidor som blir intressanta att gestalta i spel.

 

[Conan]

Finns det äventyr/settings som inte lever upp till mina försommar? Som inte går ut på att man får i uppdrag av en ärkemagiker att tillsammans med en paladin och en ranger stjäla en skatt från en grotta med goblins som bevakas av en drake för att därefter Levis upp till supershjältestatusen.

[för att inte förstöra tråden som till sist fick flera intressanta svar så låter jag bli att bemöta alla godsinta svar om vilken usel människa jag är som tydligen gått runt och ägnat stora delar av mitt liv till att i blint raseri hata en viss rollspelsprodukt]

 

[Conan]

Hur är det med reglerna? Jag hörde nånstans att alla skador man ådragit sig läker efter en natts sömn så man kan slå ihjäl en ny demonfurste nästa dag?

 

[Bolongo]

Finns det äventyr/settings som inte lever upp till mina försommar? Som inte går ut på att man får i uppdrag av en ärkemagiker att tillsammans med en paladin och en ranger stjäla en skatt från en grotta med goblins som bevakas av en drake för att därefter Levis upp till supershjältestatusen.

Alla äventyr/settings som publicerats detta sekel går ut på att lösa större problem. Oftast av altruistiska motiv. Sedan går förstås vägen till lösningen genom olika grottor med monster, men det är ju det systemet är byggt för att hantera, så...

 

[Bolongo]

Hur är det med reglerna? Jag hörde nånstans att alla skador man ådragit sig läker efter en natts sömn så man kan slå ihjäl en ny demonfurste nästa dag?

Grundregeln är att du är nästan helt återställd efter en "long rest" Det finns gott om variantregler i DMG om man vill justera detta.
Syftet är förstås att simulera den typ av fiktion där hjältarna sällan eller aldrig lider några bestående men.
Man måste hålla i minnet att skada i D&D är vad jag kallar Die Hard-skada. John McClane ser tilltufsad ut och gnäller lite över det, men hans funktion blir aldrig nedsatt av det.

 

[luddwig]

DnD är, som andra påpekat före mig, inte ett regelsystem och en setting. Det är ett spel som getts ut i många olika versioner och med många olika settings under sina 45 år. Personligen gillar jag DnD när reglerna är avskalade, lätta att få grepp om och lämnar stort utrymme till spelarnas kreativitet, samt när fokus inte ligger på strid utan på öppen problemlösning. Rollspelet hamnar då väldigt långt ifrån de DnD-baserade TV-spel jag sett, och är på lägre levels inte alls episkt.