För att vara japansk var den förvånansvärt straightforward, tycker jag.
Man har alltså ett mycket medvetet val av salespitch; och det är inte att (vad man skulle kunna tro) Napster skulle göra musikkonsumtion billigt. Ty: Dels är det ju inte lika billigt som illegal nedladdning (Napsters stora konkurrent) och dels så skulle ett sådant försäljningsargument kunna ge associationer till Napsters förflutna som fildelningsprogram.
Så istället försöker man här visa att man har en tjänst som musikerna tjänar på. Moderna, urbana människor får höra Moonsun's senaste dänga, och omedelbart är den i allas hörlurar och MP3-spelare. Bil efter bil som kör förbi spelar låten i sina högtalare.
Sedan fortsätter reklamen med att visa att även musiken i sig tjänar på Napster. För katten åker förbi en massa gatuartister av olika slag; rockers och hipphoppers, som alla har influerats av de extremt hippa Moonsun. Yeah, Napster underlättar för givande musikaliska möten mellan olika musikstilar!
Hur gick det då för Moonsun själva? Jo, de uppträder inför en jättepublik. Vi får inte se dem bada i pengar eller sånt (för det vore ju inget bra säljargument åt oss konsumenter), men filmen vill ändå visa oss att det går bra för Moonsun. De får vara väldigt populära istället; och erövra tre stora - men sinsemellan olika - japanska stereotyper; från sailor moon-flickrummet till de sovande kontorsgubbarna på tunnelbanan och gangurotjejen (fejk-californiern); alla är nere på Moonsun. Men stopp ett tag! Håller vi inte på och placerar konsumenter i stereotypa fack nu? Filmens nästa uppgift blir att visa att så inte är fallet:
Härnäst börjar en drömsekvens som dels tjänar till att leka med själva ordet Moonsun, (med bilder och sekvenser där en måne och en sol visas och bildar enheter; såsom ett glatt ansikte) men som också visar hur flexibla vi människor kan bli genom den tillgänglighet som Napser erbjuder oss. En trist konformistisk kontorskille bryts bokstavligt talat ner till sina grundstenar för att sedan byggas upp igen; denna gång som en kosmisk hippie av något slag, med blått skägg.
Björnen med det tredje ögat, Mt. Fuji, bonzaiträdet och den konstiga katten är jag osäker på; men jag gissar att de försöker visa typiskt "japanska" kulturikoner. Men det kan vara lättare än så; björnen är exempelvis med på affischen i flickrummet, så det kan också bara vara en lek med Moonsuns symboler.
Slutet visar i alla fall att Moonsun tack vare Napster inte bara når en massa olika typer av människor, utan också kan sprida sin musik över stora avstånd. Vart katten än åker med tåg, flygplan och surfingbräda så lyssnar ändå alla på Moonsun.
Det var en snygg film. Synd bara att du inte länkmarkerade inlägget (Ja! Personliga korståg for teh win!)