Dimfrost
Special Circumstances
Okej, lite lösa tankar här. Inte bara sannolikheter har mer eller mindre irrationella känslokopplingar. Jag har funderat lite över de näraliggande problemen med svårighetsgrader och skalor på sistone, för jag tror att jag har ett par irrationella hangups. Så här:
Jag gillar inte svårighetsgrader eller målvärden som känns godtyckliga. Säg att vi ska slå 1T12 (för att det är den finaste tärningen) och lägga till ett värde och komma över en svårighetsgrad för att lyckas. Jag kan då acceptera att en normal svårighet är 10, för det är jämnt och fint. Eller 12, för det är tärningens maximala utfall. Eller 13, för det är det lägsta som är möjligt att uppnå oavsett vilket värde man har (om dessa nu startar på 1), samt att talet 13 har viss egen laddning. Men jag skulle ha extremt svårt att sätta 14 som en vanligt förekommande svårighetsgrad; det känns bara för godtyckligt. Samma sak med 15, 16, ...
I Apocalypse World, där man slår 2T6 + ett värde, tycker jag 7 känns som en fullt rimlig tröskel, men om jag skrev spelet själv hade jag haft svårt att känna att 10, nästa tröskelvärde, skulle vara rimligt.
Det här glider ihop lite med mitt andra exempel: skalor för värden. Jag har märkt hur jag i mina systemklur glider åt skalor som känns bekanta. Om grundegenskaper går mellan 3-18 eller 1-20 så känner jag tydligt vad 8 eller 13 ller 16 betyder. Samma sak med grundegenskapsskalan på 1-6 (ungefär) i Mutant År Noll-systemet. Jag har en känsla för vad som är 3T+6 i D6-systemet. Men om skalan är 1-12? 1-8? Genast känner jag mig vilsen. "Hur var det nu, var det 4 som var normalt mänskligt? Hur bra är 7 då? 11? Övermänskligt, eller bara skickligt? Vad är rimligt här?" Därför märker jag att jag tenderar att nästan omedvetet vilja använda mig av bekanta skalor, även om man sedan slår tärningar på något helt annat sätt. Det blir begränsande.
Någon som känner igen sig? Är jag onödigt och irrationellt besatt av något slags elegansbegrepp här, eller ligger det något i hur jag känner?
Jag gillar inte svårighetsgrader eller målvärden som känns godtyckliga. Säg att vi ska slå 1T12 (för att det är den finaste tärningen) och lägga till ett värde och komma över en svårighetsgrad för att lyckas. Jag kan då acceptera att en normal svårighet är 10, för det är jämnt och fint. Eller 12, för det är tärningens maximala utfall. Eller 13, för det är det lägsta som är möjligt att uppnå oavsett vilket värde man har (om dessa nu startar på 1), samt att talet 13 har viss egen laddning. Men jag skulle ha extremt svårt att sätta 14 som en vanligt förekommande svårighetsgrad; det känns bara för godtyckligt. Samma sak med 15, 16, ...
I Apocalypse World, där man slår 2T6 + ett värde, tycker jag 7 känns som en fullt rimlig tröskel, men om jag skrev spelet själv hade jag haft svårt att känna att 10, nästa tröskelvärde, skulle vara rimligt.
Det här glider ihop lite med mitt andra exempel: skalor för värden. Jag har märkt hur jag i mina systemklur glider åt skalor som känns bekanta. Om grundegenskaper går mellan 3-18 eller 1-20 så känner jag tydligt vad 8 eller 13 ller 16 betyder. Samma sak med grundegenskapsskalan på 1-6 (ungefär) i Mutant År Noll-systemet. Jag har en känsla för vad som är 3T+6 i D6-systemet. Men om skalan är 1-12? 1-8? Genast känner jag mig vilsen. "Hur var det nu, var det 4 som var normalt mänskligt? Hur bra är 7 då? 11? Övermänskligt, eller bara skickligt? Vad är rimligt här?" Därför märker jag att jag tenderar att nästan omedvetet vilja använda mig av bekanta skalor, även om man sedan slår tärningar på något helt annat sätt. Det blir begränsande.
Någon som känner igen sig? Är jag onödigt och irrationellt besatt av något slags elegansbegrepp här, eller ligger det något i hur jag känner?