entomophobiac
Low Prep High Play
Inte än, men i vinter kommer det vankas kampanjspel igen. Det kommer spelas spel som skrivits helt för min grupp, nästan lite skräddarsytt i tema, regler, etc. Men det har också lett till en del filosoferande och diskussion kring vad som gör rollspelskampanjer roliga till att börja med.
Tänkte det var skäl att kåsera lite och bjuda in er övriga att kåsera kring ert kampanjspelande.
Längre kampanj = mindre prepp
Det häftiga med kampanjspel är det vi skapar tillsammans genom spel. Värdet vi kan ge en slumpmässig SLP, typ en hotellreceptionist eller byfåne, för att tärningsslag eller interaktioner kring den personen gjort personen till något mer än sin enda rad i ett namndokument någonstans.
En slutsats det gett mig, som jag kommer testa i höst, är att kampanjer tvärtom mot vad vår intuition kanske menar behöver mindre prepp än exempelvis one-shots. Vi kommer ha tid på oss att skapa relationer, kunskaper, platser, intriger, färdigheter, och även målsättningar, genom spel istället. Ju mer vi förbereder oss, ju mer kommer vi behöva begränsa det som sker i spel.
Skapa era rollpersoner. Fundera på ert startskott och vad ni vill. Men spela fram allt annat. Om ni har färdigheter eller andra siffror, vänta med att sätta ut dem till dess ni smakat lite på vad ni faktiskt vill spela.
Och för guds skull: planera inga händelser, slut, eller någon ståry.
Slutet gott, allting gott
Majoriteten av alla kampanjer jag spellett har fisit av på ett eller annat sätt. Det är rätt trist när det händer, men sällan vare sig oväntat eller oönskat. Ibland har kampanjer förberetts med uttalade slut, däremot. Exempelvis "vi kör 10 gånger" eller "vi kör till dess en rollperson dör" eller vad som nu är sannolika saker att hända i just det spel som spelas. Det har typ alltid gjort saken bättre.
Men igen: inga preppade händelser, planerade slut, eller ståry.
Alla äger allt
En sak jag tycker är väldigt roligt, kanske framförallt med one-shots, är att verkligen vad som helst kan hända. Men det är också en annan sak: det har ingen betydelse vem som gör någonting, så kan det ändå vara det viktigaste som sker vid det speltillfället. Någon misslyckas med ett slag och polisen är dem nu på spåren. Någon lyckas exceptionellt och de har nu fri tillgång till databasen. En spelare introducerar sin rollpersons ex och den personen är nu en viktig del av kampanjen.
Har märkt med vissa typer av spelare att de måste lära sig att ta den här platsen, och vissa blir aldrig helt bekväma med det. Men när det funkar ger det (för mig) mycket roligare spel. Och jag tänker att kampanjer kan bli vad som helst som helhet om vi anammar det.
Tänkte det var skäl att kåsera lite och bjuda in er övriga att kåsera kring ert kampanjspelande.
Längre kampanj = mindre prepp
Det häftiga med kampanjspel är det vi skapar tillsammans genom spel. Värdet vi kan ge en slumpmässig SLP, typ en hotellreceptionist eller byfåne, för att tärningsslag eller interaktioner kring den personen gjort personen till något mer än sin enda rad i ett namndokument någonstans.
En slutsats det gett mig, som jag kommer testa i höst, är att kampanjer tvärtom mot vad vår intuition kanske menar behöver mindre prepp än exempelvis one-shots. Vi kommer ha tid på oss att skapa relationer, kunskaper, platser, intriger, färdigheter, och även målsättningar, genom spel istället. Ju mer vi förbereder oss, ju mer kommer vi behöva begränsa det som sker i spel.
Skapa era rollpersoner. Fundera på ert startskott och vad ni vill. Men spela fram allt annat. Om ni har färdigheter eller andra siffror, vänta med att sätta ut dem till dess ni smakat lite på vad ni faktiskt vill spela.
Och för guds skull: planera inga händelser, slut, eller någon ståry.
Slutet gott, allting gott
Majoriteten av alla kampanjer jag spellett har fisit av på ett eller annat sätt. Det är rätt trist när det händer, men sällan vare sig oväntat eller oönskat. Ibland har kampanjer förberetts med uttalade slut, däremot. Exempelvis "vi kör 10 gånger" eller "vi kör till dess en rollperson dör" eller vad som nu är sannolika saker att hända i just det spel som spelas. Det har typ alltid gjort saken bättre.
Men igen: inga preppade händelser, planerade slut, eller ståry.
Alla äger allt
En sak jag tycker är väldigt roligt, kanske framförallt med one-shots, är att verkligen vad som helst kan hända. Men det är också en annan sak: det har ingen betydelse vem som gör någonting, så kan det ändå vara det viktigaste som sker vid det speltillfället. Någon misslyckas med ett slag och polisen är dem nu på spåren. Någon lyckas exceptionellt och de har nu fri tillgång till databasen. En spelare introducerar sin rollpersons ex och den personen är nu en viktig del av kampanjen.
Har märkt med vissa typer av spelare att de måste lära sig att ta den här platsen, och vissa blir aldrig helt bekväma med det. Men när det funkar ger det (för mig) mycket roligare spel. Och jag tänker att kampanjer kan bli vad som helst som helhet om vi anammar det.