Logik i kvantfysik?
"Om man ska snacka logik och tidsresor så bör man nog nämna lagen om det uteslutna tredje, vilken i detta sammanhang innebär att även om man skulle kunna resa bakåt i tiden så kan man inte göra något för att påverka framtiden (eller någonting alls) när man väl är där."
I det här sammanhanget ska vi dessutom nämna Köpenhamnstolkningen av kvantteorin som, förutom att den används som ursäkt för att kanske förgifta katter i lådor, dessutom möjliggör en lösning på problemet. Och för att förklara det ska vi än en gång kanske förgifta en katt.
Tag en låda, hermetiskt tillsluten. Placera i denna låda en fjärrutlöst giftampull, ett radioaktivt preparat avpassat så att det är 50% chans att den under en timme ger ifrån sig minst en alfapartikel åt ett visst håll, en geigermätare som läser av alfapartiklar från det hållet kopplad till giftampullen på så sätt att om det kommer tillräckligt mycket alfastrålning så utlöser mätaren giftampullen, samt en katt. Stäng nu lådan och spekulera. Vi har nu en katt, vars liv hänger på en enda liten kvanthändelse - ska preparatet säga "tjoflöjt" och kräkas ut en alfapartikel, och därmed avliva katten, eller inte?
Nå, här kommer kvantteorin in i det hela: en viss fysiker vid namn Erwin Schrödinger (efter vilken kattfan är uppkallad) påpekade då att Köpenhamnsteorin säger att hela kattens existens monteras ner och ersätts av ett litet sannolikhetspaket, som kollapsar till en död katt eller en levande katt när man öppnar lådan för att betrakta experimentet, utöver den lilla bieffekten att vi för in betraktaren i experimentet som en påverkande faktor. Det är alltså iakttagandet av katten som startar processen då universum beslutar sig för huruvida katten är död eller inte.
"Men det här är ju helt absurt!" säger den förnuftige svensken. "Om katten har varit död i en kvart när man öppnar lådan så innebär det att handlingen nu utlöser att katten dog då, för en kvart sedan!" Duktig ponke. Det är nämligen exakt vad det innebär. Orsaks-verkanspilen går i det här fallet åt totalt fel håll - mot tiden.
Ska vi vara ännu mer oförnuftiga, så finns det till och med en tolkning som säger att vi genom att öppna lådan delar universum i två: ett där kvanthändelsen inträffade, alfapartikeln for iväg och katten avled, och ett där kvanthändelsen inte inträffade, alfapartikeln inte for iväg och katten alltså i ett högst levande ursinne hoppar ut ur lådan och river forskaren i ansiktet.
Så hur avgör man vad som är sant? Jo, genom att öppna lådan och titta på händelseförloppet. Problemet är att man då påverkar händelseförloppet och därmed inte kan dra några slutsatser av experimentet - utom möjligen att man kan stryka kattmat och kattsand från forskningsbudgeten.
Nu finns det dock en kasse med forskare som hävdar att man kan ersätta katten med en elektron, och preparatet med en proton, och fippla runt lite på subatomär nivå och bygga en modell av Schrödingers kattlåda, som funkar exakt som experimentet på riktigt, med ett par vitala skillnader: 1) man slipper katten, och 2) man kan faktiskt kika in utan att påverka experimentet.
And lo and behold, vad upptäcker man? Jo, att Köpenhamnstolkningen stämmer. Katten, ehrm, elektronen slutar att existera och finns bara som ett sannolikhetsvågpaket som blir en viss sorts elektron eller en annan viss sorts elektron om man tittar på den. Dessutom upptäcker man att det är fullt möjligt att parallella universan skulle kunna uppstå genom en sådan "kvantdelning" (fast helt bevisat är det inte). Därmed får alla forskare spatt och tycker "fan vad ballt!" och börjar undra hur man ska kunna utnyttja detta rent praktiskt.
Den enda hittills vettiga applikationen är väl kvantdatorn, men vafan, hellre datorer än kattgiljotiner.
Hur som helst, nu sitter en hel kasse med intelligent folk och funderar över vilka konsekvenser detta har i fysiken. En del av dem funderar till och med om det där med tidsresor, och en av dem har en intressant teori.
Antag att den där kvantdelning-av-universum-teorin stämmer. I så fall skulle varje subatomär händelse leda till ett eget universum, med en egen tidslinje, och att alla dessa universum utgår från en gemensam punkt i Big Bang, ca 15 miljarder år före nu. Precis som universum expanderade så expanderar även tidslinje-rummet (eller vad man nu ska kalla det). Att resa mellan olika tidslinjer är inte så stort problem. Det skulle kunna möjliggöras just av sådana där kvantkatter, det vill säga kvantdatorer, där en händelse nu påverkar en händelse för en kvart sedan. Genom att styra den nuvarande händelsens påverkan av den dåvarande händelsen kan man byta tidslinje. Enda kruxet är att man då aldrig kan återkomma till exakt samma tidslinje som man var vid förut, i och med att det skulle ändra originaltidslinjen och därmed så hamnar man inte i samma tidslinje.
Summan av kardemumman, åker jag bakåt i tiden femton minuter från nu, så slutar jag att finnas i den här tidslinjen. I en annan tidslinje finns det från och med för en kvart sedan två stycken av mig, låt oss kalla oss mig och migprim. Skulle jag sedan skjuta migprim för sju minuter sedan så påverkar det inte mig ett jota, eftersom det inte är min tidslinje. I migprims tidslinje är det lite värre dock, eftersom migprim dör. Synd om honom, liksom - jag lever fortfarande vidare.
