"Jag spelar bara min rollperson" - ett problem eller inte?

[Franz]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

 

[stickadtroja]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

Detta är kass. Det är som att låta en av spelarna smyga upp i natten och med en liten kniv snitta sönder biceps-senan på en annan spelare. "Lol nu har du bara halva din Strength, för min karaktär är så himla CRAZY".
Min poäng är att det inte behöver handla om emoitionella band om någon tar bort ngt man lagt bakgrundspoäng på. Man hade blivit sur ändå.

 

[Zimeon]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

Det där var ju bara nedrigt även utanför spelvärlden. Jag hade lämnat spelet, alternativt efter att först slagit ihjäl hans rollfigur "för att jag tyckte du såg ful ut" eller någon annan fullkomligt vek anledning.

 

[Mikl]

Detta är kass. Det är som att låta en av spelarna smyga upp i natten och med en liten kniv snitta sönder biceps-senan på en annan spelare. "Lol nu har du bara halva din Strength, för min karaktär är så himla CRAZY".

Jag håller med. En saboterande spelstil motiverad med ”this is what my character would do” verkar genom åren ha ställt till med en massa problem i många grupper över hela världen.
Off topic, men jag skulle nog varit tveksam med att släppa igenom rollpersonskonceptet till att börja med. Frågat spelaren hur den Tänkt sig att en sådan rollperson ska fungera i en grupp.

 

[afUttermark]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

Jag har så svårt för den där grejen med att medspelare förstör för varandra och skyller det på storyn eller sin karaktär. Om någon inte delar med sig av allt plundrinsbyte kan ju va okej. Men där går gränsen.

 

[Franz]

Detta är kass. Det är som att låta en av spelarna smyga upp i natten och med en liten kniv snitta sönder biceps-senan på en annan spelare. "Lol nu har du bara halva din Strength, för min karaktär är så himla CRAZY".
Min poäng är att det inte behöver handla om emoitionella band om någon tar bort ngt man lagt bakgrundspoäng på. Man hade blivit sur ändå.

Det där var ju bara nedrigt även utanför spelvärlden. Jag hade lämnat spelet, alternativt efter att först slagit ihjäl hans rollfigur "för att jag tyckte du såg ful ut" eller någon annan fullkomligt vek anledning.

Detta är kass. Det är som att låta en av spelarna smyga upp i natten och med en liten kniv snitta sönder biceps-senan på en annan spelare. "Lol nu har du bara halva din Strength, för min karaktär är så himla CRAZY".
Min poäng är att det inte behöver handla om emoitionella band om någon tar bort ngt man lagt bakgrundspoäng på. Man hade blivit sur ändå.

Det där var ju bara nedrigt även utanför spelvärlden. Jag hade lämnat spelet, alternativt efter att först slagit ihjäl hans rollfigur "för att jag tyckte du såg ful ut" eller någon annan fullkomligt vek anledning.

Jag har så svårt för den där grejen med att medspelare förstör för varandra och skyller det på storyn eller sin karaktär. Om någon inte delar med sig av allt plundrinsbyte kan ju va okej. Men där går gränsen.

Vill bara understryka att jag inte hade någon del i hästätandet och det var inte så min spelgrupp brukade spela. Vet inte riktigt vad som flög i spelaren som spelade alven, tror att de flesta övriga, inklusive spelledaren var för chockade för att på allvar protestera. Det var över tio år sedan och numera har det blivit en rolig akedot att prata om i den gamla spelgruppen för att hela grejen var så jävla galen

 

[Magnus Seter]

MODERERING

Detta är utbrutet ur tråden om hästar, då jag bedömer att det dels inte bara handlar om hästar och dels har potential att bli en rätt aktiv diskussion som skulle kunna ta över den andra tråden.

MVH

/Magnus

 

[Franz]

Senaste gången vi spelade Münster beordrade min rollperson en annan rollpersons avrättning (flera, faktiskt). En annan rollperson flådde den avrättade och gjorde en jacka av honom, som presenterades för ytterligare en rollperson, som haft den avrättade som enda vän. (Det är okej, jag beordrade avrättningen på den jäveln också! Och i slutet kom ju katolikerna och dödade oss allihop.)

Bara en intressant reflektion över hur samma handling kan vara INTE OKEJ i en spelstil och FAN VA BALLT i en annan. Att äta upp en annan rollpersons häst hade nästan varit tamt i Upproret i Münster.

Absolut! Jag tror att misstaget som gjordes i min gamla spelgrupp i detta fall var att alla trodde det var underförstått att detta var en spelstil där man inte skulle sabotera för varandra. Hade spelaren på ett bra sätt känt av om det var okej innan så hade det nog varit annorlunda. Men jag tror faktiskt att han gjorde så för att fan flög i honom och han ville jävlas. Varför vet jag inte, det är olikt honom.

 

[God45]

Senaste gången vi spelade Münster beordrade min rollperson en annan rollpersons avrättning (flera, faktiskt). En annan rollperson flådde den avrättade och gjorde en jacka av honom, som presenterades för ytterligare en rollperson, som haft den avrättade som enda vän. (Det är okej, jag beordrade avrättningen på den jäveln också! Och i slutet kom ju katolikerna och dödade oss allihop.)

Bara en intressant reflektion över hur samma handling kan vara INTE OKEJ i en spelstil och FAN VA BALLT i en annan. Att äta upp en annan rollpersons häst hade nästan varit tamt i Upproret i Münster.

Jag hade en karaktär som blev flådd och gjord till en jacka också! Den jackan blev en helig relik för en lite sekt kättare som tyckte min karaktär var ett helgon.

 

[Vimes]

Jag tycker det känns overkligt att alven åt upp en hel häst på bara en natt.

 

[Franz]

Jag tycker det känns overkligt att alven åt upp en hel häst på bara en natt.

Ja alltså, han åt inte upp hela hästen. Han dödade den, åt upp väl valda delar av den samtidigt som han…jag ska inte gå in på detaljer.

 

[entomophobiac]

Jag tycker det känns overkligt att alven åt upp en hel häst på bara en natt.

Tycker det är en närmast poetisk tolkning av det klassiska talessättet.

Mer till ämnet så tog vi fram två frågeställningar i min grupp som vi försökte lära spelare att använda för att undvika situationer där den enas "kul" körde över andras "kul". Väldigt ofta med "meh, min rollperson är sån" som motivation.

Vart leder den här konversationen? och Är det här roligt för de andra deltagarna?

Första frågan är helt enkelt till för att stoppa "stonewalling" och situationer där en sida säger ja och en sida säger nej. För om vi börjar säga samma sak med nya ord är det bättre att bryta och gå vidare. En konversation som inte leder någonstans kommer bara bli ett irritationsmoment för övriga spelare.

Andra frågan handlar om att ge alla deltagare något som de tycker är roligt, genom vårt agerande. Äta upp hästen när hästen är så viktig är ju rätt tråkigt för den hästen är viktig för, exempelvis. Att då exempelvis försöka äta upp hästen, men bli tagen på bar gärning av stallpojken, så den har ett mystiskt sår dagen därpå gör ju att alven får spela på sin galenskap men utan att det berövar hästägaren sin häst.

På det stora hela fungerade det bra att påminna folk om de här frågeställningarna, men tyvärr ledde de också till nya typer av problem. Exempelvis när den andra frågeställningen användes mer själviskt. Alltså, "tänk på att det skall vara roligt FÖR MIG också!!!"

Personligen tror jag inte jag kommer spela mer med spelare av det slaget. Vilket antagligen innebär att en av spelarna i min grupp inte får vara med mer. En situation jag upplever för första gången på säkert 30 år som rollspelare.

 

[THZ]

En husregel som numera inte behövs i vår grupp (vi har blivit gamla och lite mindre galna.....nej..stryk det....galna på ett annat sätt)

Denna husregel var att du kan inte påverka en annan karaktär utan att spelaren godkänt detta.

Dvs i ett krogslagsmål. Om "krigaren" som aldrig missar slår på "mesen" som aldrig lyckas försvara sig.....
om "mesen" i detta fall inte tycker att kaotisk strid i värdshuset passar denne, så kommer krigaren oavsett misslyckas.

Du kan alltså aldrig jävlas med en annan spelare utan dennes medgivande......


Sedan en reflektion från vår grupp är att det nästintill alltid emotses med glädje från båda parter när konflikt uppträder. Men då är båda parter involverade och samberättar.


Skulle tro att ovanstående med hästen skulle i vår grupp bli:
Du går ner och äter upp hästen. Nästa morgon får du reda på att hästarna bytt stall....du åt upp en annan häst.
(Detta pga att hästen betydde något för 1a spelaren)

Om det var "bara en häst" så hade det kanske blivit en kul scen av det.

 

[Zire]

En gång i min spelgrupp fick en rollperson ett riktigt nära band till sin häst. Han hade lagt en jättestor mängd av sina bakgrundspoäng för att få en riktigt bra stridshäst och blev väldigt fäst vid denna häst. Dock spelade en annan spelare en dekadent, pervers och totalt amoralisk alv som när sällskapet tog in på ett värdshus smög upp mitt i natten och åt upp hästen. Den hästägande spelaren visste vad den galna alven gjort men rollpersoner visste det inte vilket blev riktigt frustrerande. Det blev faktiskt nästan bråk, så fäst var spelaren vid hästen.

Man får väl hoppas att alvspelaren bara inte förstod vad resultatet skulle bli.

Frågan är, borde inte hästägaren ha kunnat räkna ut vem som gjorde det bara på mängden dekadenta, perversa och totalt amoraliska misstänkta att välja bland? Och sedan välja en lämplig hämnd på rollpersonen (ärligt talat så vore väl "hacka upp och föda köttätande hästar med" en fantastisk hämnd ur många hänseenden).

Men det känns också som att kärnan ligger i vad som ska vara tillåtet att göra med de andras rollpersoner. Hade alvspelaren varit ok med att hens rollperson blev lemlästad och fick fortsätta kampanjen med en kraftigt försämrade värden för att det låg i linje med en annan rollperson att orsaka det? Om inte så hade jag bara kickat ut spelaren, för då hade jag inte varit säker på om bristen på empati låg hos rollpersonen eller spelaren.

Men jag hade aldrig någonsin tillåtit en spelare att skapa en sådan rollperson på eget bevåg, det är inte en spelare som ska säga "höhö, vet ni vad som hade varit kul, att jag gör en rollperson som sabbar för er andra", utan det ska i så fall vara "det hade varit kul om du gör en rollperson som sabbar för mig".

 

[Rymdhamster]

Sånna här grejer är anledningen till att jag idag försöker se till att spelarna skapar en grupp, och försöker idetifiera röda flaggor och se till att de annalyseras och diskuteras så att folk har en plan för hur alla ska funka ihop.

I just det nämnda exemplet hade jag antagligen deklarerat RP:n som en ny SLP, tagit över den och orkestrerat situationen på så sätt att hästen överlevt och alven nu var gruppens fiende.

 

[Rymdhamster]

Denna husregel var att du kan inte påverka en annan karaktär utan att spelaren godkänt detta.

Yes, PVP som opt in! Jag kör också med det nu för tiden.

 

[Professor T]

Jag tror det är skillnaden mellan att spela tillsammans - och spela tillsammans. Om man ska utsätta en annan karaktär eller deras egendom för något - så är det viktigt att man kanske är överens om att det är okej (antingen via session Zero, eller dialog vid tillfället). Annars är det ju rent och skärt sabotage av gruppdynamiken. Jag har nog aldrig upplevt den typen av spelare, men har absolut varit i gruppen där spelaren så hårt håller på sin moraliska kompass att det blev stora bekymmer lösa äventyret och det slutade med hot om våld och vedergällning om majoriteten gick mot hans världssyn. Inte heller ok gömma sig bakom "jag spelar bara min rollperson" här, speciellt när SL antytt att det kanske vore bra om vi fick med oss det här magiska svärdet...

 

[entomophobiac]

Tycker inte "alven käkade upp din häst, höhö" är gruppkonflikt. Jag tycker det låter barnsligt och destruktivt. Men om det är vad spelare i etern ser som normen för "PvP" så hjälper det mig helt klart förstå aversionen mot gruppkonflikter.

 

[Hägerstrand]

Andra frågan handlar om att ge alla deltagare något som de tycker är roligt, genom vårt agerande. Äta upp hästen när hästen är så viktig är ju rätt tråkigt för den hästen är viktig för, exempelvis. Att då exempelvis försöka äta upp hästen, men bli tagen på bar gärning av stallpojken, så den har ett mystiskt sår dagen därpå gör ju att alven får spela på sin galenskap men utan att det berövar hästägaren sin häst.

Precis såhär försöker jag tänka. Om man spelar en karaktär som ofta gör saker som inte är optimala eller försämrar situationen så ska det i första hand alltid vara på ens egen bekostnad. Det bjuder också in övriga spelare till att själva avgöra om de vill låta situationen påverka gruppen eller inte.

Sen gäller såklart det @Genesis sa att det beror på spelet, men i spel där den här typen av handlingar är väntade och uppmuntrade av alla så är det inte så mycket att snacka om.

 

[erikt]

"Men det är vad min rollperson skulle göra!"
"Ja, jo, men varför gjorde du en opålitlig, psykopatisk, backstabbande rollperson till att börja med?"


Jag är helt för att gå in och spela rollpersoner helt ut, och låta dem agera enligt sin personlighet osv.
MEN jag anser också att man inte skall skapa rollpersoner vars "normala" beteende sannolikt leder till otrevliga interna konflikter i gruppen. (Om det nu inte råkar vara ett spel där det är meningen att man skall ha och spela sådana konflikter, men det är mer undantag än regel.)