Nekromanti Jag och indiespel; en konstig grej.

Christoffer

It's all pig.
Joined
18 Mar 2008
Messages
4,298
Location
Umeå
Åh, jag tolkar det absolut inte som ett anfall på indiespel. Därav att jag tyckte tråden var så grym, verkligen ett personligt reflekterande utifrån erfarenhet utav spel. Det är riktigt intressant. Synd att det inte postades en späckad spelrapport vi kunde reflektera kring bara...

Åh, jag försöker inte hjälpa. Inte alls i den meningen ialf. :gremsmile: Jag ville mest belysa det faktum att allt inte behöver vara moraliska bomber fullsprängda med ångest. Men, jag tror jag kanske läste in för mycket i jobbigt och ångest och drog det mot moraliska dilemman. Men, i själva verket kanske det är någon annan stans som det framkommer.

Du nämner kontrollbehov, hur kändes det när du satte dig med Utpost? Var det brist på kontroll av vad som höll på att ske i berättelsen?

Själv skulle jag nog inte närma mig ett spel jag mådde dåligt av genom att köra ett maraton med spelsessioner av det, men om jag ändå hade en dragning åt det, ville uppskatta det så skulle jag nog försöka närma mig det från ett annat håll, spela ett par andra spel som närmar sig det jag drogs till.. Men svår fråga, men Arvidos har helt rätt i att gör det i en säker miljö, vad det nu innebär för dig. Med nära vänner eller i något rätt distansierat så som PbP....
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Jag är mest rädd för att göra fel om jag ska kör ett indiespel, så jag missar hur det är tänkt att spelas... (och alla trådar som om hur olika indiespel ska spelas minskar inte den känslan, direkt). Eftersom det verkar vara jätteviktigt att göra rätt för att inte "sabba upplevelsen" (och spela det som vilket trad-spel som helst).

När jag kör ett tradspel uppstår den där känslan alls. Även med spel där jag inte har ett dugg koll på reglerna.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Ram said:
Jag känner igen mig i det som du beskriver och har likartade erfarenheter fast med en annan vinkling; Jag gillar generellt sett indiespel mycket sämre på grund av tempot och (svepande generalisering) hoppandet från en intensiv scen till en annan.

Jag känner inte att jag får tid att fördjupa mig i relationernas utveckling och när sedan de heta konflikterna löses via ett tärningsslag där "allt" står på spel och de ofta förhållandevis motpolig:a vägarna vidare väljs oåterkallerligt och på ett ögonblick så tycker jag helt enkelt inte att det är så kul. Det är inte det sätt att spela som jag föredrar mest.
Det där känner jag också för indie... som också ökar känslan av att göra "fel".
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Arvidos said:
Jag tycker inte alls att dina förklaringar är konstiga, utan faktiskt ganska klockrena. Hade det varit i långtidsterapi så kanske du skulle behöva problematisera dina egna förklaringar, men det kan vi ju skita i.
Kanske inte skrivit det i tråden men vid det här laget har jag både ifrågasatt mina lösningar och ifrågasatt varför jag ifrågasatt mina lösningar (Skriver jag bara det här för att vara motsats till vad jag varit och stoltsera med min balla personliga utveckling? Och undrar jag det bara för att det är coolt att undra över sådant, eller ligger det något mer bakom?)

Överanalys är mitt mellannamn. Lars Mikael Krank Överanalys Gustav Stalin Bergström, det är (nästan) mitt namn.

Arvidos said:
Keith Johnstone skriver i sina böcker om impro att alla kan impra, men det är rädslan att göra fel och göra bort oss som skrämmer bort oss.
Jag känner igen det där. Knappast förvånande iom att jag umgåtts i teaterkretsar... Men jag håller nog med. Alla kan.

(OT: Det tror jag gäller det mesta. Jag tror skoltrötta byggelever kan lära sig programmera och fixa matte D, och så vidare. Det som är frågan är vad som är värt besväret; eftersom man inte hinner med att göra allt, att bearbeta allt...)

Arvidos said:
Många människor är inte bekväma med att "göra saker" framför andra (hålla föredrag, äta, snida träfigurer) och detta är ju jättestarkt i vissa indiespel - De bygger ju på agens. Du har själv beskrivit hur du är mer för inlevelse än utlevelse - Det kan jag förstå. I tradspel så kan man ofta utforska känslorna i det tysta, i det inre, men i de indiespel du snackar om så handlar det så mycket om att agera.
Japp. Och nåt som kan påpekas är ju att det heller inte kan reduceras till att man kan eller inte kan göra saker inför grupp; för det beror på situation och publik och aktivitet etc. Jag står varje dag inför 20-30 ungar och har inga problem alls med det, jag är ruskigt säker i klassrummet. Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att sjunga inför folk utan alldeles för mycket alkohol i kroppen plus någon snygg person av valfritt kön som ryckte upp mig.

Arvidos said:
När man agerar så kan man göra fel eller göra bort sig.
Ja. Jag skulle kunna knyta an till det jag tycker jag läst att du skrivit om trygghet; att veta vad gruppen och spelet förväntar sig, veta hurdant ens handlingsutrymme man har. Sånt är skitviktigt. För mig, iaf: Jag har en bror som kastar sig handlöst in i nya situationer och inte bryr sig det minsta huruvida han "gör bort sig". Men för mig är den där bekvämligheten och tryggheten viktig.

Jag tror det gäller spel också. Det är nog en del av det hela. Inte allt, men en del. Att jag helt enkelt inte kände tillräcklig trygghet i situationen när vi spelade Utpost...

(Nun när jag tänker efter så har jag såklart också mycket lättare att leva ut ångest i gamla vanliga Vampire när jag spelar med folk jag kännt i några år än om jag gör det med nya bekantskaper)

Arvidos said:
Du beskriver ett kontrollbehov och, hallå, det har varenda människa i dagens samhälle! :gremlaugh: (Men vissa kan ha lättare för att släppa kontrollen än andra) Kontroll är vårt mest grundläggande behov, utan kontroll över en situation så blir den otrygg. Jag har skrivit en massa om detta på min blogg, om du vill läsa så kan jag länka.
Tror jag läst det; jag brukar kolla till din blogg ibland.

Arvidos said:
Kanske blir det extra starkt när det blir omedelbart, som du säger. Är man van vid att planera i livet, och plötsligt inte får det, så har man inte samma verktyg och erfarenhet för att handskas med situationen, och ifall det finns en "räddningslina" eller inte (Att man kan lämna situationen) gör en enorm skillnad! Det är så här små barn lär sig trygghet, de utforskar världen själva, men de vet att om de bara ropar så kommer mamma eller pappa med en gång, och tar bort det läskiga.
Jag tänker i det här läget motstå frestelsen att gå in på djupet vad gäller min relation till mina föräldrar; låt oss bara säga att anknytningsteorin (som jag förstått den) kan förklara saker om mig. Jag minns inte, kanske har vi pratat om det förut? Nåja...

Jag nickar medhållande till det du skriver om planering och så. Jag är en planerande person, so hanterar stress genom att göra listor och ruta in planer. Även i rollspel; jag gillar att planera och sedan utföra. Gillar att spendera timmar med att ångestfullt försöka bygga en fungerande plan utan att ha tillröäckligt med info, debattera hur man egentligen ska handskas med artfakten man hittat, vem som ska få den, och så vidare. och sedan besluta sig. Ångesten kommer innan beslutet... Hm.


Arvidos said:
Se till att ha maximal trygghet isåfall! Ifall man gör något obehagligt och det slår tillbaks på en så kommer det att bli ännu mer obehagligt. Men gör man något obehagligt och det inte slår tillbaka på en, då blir det mindre obehagligt. Se till att bygga trygghet i gruppen om du vill utmana dig själv, prata med de andra, se till att du får en räddningslina så att du kan ta en paus om det blir obehagligt. (Behöver kanske inte vara ett "safeword", men du fattar... :gremwink: )

Eller vad tror du?
Mjo, det här har jag också funderat i linje med. Problemet är väl att det tar tid att bygga trygghet... För mig, iaf. Det tar ett jäkla tag, och kräver energi nåt så gröjävulskt. Jag är killen som ibland får för mig att mina kompisar bara hänger med mig för att de tycker synd om mig, liksom. Inte så ofta numera; var mer sådan förr.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Poppe said:
Du nämner kontrollbehov, hur kändes det när du satte dig med Utpost? Var det brist på kontroll av vad som höll på att ske i berättelsen?
Givetvis spelar det in; det var en helt ny upplevelse på flera plan:
- Första rollspelskonventet
- Första indierummet
- Första gången jag träffade Arvidos och Genesis och de andra IRL
- Första gången jag spelar ett indiespel jag inte skapat själv
- Första gången jag spelar Utpost

Och givet min historia av osäkerhet (för att inte säga irrationell rädsla) vad gäller "nya situationer"... Tja, nog ligger en del av förklaringen där, det tror jag.

Poppe said:
Själv skulle jag nog inte närma mig ett spel jag mådde dåligt av genom att köra ett maraton med spelsessioner av det, men om jag ändå hade en dragning åt det, ville uppskatta det så skulle jag nog försöka närma mig det från ett annat håll, spela ett par andra spel som närmar sig det jag drogs till..
Mitt metaproblem här är ju att jag med åren blivit alltmer av en nejsägare. Eller ja, inte så att jag trycker ner allt utan snarare att jag så snart jag upptäcker en svaghet hos mig själv gärna vill "rätta till" den. Tvinga mig själv att göra saker jag tycker är obehagliga för att vänja mig och göra dem vardagliga. Något slags självförbättringssträvan, alltså. Utmana det man tycker illa om hos sig själv.

Och jag vet inte om det är en så nyttig inställning egentligen.
 

Übereil

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2010
Messages
1,917
Location
Örebro
krank said:
Mitt metaproblem här är ju att jag med åren blivit alltmer av en nejsägare. Eller ja, inte så att jag trycker ner allt utan snarare att jag så snart jag upptäcker en svaghet hos mig själv gärna vill "rätta till" den. Tvinga mig själv att göra saker jag tycker är obehagliga för att vänja mig och göra dem vardagliga. Något slags självförbättringssträvan, alltså. Utmana det man tycker illa om hos sig själv.

Och jag vet inte om det är en så nyttig inställning egentligen.
Allt är relativt, som det brukar heta. Hade jag inte för fem år sen utmanat mig själv och försökt rätta till mina svagheter så hade jag nog gått under vid det här laget. Med den inställning jag hade till livet hade jag helt enkelt inte pallat. Sen finns det ju fler sätt att hantera en svaghet på än att jobba bort den.

Och om man konsekvent jobbar bort alla sina svagheter så bör man ju förr eller senare komma till den punkt då ens resterande svagheter är för ingrodda och för små för att det inte ska vara värt att jobba bort dom längre.

Själv har min utveckling stannat lite. Problemet är att jag inte har någon egentlig arena där jag kan konfrontera dom. Rollspel spelar jag för sällan för att få upp vana och kunna använda mina erfarenheter från tidigare spelpass (och eftersom det sker så sällan så fokuserar jag på andra behov först, av någon dum anledning (troligtvis lathet)). Andra sociala sammanhang är jag egentligen aldrig i. Att utvecklas socialt när man spenderar nästan all sin tid ensam av sin tid på sitt rum är inte lätt...

Übereil
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Halvny snabb fundering:

När jag kör djupimmersion så finns det ibland jobbiga val och sociala situationer som ger ångest. Det brukar jag tycka är givande och kul och en viktig del av den upplevelse jag eftersöker.

Men; i Utpost skedde de här viktiga valen och sånt rätt intensivt och fort. varje scen var viktig, och hur man agerade i den var viktigt, och det var kanske små beslut i det stora hela men hela tiden stora beslut på det personliga planet - öppna sig eller sluta sig, kramas eller slå på käften, våga be om förlåtelse och så vidare. Det tog liksom inte slut.

Det här är en intressant tanke, som nog kommer att både ge mig ytterligare verktyg för att bygga djupimmersion och förstå indiespel (och varför jag gillar en del men inte andra).


Jag tycker att det har kommit många jättebra idéer och funderingar i den här tråden. Det blir lätt att sånt här urartar i att man försöker "hjälpa" den som "har problem" eller ännu värre försöker övertala den om att det egentligen inte alls är så som hen uppfattat saker och ting. Istället har de flesta antingen bidragit med egna känslor och rädslor, vilket jag tycker är helt fantastiskt, eller försökt komma med olika infallsvinklar och förklaringsmodeller.

Det är awesome.

Jag kommer att fortsätta att fundera på det här.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Oj!

Jag hade inte väntat mig att läsa Arfert berätta om prestationsångest i indierollspel. Det tycker jag är en mycket öppnare, och mer givande, kritik av indiespel än vad jag brukar läsa.

Den här tråden fick mig att lägga lite extra krut på behovet av trygghet i The Flow-er Model.

krank;

krank said:
de flesta (har) antingen bidragit med egna känslor och rädslor, vilket jag tycker är helt fantastiskt, eller försökt komma med olika infallsvinklar och förklaringsmodeller.
Jag hade själv en period då det kändes mer och mer motigt och lite jobbigt att spelleda. Det var innan jag började gå över till spel där jag som spelledare gjorde ganska lite prep, och istället lät spelarna vara med och "dra lasset" under spelmötets gång.

Förvisso var det en känsla av att vara överväldigad snarare än att jag inte litade på min kreativitet, men om något så kände jag ändå mer prestationsångest när jag förberedde spel innan mötet, än när jag började improvisera det. Tvärtom mot din upplevelse, alltså.

Eftersom du varit med i lite improteater så gissar jag att du är bekant med improns idé att man ska släppa prestationen, sluta försöka vara rolig eller ens bra - Det finns ju till och med improövningar som går ut på att vara så ordinär eller tråkig man kan på scen.

För mig var det en befrielse. Att få gå upp på scenen och bara köra på känsla är en riktig kick, och att det är omöjligt att misslyckas (eller rättare sagt, att misslyckandet är helt okej) känns underbart.

Kanske inte överförbart till rollspel till 100% (men till 50% iallafall!)

Vad tänker du om det?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Arvidos said:
Eftersom du varit med i lite improteater så gissar jag att du är bekant med improns idé att man ska släppa prestationen, sluta försöka vara rolig eller ens bra - Det finns ju till och med improövningar som går ut på att vara så ordinär eller tråkig man kan på scen.

För mig var det en befrielse. Att få gå upp på scenen och bara köra på känsla är en riktig kick, och att det är omöjligt att misslyckas (eller rättare sagt, att misslyckandet är helt okej) känns underbart.

Kanske inte överförbart till rollspel till 100% (men till 50% iallafall!)

Vad tänker du om det?
Jo, givetvis är jag bekant med förfarandet, så att säga. För mig blev det dock aldrig "underbart", det bara fortsatte vara plågsamt - någonstans handlade teater för mig om att sätta upp en bra föreställning, och då har jag svårt att motivera mig att ställa mig framme på scen inför folk och vara dålig eller tråkig.

Kanske borde jag ha fortsatt med improövningar, kämpat mig igenom den där prestationsångesten och så vidare. Jag vet inte.

Lite är det på samma sätt med rollspel, för mig. När ett spelmöte bombar och går åt helsicke så tycker jag att det är fruktansvärt; jag har slösat mina medspelares tid och gjort folk besvikna.


Är det okej att faktiskt tycka att målet med rollspel (rent subjektivt, såklart), eller teater, är att det faktiskt ska bli bra? Jag tycker att det är okej, men jag vet inte om jag egentligen tycker så, än. Jag har bara inte känt den där befrielsen eller den där kicken. Eller ja, svagt kanske - men fortfarande begraven under en massa kallsvettig ångest.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
krank said:
När jag kör djupimmersion så finns det ibland jobbiga val och sociala situationer som ger ångest. Det brukar jag tycka är givande och kul och en viktig del av den upplevelse jag eftersöker.

Men; i Utpost skedde de här viktiga valen och sånt rätt intensivt och fort. varje scen var viktig, och hur man agerade i den var viktigt, och det var kanske små beslut i det stora hela men hela tiden stora beslut på det personliga planet - öppna sig eller sluta sig, kramas eller slå på käften, våga be om förlåtelse och så vidare. Det tog liksom inte slut.
Det där känner jag igen som fan. Det tog min malmögrupp rätt lång tid från att vi började spela Solar och arbeta med bomber och så tills vi hittade en schysst balans, eller rättare sagt dynamik i tempo. Om spelledaren bombar järnet i varenda scen så blir det lätt överlastat och inte så skoj, särskilt om bomberna hela tiden handlar om ångestfyllda personliga val. När vi lugnade ner oss lite och tillät lite transportsträckor och färgscener och så så blev det mycket roligare. Och Utpost är ju liksom byggt så att man vill kasta sig rakt in i konflikter direkt, och gärna eskalera dem snabbt som fan. Så det är ju extremt på det sättet, men jag kan känna igen mig i att det kan dyka upp i vilket spel som helst om man jobbar lite för dogmatiskt med bombandet.
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Arvidos said:
Eftersom du varit med i lite improteater så gissar jag att du är bekant med improns idé att man ska släppa prestationen, sluta försöka vara rolig eller ens bra - Det finns ju till och med improövningar som går ut på att vara så ordinär eller tråkig man kan på scen.

För mig var det en befrielse. Att få gå upp på scenen och bara köra på känsla är en riktig kick, och att det är omöjligt att misslyckas (eller rättare sagt, att misslyckandet är helt okej) känns underbart.
Men det där är så himla olika, eller rättare sagt, det är så ofta rakt tvärtom. För mig har den där delen av impro aldrig funkat som något befriande utan tvärtom - att sänka garden och bara köra utan att det behöver bli bra väcker hos mig en extrem prestationsångest. Aaah, jagvetattjagbaraskasäganågotvadsomhelstsomfinnsilådan, fanvadåligjagärsomintebarakansäganåt!

Så just som verktyg för att sänka censurgarden så är Johnstone-grejen inte alldeles givet en succé, även om det har fungerat strålande för många.

Öhm, inte så relevant betraktelse, kanske, men ändå. :gremblush:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Simon said:
Det där känner jag igen som fan. Det tog min malmögrupp rätt lång tid från att vi började spela Solar och arbeta med bomber och så tills vi hittade en schysst balans, eller rättare sagt dynamik i tempo. Om spelledaren bombar järnet i varenda scen så blir det lätt överlastat och inte så skoj, särskilt om bomberna hela tiden handlar om ångestfyllda personliga val. När vi lugnade ner oss lite och tillät lite transportsträckor och färgscener och så så blev det mycket roligare. Och Utpost är ju liksom byggt så att man vill kasta sig rakt in i konflikter direkt, och gärna eskalera dem snabbt som fan. Så det är ju extremt på det sättet, men jag kan känna igen mig i att det kan dyka upp i vilket spel som helst om man jobbar lite för dogmatiskt med bombandet.
Det är skönt som fan att läsa; en grej jag tar med mig från det här är nog behovet av "downtime" i rollspel, att jag nog vill att det ska finnas transportsträckor och annat att göra än att fatta stora beslut om svåra känslomässiga grejer. Kanske något att påpeka bland "spelledartips" när man skapar vissa sorters rollspel?
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Simon said:
Arvidos said:
Eftersom du varit med i lite improteater så gissar jag att du är bekant med improns idé att man ska släppa prestationen, sluta försöka vara rolig eller ens bra - Det finns ju till och med improövningar som går ut på att vara så ordinär eller tråkig man kan på scen.

För mig var det en befrielse. Att få gå upp på scenen och bara köra på känsla är en riktig kick, och att det är omöjligt att misslyckas (eller rättare sagt, att misslyckandet är helt okej) känns underbart.
Men det där är så himla olika, eller rättare sagt, det är så ofta rakt tvärtom. För mig har den där delen av impro aldrig funkat som något befriande utan tvärtom - att sänka garden och bara köra utan att det behöver bli bra väcker hos mig en extrem prestationsångest. Aaah, jagvetattjagbaraskasäganågotvadsomhelstsomfinnsilådan, fanvadåligjagärsomintebarakansäganåt!

Så just som verktyg för att sänka censurgarden så är Johnstone-grejen inte alldeles givet en succé, även om det har fungerat strålande för många.

Öhm, inte så relevant betraktelse, kanske, men ändå. :gremblush:
Ta det som en personlig erfarenhet, jag förutsätter inte att det är lika för alla, men jag tycker ändå att det är bra att du tar tag i det jag säger och benar i vad prestation på scen (eller runt bordet) innebär.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Simon said:
Öhm, inte så relevant betraktelse, kanske, men ändå. :gremblush:
Jag tycker tvärtom att det är väldigt relevant; dels känns det ju skönt för mig som får bekräftelse på att fler upplevt liknande saker, att det inte är fel på mig bara för att jag inte upplever den här fantastiska lättnaden vissa upplever i impron.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Igår spelade jag och gänget Once upon a time, som ju också är lite det här att slänga sin in i berättandet utan att tveka och så.

Det var inte heller så kul. Återigen, awesome spel, men jag tror inte jag fixar det riktigt... Och jag kände igen lite samma problem. Jag satt hela tiden och ville att sagan vi berättade skulle vara en bra saga, medan ett sådant tänkande helt blockerar och fuckar upp ens förmåga att alls delta i spelet. Och så hela tiden tidspress, kreativitetspress. Det fuckade mig ordentligt.



Jag trivs med bra historier. Jag trivs med bra sagor, med bra stories och bra äventyr. Jag vill att det ska bli bra. Är det en fixering, eller en preferens? Jag har i dagsläget svårt att se värdet för mig i just att "lära mig våga misslyckas"; men frågan är om det är en försvarsmekanism för att försvara för mig själv att jag inte vill röra mig i den riktningen, eller något annat.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
krank said:
Jag trivs med bra historier. Jag trivs med bra sagor, med bra stories och bra äventyr. Jag vill att det ska bli bra. Är det en fixering, eller en preferens?
Det kanske är omöjligt att säga, egentligen. Det går att psykologisera allting, allting går att härleda ur de undermedvetna modeller vi applicerar på livet. De är inte automatiskt bra eller dåliga, utan bara adaptioner.

Låt mig berätta lite mer om mitt liv.

Som psykologstudent går jag i egenterapi, och jag och min terapeut har pratat ändlöst om mitt behov att bli godkänd, att jag måste känna att mina idéer, skapelser och bidrag accepteras och uppskattas av omgivningen.

Jag tar också stort ansvar för att det ska bli bra i en grupp, i en rollspelsgrupp så kan jag ibland känna att jag vill ta hela ansvaret för att alla känner sig nöjda och engagerade (Lägger upp Doodlar för att skaka fram datum, medla budskap, off-snacka...)

Men jag älskar också att lyssna på människor och i sin tur bli lyssnad på, så för mig var improteatern något som tidigt kändes rätt. Det var också något som verkligen förändrade något, den gav ett fönster som släppte på förväntningar och planeringar, och gjorde mig lite mer till den jag ville vara.

Eftersom du läser min blogg så ser du att jag sätter nyfikenhet, mjukhet och "bara vara" som det högsta tillståndet av hälsa, kreativitet och skapande. Taoism, liksom.

Och i förra veckan, vi börjar närma oss slutet på ett års terapi, så tar min terapeut upp att jag flera, flera gånger har trevat hos honom och frågat vilken modell jag ska hålla mig till i terapin, hur han vill ha det, vad vi ska hålla oss inom för ramar... Jag måste veta spelreglerna, så att jag kan känna mig trygg i att det jag säger är bra bidrag. Det är som att jag alltid måste ha en modell att hålla mig till.

Jag blev så ställd att jag började gråta, av empati för mig själv, och av det förstående och accepterande mötet.

Min första respons efter det mötet var att tänka hur jag kunde gå ifrån det här att jag gör modeller av allting, hur jag skulle kunna försöka bli ännu mer inkännande och intuitiv...

Men sedan insåg jag att jag trivs bra med att jag bygger modeller av det jag gör, medans jag gör det. Det passar bra i mitt liv, för jag vill granska vad vi gör, och finna en bättre väg. Jag vill bedriva terapi och samtidigt forskning på terapi, jag vill forska på våra attityder och normer, jag vill förstå och utveckla rollspelsdesign...

Kanske var det just mitt behov av strukturer där man vet hur det ligger till som gjorde att impron klickade för mig, improns konventioner byggde ett litet rum där man kunde gå in och veta att nu ska vi enbart lyssna på varandra och oss själva.

Och det är dessa mina inre modeller som är anledningen till att jag skriver en modell över mitt engagemang i rollspel, och det är anledningen till att den modellen sätter så stor vikt på en trygg miljö, förväntningar, och att man ska acceptera och bygga på andras bidrag istället för att blocka dem.

---

Så, för mig var planerande, prestation och förväntningar något jag kunde klara mig utan, men mitt analyserande och uppstrukturerande är jag glad att jag har.

Hur det är för dig får du själv svara på.

Jag ser att du är i full gång.
 

Anon

Veteran
Joined
24 Aug 2010
Messages
61
Jag vet inget om sådana där indiespel. Det är inget för mig, men jag tänkte svara på en grej:

krank said:
Ska jag känna mig bekväm i det jag gillar, och fortsätta med det? Eller ska jag försöka möta mina rädslor, testa mer, hitta spelgäng där jag känner mig så bekväm att det inte gör någonting om jag bryter ihop och inte klarar mer mitt i en spelsession?
Om du är bekväm i det du gillar och inte känner att det är något som saknas så nöj dig med det. Det är inget självändamål att prova nya grejor om man inte direkt känner "wow, det här verkar jättekul!". Om du dessutom känner obehag så låt bli skiten, den första instinkten brukar faktisk stämma.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,180
Location
Rissne
Arvidos said:
Jag ser att du är i full gång.
Absolut. Ditt inlägg här påminde mig om något viktigt: att det här är en process som aldrig blir färdig. Det här med... "självförbättring"? Kan man kalla det så? ...blir man ju aldrig riktigt klar med.

Jag tror att jag just nu fortfarande är ganska bekväm i den här nya insikten som hela tråden handlar om, och tycker om att hitta olika ingångar och modeller. Men hela tiden frestas jag att bestämma mig för en Förklaring, för när man hittat en Förklaring så kan man ju lägga problemet åt sidan, och vara Klar.

Att bli Klar med saker är en sån där grej som är viktig för mig. Jag gillar att bli klar med böcker och spel och utbildningar och uppgifter och rollspel och kampanjer och att se små mätare i spel gå upp. Att berätta färdigt sagor, att avsluta diskussioner och att komplettera samlingar.

Och eftersom jag känner igen den här tendensen hos mig och har gjort den explicit istället för implicit så är jag lite skeptisk mot driften att bestämma mig för en förklaring just nu.

Det skulle vara lite skönt: "Det HÄR är varför jag inte gillar känslointensiva rollspel av Utpost/Genesistyp". Så, problem "löst", nu kan jag lägga hela problemställningen på hyllan och ta itu med nästa grej. Inkassera två levlar. "Got that sofa problem handled", som Nordon säger i Fight Club.

Men jag vill nog älta det här ett tag till, åtminstone i mitt huvud, fortsätta hitta likheter och skillnader med andra situationer - tills jag är redo att bestämma mig för ett sätt att resonera kring det här som jag kan vara nöjd med tills vidare.

Jag är alldeles för bra, annars, på att bestämma mig för åsikter och sedan vara dålig på att ändra mig när jag får vettiga motargument. Got that opinion-about-isreal-and-palestine-problem handled.


//Krank, babblar
 

KamiFisk

Hero
Joined
1 Feb 2010
Messages
928
Location
Uppsala
Detta är verkligen en fruktansvärt bra tråd, så jag kommer nog hänga på och få ut lite av mina känslor.

Jag har fruktansvärd prestations ångest inför att spelleda och skriva äventyr. Mest tror jag att det är för att det känns som jag redan gjort min bästa kampanj någonsin och jag kommer aldrig någonsin kunna leva upp till den standarden igen. På detta kommer även en ständig drivkraft till självförbättring som gör att jag hela tiden känner att jag måste toppa mig själv på något sätt. Jag tvingar mig själv in i otrevliga situationer för att försöka övervinna dom, bland annat har jag tvingat mig själv sitta i ett rum med en tarantella vilka jag är enormt rädd för.

Jag tycker att det är svårt med indie spel, fast än att jag tycker om deras ideér. Det känns inte riktigt som om jag lyckas hamna i det stadiet som alla hamnar i när känslorna blir påtagliga antingen är jag alldelles för kall eller för dålig för att sätta mig in i min roll ordentligt.

Nog med babbel dags att sätta sig ner och rita lite för att boosta på mitt förbättrings behov. //Godnatt
 
Top