Nekromanti Kan ni spela ut utan att gå in i rollen?

[w176]

På tal om teatervana, så dök en fråga upp som jag grunnat på.

Kära bullen. Jag har ett problem.

Är det fler än jag som inte kan spela ut eller för den delen agera alls utan att gå in i rollen?

Är jag inne i en roll vet jag att jag kan spela ut vad som helst (däremot inte sagt att jag nödvändigtvis gör det bra). Högstatus, lågstatus, byta kroppsspråk är ett lätt att komma in i och liksom har jag bara inlevelse kan jag spela ut diverse skumma saker. Bland annat vet jag att folk tycker jag skriker bra av smärta.

Men. Så fort jag inte är mentalt inne i en roll är jag banne mig totalt djävla handikappad. Jag tror jag delvis suger som SL av den här anledningen. Jag hinner och kan inte sätta mig in i alla bikaraktärer och alltså är det djävligt svårt att spela ut något. Jag klarar inte heller helt av att både vara inne i rollen, ha koll på dramaturgin, hålla spelarna glada och planera framåt samtidigt.

Jag suger bland annat på att kunna skrika om jag inte är i roll.

Jag kommer inte på vad rollpersonen sysslar med, jag kan inte komma på trovärdiga saker den kan göra, jag får inte någon slags mimik alls utöver något halvbuskisaktiga försök.

Jag är inte rädd för att försöka och låser mig inte av den anledningen utan grejen är att jag helt enkelt inte kan spela ut om jag inte har ett spel inåt igång.

Jag tror jag suger som spelare i en del konventscenarion också om jag inte hinner sätt mig in i varje roll där.

Jag är djävligt grinig på lajv om jag måste gå off eller störs så mycket att jag tappar rollen, vilket gör mig till en kass lajvarrangör under lajvet (även om de brukar gå på en halvminut att hitta rollen igen)

Det här är ett problem.

Fråga 1 är:

Är de någon annan än jag som har den här blockeringen?

Fråga 2 är:

Vad gör man åt det?

 

[wilper]

1. Kanske, för mig så är det så enkelt som att luta mig lite framåt så är jag "in character", så det är inget problem

 

[Guest]

För mig brukar det vara tvärtom. Då jag ofta tröttnar på mina karaktärer och jag somnar av att spela en individ med samma karaktärsdrag. Givetvis förändras en karkatär av den ena elle andra orsaken, men trots allt är det samma "gubbe"

Därför föredrar jag att vara SL, då kan jag slänga mig med olika sköna karktärer fram och tillbaka helt hejdlöst. Tröttnar jag på köpmannen som följt med RP så dör han och in kommer skojaren och den unga Zamiriska Tjuven osv, osv...

Luddigt? Ja, jag skyller på dåligt crack!

 

[w176]

Jag anvundas din "spelledar-wilper", och det är alltid kul att se efter du förklarade det.

 

[MrG]

Bra med sånna här poster, jag har inte någon känsla av sånt problem själv, men det är jättenyttigt att jag påminns om att andra tycker sånt kan vara jobbigt och varför. Speciellt som jag är en ond scenariokonstruktör som gärna skriver scenarion med multipla roller och stora slps-galleri. Nog något väldigt elakt man att göra mot spelare av den typen.

Så vad kan man göra åt det?
Jag skriver oftast speltips på karaktärerna i scenarion med multipla karaktärer och har någon baktanke om att minst ett speltips per roll ska vara fysiskt.
För mig är det enklaste knepet att snabbt gå in i roller att ha antingen något i språket eller nått i hållningen att hänga upp rollen på. När vi kör saker som såparollspel är det nödvändigt för både mig och spelarna att ha sånna saker att ta fasta på. Där har det blivit allt från improviserad rekvesita, till hållningar, språkmanér osv. Så fort man växlar en sån detalj följer rollen med.

Men det har växt sig starkare ju mer vi kört och det märks att mycket av det är resultat av träning. Och alla knep för att göra rollen starkare hos dig... Själv har jag medvetet kört med att skriva ned mer om rollerna och sedan sätta en eller två triggers för att jag ska "hitta" dem.

-Gunnar (ska grunna mer på det, borde finnas mer övningar att testa)

 

[Svarte Faraonen]

Jag måste tvärt om börja med att spela ut innan jag kan leva mig in. Det betyder inte nödvändigtvis att jag alltid lyckas med det -- för att jag ska kunna bli varm i kläderna krävs det alltid ett samspel med de andra rollerna och spelledaren, och om sådant inte uppkommer tappar jag lätt tråden på rollen. Liksom MrG försöker jag ofta etablera någon form av gester eller liknande som är rollens signum (lite som hypnosen i Risings The Game-tråd) -- en stirrande blick, en öppen famn eller ett par korslagda armar funkar utmärkt för att föra in mig på rollen igen. Att "fästa" ett inre tillstånd vid en fysisk handling är överhuvudtaget ett utmärkt sätt att få till inlevelse.

 

[Man Mountainman]

Vad gör man åt det?

Jag tror det handlar om övning, som allt annat.

Att vara spelledare är ett lysande tillfälle att öva på det, eftersom man, som du själv konstaterar, slängs av och an mellan olika roller. Jag har aldrig behövt ägna mig åt att explicit öva in den här färdigheten själv, men jag kan tänka mig att något i stil med följande skulle funka:

1. Anamma ett förråd av stilar (röstlägen, samtalsstilar, mimspråk etc) som du övar in helt oberoende av någon specifik karaktär. Sitt och träna framför spegeln, använd bandspelare eller whatever. Förrådet kan inledningsvis vara rätt litet; man kan alltid utöka det senare. Träna särskilt på att snabbt byta mellan olika stilar.

2. Inför ett äventyr du ska spelleda; skriv snabbt ned vad varje spelledarperson har för stil.

3. Under själva spelledandet, när du gestaltar spelledarpersonen, försök föreställa dig att du sitter hemma framför spegeln och övar. Gör inget försök att "gå in" i rollen utan anamma bara stilen ytligt precis som du har lärt dig.

/Kalle

 

[MrG]

När jag tänker på hur jag gjort på scen, så oftast har det varit någon replik och ett manér som jag använder mig av för att sätta rollen. Vet flera som kör sånna trick som regissörer också, att öva in en ska som gör en till rollen snabbt.

Saker som att jag svär på finska (eller svär och svär, men säger hyvätta motorisaa) för att gå in i den finska husan Päivi. Bradstock i CoC kampanjen sträcker på ryggen och rätar gärna till västen, I Penndragon så bullrar jag och skrockar lite och spänner upp bröstet för att gestalta Trenus, men ibland har ajg läge att växla till hans son Dufius II och sjunker då ned på knä, pratar snabbt och ljus och bugar mig mycket, gårdskaren i såpan inleder varje sen med ett "Ya - man" och genast finns rastakänslan och så vidare och så vidare...

Ju längre jag har jobbat med rollerna, desto mindre gester krävs, och samma sak när det gäller antalet roller, växlar jag ofta mellan många krävs lite större eller flera detaljer, medan jag kan spela Bradstock med små-små gester och lite formellare sätt att lägga orden.

Tror att man inte ska vara rädd för att ta i till att börja med, och sedan kan man tona ned saker när man kommit in i rollen. Oftast så tycker andra att man spelar ut mycket mindre än vad man själv upplever det som.

-Gunnar (blir teatersugen av sånt här)

 

[w176]

Just nu tar jag en tur framför spegeln morgon och kväll eftersom de alltid är bra att öva på andra sätt men... Det är en personlig smaksak men att bara gestalta alla slps utåt skulle för mig kännas som ganska misslyckatsoch meningslöst. För mig är ju karaktärsgestaltningen the shit och även som spelledare vill jag känna mig delaktig i spelet.

 

[Johan Granberg]

För mig är ju karaktärsgestaltningen the shit

Menar du inte att det är någon sorts djup karaktärsinlevelse som är the shit för dig? Det låter i alla fall som att det är det du egentligen vill ha, och att gestaltandet kommer som en naturlig effekt av inlevelsen.

 

[w176]

För mig går det personligen bra med multipla roller, speciellt om jag lärt mig leva mig in i de olika rollerna tidigare men blir det för mycket och för snabba och många byten mellan roller man inte känner sig innan blir jag bortkollrad och nöjer mig med att "rekvisita spela". Dvs spela för de andra vid bordet skull så gott de går och inte själv egentligen ara delaktig.

Problemet kommer alltså främst vid obekanta roller eller för många växlingar, eller i positionen som spelledare där rollgestaltandet är bara en del av uppgiften och man måste växla till offlägen ofta.

Jag brukar ha de flesta roller grundande i någon slags kropp känsla. Hur de känns kroppsligen snarare än någon specifik gest, men sådant är svårt att sätta ord på. Avslappnad och introvert, eller obehag och spänd, eller spänstig och lätt liksom. (Själv suggestion och att börja tänka det rollen borde tänka är också the shit)

Just nu tar jag en tur morgo och kväll (Visst låter jag hurtig?) framför spegeln för att lära mig växla roller snabbare och få ett tydligare kropp språk, och det hjälper.Så övning ger färdighet. Men då handlar de snarare snabbt om att kunna gå in i en roll.

 

[Man Mountainman]

För mig är ju karaktärsgestaltningen the shit och även som spelledare vill jag känna mig delaktig i spelet.

Men... jag trodde ditt problem var just det faktum att du inte kan gestalta utan att leva in dig i karaktären? Vad har jag missförstått?

/Kalle

 

[w176]

Djup inlevelse och så vidare har jag inget problem med och jag är fmedveten om att det är det jag vill ha när jag spelar.

Frågeställningen handlar snarare om hur jag blir av med problemet att jag inte alls kan agera ut speciellt mycket om jag inte är inne i rollen inlevelsemässigt.

 

[w176]

Jo.

Så egentligen var ditt rpd fullt adekvat men något tar ändå känlomässigt emot att bara skaffa några gestmönster och röstlägen och sedan nita fast dem vid SLPs. Det känns som att de skulle bli den där enkla buskisgeslatningen jag hamnar i när jag inte är i roll och spelare.

Jag tror jag snarare är ute efter fur man kommer vidare från det och ändå kan gestalta bra när man inte är i roll.

 

[Svarte Faraonen]

"Jag brukar ha de flesta roller grundande i någon slags kropp känsla. Hur de känns kroppsligen snarare än någon specifik gest, men sådant är svårt att sätta ord på. Avslappnad och introvert, eller obehag och spänd, eller spänstig och lätt liksom."

Säker på att det inte blir väl abstrakt? "Introvert" kan signaleras på en hel del olika vis, medan en gest alltid är samma gest. Genom att säga "jag ska spela avslappnad och introvert" går du in för att först föreställa dig känslan, sedan gestalta den fysiskt. Om du i stället skapar en "nyckelgest" som du genom inlärning associerar med en viss känsla så kommer den fysiska handlingen först, något som sedan triggar ett kroppsligt minne (minnen knutna till fysiska handlingar sitter som bekant djupare än rent abstrakta sådana). Dock är detta säkerligen djupt individuellt, och det som funkar för mig behöver inte funka för dig.

Men jag förstår helt och fullt dina bekymmer med att spelleda om du strävar efter total inlevelse. Det är varken möjligt för spelledaren eller nyttigt för spelet som helhet att uppnå total inlevelse i någon statist rollpersonerna ska snacka med i tio minuter. I den typen av fall får man ha en annan målsättning. Jag tycker personligen det är en lika stor kick att få spelarna att gå igång och rollgestalta (medan jag själv håller mig utanför) som det är att själv uppleva detta. Är inte det din stil förstår jag varför du inte riktigt trivs i den traditionella spelledarrollen.

 

[w176]

Taktilt tänkande

"Säker på att det inte blir väl abstrakt? "Introvert" kan signaleras på en hel del olika vis, medan en gest alltid är samma gest."

Ah. Det var inte förslag på hur jag ska genomföra det, utan på hur jag faktiskt gör. Alla mina roller och alla roll koncept jag kommer på utgår i mångt och mycket från en taktil förnimmelse i min kropp. Ska jag spela en fet bagare är de första och viktigaste för mig hur denne känns i kroppen.

Taktilt tänkande är inte så vanligt och därför är det svårt att sätta ord på det, men mycket av mitt tänkade är i normala fall taktilt.

Så för mig är de inte ett dugg abstrakt även om det är svårt att uttrycka i ord. Jag vet exakt hur en roll jag spelade för fem år sedan känn i kroppen, även om jag kanske inte längre minns vad som hände i den kapanjen eller på det lajvet.

Jag stävar måhända efter total inlevsle rätt ofta men som spelledare så vill jag mest leverera en bra upplevelse och bra förutsättningar för andra.

Dock blir jag blockerad av att hela mitt rollspelade utgår utåt från inlevelse och undrar hur man kan komma förbi det och änd klara av att gestalta saker när man inte är i roll.

 

[MrG]

Spelledartrick

Problemet kommer alltså främst vid obekanta roller eller för många växlingar, eller i positionen som spelledare där rollgestaltandet är bara en del av uppgiften och man måste växla till offlägen ofta.

Jag jobbar ofta med att introducera scenen (platsen) och träda tillbaka från metarollen som spelledare (eller koncentrera mig på den i första hand). Det gör att jag oftast sätter scenen och sedan antingen tystnar eller går in i en slp (eller flera, men så få som möjlgit per scen är mitt mål). Det gör att jag i många fall temporärt fungerar som en av spelarna, det som är metagrejer löses mellan scenerna eller så är vi flera som smiter ut ur rollerna samtidigt. Mycket av smådetaljerna lämnar jag helt enkelt åt spelarna att själva råda över och spela ut.

Vill jag ha en scen där saker som händer runt omkring är viktiga, brukar jag undvika att ha med slps, eller ha oviktiga statistslps. Vilket ger mig mer frihet att arbeta med miljön i sånna scener.

Lite grovt genariliserat och sedan finns det lägen när allt blandas hänsynslöst, men det är nog förenklingar av grundknepen.

-Gunnar (som grunnar på spelledarövningar med minimalistisk spelledning)

 

[w176]

Re: Spelledartrick

Det där var ett bra knep.

 

[Sanjuro]

Taktilt tänkande?

Är ditt tänkande normala fall centrerat kring "överföring av information eller känsla vid beröring"? (Wiktionarys definition av taktilt) Gäller det bara i rollspel?

Jag är lite dum, men förklara hur det funkar. Med små bokstäver.

 

[w176]

Re: Taktilt tänkande?

Nja inte centerat men jag tänker mer i det än de flesta rent allmänt.

En del tänker väldigt visullt i bilder och andra tänker mer i ljud och ord och jag täker ganska taktilt, i hur kroppsförminnelser känns.

Jag har hypersensibiliserat känselsinne och tenderar att pilla på saker hela tiden och undersöka dem med känseln, när ag tränade jujustu förstod jag varken förklaringar eller att se tex ett kast utförd särskilt bra utan jag brukade först fatta instruktionen om jag hade fått vara provdocka på det eller på annat sätt testa tekniken med kroppen.

Detta ligger till sidoeffekter som att jag hade en spelgrupp som anklgade för att porra mig och att jag satt och smekte bordet, pillade på kläderna och runkade av koppar (Jag höll på att hantera en varm kopp med choklad med bägge händerna).