Känslomässiga sannolikheter

[Jarl]

Finns ju lite studier, främst på apor , som visat på att dopaminbelöningen stiger avsevärt om belöningen är "kanske" snarare än "garanterad". Tänker att det fungerar i rollspel som i andra slumpspel: risken att misslyckas ger störst dopaminrush. Sen kan väl annat ibland väga tyngre, men ändå.

 

[ceruleanfive]

För mig skiftar känslan enormt beroende på vad effekten i fiktionen är. Om misslyckat handlingsslag innebär att rollpersonen är en inkompetent klant, då är känslan annorlunda än om misslyckat slag helt enkelt innebär en intressantare situation.

 

[Rickard]

...i mer traditionella spel så kommer det upp den typen av utmaningar...

Vad är det för utmaning att rulla en plastbit?

Det är måhända det för rollpersonen, men inte för spelaren.

...så kan jag tycka att det tar bort spänningen...

"Spännande" behöver inte ha någonting med utmaning att göra. Jag kan hålla med om att tärningsslag är spännande. Om det var din poäng så håller jag med. Tärningsslag, tillsammans med insats eller belöning, är ett sätt att skapa spänning.

 

[zo0ok]

Vad är det för utmaning att rulla en plastbit?

Det är måhända det för rollpersonen, men inte för spelaren.

Utmaningarna kommer
före: välja vad man ska göra, och värdera effekt av framgång och misslyckande
efter: leva med resultatet och anpassa sig till en ny situation

 

[Dr_Dängrot]

Vad är det för utmaning att rulla en plastbit?

Det är måhända det för rollpersonen, men inte för spelaren.


"Spännande" behöver inte ha någonting med utmaning att göra. Jag kan hålla med om att tärningsslag är spännande. Om det var din poäng så håller jag med. Tärningsslag, tillsammans med insats eller belöning, är ett sätt att skapa spänning.

Med den traditionella utmaningar så menar jag utmaningar som här är en mur klättra över den ,där spelar inte rp's val och konsekvenserna av dom valen någon roll utan där är utmaningen kort och gott ta dig över muren och där behöver man på något sätt se huruvida du lyckas genom slumpmekanik och har du då 95% på en 100% skala så har du enligt mig mer eller mindre eliminerat slumpfaktorn ergo tatt bort spänningsmomentet .

Min poäng var och jag ber om ursäkt om jag var dålig på att framföra det att när man har så hög fv att man i princip autolyckas med allt man tar sig för så försvinner risk and reward spänningen.

Det blir inte spännande att rulla tärningen för du vet redan vad utfallet kommer att bli . Det är som att gå på casino och vinna på rouletten varje gång du satsar , visst det är kul att vinna men det tar bort spänningsmomentet om du redan vet att du kommer vinna innan ens roulettekulan satts i rullning .

 

[Mogger]

Vad är det för utmaning att rulla en plastbit?
Det är måhända det för rollpersonen, men inte för spelaren.

Ring Las Vegas alla casino och berätta detta!

 

[Bifur]

Som många påpekar: det viktiga är när och varför man slår. Är osäkerheten tillräckligt stor, är omständigheterna krävande eller konsekvenserna väldigt stora: rulla, annars inte. Sen är ju skalan också viktig och samverkar.

Det sagt är jag osäker på var min personliga skala ligger. Under 25% kan upplevas fullt rimligt och kul när min RP är ute på djupt vatten eller hamnar i en oväntad situation. Å andra sidan har jag märkt att om min RP är dålig över hela linjen (inget över i alla fall ca 40%) blir jag lite handlingsförlamad och får svårt att ta konstruktiva beslut.

 

[Rickard]

Ring Las Vegas alla casino och berätta detta!

Jag tror inte de är korkade nog att påstå att enarmade banditer och craps är utmaningar.

 

[Mogger]

Jag tror inte de är korkade nog att påstå att enarmade banditer och craps är utmaningar.

Aha, det är där skon klämmer. Nä, klart de inte är utmaningar. Men nu blev det semantik istället. Ingen menar ju att ett tärningsslag på något sätt är en utmaning, även om man använder det ordet. Det borde vara helt uppenbart. Precis som att jag rätt ofta lägger saker i bagageluckan.

 

[Rickard]

Utmaningarna kommer
före: välja vad man ska göra, och värdera effekt av framgång och misslyckande
efter: leva med resultatet och anpassa sig till en ny situation

Helt klart, men före/efter kan förekomma även om det inte är ett tärningsslag. Ex. du väljer bossens dotter framför draken och får nu äta konsekvenserna av det beslutet. Det var tärningsslaget var vad vi pratade om från första början: om att tärningsslaget slutar vara en utmaning om det är för stor chans att lyckas. Tärningsslaget är ingen utmaning i sig - det är valen före och efter som spelar roll. Bra att du förtydligade det.

 

[Gamiel]

Något som kommer in i min känslomässiga beräkning är om spelt presenterar det som om min karaktär ska vara normalbra vid startnivå eller faktiskt lite över det normala. Det gör det väldigt frustrerande när det blir att jag har 50% (eller mer) att misslyckas med något som jag borde kunna.

Det är en hel del spel som tycks ha grundidén att RP:na är glada amatörer i allt när de startar, trots att de är ska ha någon typ av erfarenhet av sitt yrke. Det är inte kul att minst halva tiden misslyckas med sådant man ska vara kunnig i.

 

[krank]

Jag tycker att den här tråden är intressant läsning. Det finns ju ingen anledning alls för oss att ens försöka "komma överens" här, vi gillar ju helt enkelt rätt olika saker i rollspel. Men det är tydligt, och kul att se, hur vad vi gillar i rollspel påverkar vår syn på tärningsslag och sannolikheter.

Jag menar, så länge vi inte ska spela kring samma bord så gör det ju inte så mycket att jag är ointresserad av zero-to-hero och av "berättelsen", inte vill ha slumpspänning, eller inte tycker att låga sannolikheter borgar för david-mot-goliat (eftersom det ju mest betyder att david kontinuerligt får pisk och aldrig besegrar goliat). Så länge vi väljer spel och medspelare som matchar det vi vill ha är ju allt frid och fröjd =)


För egen del är jag ju egentligen som gladast så länge jag slipper slå tärning överhuvudtaget. Jag klagar ju ofta på hur drygt jag tycker det är att behöva avbryta rollspelandet för lite plat och matte, och hur jobbigt jag tycker det är när en väl genomtänkt lösning som borde funka ramlar krokben över ett taffligt tärningsslag. Det formar såklart min syn på tärningsslag – det är nog ingen slump att Null State till exempel har en regel som säger att man aldrig behöver slå för de saker man är riktigt bra på, om man inte möter någon annan som också är riktigt bra på samma grej. Det motsvarar ju de där 99-100% sannolikheterna jag gärna vill ha när jag ska försöka göra något min rollperson ska vara bra på. Jag gillar att få vara kompetent, att genom att vara smart och göra rätt val lösa problemen som finns framför mig. Att inte misslyckas pga den där retsamma plastbiten.

 

[Vulpe]

Blev golvad av det här inlägget och har inte pallat läsa något av de som kom efter det. Vilket manifest, @Basenanji! JAG HÅLLER MED OM ALLT! Hoberna som gömmer sig under trädet är sinnebilden för hur jag vill att äventyr ska vara! Den dramaturgiska kurvan måste utgå från underläge (det där är ingen sanning utan en kraftfullt uttryckt åsikt)!

I övrigt tycker jag ofta att jag ser alla sannolikheter som 50-50. Jag kan lyckas eller misslyckas oavsett hur stor chans jag har och chansen spelar inte in (så mycket) när jag avgör vad min karaktär ska göra.

Det knepiga tycker jag är när det finns en diskrepans mellan ens förväntningar och inställning som spelare gentemot spelets mekanismer och hur SL leder (INGEN PIK MOT GULDFINKS SPELLEDNING!). Jag tycker alltid att det är lika knäppt när jag skapat en luttrad vildmarksvandrare som måste slå tärningar för att knyta skorna och koka vatten. Och även om jag har 95% så kommer jag på nåt sätt ändå misslyckas minst hälften av gångerna. Det är svingött när hoberna gömmer sig under träden från en säker död men berättelsen låter de ju också vara bra på annat, som att tillaga sin andra frukost och vandra barfota osv.

Jag tycker att 50% känns helt chanslöst, ingen ide att ens försöka. 90% känns som en ganska vågad chansning och 100% är egentligen är det enda som känns att jag borde klara.

 

[Svarte Faraonen]

"Vi gömmer oss under trädet!"
"OK, ni har 50% i att gömma er, så i 93,75% av fallen kommer någon av er att misslyckas."

 

[entomophobiac]

Om det är något som blir tydligt i den här tråden så är det att misslyckanden behöver mer kärlek i månget rollspels regelverk.

Kul tråd hur som helst.

 

[Svarte Faraonen]

Om det är något som blir tydligt i den här tråden så är det att misslyckanden behöver mer kärlek i månget rollspels regelverk.

Kul tråd hur som helst.

Det snackas väl visserligen rätt mycket om "fail forward" och liknande? Jag tycker dock att det finns rätt många tillfällen då det känns mindre passande, utan där spelets inre logik säger typ "om inte det här lyckas går det åt helvete".

 

[Mogger]

Det snackas väl visserligen rätt mycket om "fail forward" och liknande? Jag tycker dock att det finns rätt många tillfällen då det känns mindre passande, utan där spelets inre logik säger typ "om inte det här lyckas går det åt helvete".

Jag tror att det är en vanesak. Samt att man bör tillåta sig att se slagets effekter i ett större perspektiv.

Misslyckas du med ditt slag för båge? En plötslig kastvind tar pilen, sikten skyms plöstligt, du hör något tungt kliva bland träden bakom dig och avvaktar under tystnad etc.

I inget av dessa fallen är bågskytten med 90% på båge en klant. Och i vissa fall leder det till nya situationer.

Det går att komma på en massa annat men kl är 6.43 utan kaffe...

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror att det är en vanesak. Samt att man bör tillåta sig att se slagets effekter i ett större perspektiv.

Misslyckas du med ditt slag för båge? En plötslig kastvind tar pilen, sikten skyms plöstligt, du hör något tungt kliva bland träden bakom dig och avvaktar under tystnad etc.

I inget av dessa fallen är bågskytten med 90% på båge en klant. Och i vissa fall leder det till nya situationer.

Det går att komma på en massa annat men kl är 6.43 utan kaffe...

Jag tänkte mer på situationer i stil med den med hobbitarna och nazgûlen. Om vi tänker oss den som ett rollspelsscenario, vad har vi på förhand etablerat? Vi vet att hobbitarna i en öppen konfrontation med nazgûlen inte har en chans, att nazgûlen styrs av en överlägsen vilja som eftersträvar att kontrollera ringen, att den inte går att förhandla med eller skrämma, att den har en häst medan hobbitarna är till fots. Om man då misslyckas snarare än lyckas med att gömma sig för den, vart tar det spelet? Jo, i en riktning där man antagligen är avhängig ett gäng andra tärningsslag som man har ännu sämre chans att lyckas med (slåss, fly, etc). Och i slutändan, om inte spelet är rälsat, antagligen till en punkt där det är möjligt att helt enkelt misslyckas totalt. Hobbitarna dör, nazgûlen tar ringen till Sauron, kampanjen avslutas och en ny tar vid tusen år senare, när de kvarvarande spillrorna av de fria folken får någon chans att bryta det mörkrets välde som råder. Jag ser inte det som ett problem, jag ser det som en nödvändighet för att inskärpa spelvärldens obönhörlighet.

 

[Mogger]

Jag tänkte mer på situationer i stil med den med hobbitarna och nazgûlen. Om vi tänker oss den som ett rollspelsscenario, vad har vi på förhand etablerat? Vi vet att hobbitarna i en öppen konfrontation med nazgûlen inte har en chans, att nazgûlen styrs av en överlägsen vilja som eftersträvar att kontrollera ringen, att den inte går att förhandla med eller skrämma, att den har en häst medan hobbitarna är till fots. Om man då misslyckas snarare än lyckas med att gömma sig för den, vart tar det spelet? Jo, i en riktning där man antagligen är avhängig ett gäng andra tärningsslag som man har ännu sämre chans att lyckas med (slåss, fly, etc). Och i slutändan, om inte spelet är rälsat, antagligen till en punkt där det är möjligt att helt enkelt misslyckas totalt. Hobbitarna dör, nazgûlen tar ringen till Sauron, kampanjen avslutas och en ny tar vid tusen år senare, när de kvarvarande spillrorna av de fria folken får någon chans att bryta det mörkrets välde som råder. Jag ser inte det som ett problem, jag ser det som en nödvändighet för att inskärpa spelvärldens obönhörlighet.

Jo, men även här kan använda samma teknik. Hur många protagonister har inte trillat ner i ett slukhål eller glaciärspricka och på så sätt undgått sin övermäktiga fiende men istället hamnat i en annan knipa?

Några förslag från toppen av huvudet:

• En bunt troll trillar ut ur skogen. Nazgulen tvekar, och gömmer sig i skogen. Den vill inte konfrontera trollen. De slår läger precis bredvid hobbitarnas gömställe.
• Ett hård vårflod spränger fram och sliter med sig hobbitarna.
• Två av hobbitarnas bekanta färdas vägen fram. De har en liten kärra med morötter. Nagulen följer efter i mörkret.

Etc, etc, etc. Det finns massor att leka med. Hade min SoR-lore varit bättre hade jag nog kunnat komma på annat men det är inte en setting som är särskilt bekant för mig, utöver filmerna (och böckerna som jag inte läst på många år).

 

[Christoffer]

Det går att komma på en massa annat men kl är 6.43 utan kaffe...

Vad misslyckades du med för slag för att bli sittande med dessa ödesdigra konsekvenser?