Kampanjkyrkogården

[Henke]

Det har varit några genom karriären, men den tyngsta var utan tvekan när vår grupp efter att ha spelat igenom Mos Mosel, Järnringen och sedan kommit fram till det sista deläventyret i Den grå döden drabbades av total härdsmälta mellan en spelare och ett annat par spelare. Vi pratar relationsavslutande, vi-pratar-aldrig-mer-med-varandra-härdsmälta. Tre års spelande och personlig relation som var över på grund av att de inte kunde komma överens om hur en situation skulle lösas i ett rollspel.

Passionen var stor på den tiden...

Det här med dysfunktionell spelgrupp hade varit väldigt intressant att diskutera i en separat tråd. Även om det aldrig gått så långt som att min spelgrupp gått sönder pga inre slitningar så har det definitivt funnits tillfällen när det relationsmässigt (spelarna emellan) sett tämligen skakigt ut.

 

[IcarusDream]

Jag har ytterst få kampanjer som gått i graven, men jag hade för 10 år sedan en SL som jag nästan tyckte synd om. Han bodde i stan ett par år, och spelledde tre av de mest intressanta kampanjerna jag varit med i... och ingen av dem blev slutförd. Han spelledde en magisk Eon-kampanj som var så bra att jag plankade konceptet och körde igenom en version av kampanjen några år senare (och faktiskt körde från början till slut), sen spännande Werewolf the Forsaken-kampanj som vi körde allt utom sista delen (även den kampanjen, som fanns publicerad har jag spellett hela senare, baserat på hans koncept) och en Pendragonkampanj (jag har också spellett den, fast inte hela, men längre års-mässigt än han). Hans problem var att han hade en favoritspelare och alla kampanjer mynnade ut i att vara centrerade kring denne, och när det skedde tappade andra spelare lusten att ge 120% som vi gjort från början, och då tappade han lusten att köra, speciellt när det påpekades att han favoriserade, vilket var nåt han inte ville veta av.

Jag tycker det är tråkigt att ingen av hans kampanjer någonsin fick spelas klart, men å andra sidan så har jag plankat hans idéer och sen fått uppleva sluten på kampanjerna han själv inte lyckades med.

 

[Bifur]

Det här med dysfunktionell spelgrupp hade varit väldigt intressant att diskutera i en separat tråd.

Du kanske ska starta en terapi-tråd?

 

[Skarpskytten]

Jag har ytterst få kampanjer som gått i graven, men jag hade för 10 år sedan en SL som jag nästan tyckte synd om. Han bodde i stan ett par år, och spelledde tre av de mest intressanta kampanjerna jag varit med i... och ingen av dem blev slutförd. Han spelledde en magisk Eon-kampanj som var så bra att jag plankade konceptet och körde igenom en version av kampanjen några år senare (och faktiskt körde från början till slut), sen spännande Werewolf the Forsaken-kampanj som vi körde allt utom sista delen (även den kampanjen, som fanns publicerad har jag spellett hela senare, baserat på hans koncept) och en Pendragonkampanj (jag har också spellett den, fast inte hela, men längre års-mässigt än han). Hans problem var att han hade en favoritspelare och alla kampanjer mynnade ut i att vara centrerade kring denne, och när det skedde tappade andra spelare lusten att ge 120% som vi gjort från början, och då tappade han lusten att köra, speciellt när det påpekades att han favoriserade, vilket var nåt han inte ville veta av.

Jag tycker det är tråkigt att ingen av hans kampanjer någonsin fick spelas klart, men å andra sidan så har jag plankat hans idéer och sen fått uppleva sluten på kampanjerna han själv inte lyckades med.

Alltså, det är ju då en av mina närmsta vänner (som är med i min pågående 5e-kampanj) det här handlar om vilket gör det lite märkligt för mig att läsa den här posten. Utan att bli polemisk kan jag väl säga så här: jag blir nyfiken på hens bild av varför det gick som det gick i de här tre kampanjerna. Hens nästa Pendragonkampanj var jag med i på slutet; den stupade på en bäbis.

 

[terje]

De flesta av våra kampanjer blir faktiskt färdiga trots att de kan pågå i åratal. Det finns dock några som tyvärr avbrutits innan vi var färdiga:
Cold city - Agenter för segrarmakterna säkrar farliga ockulta teknologier från 3e riket, och konspirerar för sina respektive regeringar. Spökflygare rör sig över Berlin och fienden är kanske inte fullt så död som man hoppas. Tyvärr rann det hela ut i sanden, kommer inte riktigt ihåg varför, tror det eventuellt var då jag veckopendlade för jobb vilket försvårade saker.
Masks of Nyarlathotep - Var väl egentligen avslutad då rollpersonerna dog och vi spelare förlorade kampen mot mänsklighetens fiender. Men eftersom det fanns flera kapitel kvar i boken så känns det ju ändå oavslutat.
Enemy Within - Stöp på att det tyvärr visade sig svårt för SL att göra något vettigt av kampanjens slut.

Tre kampanjer hänger i luften just nu pga covid: Månens krigsherrar, Invissible Sun och Horror on the Orient Express. Förhoppningsvis kommer alla tre att återupptas i höst.

 

[entomophobiac]

På söndag spelar vi sista sessionen i en (vad som kommer bli) 26 sessioner lång D&D 5E-kampanj. Tyvärr är det jag kommer minnas mest allt tjafs vi haft, och inte det roliga som hänt, för tjafsandet har överskuggat det mesta. Så det är nog snarare idén med kampanjen och det preppjobb som gått in i den som jag kommer sörja när kampanjen läggs ned i sin grav för sin sista vila.


Scenariogeneratorn som togs fram för att skapa variation, nu nedpackad i väntan på sin pension!

 

[Ram]

Det här med dysfunktionell spelgrupp hade varit väldigt intressant att diskutera i en separat tråd. Även om det aldrig gått så långt som att min spelgrupp gått sönder pga inre slitningar så har det definitivt funnits tillfällen när det relationsmässigt (spelarna emellan) sett tämligen skakigt ut.

Ja, kanske det. I vårt fall var det nära nog helt unikt i mitt tycke. Gruppen var inte dysfunktionell alls utan fungerade bra tillsammans både i spel och "privat", det var verkligen ett sådant fall där två alfa-viljor plötsligt krockade out of the blue och helt enkelt inte hämtade sig.

 

[IcarusDream]

Alltså, det är ju då en av mina närmsta vänner (som är med i min pågående 5e-kampanj) det här handlar om vilket gör det lite märkligt för mig att läsa den hör posten. Utan att bli polemisk kan jag väl säga så här: jag blir nyfiken på hens bild av varför det gick som det gick i de hör tre kampanjerna. Hens nästa Pendragonkampanj var jag med i på slutet; den stupade på en bäbis.

Jo, man ska alltid se det från de olika hållen. Jag vet ju bara hur det var för oss spelare i de olika kampanjerna, vi var ju några som var med i alla tre, men alla tre hade spelare som bara var med i en kampanj var typ så. Vissa av oss fortsatte spela ihop i flera år efteråt, tyvärr har alla spelare (utom jag) flyttat från stan nu tyvärr (utom en som har lagt ner spelandet helt efter dessa tre kampanjer).

Han fortsatte ju Pendragonkampanjen med nästan en helt ny grupp spelare, men den blev tyvärr inte slutförd heller, även utan oss "problemspelare".

 

[Skarpskytten]

Jo, man ska alltid se det från de olika hållen. Jag vet ju bara hur det var för oss spelare i de olika kampanjerna, vi var ju några som var med i alla tre, men alla tre hade spelare som bara var med i en kampanj var typ så. Vissa av oss fortsatte spela ihop i flera år efteråt, tyvärr har alla spelare (utom jag) flyttat från stan nu tyvärr (utom en som har lagt ner spelandet helt efter dessa tre kampanjer).

Han fortsatte ju Pendragonkampanjen med nästan en helt ny grupp spelare, men den blev tyvärr inte slutförd heller, även utan oss "problemspelare".

Och den kampanjen sprack när han flyttade från stan så vitt jag kan förstå. Livet är en stor kampanjdödare.

 

[IcarusDream]

Och den kampanjen sprack när han flyttade från stan så vitt jag kan förstå. Livet är en stor kampanjdödare.

Jo, så är det. Han är ju en av de mest inspirerande spelledarna jag någonsin spelat med, så det är så synd att han haft sådana problem att slutföra sina kampanjer.

 

[Ape of Wrath]

Jag kan bara minnas två kampanjer överhuvudtaget som faktiskt fått ett ordentligt slut, allt annat har bara runnit ut i sanden av olika anledningar...

Note to self: Jag borde börja tidsbestämma kampanjer eller sätta ett slags End condition. Hellre en något kortare kampanj där man känner att man hade nog kunnat kräma ur ett par sessioner till än att det rinner ut i sanden, det är nästan det ovärdigaste som finns.

 

[Gabrielle de Bourg]

Masks of Nyarlathotep. Vi spelade till sjunde utgåvan och hann spela ungefär två sessioner i Egypten innan den dog ut pga vi började spela mycket annat. Lyckades spela klart den med en annan spelgrupp (pga intensivt spel+att jag kortade ner), så fick ändå uppleva hela.

 

[.Per.]

Det är sjukt, för på internetz verkar runelords ändå väldigt populär. Som att den vore helt grym.

Den är mysig. Börjar i lilla staden och vecklas sedan ut bit för bit. Förstår varför den är populär bland Pathfinder-fans. The Glass Cannon spelar igenom den på sin patreon.

 

[Asta_Echo]

Jo, så är det. Han är ju en av de mest inspirerande spelledarna jag någonsin spelat med, så det är så synd att han haft sådana problem att slutföra sina kampanjer.

Jag var med i den gruppen med honom också. Jag tyckte inte han var lika bra som Icarus beskriver honom. Han favoriserade sin favorit och vi andra fick "vara glada för att han lät oss vara med". Men då är Icarus med demokratisk än vad jag är... (och en bättre SL)

 

[Asta_Echo]

Jag var med i den gruppen med honom också. Jag tyckte inte han var lika bra som Icarus beskriver honom. Han favoriserade sin favorit och vi andra fick "vara glada för att han lät oss vara med". Men då är Icarus med diplomatisk än vad jag är... (och en bättre SL)

 

[Conan]

Svavelvinter är den enda jag kommer ihåg att jag grämer mig över att vi aldrig spelade klart. Vår SL ville spela och inte SLa och den nya SL:n höll ej måttet. Därtill hade alla karaktärer blivit för mäktiga, och efter en strid med ett gäng busar försedda med högmagiska vapen i oraklets fyra ögon så rann det ut i sanden.

Tror vi inte spelade klart Demonfurste-kampanjen heller.

 

[Khan]

Vi byggde en riktigt fin setup för spel i V5 för ett tag sedan. Vi centrerade allt kring det Carlbergska Dansinstitutet i Göteborg, en gammal och känd dansskola. Den styrdes av oss, ett gäng vampyrer som alla brann för kultur och att skapa något större än oss själva. Ledaren var en sovjetisk balettexpert från sent sjuttiotal, jag var en pianoklinkande jazzälskare täckt av sjömanstatueringar från första världskriget, övriga var alltifrån en sunkig nosse som jobbade som vaktmästare/fixare till en argentinsk tangoexpert.

Vi hade sjukt bra samspel, folk som bollade åsikter om varandra hit och dit, full förståelse för att vi lät den yngsta av oss bestämma, fascination för varandras konstformer och allt bara kändes rätt.

Sen gick SL nästa hela vägen in i väggen på jobbet, och vi fick lägga ner.



Bra för honom att han såg tecknen i tid förstås, men trist för kampanjen. Det var länge sedan jag var så pepp för en kampanj som jag var för den.

 

[McKatla]

Jag var inte SL enligt trådens premiss, men med den OT-avvikelsen så dessa två:

Masks of Nyarlathotep. Vi spelade tre-fyra kvällar, kom egentligen ingestans, men hade roligt när vi jagade gangsters och liknande. Så, mitt under ett spelpass, slår SL ihop boken och deklarerar att "Nu gick världen under." Det fanns tydligen en timeline för vad som sker om vi INTE lyckas stoppa det, och nu var den framme vid slutet... Lite snopet minst sagt – vi anade verkligen ingenting av det annalkande hotet!

Orientexpressen (nya utgåvan): jag vet inte vad som gick fel egentligen, men vi spelare tröttnade någonstans i Italien. Enskilda delar var bra (en del riktigt bra dessutom), men det var (bokstavligen!) rälsat vart vi skulle, och vi kände aldrig någon större motivation för det... Detta ser jag för övrigt som ett problem med alla längre kampanjer med förberedda anhalter som skall passeras; de dödar känslan av agentskap, och som spelare känner en att en inget styr, och då falnar glöden. Bättre då med korta och lite friare äventyr; kan SL bara motivera en att ta sig till äventyrslandskapet kan en sedan röra sig fritt där – och får definitivt känslan av det en gör spelar roll.

 

[dancodan]

Avbröt the Black madonna (Kult; divinity lost) just innan den sista episka slutstriden, då var vi kanske 20 spelmöten in i kampanjen.
Verkligheten kom i vägen och till slut hade det gått så lång tid att vi tappade gnistan. Det blev istället att jag förklarade slutet och vad som "borde" ha hänt under ett annat rollspelsmöte som vi hade.

 

[dancodan]

Masks of Nyarlathotep. Vi spelade tre-fyra kvällar, kom egentligen ingestans, men hade roligt när vi jagade gangsters och liknande. Så, mitt under ett spelpass, slår SL ihop boken och deklarerar att "Nu gick världen under." Det fanns tydligen en timeline för vad som sker om vi INTE lyckas stoppa det, och nu var den framme vid slutet... Lite snopet minst sagt – vi anade verkligen ingenting av det annalkande hotet!

Ska det verkligen vara så i den kampanjen?
Fyra spelpass, inga klara ledtrådar och plötsligt avslutas kampanjen med "Nu gick världen under". Inte ens en förklaring eller uppläst text till HUR den gick under?
Det känns ju minst sagt lite konstigt.