Krille
Super Moderator
Efter att ha roat mig med att läsa igenom vad en advokat har att säga om avtalet mellan Bilbo och Thorin Ekenskiölde&Compani i filmen The Hobbit så började jag inse att här finns det en underutnyttjad arketyp i fantasyrollspel: äventyraradvokaten. Som oftast förmodligen är dvärg.
Jag tänker så här, att om vi antar att folk regelbundet grupperar ihop sig för att gå ut och äventyra så borde det finnas formella avtal som reglerar gruppens ansvar och vinstdelning. Jag menar, pirater och fribrytare hade tydliga regler för att fördela bytet och ersätta skador i verkliga världen.
Om inte annat borde det bli någon form av självbevarelsedrift: förr eller senare kommer någon att försöka bedra eller förråda sin äventyrargrupp, och har man en relativt stark kungamakt och tillhörande laguppehållande väsen (som det så ofta finns i fantasy, om än korrupt i förekommande fall) så borde det uppkomma kontrakt, avtal och regleringar om saken.
En bieffekt är också att om äventyrsgruppen ska kunna ställas till svars för kontraktsbrott så måste det finnas någon som är juridiskt ansvarig. Den ena lösningen är att hela gruppen solidariskt ansvariga genom en slags andelsägande, och det gör att det blir gruppen i sig som blir ansvarig juridisk entitet. Tänk Ostindiska Compagniet, ungefär. Det gör att det blir mycket lättare att ha utomstående intressenter (sponsorer, uppdragsgivare etc).
Den andra lösningen är att äventyrets ledare blir juridiskt ansvarig, ungefär som en enskild firma idag, och att kompaniets övriga deltagare blir mer eller mindre anställda.
En andra bieffekt är att uppdragsgivare som vill undvika att dras in i formella avtal kommer att leta upp ljusskygga typer som tar vilka uppdrag som helst. Så det finns fortfarande marknad för löst grupperade individer som får uppdrag av mystiska män i kåpor i hörnet på dåligt upplysta värdshus. Men i dessa fall är det förstås uppenbart att de löst grupperade individerna är mer eller mindre i botten på äventyrarhackordningen: de är de där olyckliga kräken som tar vilka jobb som helst. En riktig äventyrare skriver ett formellt kontrakt med uppdragsgivaren, övriga deltagare och sponsorer.
---
Summa summarum, varje äventyrargrupp borde ha en dvärgisk advokat, med avtalslagbok och stridshammare, i sin grupp för att verkligen räknas som äventyrare. Utan en sådan är de desperata drägg till halsskärare och banditer som gör vad som helst för pengar.
Jag tänker så här, att om vi antar att folk regelbundet grupperar ihop sig för att gå ut och äventyra så borde det finnas formella avtal som reglerar gruppens ansvar och vinstdelning. Jag menar, pirater och fribrytare hade tydliga regler för att fördela bytet och ersätta skador i verkliga världen.
Om inte annat borde det bli någon form av självbevarelsedrift: förr eller senare kommer någon att försöka bedra eller förråda sin äventyrargrupp, och har man en relativt stark kungamakt och tillhörande laguppehållande väsen (som det så ofta finns i fantasy, om än korrupt i förekommande fall) så borde det uppkomma kontrakt, avtal och regleringar om saken.
En bieffekt är också att om äventyrsgruppen ska kunna ställas till svars för kontraktsbrott så måste det finnas någon som är juridiskt ansvarig. Den ena lösningen är att hela gruppen solidariskt ansvariga genom en slags andelsägande, och det gör att det blir gruppen i sig som blir ansvarig juridisk entitet. Tänk Ostindiska Compagniet, ungefär. Det gör att det blir mycket lättare att ha utomstående intressenter (sponsorer, uppdragsgivare etc).
Den andra lösningen är att äventyrets ledare blir juridiskt ansvarig, ungefär som en enskild firma idag, och att kompaniets övriga deltagare blir mer eller mindre anställda.
En andra bieffekt är att uppdragsgivare som vill undvika att dras in i formella avtal kommer att leta upp ljusskygga typer som tar vilka uppdrag som helst. Så det finns fortfarande marknad för löst grupperade individer som får uppdrag av mystiska män i kåpor i hörnet på dåligt upplysta värdshus. Men i dessa fall är det förstås uppenbart att de löst grupperade individerna är mer eller mindre i botten på äventyrarhackordningen: de är de där olyckliga kräken som tar vilka jobb som helst. En riktig äventyrare skriver ett formellt kontrakt med uppdragsgivaren, övriga deltagare och sponsorer.
---
Summa summarum, varje äventyrargrupp borde ha en dvärgisk advokat, med avtalslagbok och stridshammare, i sin grupp för att verkligen räknas som äventyrare. Utan en sådan är de desperata drägg till halsskärare och banditer som gör vad som helst för pengar.
