Hej allihopa!
En lång kampanj nådde igår, efter många timmars spelande, ett verkligt härligt klimax som jag bara måste återge.
Efter att ha anlänt till huvudstaden i väntan på den viktigaste regentförsamlingen på många år blev RPna inbjudna till slottet av en vän, den tokonske hjälten Aidann Ciaran síol Chuana. En av RP, även han en drakriddare, blev tillåten att närvara vid klanernas råd inför regentförsamlingen. Deras plan var att lägga fram en protest mot Konungen för att han ej svurit trohet till Draken och om han även denna gång skulle vägra att svära eden ville de ha ett äss i rockärmen. Det var här ovannämnde drakriddare Inhaer (RP) kom in i bilden. Han skulle då utmana Konungen på en duell!!! Om Konungen förlorade skulle hans heder och Consabers lagar tvinga honom att svära eden. Eftersom Aidann gått i god för att Inhaer var en mycket skicklig krigare som fällt ett grottroll på egen hand(!) så var alla klanledare överens om att han var rätt man för jobbet.
Det fanns bara ett litet krux, man måste vara adelsman för att få utmana en annan adelsman enligt sabrisk lag. Men det hade klanledarna självklart tänkt på.
Vips blev Inhaer vald till klanledare för Thriv-Shuíle och valde att få en röd drake intatuerad på underarmen. Från att ha varit en enkel vandrande drakriddare hade han dragits in i det storpolitiska maktspelet. Men hans heder och lojalitet mot Tokon och Draken band honom vid hans löften. Och för att vara helt ärlig hade han aldrig hört något gott om Konungen, han verkade vara en oduglig kung, inkapabel att hålla samman sitt rike.
Nästa dag, vid den stora regentförsamlingen hade mycket folk samlats och en spänd stämning rådde. Alla visste att Tokons klaner hade samlats för att lägga in en protest. Men det få visste var vad som skulle ske därnäst.
Ard Righ läste högtidligt upp sin formella protest och Konungen avfärdade den lika högtidligt och formellt. Då skedde det som ingen väntat sig, en ung man vid änden av bordet reste sig upp och utmanade Konungen på duell, då han uppfattat Konungens ord som en förolämpning mot sig, sin klan och hela Tokon folk. Ett upprört sorl steg upp bland de församlade. Många skrek att det var omöjligt att en barbar från Tokon kunde ha sådana rättigheter. De ropade att han skulle fängslas för sin fräckhet. Men rikets konnetabel äskade tystnad med sin tordönsstämma och gav Inhaer rätt enligt sabrisk lag. Duellen skulle ske nästa dag då solen stod som högst. Konungen deklarerade att en förkämpe skulle slåss i hans ställe. Han sade dock inte vem.
Nästa dag var slottsgården full av folk. När hade senast någon utmanat Konungen på duell? Inte i mannaminne hade ett sådant spektakel skådats. Inhaer väntade i sin ringbrynja och hjälm. I sina händer hade han sitt betrodda slagsvärd och sin draksköld som han fått som gåva av Aidann. Fram klev hans motståndare: Konungens kusin, hertigen av Negaidh!
Ett sorl spred sig genom publiken. Denne man var en berömd fäktmästare från skolan i Turina. Han hade tränat med hertigen av Turina i egen hög person. Med förhållandevis tung rustning, ringbrynja och hjälm, och beväpnad med calanasvärd och bucklare klev han in i "ringen". Striden skulle visa sig bli kort men mycket dramatisk. Efter att hertigen gjort några vackra poser för publiken och svingat sitt svärd i luften för att visa sin skicklighet gick han till blixtrande anfall mot Inhaer. En perfekt stöt mot dennes bröstkorg avvärjdes av en perfekt blockad med skölden. Inhaer följde upp med ett väldigt och perfekt placerat hugg mot hertigens bröstkorg bara för att mötas av en perfekt blockad av bucklaren, som faktiskt höll för påfrestningen. I nästa stund landade ännu ett perfekt hugg på hertigen, men denna gång lyckades han ej avvärja den enorma kraften. Svärdet bet i hans revben och han slungades till marken. Det följande hugget tog även det i revbenen och hertigen kastade sitt svärd skrikande i smärta. Striden var över. Trodde alla....
Plötsligt rusade Konungen själv ut mot Inhaear utan rustning, men beväpnad med svärd och sköld som han slet åt sig från sin hedersvakt. I vredesmod vägrade han att acceptera nederlaget. Om folkmassorna varit i uppror förut så blev det nu fullkomlig kalabalik. Rikskonnetabeln försökte förgäves hindra Konungen, men dennes hedersvakter gav inte vika för någon.
En lång och böljande strid tog vid. De två kombattanterna växlade mäktiga slag som ekade mot deras sköldar. Ofta slogs de tillbaka av vreden och kraften i den andres anfall. En stund såg det ut som att Konungen hade övertaget, han lyckades få ner den unge mannen på marken. Inhaer blockerade ett hugg som kunde ha klyvt en mans skalle och tog sig åter upp på benen. Vid ett annat tillfälle blev kungen slagen till marken och Inhaear tog tillfället i akt till att försöka få Konungen att ta sitt förnuft till fånga. Om han bara svor eden så skulle striden vara över. Konungen vägrade dock, som så många gånger förr. Striden fortsatte tills plötsligt ett mäktigt hugg från Inhaer letade sig djupt in i Konungens hals. Han föll livlös till marken. Allting stannade upp. Konungen hade blivit dräpt!
Nu bröt helvetet löst. Adelsmän och riddare stormade mot Inhaer som dock fick stöd av sina tokonska fränder. Under en vild flykt från Calnia, som delvis möjliggjordes av att rikskonnetabeln försökte skilja de två stridande sidorna, träffades Aidann av en förlupen pil. Han dog i Inhaers armar men överlämnade ett förseglat pergament som skulle öppnas när Inhaer var i säkerhet.
To be continued.....
Så vad tycktes? Överdrivet? Episkt? Kliché? Coolt? Alla kommentarer är välkomna. Berätta gärna om era egna kampanjer också, även om de inte är så episka som denna. Speciellt om de utspelar sig i Consaber.
Tack och hej!
En lång kampanj nådde igår, efter många timmars spelande, ett verkligt härligt klimax som jag bara måste återge.
Efter att ha anlänt till huvudstaden i väntan på den viktigaste regentförsamlingen på många år blev RPna inbjudna till slottet av en vän, den tokonske hjälten Aidann Ciaran síol Chuana. En av RP, även han en drakriddare, blev tillåten att närvara vid klanernas råd inför regentförsamlingen. Deras plan var att lägga fram en protest mot Konungen för att han ej svurit trohet till Draken och om han även denna gång skulle vägra att svära eden ville de ha ett äss i rockärmen. Det var här ovannämnde drakriddare Inhaer (RP) kom in i bilden. Han skulle då utmana Konungen på en duell!!! Om Konungen förlorade skulle hans heder och Consabers lagar tvinga honom att svära eden. Eftersom Aidann gått i god för att Inhaer var en mycket skicklig krigare som fällt ett grottroll på egen hand(!) så var alla klanledare överens om att han var rätt man för jobbet.
Det fanns bara ett litet krux, man måste vara adelsman för att få utmana en annan adelsman enligt sabrisk lag. Men det hade klanledarna självklart tänkt på.
Vips blev Inhaer vald till klanledare för Thriv-Shuíle och valde att få en röd drake intatuerad på underarmen. Från att ha varit en enkel vandrande drakriddare hade han dragits in i det storpolitiska maktspelet. Men hans heder och lojalitet mot Tokon och Draken band honom vid hans löften. Och för att vara helt ärlig hade han aldrig hört något gott om Konungen, han verkade vara en oduglig kung, inkapabel att hålla samman sitt rike.
Nästa dag, vid den stora regentförsamlingen hade mycket folk samlats och en spänd stämning rådde. Alla visste att Tokons klaner hade samlats för att lägga in en protest. Men det få visste var vad som skulle ske därnäst.
Ard Righ läste högtidligt upp sin formella protest och Konungen avfärdade den lika högtidligt och formellt. Då skedde det som ingen väntat sig, en ung man vid änden av bordet reste sig upp och utmanade Konungen på duell, då han uppfattat Konungens ord som en förolämpning mot sig, sin klan och hela Tokon folk. Ett upprört sorl steg upp bland de församlade. Många skrek att det var omöjligt att en barbar från Tokon kunde ha sådana rättigheter. De ropade att han skulle fängslas för sin fräckhet. Men rikets konnetabel äskade tystnad med sin tordönsstämma och gav Inhaer rätt enligt sabrisk lag. Duellen skulle ske nästa dag då solen stod som högst. Konungen deklarerade att en förkämpe skulle slåss i hans ställe. Han sade dock inte vem.
Nästa dag var slottsgården full av folk. När hade senast någon utmanat Konungen på duell? Inte i mannaminne hade ett sådant spektakel skådats. Inhaer väntade i sin ringbrynja och hjälm. I sina händer hade han sitt betrodda slagsvärd och sin draksköld som han fått som gåva av Aidann. Fram klev hans motståndare: Konungens kusin, hertigen av Negaidh!
Ett sorl spred sig genom publiken. Denne man var en berömd fäktmästare från skolan i Turina. Han hade tränat med hertigen av Turina i egen hög person. Med förhållandevis tung rustning, ringbrynja och hjälm, och beväpnad med calanasvärd och bucklare klev han in i "ringen". Striden skulle visa sig bli kort men mycket dramatisk. Efter att hertigen gjort några vackra poser för publiken och svingat sitt svärd i luften för att visa sin skicklighet gick han till blixtrande anfall mot Inhaer. En perfekt stöt mot dennes bröstkorg avvärjdes av en perfekt blockad med skölden. Inhaer följde upp med ett väldigt och perfekt placerat hugg mot hertigens bröstkorg bara för att mötas av en perfekt blockad av bucklaren, som faktiskt höll för påfrestningen. I nästa stund landade ännu ett perfekt hugg på hertigen, men denna gång lyckades han ej avvärja den enorma kraften. Svärdet bet i hans revben och han slungades till marken. Det följande hugget tog även det i revbenen och hertigen kastade sitt svärd skrikande i smärta. Striden var över. Trodde alla....
Plötsligt rusade Konungen själv ut mot Inhaear utan rustning, men beväpnad med svärd och sköld som han slet åt sig från sin hedersvakt. I vredesmod vägrade han att acceptera nederlaget. Om folkmassorna varit i uppror förut så blev det nu fullkomlig kalabalik. Rikskonnetabeln försökte förgäves hindra Konungen, men dennes hedersvakter gav inte vika för någon.
En lång och böljande strid tog vid. De två kombattanterna växlade mäktiga slag som ekade mot deras sköldar. Ofta slogs de tillbaka av vreden och kraften i den andres anfall. En stund såg det ut som att Konungen hade övertaget, han lyckades få ner den unge mannen på marken. Inhaer blockerade ett hugg som kunde ha klyvt en mans skalle och tog sig åter upp på benen. Vid ett annat tillfälle blev kungen slagen till marken och Inhaear tog tillfället i akt till att försöka få Konungen att ta sitt förnuft till fånga. Om han bara svor eden så skulle striden vara över. Konungen vägrade dock, som så många gånger förr. Striden fortsatte tills plötsligt ett mäktigt hugg från Inhaer letade sig djupt in i Konungens hals. Han föll livlös till marken. Allting stannade upp. Konungen hade blivit dräpt!
Nu bröt helvetet löst. Adelsmän och riddare stormade mot Inhaer som dock fick stöd av sina tokonska fränder. Under en vild flykt från Calnia, som delvis möjliggjordes av att rikskonnetabeln försökte skilja de två stridande sidorna, träffades Aidann av en förlupen pil. Han dog i Inhaers armar men överlämnade ett förseglat pergament som skulle öppnas när Inhaer var i säkerhet.
To be continued.....
Så vad tycktes? Överdrivet? Episkt? Kliché? Coolt? Alla kommentarer är välkomna. Berätta gärna om era egna kampanjer också, även om de inte är så episka som denna. Speciellt om de utspelar sig i Consaber.
Tack och hej!
