Utöver att det handlar om personlighetstyp (som Zo0ok föreslår) så tänker jag att olika spel är anpassade för olika saker. Gamla skolans D&D-utgåvor är väldigt tydligt skapade för långa kampanjer, där det tar lång tid att komma upp i rang och därmed få tillgång till häftiga förmågor och formler, med varierat innehåll (därför t ex väldigt många olika monster) och tematik (därför t ex modulutgivning som innehöll allt från Village of Hommlet till Tomb of Horrors till Expedition to the Barrier Peaks) och där spelupplevelsen förändras under kampanjens gång (från arbetslös bonddräng till borgherre). Jag tycker att Dan i podcasten Wandering DMs uttryckte det bäst när han kallade D&D för ”the everything game”.Ja, det här är något jag sett hos många rollspelare, och för mig är det ganska främmande. Jag ser inget egenvärde i att spelet ska pågå länge, precis som att jag inte ser ett egenvärde i att en tvserie ska vara så lång som möjligt eller en bok ska ha så många sidor som möjligt.
Däremot skulle jag säga att oldschool D&D lämpar sig ganska kasst för kortare, mer fokuserade minikampanjer. Ska man verkligen få ut spelets fulla potential så ska man spela det som en längre kampanj utan på förhand definierat slut.