Kaos ursprung
För eoner sedan, då världen var ung, levde ett lyckligt folk på de varma atollerna vid världens hjärta. Det var de stora havens era, och världens täcktes av vatten, och det lyckliga folket byggde en högkultur på den lilla mark som fanns på deras öar. De levde och älskade och dog, och var tacksamma för vad naturen gav dem. Men deras kultur utvecklades, och de uppförde byggnadsverk och terassodlingar och kanaler och skulpturer, och snart blev öarna för små för deras drömmar. De byggde båtar och färdades åt alla väderstreck, men bara långt i norr fann de mycket land, och där var för kallt för dem att leva. Omsider höll deras högkultur på att kvävas av sin egen framväxt, då odlingsmarken helt enkelt tog slut, och varken havet eller skogarna förmådde föda dem tillräckligt. Krig med en främmande ras från havens djup sargade det förr så lyckliga folket ytterligare, och de stod på ruinens rand då deras härskare besvor folkets främste magiker att göra något.
Och den gamle magikern, vars namn sedan länge gått förlorat i historiens dimmor, gjorde sin herre till viljes. I en väldig ritual offrade han många av sitt eget folk för att åkalla Honoyeta, havens väldige herre. Och Honoyeta kom, virvlande ur djupen och dansande på vågorna, lockad av blodet och de döendes själseldar. Övärldens främste magiker gick för att möta honom.
"Åh, havsdjupens furste", vädjade trollkarlen. "Vill ni inte rädda vårt folk undan undergången? Vill ni inte åter ge oss glädjen att dansa under stjärnorna och sjunga hyllningssånger till ert varande?".
"I detta har jag ingen del", svarade havsormen.
"Jag ber er blott att ger oss styrkan att stå emot våra fiender, de som kommer från djupen. Hjälp oss med detta, så ska vårt folks blod varje kväll föda er i vågorna".
"Må så ske", svarade Honoyeta.
Och Honoyeta svävade bortom stjärnorna, och hämtade åtta väsen från bortom stjärnornas sfär, varelser som inte var del av skapelsen och förvred världens väv med sitt blotta varande. De begav sig ned i djupen till undervattensfolkets riken, och i de mäktiga varelsernas närvaro förföll dessa snart i fullständigt kaos. Byggnader förvreds och förstördes, torn rasade under vattnet och korallrevens odlingar revs upp, omintetgjordes och växte igen, allt på en gång. Undervattensfolket självt angrep varandra, slöt sig in i sig själva, blev som besatta av olika egendomliga ting, glömde alla tankar om sitt samhälle och blev galna under kaosvarelsernas inflytande. Övärldens folk hade inte längre något att frukta från havet.
Så trodde de, åtminstone. Varje kväll offrades en av det förr så lyckliga folket i strandens vatten, och Honoyeta kom för att få sin tribut i kött och blod, och tog offren med sig till botten. Hans hunger var omättlig, men det tycktes vara ett klokt pris att betala för undervattensrikets undergång. Omsider skulle det nu mer hoppfulla folket säkert finna nytt land att expandera på.
Men deras hopp blev snabbt utsläckt. Sedan undervattensfolket skingrats i splittrade stammar bland korallreven begav sig Kaosvarelserna i sitt onda uppstå till Övärlden. De steg upp ur havens djup likt Honoyeta gjort, och själva verkligheten förvreds omkring dem. Övärldens krigare gick dem till mötes men stod maktlösa inför kaoset, och öarna förvreds en efter en till oigenkännlighet. Träden knäcktes, kastades omkull, vändes uppochned och förvreds, byggnaderna slets i bitar, böjdes, krossades och sjönk i jorden. Folkets eget högmod hade slagit tillbaka mot dem, och nu var de själva som stod inför undergången, för makter de inte kunde förstå, än mindre bekämpa. Och trollkarlen skyndade till stranden för att åter bönfalla Honoyeta om hjälp, men stranden fanns inte längre. Havet slukade öarna, vulkaner dränkte dem i sin aska, och världen stod på gränsen till sammanbrott, tusentals år för tidigt, då dess båda kulturer nästintill utplånats. Men ingendera släktet var utdött, både undervattensfolk och folk från övärlden hade överlevt, och det var för att rädda dessa som Honoyeta slutligen svalde sin stolhet likt han slukat folkets kroppar, och åter åkallade hjälp. Men denna gång gjorde havsdjupens herre inga misstag, och besvor Syantecaran, Lithvin och Vermithrax att komma. De tre anföll från himlen, och Honoyeta från havet, och kaosvarelsernas framfart hejdades efter en strid som kostade havsdjupens herre livet. Med sina sista krafter fängslade Honoyeta sina egna banemän i en dold ficka av världens magiska väv, en malström av kaos i skapelsen. Där fick de ge näring åt världens kaos, men aldrig växa sig starka nog att låta det dominera över tid och ordning. Balansen var återställd, och Honoyeta sjönk till havens djup och dog, och de tre som hjälpt honom flög åter bort över himmelen. Men utan himmelsväsenas vetskap drödje sig ett spår av kaosvarelsernas utomvärdsliga makt kvar hos spillrorna av övärldens folk, och de var för evinnerlig tid förbannade, eller välsignade, med odödlighet. Men kaos är varken balans eller ordning, och många barn dog ändå unga, som om de inte ärvde sina föräldrars odödlighet, och andra blev galna eller inneslutna i sig själva. Det odödliga folket skulle omsider lära sig förändra kaosvarelsernas åminnelse, och andra skulle eoner senare förbanna den, men länge skulle den bara vara en börda.
De åtta kaosvarelserna är fängslade i själva vävnaden, och utgör en magisk malström dit alla ataxatropiska strömmar omsider leder. För kaosets magi hör egentligen inte hemma i världen, men Honoyeta fann att det tillförde en välbehövlig slump och oberäknelighet till skapelsen. Det var hans gåva, hans botgöring för sitt misstag - med kaoset jämnbördigt med andra aspekter var gudarna inte längre allsmäktiga. Världens öde låg nu i dess folks händer.
Men genom eonernas lopp har kaosvarelserna lärt sig att utöva ett visst inflytande på magiströmmarna. Bortglömda av alla utom drakarna har de i sin malström fått kraft nog att bända ataxatropiska flöden efter sin vilja. Och de har en plan.
Med de få delar av sina medvetanden som nått ut ur fängelset har kaosvarelserna försiktigt påverkat händelser i världen, lugnt och metodiskt manipulerat skeendena till sin favör. Mest inflytande utövande de på Thatiz Conjungor, och i hans Conjungiter ingjöt de var och en all makt de förmådde. Men Thatiz bröt sig fri från deras inflytande och skingrade de åtta stenarna, och kaosvarelsernas allomfattande mål är att åter förena dem. Kan de någonsin lyckas med detta kommer deras fängelse att rämna och de blir åter fria att hemsöka världen. Och de hungrar och väntar, uppfyllda av ett kaos av motstridiga viljor, men mest av allt hungrar de efter hämnd på Luftens herrar och Övärldens folk, för de vet att de båda ännu dväljes i världen. Med Mörkrets antågande hoppas kaosvarelserna att deras fängelse ska försvagas, men det är fruktansvärt ont om tid, för Mörkrets rike är för dem inte angenämnare än det nuvarande Mundana - snarare tvärtom.
Och det är min version av kaosvarelserna, eller något. Några kaoshorder vill jag då rakt inte veta av - det är tillräckligt med rasinflation i Mundana redan.
- Ymir, sagodansare