Nekromanti kapitel och kapitel-indelning

[Tony.Meijer]

Jag har precis läst the art of reading, vilket i korthet handlar om vad skönliterära böcker handlar om och hur de är strukturerade och ett kapitel handlade om kapitel och då tänkte jag på rollspel och hur vi delar upp spel och varför den klassiska uppdelningen kan vara lite kontraproduktiv.

Syftet med kapitel är såklart att göra spel så läsvänliga som möjligt och här ser jag två parallella ideal som kämpar med och mot varandra, dels så ska en rollspelsbok uppmanna till en rak genomläsning och dels ska den agera som ett uppslagsverk (regelmässigt dvs).

Nå, hur skriver man en bok som uppmannar till att man fortsätter läsa den? Jag vet i ärlighetens namn inte, men jag tvivlar starkt på att det varken har med en förklaring på vad rollspel är eller hur man bygger en rollperson (vilket i min erfarenhet är det första man får kastat på sig).

Jag tror också att kapitel bör göras mer snävt, istället för kapitlet Rollpersonen så tror jag att det är bättre att ha kapitlen Skapa en rollperson, utveckla rollpersonen, osv.

Med den bakgrunden, vad tror ni?

 

[Niklas73]

Jag kan bara svara för mig själv men om jag får en värld presenterad för mig på ett väldigt aptitligt sätt så kommer jag vilja delta i den världen vilket föranleder mig att läsa reglerna.

Snäva kapitel är bra ur referenssynpunkt och ur det "lättlästas" perspektiv. Samtidigt ger många kapitel mig ett plottrigt intryck vilket jag iofs kan köpa om det ger mig en bättre överskådlighet.

 

[Tony.Meijer]

Jag kan bara svara för mig själv men om jag får en värld presenterad för mig på ett väldigt aptitligt sätt så kommer jag vilja delta i den världen vilket föranleder mig att läsa reglerna.

Jo, men där nämner du ett par nyckelord, nämligen värld, presenterad och aptitligt. Du pratar inte om regler eller rollpersoner som start, utan snarare om en krok som fångar läsaren.

Snäva kapitel är bra ur referenssynpunkt och ur det "lättlästas" perspektiv. Samtidigt ger många kapitel mig ett plottrigt intryck vilket jag iofs kan köpa om det ger mig en bättre överskådlighet.

Rent kognitivt så kommer du att få problem att hålla reda på kapitlen någonstans mellan tre och nio kapitel, men när du väl har fått problem så blir det inte värre fören vid betydligt högre siffror.

 

[Niklas73]

Nå, hur skriver man en bok som uppmannar till att man fortsätter läsa den?

OK! Du menar hur kapitel för kapitel driver läsaren vidare? From top o f my head: I en faktabok vilket man kanske kan definiera en regelbok som, så måste antingen systemet fängsla eller så driver ditt intresse från kroken (världen) dig vidare. Om världen ska vara det drivande (och alltså inte varje kapitel) så tror jag att en drivkraft att läsa ska vara att spelet är lättläst och har enkla regler. Du vill ju faktiskt komma igång - inte fastna i regeldetaljer.

Sen finns de de som går igång på regler. Vilka typer av regler (indiestuk, låååånga besvärjelselistor) är ju olika från spelare till spelare.

 

[Arfert]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen. Och värst är det om det är en massa stämningstexter i vägen, a la WoD-böckerna. Booooring.

Nej sånt kan med fördel ligga längre bak i boken.

 

[Niklas73]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen.

Varför?

/Niklas som bara undrar.

 

[krank]

Tja, jag köper generellt rollspel för spelvärlden, så för mig funkar nog följande: Pitch-spelvärld-system. Och inom systemet översikt-rollperson-detaljer.

Pitchen är viktig; den drar in mig i spelet. Här är det bra att sätta stämning, kroka in med hjälp av spelets USP:er och överhuvudtaget sälja in spelet.

Sedan spelvärlden. Regelsystem är tråkiga, så ska jag orka läsa igenom ett sådant måste jag ha kommit upp i varv genom en ball spelvärld först. Spelvärlden bör presenteras på sånt sätt att man direkt känner att "hey, det här vill och kan jag spela/spelleda". Det vill säga, spelvärlden bör befrias från sådant som inte skapar inspiration och som inte underlättar spelets tänkta fokus. Packa de inspirerande delarna tätt.

Och systemet... Det minst tråkiga med system är rollpersonen, och efter att ha läst spelvärlden borde jag ändå ha känslan "nu vill jag spela i den här världen". Så rollpersonen vill jag ha först.


Något man kan konstatera av ovanstående, kontrasterat mot Arferts rakt motsatta åsikt, är att det här är svårare än i vanliga böcker eftersom man har olika uppfattningar om vad som är kärnan, det intressanta, i spelen...

 

[solvebring]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen. Och värst är det om det är en massa stämningstexter i vägen, a la WoD-böckerna. Booooring.

Nej sånt kan med fördel ligga längre bak i boken.

Pjäxis!

Trots att jag inte är typen som är närkärad i systemmekanik måste jag säga precis samma sak. ... Eller ja, tänker jag efter har det ju ändå inte ett skit med mekanikintresse att göra, utan om det att jag så fort som möjligt vill lära mig hur man spelar spelet, så att jag så fort som möjligt kan spela spelet. Hur spelet går till och hur man skapar roller är därmed prio ett, allt annat är sekundärt till detta. Och tja, stämningstexter ska hållas kort och för den delen vara bra skrivna. Hellre utförliga spelexempel än stämningstexter.

 

[krank]

Trots att jag inte är typen som är närkärad i systemmekanik måste jag säga precis samma sak. ... Eller ja, tänker jag efter har det ju ändå inte ett skit med mekanikintresse att göra, utan om det att jag så fort som möjligt vill lära mig hur man spelar spelet, så att jag så fort som möjligt kan spela spelet. Hur spelet går till och hur man skapar roller är därmed prio ett, allt annat är sekundärt till detta.

Jag undrar om inte min inställning beror på att jag typ alltid har minst sex månader mellan att jag först läser ett spel och att jag får/kan spela det? Jag har inte bråttom, spel måste flirta lite och sen ta sin tid. Tunna spelvärldar har jag t.ex. svårt för, för då kan jag inte pyssla så mycket innan utan måste vänta tills jag kan prata ihop mig med spelare om en kampanj typ.

Och tja, stämningstexter ska hållas kort och för den delen vara bra skrivna. Hellre utförliga spelexempel än stämningstexter.

Framför allt funderar jag på om inte inga stämningstexter är bättre än dåliga stämningstexter...

 

[Arfert]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen.

Varför?

/Niklas som bara undrar.

Först kan man ha det som Krank kallar Pitch, men sen vill jag veta hur spelet funkar. Om det är värt besväret eller inte. Om jag ska bry mig att börja göra en RP. Dessutom skriver de flesta rollspelsförfattare ganska kass prosa (med några få lysande undantag), så jag vill ha torr, faktaspäckad och ur spelsynpunkt användbar världsinfo. Gurps brukar vara bra på världsinfo. För att ta ett exempel.

 

[Arfert]

Jag kan nog bara påminna mig två spel med världen först som jag orkade läsa... Castle Falkenstein och Oktoberlandet.

 

[Arfert]

Frågan är om stämningstexter överhuvudtaget behövs. Om de inte är jävligt bra hoppar jag över dem nuförtiden. De är mest ivägen.

 

[krank]

Jag kan nog bara påminna mig två spel med världen först som jag orkade läsa... Castle Falkenstein och Oktoberlandet.

Jag kan inte påminna mig så många spel med världen först, faktiskt. Men jag brukar bläddra till den först. Jag har sedan länge givit upp hoppet om att kunna köpa ett spel med ett system jag gillar rakt av, så de brukar mest vara besvikelser. Och ganska identiska besvikelser. Ibland heter grundegenskaperna andra saker. Ibland är det krångligare att köpa färdighetsvärden. Ibland har de krångligare träfftabeller. I grunden känns de flesta tradspelssystem ganska lika varandra. Har svårt att bli riktigt intresserad av dem; i 9 fall av 10 vet jag redan att jag kommer att behöva byta ut dem om jag ska kunna använda spelvärlden.

 

[solvebring]

Jag undrar om inte min inställning beror på att jag typ alltid har minst sex månader mellan att jag först läser ett spel och att jag får/kan spela det? Jag har inte bråttom, spel måste flirta lite och sen ta sin tid. Tunna spelvärldar har jag t.ex. svårt för, för då kan jag inte pyssla så mycket innan utan måste vänta tills jag kan prata ihop mig med spelare om en kampanj typ.

Tja, det är samma sak här - eller ja, de flesta spelen spelar jag nog fan aldrig, eller så kan det faktiskt dröja år innan jag tar upp spelet och verkligen får spela det. Dock är jag otålig. Om jag ska läsa ett spel pga intresse för spelet vill jag veta hur spelet går till före allt annat. Det är ju först genom hur spelet ska spelas som jag kan få en känsla för det och kan förstå det.

Världen är där spelfiktionen utspelar sig, det är schysst inspiration och det är jättetrevligt med bra fluff - det ska jag inte sticka under stolen med - men jag prioriterar det inte före det som berättar hur spelet spelas.

Jag tror dock att det kan vara så att jag prioriterade annorlunda en gång i tiden, att jag satte högre värde på fluffet än reglerna, mitt relativt nyfunna indieintresse gör dock att jag prioriterar så här, eftersom världar oftast just är sekundära eller oväsentliga när det kommer till storycentrerade spel - i alla fall det jag upplevt hittills.

Framför allt funderar jag på om inte inga stämningstexter är bättre än dåliga stämningstexter...

+1

 

[Genesis]

Jag gillar stämningstexter som är typ ett par meningar långa. Det ser man inte så ofta, men det är coolt. Det finns inte en chans att jag plöjer igenom en hel sida stämningstext, oavsett hur välskriven den är. Jag läser inte tillräckligt långt för att ta reda på om den är välskriven eller inte.

Sedan tycker jag ju samma sak om spelvärldar. En eller ett par paragrafer världsbeskrivning är helt okej. Mer än en sida eller två orkar jag inte med. Men har man mer än en sida eller två världsbeskrivning är jag nog inte målgruppen, i vilket fall som helst.

 

[Tony.Meijer]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen. Och värst är det om det är en massa stämningstexter i vägen, a la WoD-böckerna. Booooring.

Nej sånt kan med fördel ligga längre bak i boken.

Så på dig så låter det som att det första kapitlet med fördel innehåller en snabbt introduktion till reglerna och rollpersonsskapandet, typ här är reglerna och världen light? Och därefter en mer ingående beskrivning i efterföljande kapitel?

 

[Tony.Meijer]

Och systemet... Det minst tråkiga med system är rollpersonen, och efter att ha läst spelvärlden borde jag ändå ha känslan "nu vill jag spela i den här världen". Så rollpersonen vill jag ha först.

Varför är det minst tråkiga rollpersonen?

 

[krank]

Varför är det minst tråkiga rollpersonen?

För att där brukar systemet åtminstone delvis vara hyfsat på att hjälpa mig att få grepp om personen jag ska spela i kampanjvärlden. Det är dessutom den del av systemet som är utanför själva spelandet. Systemet som ska vara i spelandet har jag rätt lite intresse av eller tålamod med.

 

[Arfert]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen. Och värst är det om det är en massa stämningstexter i vägen, a la WoD-böckerna. Booooring.

Nej sånt kan med fördel ligga längre bak i boken.

Så på dig så låter det som att det första kapitlet med fördel innehåller en snabbt introduktion till reglerna och rollpersonsskapandet, typ här är reglerna och världen light? Och därefter en mer ingående beskrivning i efterföljande kapitel?

Ja, det låter som en bra modell.

 

[solvebring]

Jagär tvärtom, normalt sett så vill jag inte ha en massa världsfluff i början, nej jag villså fort som möjligt till systemkärnan och rollpersonen. Och värst är det om det är en massa stämningstexter i vägen, a la WoD-böckerna. Booooring.

Nej sånt kan med fördel ligga längre bak i boken.

Så på dig så låter det som att det första kapitlet med fördel innehåller en snabbt introduktion till reglerna och rollpersonsskapandet, typ här är reglerna och världen light? Och därefter en mer ingående beskrivning i efterföljande kapitel?

Ja, det låter som en bra modell.

Ett skitbra exempel på detta och en bra struktur som jag kan skriva under på att jag gillar är ju just Fantasy!. Boken öppnar med att tala om vad Fantasy! är, hur det är tänkt att spelas och hurdant det är i största allmänhet. Skitbra. Kort och talande utan några större omsvep.