Björn Wärmedal
Björning Wheel
De senaste 6 åren har min närvaro på forumet berott på en enda sak: jag har fått lön för att vara här.
Mig veterligen har jag varit den enda avlönade forumiten, men det är inte omöjligt att det finns andra. Magnus Seter närmade sig mig vid ett tillfälle när jag var nere i livet men hade börjat bli lite mer aktiv på forumet. Han hade ett förslag som det just då var ganska svårt att tacka nej till: för den ringa ersättningen av 50 kr om dagen (endast de dagar jag varit inloggad) tyckte han att jag skulle agera som en positiv kraft för forumet. Jag fattade inte vad han menade först - det här var ju innan man hört talas om avlönade Putin-troll eller astroturfing var en vanlig grej. Det kändes lite osannolikt också eftersom det ändå bara är ett forum, liksom. Men ju mer vi pratade om det desto mer tyckte jag mig fatta grejen. Det enda som krävdes var att jag skulle vara närvarande och positiv.
Eftersom jag i verkliga livet var på en ganska tung plats då så tyckte jag att det kanske skulle hjälpa mig i min egen tillvaro också, mer än bara ekonomiskt. Fake it til you make it, liksom.
Som ni säkert förstår har det inte riktigt blivit så. Istället har jag funnit att den ständigt positiva låtsas-personen jag varit på forumet av nödvändighet tvingats spridas till andra delar av mitt liv för att behålla illusionen. Det har blivit en tunn och bräcklig fasad jag har burit med mig genom min tillvaro. Stundtals har den gjort mina personliga relationer väldigt ansträngda och svåra och över åren har det kännts mer och mer smärtsamt och svårt att tvinga fram den där omöjligt positiva och sagofigursglada utsidan i alla möjliga situationer.
Som arbetsgivare har inte Magnus gjort det direkt lättare heller. Jag har fått löneökningar med åren, men nära därefter har det även kommit fram mer krav - eller snarare tydliga önskemål - från Magnus håll. Han har visioner om att forumet ska främja fysiska träffar och har i övertygande ordalag lyckats få med mig på att föregå med gott exempel. Vi kanske egentligen har hjälpts åt att gillra fällan för mig; den där nästan fanatiskt sociala utsidan skulle inte fortsätta kännas övertygande om jag inte löpte linan ut och fortsatte arra konvent och träffa forumiter i verkliga livet i andra sammanhang. Så mitt fängelse har blivit större. Jag har till och med haft forumiter på besök i mitt hem och varit på konvent i flera dagar tillsammans med andra forumiter. Inför och efter sådan intensiva perioder har mitt äktenskap varit på väldigt hal is. Den där glada och engagerade människan jag visat mig som är så långt ifrån den jag verkligen är att det är en riktig pärs att komma in i rollen - och en riktig krasch när jag ska ur den. Att dessutom behöva tvinga med familjen på det har varit riktigt kämpigt, även om barnen tycker att det är lite kul ibland.
För en månad sedan löpte vårt senaste avtal ut. Vi har förhandlat om en förnyelse, men det känns som att jag och Magnus är för långt ifrån varandra idag för att kunna nå en överenskommelse. Därför känner jag att det får räcka nu. Jag förstår om han inte kan gå med på mina krav, men jag tror att han också förstår att jag inte kan sälja mig själv för mindre än så. Inte längre.
Jag får se om jag fortsätter att hänga häromkring. Rollspel är ju fortfarande ett intresse, även om en stor del av det har blivit infekterat av mitt falska liv.
Jag hoppas ni kan förlåta mig. Jag vet att jag har varit en lögn från början till slut, men förhoppningsvis har det inte skadat någon. Det har iaf aldrig varit min mening.
Mig veterligen har jag varit den enda avlönade forumiten, men det är inte omöjligt att det finns andra. Magnus Seter närmade sig mig vid ett tillfälle när jag var nere i livet men hade börjat bli lite mer aktiv på forumet. Han hade ett förslag som det just då var ganska svårt att tacka nej till: för den ringa ersättningen av 50 kr om dagen (endast de dagar jag varit inloggad) tyckte han att jag skulle agera som en positiv kraft för forumet. Jag fattade inte vad han menade först - det här var ju innan man hört talas om avlönade Putin-troll eller astroturfing var en vanlig grej. Det kändes lite osannolikt också eftersom det ändå bara är ett forum, liksom. Men ju mer vi pratade om det desto mer tyckte jag mig fatta grejen. Det enda som krävdes var att jag skulle vara närvarande och positiv.
Eftersom jag i verkliga livet var på en ganska tung plats då så tyckte jag att det kanske skulle hjälpa mig i min egen tillvaro också, mer än bara ekonomiskt. Fake it til you make it, liksom.
Som ni säkert förstår har det inte riktigt blivit så. Istället har jag funnit att den ständigt positiva låtsas-personen jag varit på forumet av nödvändighet tvingats spridas till andra delar av mitt liv för att behålla illusionen. Det har blivit en tunn och bräcklig fasad jag har burit med mig genom min tillvaro. Stundtals har den gjort mina personliga relationer väldigt ansträngda och svåra och över åren har det kännts mer och mer smärtsamt och svårt att tvinga fram den där omöjligt positiva och sagofigursglada utsidan i alla möjliga situationer.
Som arbetsgivare har inte Magnus gjort det direkt lättare heller. Jag har fått löneökningar med åren, men nära därefter har det även kommit fram mer krav - eller snarare tydliga önskemål - från Magnus håll. Han har visioner om att forumet ska främja fysiska träffar och har i övertygande ordalag lyckats få med mig på att föregå med gott exempel. Vi kanske egentligen har hjälpts åt att gillra fällan för mig; den där nästan fanatiskt sociala utsidan skulle inte fortsätta kännas övertygande om jag inte löpte linan ut och fortsatte arra konvent och träffa forumiter i verkliga livet i andra sammanhang. Så mitt fängelse har blivit större. Jag har till och med haft forumiter på besök i mitt hem och varit på konvent i flera dagar tillsammans med andra forumiter. Inför och efter sådan intensiva perioder har mitt äktenskap varit på väldigt hal is. Den där glada och engagerade människan jag visat mig som är så långt ifrån den jag verkligen är att det är en riktig pärs att komma in i rollen - och en riktig krasch när jag ska ur den. Att dessutom behöva tvinga med familjen på det har varit riktigt kämpigt, även om barnen tycker att det är lite kul ibland.
För en månad sedan löpte vårt senaste avtal ut. Vi har förhandlat om en förnyelse, men det känns som att jag och Magnus är för långt ifrån varandra idag för att kunna nå en överenskommelse. Därför känner jag att det får räcka nu. Jag förstår om han inte kan gå med på mina krav, men jag tror att han också förstår att jag inte kan sälja mig själv för mindre än så. Inte längre.
Jag får se om jag fortsätter att hänga häromkring. Rollspel är ju fortfarande ett intresse, även om en stor del av det har blivit infekterat av mitt falska liv.
Jag hoppas ni kan förlåta mig. Jag vet att jag har varit en lögn från början till slut, men förhoppningsvis har det inte skadat någon. Det har iaf aldrig varit min mening.
