Nekromanti Kampanjupplägg: Madenburg, Undrens Stad...

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Något för Fenix?

Nu spelar jag inte Gondica men jag måste ändå beundra den omfattande arbetsinsats som du har lagt ner på den här tråden. Det du skriver förtjänar att uppmärksammas av fler än bara Gondica-fansen. Du har inte funderat på att skriva ihop några artiklar till säg Fenix?
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Den Undre Världen i Undrens Stad...

I många av Vidonias städer (och på landsbygden) är tiggeri en accepterad om än föraktad sysselsättning. En person som är tvungne att ta till tiggarstaven kan uthämta ett s.k. tiggarbrev från en lokal rättstjänare - en liktor på landsbygden, en domsbetjänt i en stad - och detta berättigar tiggaren till att tigga. Det är en på sitt sätt billig form av "socialvård" - det berättigar inte tiggaren att faktiskt något, men allmosor är en viktig del av ekomantiskt trosväsen, så många människor sticker till en tiggare en slant. Följaktligen överlever de. En som tigger utan tiggarbrev kan haffas för lösdriveri. Lösdrivare på landsbygden blir oftast körda ur socknen av en liktors' hantlangare efter en omgång stryk, men i städerna brukar man sätta dem i lämpligt straffarbete, eftersom de ofta betraktas som "lata". (Som en parentes: detta är ett av detta sätt på vilket auktoriteter kan besvära dan-shi-mystiker, som ju ofta beter sig som lösdrivare.)

I Madenburg finns tre offentliga fattigstugor; en drivs som en liturgi av patricierfamiljen ran-Elamad, en drivs av hamnens ekomantiska tempel, och det sista är en nybildad institution som skapats på furstens initiativ. I motsats till andra liknande ställen tar den bara emot arbetsföra människor (sjuka kan få en omild men inte ovänlig skjuts till Vita Rosens hospital på Lakkerkullen; Vita Rosen har, som på så många andra ställen, rätt att utfärda tiggarbrev genom furstligt dekret). Kvinnor sätts i arbete med att riva upp trasor till lumppapperstillverkning, män med att stampa trasor med vatten. "Lönen" är anspråkslös mat och husrum.

Även om det måhända är bättre än att svälta är det mer likt ett fängelse än något annat (man släpps inte ut hursomhelst). Det råder tvist mellan fattighusets föreståndare och det församlingstempel dit internerna travar varje Soldag; i templet anser de äldste att det är fel att man separerar man från hustru på fattighuset, medan föreståndarna säger att det är för att hindra kvinnorna från att bli gravida. Redan existerande barn till omhändertagna familjer hamnar på ett ekomantiskt barnhem, vilket inte innebär att de juridiskt skiljs från sina föräldrar men att de rent fysiskt inte får träffa dem.

Olagliga tiggare har det svårt. Dels kan de i större utsträckning trakasseras av ordningsmakten (de är brottslingar) och dels gillar inte de lagliga tiggarna dem. Många lagliga tiggare har lokala ledare som tagit på sig att "hålla ordning" vilket ofta innebär att de bestjäl svagare tiggare på deras inkomst förutom maten. Detta ser man genom fingrarna med, eftersom de håller övriga tiggare borta från gatorna och fungerar som tjallare och informatörer för stadsmakten. Det fungerar si och så: många tiggarbossar tillåter en viss mängd olagliga tiggare att operera mot samma "avgift" som andra inom deras "område".

Ett tiggarbrev säger inte vart man får tigga (annat än "i Madenburg"), med ett undantag: en tiggare får inte störa ordningen, man kan inte sätta sig i vägen på torget. Exakt var man kan stöta på tiggare beror alltså på vad tiggarbossarna gjort upp, och detta gör de sällan upp helt fredligt. Synligt våld, även mot fattiga stackare, brukar dra åt sig uppmärksamhet från stadsvakten (en tiggare som ertappas med brott förlorar sitt tiggarbrev). Därför tar man det piano i sådana här lägen; man skapar inga lik som syns i dagsljus.

Ungefär hälften av Madenburgs tiggare är lagliga; en tredjedel är olagliga men under kontroll av en av många bossar; resten opererar fritt och riskfyllt.

Tiggarna får en detaljerad behandling eftersom de är den största gruppen rekryter till all brottslig verksamhet, och eftersom man måste ta hänsyn till dem som tjyv; risken är stor att en tiggare är ett åsyna vittne till vad du gör. Lyckligtvis är de lätta att muta. Många tiggare drar sig inte för att fungera som utkiker eller liknande för olika tjuvar. De är fattiga och svultna och dessutom har tjuvar paradoxalt sett högre status än tiggare bland slumfolket. Tjuvar har ju ett jobb och gör rätt för sig!

Det är härifrån den fantasifulla idén om "tjuvarnas gille" kommit bland icke insatta; i många städers tjyv-mål och rackar-slang refererar man till en professionell (dvs. pålitlig) brottsling som en "gillesmedlem", "gesäll", "lärling" eller "mästare". Slangen tjänar dels till att skilja dem från tillfälliga tjuvar (vem som helst kan ju sno något och springa sin väg) och är ett uttryck för respekt, dels kan man ju prata om "gillet" (gömstället), "mäster" (ledaren för en liga") och sina "lärlingar" (ongar man har som hantlangare) och andra "affärer" utan att nyfiket folk förstår vad man menar.

Högre än vanliga tjuvar och skyhögt högre än tiggare står stråtrövare . En stråtrövare är, för att vara korrekt, i den här delen av Vidonia en beriden bandit som opererar på landsbygden och rånar resande. Det kräver bättre insatser från början och viss rid- och vapenträning, och betalar sig bättre i längden. Stråtrövare kallas "patricier" på tjuvslang, och en del började som det; många är legoknektar eller lägre adelsmän som kommit på obestånd.

I trakterna av Madenburg finns dessutom en särskild grupp rövare: madborna. Maden är träskdeltat väster om staden, och däri bor klaner av herdar som lever mer eller mindre utanför samhället. Ingen av dessa familjer accepterar utomståendes inblandning i deras angelägenheter, så de lämnar inte gärna ut brottslingar som de är släkt med. En del av dem har t.o.m. uppmuntrat dem, och det finns flera ligor av beridna banditer som har sina baser på öar i deltat. Andra av dem opererar från små flodbåtar och kan väl närmast räknas som anspråkslösa sjöhundar. Madenrövarna är inte allt för sams inbördes utan är uppdelade i små band, men de avslöjar inte varandra för furstens soldater och bemöter de ensamma beridna rövarna med professionell artighet. I tjuvslang är de "besuttna" patricier.

Dessa rövare syns i städerna när de behöver omsätta mer svårsålda varor. Enklare byten sköts i Maden; många har som sagt släktingar där som tar emot sådant som kreatur, småbåtar, vapen eller kläde. Dyrbarheter som juveler eller fina viner säljs dock inne i staden.

Slutligen har vi kringstrykarna. Kringstrykare har många sätt att försörja sig: hantverk, handel med krimskrams, diversearbete, underhållning och taskspeleri. I vissa fall hindras de av gillesregler från att utöva sina yrken inom stadsgränserna. Det enda gille i Madenburg som anser sig ha rättigheter att hålla efter här är Det Gyllene Städert. Det finns kringstrykare som stjäl, men de nedlåter sig inte till att tigga.

Varje kringstrykarklan har ett ättnamn, likt patricier. Vissa utomstående påstår att det beror på att de är för stolta för att bete sig som vanligt folk. Det finns många kringstrykare som anser att deras livsstil är överlägsen de fastboendes, men anledningen är långt mer prosaisk: med deras kringflackande liv är familjen utanför den närmaste livsnödvändig för kringstrykare.

De flesta kringstrykarklaner har en sysselsättning - läderhantverk, hästhandel, skördearbeten - som är familjens huvudnäring. Ofta anspelar deras ättenamn på det. Kringstrykare brukar påstå att det finns andra kringstrykarätter vars huvudnäring är stöld och bedrägeri, men de brukar alltid peka ut ätter de ogillar eller ligger i fejd med härvidlag. Sant är att tjuvnad är mer ovanligt bland kringstrykare än de fastboende tror. Den som stjäl blir inte avslöjad, men får antagligen stryk och utskällning första och andra resan och vid tredje resan kastas han ur klanen.

De vanligaste brotten är birfileri (att bryta mot gillesprivilegier), häleri, smuggling och att underlåta att meddela auktoriteter om andra brott; kringstrykare får lida mycket elände av såväl liktorsbetjänter som stadsvakter, eftersom de anses störa lokala privilegier och är ovälkomna annat än under högsäsonger som marknader och skördetid. Således undviker de att varna dem om de ser nåot fuffens. På liknande sätt är kringstrykande handelsmän notoriska för att inte fråga varifrån varor kommer eller om man betalt tull för dem. Handelslagar är ändå bara ett sätt för lokala makthavare att sno kringstrykarna på deras dagliga bröd.

Kringstrykare utgörs dels av människor, dels av fauner. Många kringstrykarätter, särskilt de som sysslar med hästhandel och liknande näringar som valackeri och slakt, härstammar ursprungligen från Tegern. Det ger dem en något annorlunda dialekt och utseende än högtermalierna - ljusare hy och mörkare hår. Kringstrykare har säsrkild respekt för de tegriska ätterna, eftersom de såsom hästhandlare ofta är välbärgade och till och med har anseende hos de fastboende. Fauner har också hög status hos mänskliga kringstrykare eftersom det fauniska temperamentet passar bra med deras livsstil; fauner är bättre på det här än människor, så deras familjer är oftare rena, hela och mätta.

Anledningen till att de stackars kringstrykarna hamnar här är dels att många tjuvar handlar med dem (de köper ofta hästar av madenborna vars ägare inte lämnade ifrån sig dem frivilligt), dels att utstötta kringstrykare ofta slår sig på brott. Många av de senare vågar inte använda sina ättenamn (de är ju ättelösa) utan lägger till sig med namnet "ran-Pard". Ätten "ran-Pard" skall enligt kringstrykarlegenderna ägna sig enbart åt tjuvnad och rackarknep för att överleva; ett sätt att skaffa sig reklam i den undre världen. Många utbölingar tror att klanen existerar i sinnevärlden, men det är alltså ett annat missförstånd.

Erik, fortsättning följer
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
Madenburgs idel ädla adel

Ätten ran-Pesann
Heraldik: Ett svart berg (en pyramid) mot blå botten; en röd eldsflamma framför berget.
Motto: Ur djupet mot höjderna
Överhuvud: Tigon tem-Bardus ran-Pesann.
Huvudnäringar: Gruvdrift, järnbruk, jordbruk och boskapsskötsel.
Ran-Pesann har framförallt tjänat sitt patricierskap på sina stora gods. De kan inte tävla med ran-Hekars, men inkluderar järnfyndigheter och flera stenbrott. De säljer inte bara malm utan förädlat järngods, och äger furstendömets främsta, största och mest betydande kanongjuteri. Liksom det Svarta Städets Gille har de dragit nytta av furstens affärer, men det började redan på den förre furstens tid, när gamle Tigon sålde stålgods till Wantale via dennes handelshus. Ran-Pesann äger också storjordbruk och några av de få skogar som finns kvar i landet. Många yngre män i ätten har följt Svärdets Väg och tillhör furstens mer lojala soldater. De hyser stort begär till Irekens kolgruvor, och Tigon har öppet uttalat att Ireken kan man bara kliva in och ta över. Furstens defensiva politik i nuläget irriterar dem. Ran-Pesann har länge försökt köpa ran-Hekars skogsmarker, som är mer vidsträckta än deras, men ran-Hekar har vägrat. ”Ni skall inte göra kol till furstens fördöma trollkonster av mina ärvda fäderneskogar!” vrålade en uppretad Olram tem-Palast ran-Hekar och slängde en ölsejdel på Tigon senast de träffades. Stämningen är numera tryckt när de möts.

Ätten ran-Hekar
Heraldik: Ett grönt tjurhuvud mot röd bakgrund.
Motto: Styrka ger framgång; envishet ger styrka.
Överhuvud: Olram tem-Palast ran-Hekar
Huvudnäringar: Jordbruk och boskapsskötsel, militära poster.
Ran-Hekar äger närmare en sjättedel av hela Telbirs yta, uppdelat på ättens olika familjer. Åtminstone de senare generationerna är kända för sin stora kroppshydda, och ran-Hekar är mycket stolta över att man en gång var bönder. Övriga ätter försöker ofta spåra sitt ursprung tillbaka till azlisk tid; ran-Hekar är stolt över släktsagan som säger att deras förfader var en barbarisk hövding som svor trohet åt kejsaren en gång för länge sedan. Många av de stora och starka sönerna och brorsönerna till Olram, den väldige patriarken, har gjort tjänst som soldater i Telbirs och andra länders arméer. Mod och styrka är drag som släkten uppskattar; finesser har man inte mycket till övers för. Olram ogillar öppet furstens skattepolitik som betonar Madenburg framför landsbygdens socknar och hans förlitan på modern teknologi istället för den hederliga massan av kanonmat ledda av trogna officerare. Olrams son, Yserk, är ett kapitel för sig. Han har okarakteristiskt nog gått Pennans Väg och undvek sin fars förakt enbart genom en mängd våldsamma studentfester och ämnet för hans studier. Ysker är övertygad om den överlägsna moraliska och mentala naturen hos primitiva, barbariska samhällen, jämfört med dagens dekadenta värld. Han har besökt Mirak och Digerveden; det är ifrågasatt om hans intryck av deras folk överensstämmer med dessas egen bild av sig själva, men han uttalar sin djupaste beundran för dem. Ysker har till sin förvåning fått en gåva av fursten för att skriva Telbirs fornhistoria om de ädla högtermaliska barbarerna; han vill gärna gräva ut en serie gravdösar i utkanterna av Maden. Med en del bekanta från festlivet har han också grundat De Vördnadsfulla Ättlingarnas Loge, som i stort sett går ut på diverse alkoholindränkta ceremonier där man klär ut sig i ”genuina” barbardräkter (SL har tillåtelse att lägga in så fåniga hjälmar han vill), äter stora mängder illa kokt kött och sjunger folkvisor.

Ätten ran-Firnen
Heraldik: En stegrande röd hjort mot vit bakgrund, som vänder sig mot en röd stjärna.
Motto: Handling och tanke – ett.
Överhuvud: Ersirka tar-Tybald ran-Firnen
Huvudnäringar: Offentlig tjänst som officerare eller tjänstemän
Ran-Firnen är mer inflytelserika än rika, även om familjens många män och kvinnor i furstlig tjänst gett dem värdefulla kontakter för de som följt Guldets Väg istället för Svärdet eller Stolens. I fyra generationer har Madenburgs polemark varit en ran-Firnen; i två generationer har dess överdomare varit en ran-Firnen. Ersirka själv leder Rådsförsamlingen, en oavlönad men ansedd tjänst. Än så länge har inte ran-Firnen förlorat några viktigare tjänster till uppstickande plebejer. Dessutom hoppas Ersirka på att hennes landsfattiga ätt skall kunna dra nytta av exploateringen av Maden. Skulle dock detta bli en muta till plebejerna, eller ran-Firnen börja förlora höga officersposter och förvaltningsämbeten till furstens ”valpar”, så skulle stödet smälta bort som glass på en het spis. Sedan gammalt konkurrerar man med ran-Hekar om militära poster och med ran-Kesan om civila. Fejden med ran-Hekar har av tradition varit illasinnad, den med ran-Kesan godmodig. I modern tid har ännu inte Olram kommit över att Ersirka tackade nej till hans frieri i deras ungdom.

Ätten ran-Kesan
Heraldik: Ett svart bläckhorn med en gyllene tupp som sitter på det, mot grön bakgrund.
Motto: Sinnets skärpa överträffar svärdets.
Överhuvud: Tarlisa tar-Pilandor ran-Kesan
Huvudnäringar: Offentlig tjänst, varvsindustri, akademiska uppdrag
Få ätter har en mer passande vapensköld – nedbläckade fingrar och tuppstolthet är vanliga drag hos ran-Kesan. Även om man inte håller lika viktiga poster som den gamla rivalen ran-Firnen har man brukat hålla desto fler, och ätten är känd för sin snarstuckenhet liksom för sina många medlemmar som valt Pennans Väg. Resultatet av det senare är att akademiska debatter avgörs med dueller. Det senare ledde till att Tarlisa tar-Pilandor miste sin make till furstens svåger (hur är det nu, kommer varat före väsendet?). Hennes personliga vendetta har förankrat hennes ätt bland furstens belackare, fastän familjens skeppsrederier går bra, och fastän ättens mentors-falang är stolta bakanister (akademiker kan man bli som världslig student eller religiös mentor, och ran-Kesan har alltid sett till att några av dess döttrar får mentorstjänster i landets mer prestigefyllda tempel). En gammal fejd med ätten ran-Deber har gjort det svårt att bilda en vettig allians; det har nu glunkats om att ett lämplig giftermål kunde lösa den saken.

Ätten ran-Darus
Heraldik: En helt röd sköld med en vit spets, med ett gyllene panterhuvud.
Motto: Listig som en räv, tapper som en panter.
Inofficiellt motto: ”Dolkar passar bäst strax under vänstra skulderbladet på en fiende.” Leon tem-Isar ran-Darus, när någon frågade om hans åsikt vad gäller modet för bärande av vapenbälten.
Överhuvud: I teorin Leon tem-Isar ran-Darus, i praktiken Ulaf tem-Isar ran-Darus.
Huvudnäringar: Handel, sjöfart, döttrar
Ran-Darus sticker inte under stol med att ändamålen helgar medlen när de gör affärer. Däremot talas det tyst om den höga frekvensen dödsfall bland de som står i vägen, inom och utom ätten. Framförallt talas det tyst om Leon tem-Isar ran-Darus lägliga blodpropp, som lämnade honom så förlamad att hans yngre bror styr ätten i praktiken. Just nu går det bra för fursten, och således är ran-Darus ytterst lojala – och ytterst kapabla – undersåtar. Man har funnit en ny allierad i den nyligen adlade ran-Aspi, som inte skulle kommit dit han kommit med sitt repslagargille idag om det inte varit för Ulaf tem-Isar ran-Darus. Annars är en av ran-Darus viktigaste handelsvaror sina döttrar, som man gifter in i både rika plebejfamiljer och andra patricierätter. Informella, familjära påtryckningar kan vara nog så viktiga. Ett behov av att dominera alla potentiella äktenskapsmarknader har också gjort ran-Darus till ledande inom mode, kvickhet och hovstalanger.

Ätten ran-Deber
Heraldik: En grön bägare på ett vitt fält.
Motto: Att Inse, Att Handla, Att Förädla, Att Undervisa (traditionellt ordspråk från Kosmokrator, som definierar en mystagogs plikter, och i vidare överföring vilken god ekomantiker som helst).
Överhuvud: Retor tem-Ilon ran-Deber.
Huvudnäringar: Jordbruk, textilhandel.
Ran-Deber fick sin patriciertitel för sina dristiga dåd och för sin fromhet, sägs det. Han nedkämpade i alla fall inte bara sin härskares fiender utan också rövare och odjur i allmänhet; han återförde reliken Smaragdkalken till Agapia-templet i norra Madenburg. Det fanns en tid när Vidonias krig dominerades av tappra tunga kavallerister av patricierätt (”equites” på god azuli); jodå, de hade ”riddare” fastän de saknade feodaladel. Ran-Debers stamfar var tydligen ett praktstycke; därav släktens upphöjelse. Nuförtiden är det länge sedan man hade något militärt inflytande; man håller sig flytande på ättens sedan urminnes tider befästa rykte och omfattande linodlingar. Retor tem-Ilon ran-Deber är inte heller han någon ryttare i skinande rustning, men han är känd som en from och givmild man; han är ytterst populär bland stadens plebejer, och har öppet uttalat sitt stöd för Hieroforen i Vertiod, som han besökt och haft långa samtal med. Ran-Deber är inte glada i furstens försök att lägga sig i templens göranden och låtanden, och ogillar hans gudlösa mekanurgiska spekulationer. Retor är dock en så varm anhängare av ekomantisk moral att han är en dålig intrigör; han kan inte ljuga och har till och med svårt att vara arg på folk, och man förändrar inte politiken genom att se djupt sårad ut och förklara hur besviken man är på den man talar med. Skulle hans son Rolar gifta sig med någon av ran-Kesans döttrar skulle det antagligen bli annat ljud i skällan; alla vet att han bara väntat på att Rolar skall ”stadga sig” för att dra sig tillbaka till ett stilla kontemplativt liv. Rolar delar sin fars ideal men är betydligt bryskare och barskare.

Smaragdkalken är värd en egen paragraf. Denna gamla ekomantiska relik verkar snarast vara en mortel av djupgrönt, skrovligt glas. Den tillskrivs mystiska krafter över vad som nu hälls i den och användes i galeniska ritualer av matriarkerna i Agapia-templet i många generationer, innan Agapias nexus ebbade ut och kalken kom att hamna i Madenburgs Stora Tempel mittemot Rådhuset. Enligt legenden skall den heliga matriarken Agapia ha använt morteln i sin daglig gärning; när hon dog vid hög ålder transmuterades stenen till något som liknar men inte är smaragd (fråga fursten; han har hanterat kalken, och erkänner att den inte består av något mineral vetenskapen i Vidonia känner till). Den stals från Agapia-templet av minotauriska rövare, men ran-Debers stamfar återerövrade den och straffade missdådarna.

Ätten ran-Solon
Heraldik: Ett träd med röd stam och grön krona mot en vit bakgrund.
Motto: Från ollonet eken; från ambitionen storheten.
Överhuvud: Kassandra tar-Ulaf ran-Solon
Huvudnäringar: Jordbruk, byggsten, handel (främst med pälsverk)
Ran-Solon är uppstickare. Deras stenbrott var bara en binäring till ättens stora sädesfält, till dess man för några generationer sedan kom att skaffa sig makt i Lodets Kollegium. Ingen har nått längre än Kassandra tar-Ulaf ran-Solons yngre bror, och detta samtidigt som den nya regimen ledde till en byggboom. Allt mer av ättens ökande inkomst har investerats i pälstraden med Digerveden; man funderar på att öka timmerimporten också, och etablera skogshuggare därvid. Kassandra måste dock ofta lugna landsbygdens ättemedlemmar, som drabbats av furstens skattepolitik, som drar in medel till huvudstaden och utarmar de mindre städerna och landsbygden. Hon har börjat lägga ut sina krokar för Tigon tem-Bardus ran-Pesann för att försöka få stöd för en skatteutjämning; i utbyte skall hon stödja hans krigsvilliga politik gentemot Ireken.

Ätten ran-Aspi
Heraldik: Tre rep i silver över en blå sköld
Motto: Inget rep är starkare än sin svagaste fiber.
Inofficiellt motto: ”Det finns mer än en sak man kan göra med en snara.”
Överhuvud: Pylast tem-Lauk ran-Aspi
Huvudnäringar: Hampaodling, repslageri, handel, organiserad brottslighet (givetvis inte officiellt)
Pylast köpte sin patriciertitel; hans gåvor till det allmänna överträffade någon liturgi som de existerande patricierfamiljerna ålagts på lång tid. Han kontrollerar oroliga element som kan störa furstendömets utveckling; fursten ville ha honom på sin sida. Å andra sidan är han nu i skuld till ran-Darus, men vad gör det i utbyte mot att vara den mäktigaste av Telbirs ”små” patricierfamiljer (det finns många fler, som inte tas upp ovan)? En av hans senaste (lagliga) affärer är att gå runt furstehusets monopol på lumppapperstillverkning; man kan göra papper av hampa också, och priset har ökat. För ökad effektivitet (och sitt goda renommé bland de furstetrogna) har han engagerat en mekanurg i saken, en gammal affärsbekant, som tyvärr inte gör så stora framsteg än. Han kallar sig Sabri tem-Bamdur men är i kriminella kretsar mer känd som ”Birfilaren”; han är inte van vid mekanismer som inte dräper och mördar, men han tar lätt på saken. Det finns många mekanurger i det här landet att bestjäla på sina upptäckter – det var ju ändå därför han kom hit!

Erik
 
Top