Nekromanti Jag recenserar de gammla DoD äventyren!

[Henke]

Äventyret: Döda skogen (Ärans väg del 1)

Detta var förmodligen första gången jag spelade rollspel. Otrolig nostalgitripp, men också en sorg över första döda RP:n som miste livet i nån slags spjutfälla. :-(

 

[crilloan]

Jag har läst äventyret i omgångar och älskar det men aldrig fått möjlighet att spela det.
Om ni skulle köra det för några nybörjare (40+) med dod retro. Hur skulle ni lösa upp det?
C

 

[luddwig]

Jag har läst äventyret i omgångar och älskar det men aldrig fått möjlighet att spela det.
Om ni skulle köra det för några nybörjare (40+) med dod retro. Hur skulle ni lösa upp det?

Det här är inte ett direkt svar på din fråga, och frågan är egentligen ett ämne för en annan tråd, men jag skulle använda Fantasy! istället för DoD16. Fantasy! är väldigt enkelt att husregla/modifiera och skulle antagligen göra sig bra som regelmotor till gamla DoD-äventyr. För vidare läsning på ämnet, se...

https://www.rollspel.nu/threads/74711

 

[God45]

Jag har läst äventyret i omgångar och älskar det men aldrig fått möjlighet att spela det.
Om ni skulle köra det för några nybörjare (40+) med dod retro. Hur skulle ni lösa upp det?
C

Jag hade också använt Fantasy! Men jag hade ärligt talat inte ändrat så mycket. Bara starta på värdshuset och så putta dem lite mer mot att bara ge sig ut på ett av äventyren bara

 

[erikt]

Äventyret: Dimön
Av: Roger Undhagen
År: 1984

Dimön finns i två olika utgåvor. Någon som vet om det är några egentliga skillnader mellan dem, förutom omslaget?

 

[Guest]

Dimön finns i två olika utgåvor. Någon som vet om det är några egentliga skillnader mellan dem, förutom omslaget?

I tvåan kan man få syn på en Rock i skyn (som ett slumpmässigt möte), vilket permanent ökar allas PSY med 1.
Fågelskådning är sannolikt populärt bland magiker.

 

[God45]

Äventyret: Maktens portar (Ärans väg del 2)
Av: Roger Undhagen
År: 1985

Der här äventyret börjar direkt efter att en grupp tagit sig genom Döda Skogen och öppnar Maktens portar, bortom vilka dvärgarna som flydde mänsklighetens utspridning skapat sin tillflyktsort för länge sedan. Äventyret går att spela självständigt, men eftersom Döda skogen är så bra vet jag inte varför du skulle göra det.

Grejen du kommer till först i det här äventyret är dock inte dungeonen, det är alla de många faktioner, NPC:er och andra som reagerar på att dungeonen är öppen. Man skulle kunna spendera en kort kampanj bara hanterandes politiken och konsekvenserna. Sedan stiger man in i det uråldriga dvärgariket och en fantastisk dungeon.

Äventyret sätter inte bara stämningen av den här uråldriga platsen mycket bättre än nästan alla andra dungeons jag har läst. Den har också fantastiska och fruktansvärda fiender som jagar spelarna genom dungeonen. Varelser som ser i mörkret, kan röra sig fritt och alltid vet var karaktärerna är...

En jättebra dungeon med bra twister och en situation runt sig som gör hela äventyret ännu bättre. 5 av 5.

 

[Skarpskytten]

Äventyret: Döda skogen (Ärans väg del 1)

5 av 5. En magisk, och förutom den lite förvirrande layouten, perfekt sandlåda.

Hade du satt ett annat betyg hade jag sagt upp bekantskapen!

Skämt åsido, detta är det Drakar-äventyr jag håller högst av alla, av just de skälen du framför. Undhagen har kanske inte riktigt Granströms kreativa geni eller filosofiska grund i Svavelvinter, men å andra sidan här det här min sorts fantasy mycket mer. Undhagen berättar i "Bland mutanter, drakar och demoner" att han strävade efter en klassisk sagostämning, och jag tycker han lyckades perfekt med det. Jag anser nog att han var 80-talets främste svenske äventyrskonstruktör.

Det enda jag vill klaga på - förutom en instruktion om att rälsa spelarna och lite 80-talssexism - är att det är för lite av allt. Jag vill ha mer kummel, djupare orkgrottor, ett mer mystiskt trollkarlstorn. Men vill ändå framhåll att det äventyret imponerar än mer med tanke hur tidigt i den svenska rollspelshistorien det är skrivet.

Mitt eget exemplar är totalt sönderspelat, jag vet inte hur många gånger vi spelade det här. Vi var helt besatta av Grim och Grum, Svarte riddare, Svarthand, Vindhand ... Jag minns tyvärr inget av våra genomspelningar, annat än att två rollfigurer vid namn Pugh Orkdräpare och Brutus Leverbiff en gång gav sig på det.

 

[God45]

Äventyret: Mörkrets hjärta (Ärans väg del 3)
Av: Michael Petersen
År: 1986

Det här är en fullständig besvikelse och ett svek mot del 1 och 2 i serien av äventyr. Om du bara vill ha ett nummer så är det här en svag 1:a och du kan säkert skippa resten av recensionen.

Så ni har koll på hur del 1 och 2 av ärans väg har varit öppna, stämningsfulla, svåra och charmiga äventyr fyllda av val och öppna upplägg? Fuck allt det. Det här, berättar den nya författaren, är en kamp mellan mörkret och ljuset. Och spelarna är nu rälsade på ett sätt som jag då och då porträtterat som allting som är fel med svensk rollspelskultur. Om ni lyckades väldigt bra i förra scenariot straffas ni med rälsning det första som händer här, kan jag peka ut som ett exempel. Det här är verkligen skärpunkten mellan Old school och sena 80-talet. Dragonlance har smutsat ner hela det här äventyret och det känns som något Eddings skrivit och som bara duger till att läsas på ett flygplan.

Man rälsas runt från fiende till fiende och plats till plats utan att kunna avvika eller göra något kreativt. Sedan kommer man till den ooooonnnndddaaa kristalen som är slutbossen och då dör en karaktär automatiskt när man förstör den. Sedan får resten adelstitlar och hus! Sämre skatter en de awesome skatterna som fanns i del 2.

Det här är massivt dåligt. Och att det är den tredje delen i en hittills nästan perfekt kampanj gör det hela så mycket värre. Scenariot är dessutom eländigt tråkigt skrivet.

1 av 5. En väldigt svag 1:a.

 

[God45]

Hade du satt ett annat betyg hade jag sagt upp bekantskapen!

Skämt åsido, detta är det Drakar-äventyr jag håller högst av alla, av just de skälen du framför. Undhagen har kanske inte riktigt Granströms kreativa geni i Svavelvinter, men å andra sidan här det här min sorts fantasy mycket mer. Undhagen berättar i "Bland mutanter, drakar och demoner" att han strävade efter en klassisk sagostämning, och jag tycker han lyckades perfekt med det. Jag anser nog att han var 80-talets främste svenske äventyrskonstruktör.

Det enda jag vill klaga på - förutom en instruktion om att rälsa spelarna och lite 80-talssexism - är att det är för lite av allt. Jag vill ha mer kummel, djupare orkgrottor, ett mer mystiskt trollkarlstorn. Det här är än mer imponerande med tanke hur tidigt i den svenska rollspelshistorien det är skrivet.

Mitt eget exemplar är totalt sönderspelat, jag vet inte hur många gånger vi spelade det här. Vi var helt besatta av Grim och Grum, Svarte riddare, Svarthand, Vindhand ... Jag minns tyvärr inget av våra genomspelningar, annat än att två rollfigurer vid namn Pugh Orkdräpare och Brutus Leverbiff en gång gav sig på det.

Det är verkligen jätte, jätte bra! Undhagen har en helt fantastisk fingertopps känsla när det kommer till vad han gör. Del 2 är nästan lika bra, men det är en dungeon och de är alltid lite mindre roliga än sandlådor.

 

[Nässe]

Lite OT kanske men men... om man nu skulle spela igenom trilogin igen, alltså Döda skogen etc och byta ut eller ändra del tre. Hur skulle man göra det bra? Eller ska man bara låta det sluta efter Maktens portar? Visst sutar det lite som en cliff-hanger. Man är väl på väg till något?

Anledningen att jag frågar är att det dyker upp allt fler tillfällen att spela med nya rollspelare, och jag har alltid svårt för att välja vad man ska köra. Kanske den här trilogin fast med annat slut?

För örvigt ska sägas att vi hade skitkul med alla tre delarna, även trean. Jag slog sönder kristallen, och besparades mitt liv men fick sänka rätt många grundegenskaper. Schysst SL... I efterhand kan ju jag också se hur knasig trean är. Och se att man i tvåan just skulle använt alla faktionerna. Vi spelade tvåan och trean på samma sätt; gick från rum till rum i enorma statiska byggnader, helades oss och slogs.

 

[erikt]

och det känns som något Eddings skrivit och som bara duger till att läsas på ett flygplan.

Protest! Eddings kunde åtminstone skriva underhållande dialog, och hade en del minnesvärda karaktärer.
Jag kan inte påminna mig att det här äventyret hade någondera.

 

[God45]

Lite OT kanske men men... om man nu skulle spela igenom trilogin igen, alltså Döda skogen etc och byta ut eller ändra del tre. Hur skulle man göra det bra? Eller ska man bara låta det sluta efter Maktens portar? Visst sutar det lite som en cliff-hanger. Man är väl på väg till något?

Anledningen att jag frågar är att det dyker upp allt fler tillfällen att spela med nya rollspelare, och jag har alltid svårt för att välja vad man ska köra. Kanske den här trilogin fast med annat slut?

För örvigt ska sägas att vi hade skitkul med alla tre delarna, även trean. Jag slog sönder kristallen, och besparades mitt liv men fick sänka rätt många grundegenskaper. Schysst SL... I efterhand kan ju jag också se hur knasig trean är. Och se att man i tvåan just skulle använt alla faktionerna. Vi spelade tvåan och trean på samma sätt; gick från rum till rum i enorma statiska byggnader, helades oss och slogs.

Jag hade tagit ut 3:an helt och skrivit något eget. Men det finns mer än lite material i 1: an och 2:an stt jobba vidare på tycker jag

 

[God45]

Protest! Eddings kunde åtminstone skriva underhållande dialog, och hade en del minnesvärda karaktärer.
Jag kan inte påminna mig att det här äventyret hade någondera.

Och det är exakt den typen av saker man läser på ett flygplan ;p

 

[God45]

Äventyret: Svart duell
Av: Paul Schnackenburg och Henrik Becker
År: 1986

En grupp alver hyr in spelarkaraktärerna för att mörda en ond trollkarl som bor på en ö (8 timmars segling från fastlandet vilket verkar opraktiskt) och därifrån terroriserar regionen med sina arméer av orcher och resar. Trollkarlens ö är förtrollad så att alver blir jätteslagsmål om de går i land på den (så har ni en alv i gruppen spela något annat). De har en chans att slå till eftersom trollkarlens arme är någon annanstans och gör stuff. Äventyrarna åker till ön, springer runt på den, går in i tornet där de krälar lite och sedan dödar en demon och till slut går de ner i grottorna under tornet och dödar trollkarlen (som kommer försöka fucka upp dem end ett svärd i bästa Elric stil).

Här finns kul saker! Tornet lever och vrider ägaren till ondska, alverna vill spränga tornet med skatter man kan hitta åt dem, det finns en sphinx och en cool demon. Och att ultra trollkarlen går "Fuck this" och flyr är en rolig twist.

Äventyret lider av lite dålig organisation vilket för det svårt att läsa eller hitta info i. Så det sänker betyget. Men det är fortfarande ett kul litet äventyr.

3 av 5.

 

[Henke]

Äventyret: Mörkrets hjärta (Ärans väg del 3)
Av: Michael Petersen
År: 1986

1 av 5. En väldigt svag 1:a.

Här håller jag inte riktigt med. Jag tycker iofs inte äventyret är speciellt bra men en väldigt svag 1:a är lite väl hårt? Nu har jag givetvis inte läst äventyret på många år men vad jag minns av genomläsningen är att det visserligen var hårt rälsat och att jag tyckte det var sorgligt att en RP skulle behöva offra livet på slutet, men som spelare är det inte säkert (speciellt inte på tiden då äventyret lanserades) att man hade uppfattat rälsningen på samma sätt och isåfall är ju spelarperspektivet snarare en episk kamp mot mörka krafter med förräderi, belägrade kloster och äran att bekämpa mörkret. Jag tycker en 2:a hade varit mer rättvist

 

[God45]

Här håller jag inte riktigt med. Jag tycker iofs inte äventyret är speciellt bra men en väldigt svag 1:a är lite väl hårt? Nu har jag givetvis inte läst äventyret på många år men vad jag minns av genomläsningen är att det visserligen var hårt rälsat och att jag tyckte det var sorgligt att en RP skulle behöva offra livet på slutet, men som spelare är det inte säkert (speciellt inte på tiden då äventyret lanserades) att man hade uppfattat rälsningen på samma sätt och isåfall är ju spelarperspektivet snarare en episk kamp mot mörka krafter med förräderi, belägrade kloster och äran att bekämpa mörkret. Jag tycker en 2:a hade varit mer rättvist

Jag tänker inte ge äventyret några fördelar pga ålder när de två första delarna i kampanjen inte gör samma fel. Och att det bidrog till att bygga en kultur av rälsning... Ehh...

Men även om vi struntar i rälsningen är det här en shitty kamp mot ondskan. De väldigt uppenbara Mörkrets hjärta referenserna är skräp, skurken är en tramsig kristal, man får inte planera något själv.... Jag kan inte tänka mig att en grupp spelare listiga och djärva nog att ta sig genom del 1 och 2 inte skulle slå bakut i det här äventyret.

Om det här inte vore 3e delen i Ärans väg hade det varit en vanlig 1:a. Nu är det en svag 1:a och jag står för det.

 

[Hans E Magnusson]

Äventyret: Mörkrets hjärta (Ärans väg del 3)
Av: Michael Petersen
År: 1986

Det här är en fullständig besvikelse och ett svek mot del 1 och 2 i serien av äventyr. Om du bara vill ha ett nummer så är det här en svag 1:a och du kan säkert skippa resten av recensionen.

Så ni har koll på hur del 1 och 2 av ärans väg har varit öppna, stämningsfulla, svåra och charmiga äventyr fyllda av val och öppna upplägg? Fuck allt det. Det här, berättar den nya författaren, är en kamp mellan mörkret och ljuset. Och spelarna är nu rälsade på ett sätt som jag då och då porträtterat som allting som är fel med svensk rollspelskultur. Om ni lyckades väldigt bra i förra scenariot straffas ni med rälsning det första som händer här, kan jag peka ut som ett exempel. Det här är verkligen skärpunkten mellan Old school och sena 80-talet. Dragonlance har smutsat ner hela det här äventyret och det känns som något Eddings skrivit och som bara duger till att läsas på ett flygplan.

Man rälsas runt från fiende till fiende och plats till plats utan att kunna avvika eller göra något kreativt. Sedan kommer man till den ooooonnnndddaaa kristalen som är slutbossen och då dör en karaktär automatiskt när man förstör den. Sedan får resten adelstitlar och hus! Sämre skatter en de awesome skatterna som fanns i del 2.

Det här är massivt dåligt. Och att det är den tredje delen i en hittills nästan perfekt kampanj gör det hela så mycket värre. Scenariot är dessutom eländigt tråkigt skrivet.

1 av 5. En väldigt svag 1:a.

Någon borde skriva en ny del tre, kanske skulle denna kunna trycka in den i ett fansin som hen skriver en massa till.

 

[God45]

Någon borde skriva en ny del tre, kanske skulle denna kunna trycka in den i ett fansin som hen skriver en massa till.

Haha, det är en intressant tanke. Men jag har inte kulorna att försöka avaluta vad Undhagen påbörjat i del 1 och 2 här. För det är riktigt, överjävligt, rövsparkande bra!

 

[Hans E Magnusson]

Haha, det är en intressant tanke. Men jag har inte kulorna att försöka avaluta vad Undhagen påbörjat i del 1 och 2 här. För det är riktigt, överjävligt, rövsparkande bra!

Men ni är ju ett gäng genier där, nog kan ni koka ihop nått som duger