När ni skriver äventyr/karaktärer/kampanjer eller vad som till rpg, går ni då på känsla eller rationella tankar?
När det funkar som bäst för mig har det ofta gått till såhär:
1: Det börjar med en känsla. En stillbild, ett läge, någonting rätt begränsat som ändå gör mig varm och knottrig.
2: De rationella tankarna kommer in och strukturerar vad det jag tyckte var tufft i 1) faktiskt innebär.
3: Det spelas och jag har förhoppningsvis fångat rester av känslan i den struktur jag knåpat ihop. Om inte är det definitivt dags att hoppa tillbaka till känslan lite och låta sig inspireras direkt av den under själva spelandet.
Men i själva verket har det växlat betydligt fler gånger. Känsla i sig gör ingen nytta för någon annan. Det är lagom kul för spelarna om SL sitter där och myser med axlarna uppe vid öronen och mumlar om hur häftigt det här är. Det rationella krävs för att spika fast känslan i spelverkligheten så att spelarna också får en chans att ta på den och sniffa på den.
Möjligen är det såhär:
Känsla utan rationalitet ger inget spelande.
Rationalitet utan känsla ger dåligt spelande.
Känsla och rationalitet ger jättebra spelande.
. 